Mullret var närmare här och fick den unga hanen att spetsa öronen. Ännu skymtade inga regntunga moln, och inte skulle något regn falla än på länge. Inte desto mindre hördes den avlägsna åskans dundrande röst till och från över vindens brus. Träden stod här tätare än längre söderut, och fler grå stammar hade dykt upp bland de vitfläckiga. Sommarens gröna blad piskades av och an då den ständigt skiftande vinden våldsamt lekte i trädkronorna. Än var den inte så våldsam att den slet ynglingen av tassarna eller välte träd, men ju längre norrut han vandrade desto värre tycktes vinden. De rangliga benen stannade upp då han ruskade på sig. Den långa pälsen dansade än hit, än dit, och det lilla underull han hade höll inte vindens kyliga fingrar borta. Försiktigt spetsade Kanto på öronen i ett försök att höra något annat än vindens brus, men förgäves. Med spetsat öra ökade endast vindens dova röst i hans huvud. Än en gång ruskade han på sig, innan han på nytt satte av i hastig pass. Bredbent för att inte falla omkull då vinden lekfullt, om än hårdhänt, knuffade honom i sidan.

En plötslig rörelse fick den orangebrune hanen att stelbent stanna upp och höja huvudet. Vad var det? Med stora ögon fulla av såväl nyfikenhet som rädsla kastade han hastiga blickar omkring, för att sedan finna orsaken till rörelsen. En svartvit fågel, ganska stor och med en lång stjärt. Skata ville han påminna sig om att den kallades. Var det skata den hette? Huvudet sänktes, vilket fick honom att mindre påminna om ett skrämt rådjur, då han sträckte på halsen för att studera fågeln bättre. Svansen gungade så gott den förmådde i vinden. Vad gjorde fågeln på marken när det blåste såhär? Ett litet, valpigt leende letade sig in i Kantos ansikte. Nyfikenheten tog överhand och han tog ett par - på grund av vinden stapplande - steg emot skatan. Fågeln såg upp emot honom och flög iväg med ett hest schäckande läte, varpå Kanto blev stående med besviket öppen mun och blicken upp mot de trädkronor dit fågeln försvunnit.

Den lilla valpen vet har sprungit runt i skogen på jakt efter något att leka med. Hon studsar högt och långt. Kargblodet i hennes ådror gör henne väldigt kvick och snabb för sin ålder. Och så har hon en välfylld bägare med energi som håller igång henne med. Öronen står spetsade på huvudet och de violetta ögonen med stänk av silver i söker av området omkring henne efter något att leka med. En liten sten ligger i valpens väg. Hon smycket tyst mot den och hoppar sedan på den med ett ljudligt morrande. Ett lekfullt och busigt valp morrande. Hon bollar stenen mellan tassarna och stenen skjuter iväg över marken och valpen jagar efter den. Det här var en rolig lek.

Men snart stannar hon upp. Hon känner av något i skogen. Nyfikenhet? Rädla? Sedan försvinner rädslan och blir till bara rädsla. Valpen blir nyfiken och måste bara undersöka. Stenen är redan glömd. Hon skuttar åt främlingens håll. Nyfiken och glad. Svansen står högt bakom henne och öronen och huvudet hålls högt när hon skuttar fram. Sedan stannar valpen när den violetta blicken faller på en främling hon aldrig sett förut. Han är långbent och ser lustig ut i hennes ögon. Valpen tippar huvudet på sne och studerar främlingen under tystnad. Vem är främlingen och vad gör han är? Hon kan inte minnas att hon har sett honom bland flockmedlemmarna. En flocklös? En främling på deras marker? Spännande.

Det något besvikna ansiktet vändes åter neråt när han insåg att han inte skulle se fågeln mer. Han lade inte omedelbart märke till den andra valpen. Vinden låg på fel håll, gav inge ledtrådar om att det fanns en främling i närheten. Han suckade, önskade att han fått komma närmare för att se på fågeln. Kanske leka med den. Jaga den. Svansen försökte gunga bakom kroppen i den stundom kraftiga blåsten. Den bruna blicken återfick dock snabbt sin livlighet, och Kanto vände på sig för att söka efter något annat att roa sig med.

