[Utspelar sig 5 dagar efter Ronia &Co gav sig iväg, fritt att joina eller inte joina ;-D ~ ]

I natten ekade hans nästan ljudlöst fotsteg likt trummor mellan de stenbelagda gångarna. Eller var det bara hans egna puls han hörde? Trummandes i bröstet och i öronen.
Det hade gått fem dagar sedan Ronia och de andra hade gett sig av på uppdraget. Fem dagar där Chayan hade gjort sitt bästa för att framstå stabil, framstå om om han faktiskt visste vad han höll på med. Ibland kunde han komma på sig själv med att skratta över hur absurt det hela var. Ett före detta avskum av TBB, nu ansvarig över den flock hans egna mor en gång i tiden gjort sitt bästa för att utplåna. 
Den ironin måste Gudarna ha filat länge på. 
Den väldiga eken sträckte sina bara grenar likt krokiga fingrar över det mörka himlavalvet. Ju närmare han kom den väldiga stammen, desto större tycktes den vara. Ekens slumrande närvaro var betryggande i hans sinne. När det skulle vakna snart, när våren vunnit ännu lite mer, skulle dess väsen gå från en tyst enhet till ett myllrande kano, en ekande körsång, en vildsint dans av liv.
I munnen bar Chayan ett litet läderbylte. Tyst lade han det vid en av ekens trevande rötter och puttade upp den med nosen. 
De lysande gröna ögonen gav sken över innehållet; frön, små flingor av torkat kött, lite blandade nötter. 
Försiktigt, nästan ömt, svepte han med tassen över innehållet innan han mjukt borstade av lädret. Några av fröna försvann ner mellan gliporna i kullerstenarna. De små flisorna av kött gick samma öde till mötes. 
Han huttrade lite när en kall vind drog över Kärnan. Vintern skulle snart vara över, men tappert kämpade den emot sin egen bortgång. 
Trevande sökte han sig utåt med sinnet, mot träden, lökar, slumrande knoppar. Objudet kom minnen av hans moders röst, hennes ekande toner om hur träden talade, nej sjöng, så högt att de överröstade allt annat liv. Han undrade hur mycket av det redan då hade varit galenskap. Men när något lent strök sig mot hans sinne, den tystaste av vibrationer ringandes, kunde han förstå vad hon fått det ifrån. Blotta tanken fick honom att rysa.
Han satt still och koncentrerade sig, undersökte hur långt han kunde komma. Så som han hade gjort natten innan, och natten dessförinnan, och natten dessförinnan det.
En gåva hade han lämnat, denna natt liksom förra. Nötter, frön och annat som livet runt om kunde hämta glädje från. En gåva till Moriko och hennes skyddslingar. 
I gengäld hoppades han att Gudinnan skulle skydda hans.. familj. Det fanns ingen lya att välsigna, och jaktlycka torde de ha oavsett, men beskydd och trygghet.. 
Moriko, låt dem vara säkra, tänkte han. Låt dem återvända hem i bättre skick än i vad de avreste. 
Tyst satt han med böjt huvud, försjunken i sina tankar.

Det var underligt att se en del av flocken lämna. De hade varit närvarande så länge Mercedes varit där, och det kändes tomt utan dem. Hon hade svårt att vara ensam ett längre tag - inte för att det blev ensamt, utan för att hon hade svårt att vara tyst så länge.
     Nattens stillhet verkade vara nog för att dämpa impulsen, åtminstone tillfälligt. Mercedes rörde sig mot kärnan, mest för att hon inte kunde sova. Om det var någonstans hon kunde hitta lite liv, så hoppades hon att det var där. Just nu var hon alldeles för uttråkad för att kunna somna.
     Först såg hon inget, men på närmare avstånd, borta vid eken, urskiljde hon en kropp. Orörlig, och svår att se i mörkret, men det blev tydligare och tydligare att det var Chayan. Mercedes hade pratat en del med honom, men oftast i sällskap av andra, och trots tiden som gått hade de nog aldrig talats vid annars. Dags för ändring! De tre benparen ökade takten.
     "Heej, Chayan", hälsade hon lågt för att inte skrämma honom, men höjde sedan rösten något, trots att det egentligen inte behövdes i nattens tystnad. "Är jobbet redan så mycket att du somnar varsom?" Hon såg mot honom med ett leende, och lät sedan blicken glida upp längs trädstammen. Hon noterade inte fröna vid hennes tassar. "Ledsen om jag stör", la hon till, mest för artighetens skull.

