Dagen hade grytt med klar himmel och lovord om värme. Snart hade dock molnen dragit in, solen hade knappt hunnit se världen innan den täcktes av dem tunga stålgrå molnen. Skogen hade blivit mörkare än han trodde den kunde bli under dagen. Vinden susade illavarslande i trädkronorna medans luften stod stilla närmare marken. Det fanns elektricitet i luften som tydde på att det skulle börja åska när som helst. Han ville egentligen inte vara bland en massa höga träd när åskan bröt ut, men den här skogen var stor och han skulle inte hinna undan från dem.

Den stora vargen höjde huvudet och såg upp mot trädkronorna, han kunde inte se himlen men hoppades att Tor ändå kunde höra honom. Med blicken fäst på trädens höga grenar mumlade han en bön, bad den store åskguden att inte skada honom. I några sekunder stod han kvar med blicken uppåt innan han fortsatte röra på sig.

Skogen var mycket tyst. Kanske berodde det på åskvädret att ingen var ute, men han hade inte träffat så mycket utav någonting i den här skogen. Dock hade han känt en revirsdoft och skyndat sig därifrån, han ville inte ha någonting att göra med dem.

Kaiwood. Här har hon nog inte befunnit sig något direkt tidigare. Vargen hade märkt av en flockdoft. Dock bestämde hon sig för att hålla sig borta därifrån. Det gick bra senast men hon är alltid på sin vakt när hon möter på främmande flockdofter. Denna gången är hon inte intresserad och väljer istället att gå en annan riktning, som inte leder mot flockdoften.

Skogen ligger mörk trots att det är dag och spänningen i luften skvallrar om annalkande åska. En skog är inte den ultimata platsen att befinna sig på under åskoväder. Men det är inte många andra platser heller. Hon kan nog inte hoppas på att finna något bra skydd innan ovädret drar in. Med en suck vandrar hon vidare.

Doften av varg kittlar henne plötsligt i nosen och varginnan stannar i steget. Vaksam. Är det trots allt en medlem ur flocken som bor här som har upptäckt henne? Nej, den här doften luktar inte som revirmarkeringarna. Inte ens i närheten. Så kanske är det ännu en vandrare som vandrar genom skogen åt något obestämt mål? Eller bestämt. Det vet ju inte hon. Ska hon låta nyfikenheten styra och röra sig i doftens riktning? Eller ska hon välja en annan väg? Hon låter feromonerna omkring henne sprida sig för att skänka lugn och trevlig stämning hos de hon möter. Sombra har varit med om alldeles för många obehagliga möten för att inte ge sig in i något utan säkerhet. På det sättet är hon en väldigt osäker individ.

Hon börjar försiktigt röra sig i främlingens riktning. Först med lätta steg, sedan lite mer självsäkra. Men hon håller sig på sin vakt och har inte tänkt gå särskilt nära till att börja med.

Försiktiga steg hördes och den stora varghannen stannade upp. Hade en flockmedlem märkt honom och följt efter för att fråga ut honom? Det var någonting han skulle ha gjort i sin flock...
Ögonen smalnade av medans han väntade på att vargen skulle komma närmare. Doften av varginnan snuddade vid hans nos och han slappnade av en aning; hon luktade inte som reviret. Med hennes doft följde också ett visst lugn, Sleipners muskler slappnade av lite till när han såg henne komma gående. Hon var inte lika stor som han, men det verkade inte heller många vara. Däremot hade hon flera lustiga fjädrar vid öronen och svansen... eller det såg ut som fjädrar i alla fall.
När hon kom inom samtalsarea öppnade han munnen för att hälsa henne.
"Hejsan." sa han och kunde inte låta bli att rycka lite i mungipan "Vem är du som inte bara vågar vandra i en skog med ljusblixtar som snart kommer dansa över himmelen utan också vågar vara så nära en okänd flocks revir?" hans tal hade blivit mer likt det som dem äldsta i flocken hade använt, men han märkte det inte.

Snart får hon syn på den mörka främlingen. En hane av doften att döma. Varginnan stannar upp på behörigt avstånd när han hälsar henne.
"Hola". Svarar hon honom.
"Hej". Lägger hon till på samma språk som hanen talar. Lite av moderns modersmål hann präntas in i henne innan modern försvann.
"Mitt namn är Sombra". Svarar hon med ett självsäkert leende. Som om det förklarar precis vad hon gör här i skogen när snart himlen kommer tas över av ljusblixtar och muller. Och att hon befinner sig så nära en okänd flocks revir.
"Vem är ni själv?". Frågar hon och de fjäderklädda öronen klipper till på huvudet. Den orangea blicken vilar på den mörka främlingen. Han är mycket större än henne själv. Trots att hon själv inte är direkt liten. Lite nyfiken är hon på honom ändå.

Varginnan svarar honom först med ett ord som han inte alls förstår även om det nästan låter som en hälsningsfras. Hon hälsar honom och fortsätter sedan på språket som han talar. Ett lättat leende rycker i mungipan, han hade varit rädd att hon inte kunde hans tungmål.
Sombra. Det är ett fint namn som ändå låter lite sorgset. Han kan inte sätta tassen på det men det är någonting med tonen som får det att låta bara en aning sorgset.
"Mitt namn är Sleipner." svarar han på hennes fråga och ler ännu en gång. Blicken glider tillbaka mot reviret innan han ser tillbaka mot Sombra.
"Säg mig, vill ni följa med mig på en promenad? Jag föredrar att inte uppehålla mig allt för nära någon flocks revir allt för länge." sa han och log mot henne "Ni måste förstås inte men det hade varit ett ypperligt tillfälle att talas vid en stund innan blixtarna börjar slå mot jorden."




(Avslutar rollet då jag insett att sombra är död xD Sombra följer inte med Sleipner på promenad helt enkellt)