När blicken föll på den främmande valpen ryggade han hastigt, inte helt olik ett rådjur på sina långa ben och sitt höjda huvud. Så snart han insåg att det inte var något annat än en liten varg andades han dock ut och sänkte huvudet med en tung suck. "Skräms inte." Den ännu ljusa stämman var tydlig över vinden. Öronen låg något bakåtstrukna för att visa på hans känslor. Han blev inte glad av att bli skrämd. Ansiktet övergick ändock snabbt i ett uttryck fullt av valpens nyfikenhet. Vem var denna främmande varg?

Hon står stilla och tyst och iaktar främlingen. Han verkar inte ha märkt henne och det är lite roligt faktiskt. När främlingen sedan vänder sig mot henne och blir skrämd för att han uppenbarligen inte lagt märke till henne känner valpen genast det han känner. Och hennes reaktion blir att skratta högt glatt och klingande ljust och valpigt. Hon kunde inte stoppa skrattet.
"Vem är du?" Frågar hon sedan nyfiket och den violetta blicken med stänk av silver studerar främlingen. Han ser udda ut tycker hon. Långa smala ben och en underlig pälsfärg. Ovanlig i valpens ögon i alla fall. Men hon gillar ovanliga och udda saker. Att främlingen befinner sig på reviret har helt flugit ur huvudet på henne, som flockmedlem och ledarens dotter borde hon föregå med gott exempel och ta reda på främlingens intentioner och varför han befinner sig just här. Men det spelar ingen roll när alla de här känslorna virvlar omkring i henne. Nyfikenhet. Glädje. Förundran. Och massa annat.

Det smala ansiktet spändes i en något osäker, kanske lite irriterad min när hon skrattade åt honom. Minen hölls inte särskilt länge dock. "Jag är Kanto." Det ryckte lite i mungiporna. Att inte skratta då hon skrattade var svårt. "Vem är du?"

Hon fnissar lite lätt. Har lyckats lugna skrattet. Hanen presenterar sig som Kanto.
"Mitt namn är Sombra". Svarar hon honom och presenterar sig själv. Hon viftar glatt på svansen som hålls högt bakom henne. Öronen står spetsade på huvudet.
"Var kommer du ifrån?" Frågar hon sedan. Hon är en frågvis liten valp. Hon vill veta så mycket som möjligt. Och det är väldigt kul att möta främmande vargar och lära sig ännu mer. Men mest älskar hon att vara med sin familj.

"Hej Sombra." Plötsligt sken han upp och svansen satte fart bakom kroppen - men den kastades vildare fram och tillbaka än vad han planerat av den vind som slet tag i pälsen. Öronen vinklades för ett ögonblick framåt, men tvingades läggas mot nacken på nytt då vinden vek det ena över sig själv. Till en början uppfattade han nästan inte vad Sombra sade, då vinden brusade i hans nu vikta öra, men när hon avslutat meningen förstod han vad hon sagt. Han ruskade på huvudet för att vika tillbaks örat. "Jag kommer från savannen." Leendet brednade. "Jag är på upptäcksfärd! Kommer du härifrån?"

Hon fnissar högt när Kanto's ena öra viker sig. Det ser lustigt ut. Men han lyckas rätta till det. Sombra's öron är kortare och viker sig inte lika lätt. Inte vad hon varit med om tidigare i alla fall. Hanen är högre än Sombra och vinden är väl jobbigast för honom. Sombra är närmare marken och berörs kanske inte lika mycket. Men vinden är väldigt stark.

"Savannen?" Säger hon frågande och tippar huvudet på sne.
"Vad är savannen för något?" Det har hon aldrig hört talas om förut. Hennes värld är den här skogen.
"Den här skogen är mitt hem. Min far är ledare över flocken som bor här". Säger hon.
"Just det. Så du befinner dig på vårat revir". Säger hon och hennes blick blir lite mer misstänksam.
"Upptäcksfärd är roligt!" Utbrister hon sedan glatt.
"Jag går ofta på upptäcksfärd i skogen. Men mor och far är inte så glada när jag bara försvinner". Hon fnissar lite lätt igen.