Chayan rycktes ur sin meditaiton med ett synligt ryck. Natten borde ha varit ensam och tyst, alla de andra i flocken slumrandes eller vakandes på andra ställen. Han var tekniskt sett ledig i stunden, menad att vila inför nästa pass, men hade valt att avlägga böner istället. 
Han hade inte väntat sig sällskap. 
De kusligt lysande ögonen var belägna på Mercedes, öppna och nästan oförstående. Lite som om hjärnan inte hade hängt med hade hennes ord passerat honom förbi i ett förvirrat sorl, fortfarande blandat med naturens röster i hans bakhuvud. Nästan som om hon talade ett annat språk? Han kunde inte helt sätta ord på det själv. 
"..somnar varsom?"
Han blinkade. Förståelse sipprade in i huvudet långsamt, samtidigt som ett pang av skam över att ha tappat ansiktet; han måste ha set otroligt dum ut i ett par sekunder där.
"Ledsen om jag stör"
Hade han kunnat befalla skuggorna att svälja honom hel hade han gjort det. 
"Det.. är ingen fara." sade han trevande, vände huvudet mot marken mellan tassarna. Där, mellan kullerstenarna kunde han skymta några av fröna igen. Må Moriko beskydda dem.
"Jag gjorde ändå inget viktigt." lade han till. Han visste att han utåt ofta uppfattades som en ganska kall individ, men flocken hade lärt sig att se förbi mycket av det, lärt sig att inte ta till upp. De tog tillvara på hans styrkor; hans betänksamma sätt, hans stridskunskaper, även hans likgiltiga yttre gav honom respekt och aktning när han kunde till i Yanamore utan att låta humöret styra. 
Han reste på sig.
"Kommer ni från Yanamore?" frågade han sakligt. Han kunde uppehålla tankarna från Ronia och de andra en liten stund genom att hålla fokus på annat.

"Ja", svarade hon och vände på huvudet för att kika mot muren som avgränsade Kärnan från resten av Yanamore. I mörkret kunde man urskilja porten som en mörk skugga. "De flesta har dragit sig tillbaka nu. Men det finns ju de som aldrig sover." Mercedes log, och tittade menande på Chayan, innan tankarna drog vidare.
     "Det finns en försäljare här nu med så fantastiskt vackra färger. Vore det inte fint om vi dekorerade lite fint medan de är borta, som en överraskning när de kommer tillbaka?" Insidan av muren var plan, endast grå sten. Mercedes såg runda mönster av himmelsblå och smaragdgrön framför sig, och kunde inte hindra ett ännu bredare leende.

Chayan följde Mercedes blick mot den skuggfallna väggen. Huden mellan ögonen rynkades skeptiskt när han hörde tiken tala. Inte nödvändigvis för att ideen var dålig, det var den inte, men Chayan kunde inte riktigt förstå.. varför? Varför skulle man dekorera en vägg? 
Han kunde inte hindra sig från att tala - något som hade blivigt vanligare och vanligt till hans absoluta förtret. 
"Varför skulle vi slösa vår tid på det?" 
Rösten var inte hård, om än lite platt, utan det var något overkligt genuint över hur rösten formades kring frågan. En fråga, på riktigt. 
Om de skulle överaska flockmedlemmarna vore inte en festmåltid bättre? Eller en trofé av något slag? Kanske ett hjorthuvud eller något mer exotiskt. 
Men vad skulle en målad vägg göra?

"Varför?" Mercedes vände sig om med ett brett leende. "För att det är vackert, såklart!" Blicken flackade tillbaka till stenväggen. "För att påminna oss om att livet är färglatt och fint, för att lysa upp omgivningen och-" Hon suckade djupt, fortfarande med ett leende på läpparna. "För att jag älskar färg, såklart."
      "Skulle det inte få dig att le, om du ser en härlig väggmålning varje morgon! Jag skulle bli glad i alla fall!" Mercedes extra benpar slogs ihop i en exalterad klapp. "Ska vi säga imorgon, innan lunch?" Då skulle hon ha tid att samla färg.

Det var lite överväldigande, faktiskt, sättet som hon beskrev allting som. Chayan hade svårt att ta in exakt vad hon menade, ännu mindre vad det betydde. 
Varför skulle en väggmålning få någon att le? Varför skulle man bli glad av något vackert, när det inte ens var något användbart? 
Försjunken i sina tankar nickade han, och hummade ett instämmande ljud, innan han kom på sig själv med det. Vad hade han precis sagt ja till?
"Vänta, va?" vad skulle de göra imorgon innan lunch? För att rädda sig själv lite, för att inte tappa masken helt, harklade han och lade hastigt till, "det.. låter bra."
Han hade förberett sig för en lugn natt med spridda böner till Moriko. Istället hände.. vaddå? 
Mercedes hände.

"Det låter bra."
     "Super!" kvittrade hon till svar. "Se till att sova lite. Vi ses imorgon!" Den sexbenta studsade iväg, nu målmedvetet inställd på att sova.

Och Chayan satt förvirrat kvar, undrandes vad han egentligen gått med på. 
Han sneglade upp mot eken, som om Moriko själv stod där. 
"Om det här är Ert svar på min bön är jag inte säker på om jag är intresserad." sade han, mest för sig själv. Sedan suckade han. Sömn var nog ingen dum idé. 
Med ett kraftigt hopp kastade han sig upp i trädet, och snabbt var han uppe bland de tjocka grenarna. 
Där skulle han i alla fall få vara ifred.

[Avslutat]