Privat, Zarec X Yraz
Bergen, ca kl 07:30

Den vita ensamma lät blicken tyst dra bort emot horisonten, hans ansikte såg stelt och kallt ut, han använde inte ofta sina ansiktsmuskler. Gjorde inte mycket grimaser, log inte, flinade inte, rynkaed inte på nosryggen, han brukade snarare se kallt på andra utan att uttrycka större känslor, det var enklare så. Han ville hålla sig sig undan ifrån känslor och annat som gjorde honom svag.
Han var svag nog så det räckte.
Vargen satt på en klippa som sköt ut ifrån berget och följde solen då den steg ifrån mörkret för att äntligen skänka honom ljus som endast räckte några timmar innan solen sänktes för att försätta honom i mörker åter igen. Han ansåg inget illa om mörkret, men han visste aldrig vad som fanns i det, han visste aldrig vad som gömde sig i mörkret, för att angripa, för att skada. Och med förbannelsen som vilade på hans axlar var det helt enkelt bara i vägen när någon kom till skada, han hatade det så innerligt och ville helst vara det utan.
Trots att även han såg tjusningen i det blod som lämnade kroppar. Han såg tjusning i död, i hat och ondska. Trots att han aldrig skulle få tillåtelsen att vara en utav dem som skadade.
För evigt någon typ utav hjälte, emot sin vilja. Förbannad.

Yraz, den vita varghannen, hade de senaste månvarvet haft tur, han hade anlänt till landet och lyckats ta sig till bergskedjan utan att behöva stöta på någon längst vägen, något som han älskade.
Han slapp känna någon oro över att bli tvingad till att rädda någon, slapp känna den pressade känslan utav att tala.
Han trivdes bäst i sin ensamhet, en kylig och tom tillvaro.
Ej hatad, ej älskad, ej önskad.

PAZ ZAREC.

En kritvit hane med gyllengula tecken vandrade i snön, fötterna sjönk några centimeter i varje fotsteg. Han gick med hukande hållning, inte underlägset utan mer uttråkat. De gula kattögonen var avsmalnade, irriterat. Bergen tornade upp sig runt honom.
Han såg upp mot himlen, soluppgången färgade snön svagt av sina strålar. Mörkret från natten suddades långsamt ut.
Ett litet leende sprack upp i hans frusna ansikte, detta var andra gången han var där. Då hade han varit på toppen av ett berg, i solnedgången med den rosa varginnan. Han hade kanske inte lämnat på det modigaste och snyggaste sättet, men allt han försökte komma ihåg var den roade känslan av hennes naivitet i början.
Det var charmen som fått honom att lyckats lura henne, utan den skulle andra vargar märka den delen av honom som visade hans sanna jag. Hans onda jag.

Men charmen var inte på för stunden, det vore inte vore inte nödvändigt att nyttja energin på något när han var ensam. Varför försöka dölja sitt riktiga jag för sig själv? Det vore bara idiotiskt.
Han höjde huvudet, vädrade i luften. Doften av varg anades, som om den dala neråt från bergen. Han såg upp, fortsatte lukta. Doften ledde till en liten utskjutning från berget, och han kunde ana något däruppe. Om det var en hona eller hane var otydligt på så långt avstånd, och främlingens päls smälte in mot snön runt omkring dem.
Leendet på hans läppar blev större, tänderna visades i ett roat flin. Charmen blev aktiverad, startade lite trögt men ökade när stegen närmade sig denne främling. Kanske skulle han kunna ha lite kul med denne vargs känsloliv.

Den vita slog igen de blodröda ögonen och kände energin flöda inom honom, eftersom han ända sedan han kom i kontakt med sin kraft, rättelse - förbannelse, hade spenderat större delen utav sitt liv i ensamhet hade han växt upp till att bli en mycket samlad och tystlåten varg som fann sätt att roa sig i en tyst ensamhet. Detta gjorde ofta att han mediterade på sitt egna sätt. Han satt och rensade sin kropp och lät energin komma och samla sig inom honom tills han behövde den. Han andades regelbundet på hundradelssekunden, genom att räkna för sig själv. Han försökte helt enkelt ha en totalt koll på exakt allting medan han höll sig avslappnad.
Svårare än det lät.

Men någonting störde honom. Det stack irriterande till i nosen när doften utav en främling kom och gav sig på honom spände han några utav sina muskler, men tog ett djupt andetag, kanske kunde främlingen lämna honom i fred, låta den bittra vargen vara för sig själv. Eller så skulle denna trotsa naturen och närma sig den blodrödsögda. Kanske ville den störa, mycket möjligt.
Yraz öppnade i alla fall långsamt sina ögon och lät blicken dra över det som hans öga mötte, de föll på en stor del utav numoori som låg utspritt framför hans tassar. Han tog åter ett djupt andetag och fortsatte se ut över landet, för han skulle inte röra på sig mer förens möjligen främlingen kom och störde honom, först då skulle han kanske vrida på sig, och möta den andra, se på den.
Doften blev starkare, vilket tydde på att främlingen förmodligen ville närma sig Yraz, inget han uppskattade precis. Doften skvallrade även nu om att denna främmande var en hane, inte för att det gjorde någon skillnad på det Yraz tyckte om att han ville honom något.
Men som sagt, Yraz skulle inte röra sig förens möjligen var alldeles intill eller talade till honom, det fanns ingen anledning att ge mer uppmärksamhet än nödvändigt.