Han lyssnade då hon först ställde frågor, och sedan pratade vidare om ett revir som han tydligen befann sig på. En flock? Hur stor var en flock? Han hade aldrig mött någon större än hans egen familj, och av vad modern sagt var den inte särskilt stor. För ett ögonblick hade det smala ansiktet antagit ett något förvånat uttryck, men det förbyttes hastigt i samma leende som tidigare då Sombra fortsatte. "Jag är på en jättestor upptäcktsfärd! Savannen ligger lååååångt söderut, jag har vandrat jättelänge!" Jättelänge var det längsta han någonsin vandrat. I flera dagar! Men återigen, om han mindes rätt av vad han moder berättat, så var det inte särskilt länge. Dock var det det längsta han någonsin själv vandrat, och han var definitivt längre hemifrån än någonsin! "Det är en stor, varm plats med högt gräs och taggiga träd och zebror och elefanter och leoparder och piggsvin och krokodiler och gamar och hyenor och antiloper och ännu mer!" utbrast han, och passade på att rabbla upp så många namn på djur han bara kunde komma på i ögonblicket. Han hade inte sett något av de djur han just nämnt sedan han kom i i denna skog. Kanske hade de inte elefanter eller zebror här? "Min mamma gav mig lyckönskningar. Jag ska se hela numoori innan jag kommer hem igen! Jag kanske träffar henne här ute, för hon är också vandrare och jag tror hon vandrar nu med!" Svansen viftade kraftigare för var stund som gick och huvudet höjdes stolt. Visst saknade han modern, men älskade henne högt, och särskilt högt för att han fått denna chans. Han var så glad att han fick det förtroendet, att hon litade så mycket på honom att han fick vandra själv! Och han visste att hon fanns där ute, och att om han skulle behöva henne en dag, så skulle hon finnas där. Leendet brednade.

Hon lyssnar spänt med lätt öppen mun när Kanto talar. Hon förundras över hans ord. Att han kan så mycket. Att han sett så mycket.
"Vad är allt det där?" Frågar hon och antar ett något förvirrat uttryck.
"Vad är en sä..bra? Och en eflant? Och en lejpar? Och det andra? Vad är det?" Det är ord hon aldrig har hört förut. Och då hon inte vet vad det är kan hon inte ens fantisera fram fantombilder av dem. I hennes lilla huvud hoppas det bara runt harar med sabeltänder, hjortar med blodsprängda ögon och små möss med enorma klor. Hon ruskar snabbt de bilderna ur huvudet. Det var för läskigt för att tänkas på. Hon ser på Kanto igen.

"Hela Numoori?" Munnen öppnas lite på glänt igen.
"Är det stort?" Frågar hon och hennes ögon liksom tindrar lätt. För denna lilla dam är full av upptäckarlusta. Men hon måste hålla sig i skogen tills vidare. Hon är för ung för att få röra sig utanför revirets gränser. Och hon vill inte göra mor och far allt för arga och upprörda så hon gör som de säger.

Kanto lade huvudet lätt på sned då Sombra talade. Vad menade hon? "En Zebra är en Zebra. De är höga och svartvitrandiga. Elefanter är stora, grå och jättestora! De har jättelång näsa och stora öron." Leendet i ansiktet brednade. Var det verkligen så att den andra inte visste vad alla de där djuren var? Fanns det inte sådana här? "Leoparden är en stor katt - fast inte lika stor som lejon, och fläckig! Mycket större än mig!" Svansen kämpade åter mot vinden då den kraftigt vaggade fram och tillbaka. Kanto skrattade: "Min mamma har berättat om Numoori, och det är jättestort! Jag ska se allt! Mamma säger att det till och med finns vatten som man kan gå på! Låååångt uppe i norr! Men man kan inte gå på vatten ju, jag har testat!" Den ljusa stämman blev mer upphetsad och full av lekfullhet för var mening han yttrade. Han ville verkligen gå på vatten.

Sombra skakar på huvudet.
"Nej, inte vad jag har sett i alla fall. Här finns hjortar och harar och möss och ekorrar". Hon skrattar vid det sista ordet.
"Ekorrar är roliga". Skrattet dör bort i ett fniss och hon ser på Kanto.
"Du är en lustig typ som sett massa lustiga varelser". Säger hon glatt och viftar på svansen. För det säger hon i positiv mening.
"Jag vill med se sådana". Men hon vet inte hur. Om inte sådana djur finns i skogen så kan hon ju inte se dem för att hon inte får lämna skogen för mor och far.

