Historia
När Sombra bara var 4-5 år övergavs hon av sin mor. Om det var ett val av modern eller om det var ofrivilligt fanns det aldrig något svar på. Valpen fick klara sig själv. Hon upptäckte tidigt sin förmåga att manipulera feromoner och detta gjorde det enklare för henne att skaffa föda och att hålla sig borta från trubbel. Men ju mer hon växte desto mer nyfiken på världen blev hon och desto mer sällan använde hon feromon manipulationen på främlingar hon mötte. Om de inte ville henne väldigt illa. Då kunde hon få dem lite förvirrade tillräckligt länge för att hon skulle kunna smita från platsen. Ibland fungerade det som hon ville men det hände några gånger att hon än dock blev jagad en bit.

Hennes Social Cloaking visade sig en dag då hon fortfarande bara var en valp. Hon var omkring 7-8 år. Sombra hade omedvetet vandrat in på en flocks revir och blev upptäckt av en spanare. Denne röt till på henne och Sombra var säker på att hon skulle bli bortjagad illa kvickt. Men denna främling log istället åt henne och sa till henne att det var farligt att vandra så nära revirgränsen och det har alla valpar blivit tillsagda många gånger. Sen plockade främlingen upp Sombra i nackskinnet och bar med henne till flocken där hon togs emot av en lite äldre varginna som placerade Sombra hos de andra valparna och bad henne stanna där hon är säker.
Sombra stannade med den här flocken och blev verkligen en del av gemenskapen innan hon vid ca 14 års råkade komma över en annan del av sin Social Cloaking kraft. Hon patrullerade reviret med en äldre flockmedlem. Denna äldre flockmedlem var en rätt sträng hane men han har än dock ett gott sällskap. Tystnaden var inte kvävande och han var inte dömande om man inte förtjänade det. Sombra kände det som att hon öppnat en ny dörr. Något låstes upp. Rätt som det är vänder sig den äldre hanen mot henne och visar tänker och morrar argt och fräser åt henne att lämna reviret eller dö. Här accepteras inga främlingar. Livrädd kunde Sombra inte göra annat än att springa för livet. Hon vågade inte stanna förrän hon var säker på att hon var långt borta från reviret och där hon nu befann sig satte hon upp en kilometer bred ring av feromon-markering som skulle få främlingar att hålla sig borta. Sen la hon sig ner mitt i ringen och somnade av utmattning. När hon senare vaknade igen bestämde hon sig för att behålla den här lilla fristaden ett tag. Bytesdjur fanns både innanför och utanför markeringarna och det rann en liten bäck rakt igenom. Här hade hon det rätt bra tills hon återhämtat sig från chocken och beslutade sig för att vandra vidare.

Sombra hade verkligen trivts i flocken och bestämde sig för att testa igen. Fortfarande med senaste händelsen färskt i minnet klev hon in på ett revir en natt. Hon hade hört sånger och hela stämningen hade fått henne att känna att det nog verkar vara en bra flock. Hon tassar närmare sångerna och rösterna och finner flocken sitta samlad kring en eld och sjunga en sång som Sombra aldrig hört förut. Men den tilltalade henne. Hon satte sig i utkanten, i skuggan, och började nynna med så gott hon kunde. Efter sången började historier berättas. Sombra satt som fängslad och lyssnade. Plötsligt är det någon som sätter sig vid hennes sida. Sombra ser skrämt på den unga hanen som möter henne med ett brett leende. Han frågar varför hon sitter där i skuggan och gömmer sig. Så nafsar han lekfullt i hennes fjäderklädda öra och säger åt henne att sätta sig närmare värmen med honom. Spänningen släpper och Sombra följer glatt efter honom och några andra vargar flyttar lite på sig så de får plats där framme vid elden. Den kvällen betyder mycket för Sombra för hon lärde sig så mycket då.
Mellan Sombra och den unga hanen vid namn Rucas växte sig en relation efter den kvällen. Rucas var i Sombra’s ålder och han visade tydligt sina intensioner med att vara i hennes närhet. Sombra var smickrad. Men hon var samtidigt livrädd för att hennes kraft skulle stängas av och Rucas skulle inse att hon är en främling och hata henne och jaga bort henne från reviret så som det hänt tidigare. Sombra levde med den rädslan i många år. När hon var ca 17 år bestämde hon sig för att berätta allt för Rucas. Hon kunde i alla fall hoppas på att han skulle förstå, inse sina känslor och ändå älska henne.
Men det blev inte så. Rucas kände sig förödmjukad och utnyttjad. Han började hata henne och sa till henne att han skulle döda henne om han tvingades se henne igen. Sombra sprang förtvivlat därifrån. Sorgen tog nästan hennes liv. För även om hon alltid varit rädd så hade hon ändå haft känslor för Rucas med.
Det gjorde ont. Men när hon som mest behövde en vän så fann hon en. Sombra mötte Engla vid en liten sjö som de båda besökt för att släcka törsten. De fann varandra och Sombra bestämde sig redan där och då att inte dölja något för Engla. Engla accepterade henne och sen den dagen vandrade de tillsammans. De blev gemensamt antagna till en flock, på det rätta sättet den här gången och de trivdes både med varandra och de andra i flocken. Engla hade själv dåliga relationer i bagaget så de två bestämde sig för att hålla ihop, till hanarnas förtret. Sombra kände sig för en gång skull lycklig på riktigt. Engla blev hennes andra hälft. De var partners in crime och hela livet låg framför dem. Tills de en dag fick ett uppdrag att spionera på en grannflock. Sombra och Engla smög dit och Sombra lyckades få in Engla i sin Social Cloaking kraft och de två agerade som medlemmar av den främmande flocken. De levde där ett bra tag innan de insåg att flocken inte utgjorde något hot till deras hemflock. Ej heller var den främmande flocken intresserad av att ha någon vidare kontakt med andra flockar heller. Den främmande flocken visade sig vara en vandringsflock. Då och då slår de sig ner på ett ställe en tid innan de drar vidare igen. När den främmande flocken väl bestämde sig för att dra vidare så lämnade Sombra och Engla dem. Lämnade inget spår av sin närvaro och började bege sig tillbaka hem.

På hemresan dock stötte Engla på en väldigt trevlig hane när hon hade tänkt överraska Sombra med frukost. Det liksom klickade mellan dem och Sombra var väldigt glad för sin vän. Hanen, Marix, anslöt sig till dem och de lärde känna varandra lite mer på vandringen tillbaka till flocken. Marix stannade utanför revirets gräns medan Engla och Sombra sökte upp flockledaren och lämnade sin rapport om grannflocken. Flockledaren var nöjd med deras uppdrag. Därefter berättade Engla om Marix. Flockledaren sa att för Engla’s skull så är Marix välkommen i flocken. Detta gjorde Engla superglad, och Marix blev superglad, och Sombra blev superglad för sina vänner. Engla och Marix skaffade snart valpar och de skapade sig ett lyckligt liv i flocken. Sombra beslutade sig dock att hon ville fortsätta vandra. Hon berättade för Engla och det var tårar och sorg, men Engla förstod och hon önskade Sombra all lycka. Sombra gjorde som hon blivit van vid. Hon dolde sin närvaro för flocken, och för Engla. Engla var lycklig med Marix och Sombra ville inte att Engla skulle bära på saknaden efter henne. Tills de ses igen. Därefter försvann hon i natten.
 

Sombra har sedan dess vandrat runt likt en skugga. Här och var har hon temporärt stannat till hos vissa flockar som har uppenbarats i hennes väg. Men ingenstans har hon funnit något att kalla hem.