Främlingen verkade inte reagera på att han närmade sig, troligen ville han inte ha något att göra med Naktakihanen. Men Zarec ville ha någon att lura lite, inte till kärlek precis då denne var hane, men en falsk liten vänskap satt aldrig fel. Vänskapsband behövde han inte heller bryta upp, såsom han alltid gjorde med de olyckliga honorna som råkade ut för hans lekar. Vänner, om så fejkade, var bra att ha i nödfall.

Charmen låg över honom, slätade ut skönhetsfelen i hans ansikte, gjorde hans linjer mer raka och perfekta. Också kroppsmotoriken verkade bättre, även om han rörde sig på samma sätt som innan.
Med lätta steg klättrade han uppför berget, upp till platsen främlingen var. Främlingen var vit, precis som han själv, men saknade tecken av något slag.
"Väl mött, vite," sa han, leende. Rösten var tack vare charmen också förskönad, inte i själva ljudet utan i hur man uppfattade det. Vad skulle han egentligen gjort om han inte ägt sin kraft? Troligen varit död vid det här laget.

"Vad har fått dig att söka sig till denna kalla plats?"
Vad hade fått honom själv att söka sig dit, förresten? Han var inte riktigt säker, men han hade bra minnen av den platsen. Inte de bästa i slutet, men det var början han lade på minnet. Hur naiv hon var. Hur vacker hennes sång var. Den rosa.
Han ruskade upp sig, ville inte tänka på det. Hon hatade honom, hans sanna jag, och det var för sent att fixa det nu. Dessutom var det inte henne han skulle koncentrera sig på, utan denna vita hane. Vem var han?

Han kände i allt omkring honom hur han närmade sig. Vinden dansade i Yraz klart vita päls då han bara rörde på de svarta pupillerna för att eventuellt få en kort skymt utav den andra innan han vred på sig för att svara, och se på den andre. Han brukade aldrig känna att han behövde, men idag skulle den andra vara glad. Den tjuriga vita skulle faktiskt svara honom. Rösten återvände, denna gången med en riktig fråga.
Den främmande sökte alltså kontakt trots att han själv verkade bortom denna värld, men som sagt. Yraz skulle vara snäll och faktiskt svara. Shit, typ första gången på flera år.
Goddag...
började han, lite stelt som om han hade börjat glömma hur man talade, även om det nog inte skulle förvåna han själv. Nu vred den vita på sitt huvud, inte långsamt, men sannerligen inte snabbt vred han det vita ansiktet emot den främmande och lät de blodröda ögonen se rakt på honom, de var verkligen inte mjuka när de tycktes stirra på honom. Men nej, han såg inte direkt arg ut, snarare mer granskande.
Den andra var vit likt han själv, men hans kropp var skänkt med gyllengula tecken som låg spridda över kroppen, något sådant skulle nog Yraz själv kunna önska sig. Att vara tom och vit passade i och för sig hans ganska stela personlighet, med att få ett stänk färg över sig, bortsett ifrån de blodröda ögonen, skulle nog inte skada.
Och ögonen skulle nog inte vara röda om det inte var för blodet som lämnade dem, de skulle för modligen även de vara vita om det inte var för de blodtårar som lämnade dem då och då.
Då skulle hela han endast vara given en dyster blankhet. Men han glömde tankarna på färger och utseende när han bestämde sig för att svara på frågan.
Jag sökte lugn och tystnad,, började han, något som jag inte verkade finna.
det sista var endast en viskning, förmodligen inte hörbar, men även om den andra hade hört den var det inget illa menat med det, absolut inte.

Den helvite mumlade något otydligt i slutet, han kunde inte riktigt höra det klart. Någonting med 'finna' i slutet. Säkerligen ingenting viktigt, någonting som egentligen inte var meningen att han skulle höra. Troligen någonting han sa för sig själv.
Främlingens röst var stel, på något konstigt sätt. Som om han inte brukade tala. Kanske han var en eremit eller någon som sökte plats att meditera på? Sådana brukade ju vanligen hålla sig undan från folk, talade inte särskilt ofta och 'sökte lugn och tysnad' såsom han precis sagt.

Han gav till ett klatschigt leende, satte sig ner en bit ifrån den andre.
"Och vem kan du vara då, främling?" frågade han, sa ingenting som svar på hans ord om tystnad och lugn.

Han kände den helvites blick på sig, granskande, och han vände sin gula kattblick mot honom. Han möttes av ett par blodröda ögon, verkligen blodröda. De var färgade precis som blod, ingen vanlig röd blick som många andra vargar hade. En rysning spreds längst hans ryggrad, bara en svag reaktion. Han var inte precis rädd bara för att han hade röd iris, men en instinkt i honom visste att de röda ögonens folk brukade vara de onda av vargarna. Visserligen var det inget måste för en rödögd - det fanns troligen rödögda änglalika vargar med. Och denne hane verkade ju inte precis ond, kanske inte god för det, men inte ond.
Charmen spred sig runt honom.

Känns inte som om vi kommer någon vart med det här rollet, du svarar typ bara en gång i månaden... så ska vi bara ta och avsluta?

Edit: Tar och kallar det här för AVSLUTAT, då jag behöver plats i tidslinjen.