Det var obegripligt mörkt runt honom. Blair kunde för allt i världen inte förstå hur ljusfläcken han stod i kunde försvinna efter bara någon meter. Allt som fanns mörker och vitt, vitt ljus.
     Lukten av blod påkallade hans uppmärksamhet, och han sänkte blicken till sina tassar. Där låg haren han fällt tidigare i dagen, eller ja, bitar av dem. Huvudet låg i mitten, och de fyra hartassarna låg i en romb runt om. Han hade offrat alltsammans till gudarna, mindes han. Huvudet till Windfari, och varsin tass till de återstående jordliga gudarna. Så fort den tanken registrerades rycktes hans huvud upp igen, och han stirrade rakt fram, väntandes. På vad visste han inte, men det sände rysningar ända in till benet.
      Och så, var hon där. Hon hade stått där hela tiden, och han förstod inte hur han kunnat missa henne. Vindgudinnans närvaro var överväldigande, lite som att försöka andas i kraftig motvind. Han blev yr av att se mot henne, trots att hon snarare var en sinnesnärvaro än något fysiskt. Han kunde känna de andra gudarna nu också. De höll sig i skuggorna, utom synhåll, men samma energi pulserade från dem. Ilska, insåg han. De var arga. En kraftig vind svepte över platsen, och sände iväg hans offergåvor in i mörkret.
      "Du ger oss blod när du behöver hjälp, men nu får vi dina rester?" Windfaris röst var överallt och samtidigt ingenstans. Hans blick, som vandrat mot de andra, slets omedelbart tillbaka mot hennes gestalt. Kroppen verkade inte lyda honom längre. "Tar du oss för dårar, Blair?" Han ville öppna munnen och svara henne, men den hölls stängd i ett järngrepp. Ögonen tårades av hennes närvaro, och han önskade inget hellre än att få uttrycka sin vördnad. Trots det stod han som frusen inför hennes blick.
      "Vi väntade oss mer." Han hörde snarare än kände hur det krasade i käken, och blod fyllde munnen. "Du har gjort oss besvikna." Ett kraftigt ryck slängde ner honom på marken med en sådan kraft att revbenen buktade, men höll. Han var fortfarande frusen, och kunde bara stirra upp mot gudinnan. "Trodde du att du skulle komma undan med det?" Vinden pressade ner på honom, gjorde det omöjligt att andas. Han kippade efter luft genom stänga käkar. "Trodde du det?" På något underligt sätt var Windfaris röst lugn och skärande på samma sätt. Han hade aldrig någonsin hört något som gjort honom så rädd och samtidigt fyllt honom med en sådan vördnad.
     Trycket ökade när Windfari skrattade. Hon böjde sig ner, och ju närmare hon kom, desto ondare gjorde det. Han kämpade för att behålla medvetandet.
     "Du har tur att jag är så förlåtande", andades hon, likt den varma vårvinden. Men märk väl att ännu ett övertramp inte kommer tolereras." Det blixtrade till i ögon han inte kunde se, men uppfattade.

Den spända kroppen fick honom att flyga upp. Trycket som pressat honom nere var plötsligt borta, och han kunde andas igen. Runt honom hade världen återvänt, och hartassarna var försvunna.
     Naturligtvis. Det hade bara varit en dröm, trots allt. Blair trampade runt några varv på skakiga ben, innan han lyckades lägga sig ner och sluta ögonen igen. Bara en dröm, intalade han sig.
     Trots det sov han inte mer den natten, speciellt inte när vinden började blåsa.