Gå på vatten? Sombra tippar huvudet på sen.
"Man kan ju inte gå på vatten". Hon fnissar igen.
"Din mamma är rolig". Vatten går ju inte att gå på alls. Man plaskar bara i och blir blöt.
"Men finns det vatten man kan gå på så.... så.... så vill jag oxå se det". Säger hon och ögonen tindrar lätt. Det vore faktiskt roligt att finna vatten som man kan gå på. Är det verkligen möjligt att det finns sådant? Eller är det bara påhitt?

"Då får du också bli vandrare! Om du inte hittar vatten man kan gå på här? Det finns inget vatten man kan gå på där hemma. Allt plaskar bara, och så blir man blöt och lerig." Den ljusa rösten stämde upp i skratt. Vinden mojnade något, och för stunden var suset i trädens kronor inte lika kraftigt.

Öronen klipper till på huvudet och hon släpper inte Kanto med blicken. Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag får inte lämna skogen för mor och far. Helst ska jag inte lämna reviret alls". Hon ler lite snett.
"Men det är svårt att hålla reda på vart revirgränsen går. För jag kommer inte ihåg hur det ser ut längst med gränsen". Det är svårt för henne att komma ihåg. Men det är väl något hon måste lära sig att memorera. För hon vet inte på var för annat sätt hon kan hålla reda på det annars. Det går liksom inte.

"Jag vet inte var revirgränsen går, så jag kan inte hjälpa dig" skrattade han kort. "Jag har inte varit här innan, det ser så konstigt ut här." Han log brett. "Vad är det för några som har revir här? Är det din familj? Min familj hade ett revir med, men det finns inte kvar längre för alla har lämnat det och vandrar." Svansen satte fart, nu ohindrad medan vinden låg i vila. "Jag tror inte vi är inne på ett revir nu, väl? Jag känner ingen revirdoft... Min familjs doft luktar jättemycket. Mamma säger att det är för att manvargar luktar mycket. Luktar jag mycket?"

[Folk som varit nära manvargar IRL säger att de stinker som skunkar, och riktigt så illa tänker jag nog inte att Kanto luktar. Men han luktar nog starkt ;D Vet att Sombra inte känner dofter dock~]

"Inte jag heller". Säger hon och skrattar. Det är nog inte så smart gjort att glömma bort var revirgränsen är någonstans. Men det är inte så lätt att hålla reda på som sagt. Speciellt när man inte kan känna några dofter alls.
"Ja, det är min familj och min flock som har revir här i skogen. Min far är alfa". Säger hon stolt. Hon är glad att hon fötts in i denna flock. I denna familj. För hon skulle aldrig vilja byta bort den. Hon älskar mor och far och Gavin och Kyeema. Och så flocken.
"Jag kan nog ha gått utanför revirgränsen igen". Säger hon och skrattar igen. Det är visst en vanesak för henne att råka gå lite för långt varje gång hon vill se sig om i skogen. Hon ser på Kanto och skakar sedan på huvudet.
"Nej, du luktar ingenting alls faktiskt". Säger hon och ler.

Svansen viftade ivrigare och ivrigare för var stund. "Alfa? Är du en alfavalp!" Han sade det inte som en fråga, och fortsatte utan uppehåll. "Är den en stor flock? Jag har aldrig mött en stor flock. Bara min familj, och mamma säger att det inte är stort alls."

Han pausade och lade huvudet lätt på sned. En tanke kom ikapp honom då han lät munnen sluta glappa. "Vet du inte var revirgränsen går?"

Hon nickar glatt.
"Japp". Säger hon och ett litet skratt undslipper henne igen.
Far är alfa.Och bror är hans efterträdare.
Svansen fortsätter vifta bakom henne.
"Ja, flocken är rätt stor faktiskt. Många vuxna och en del valpar". Säger hon och får en fundersam min en stund. Hon är inte säker på hur många medlemmar flocken faktiskt har. Men många är de i alla fall.

Sedan skakar hon på huvudet och skrattar lätt igen. Sombra verkar aldrig ha långt till ett skratt.
"Nej, För jag kan inte hitta revirmarkeringarna. De är doftmarkeringar. Och jag kan inte känna några dofter. Alls. Därför luktar inte du heller någonting". Säger hon och fnissar lätt.

[Sombra råkade ut för lite otursamheter i ett senare roll. :P Hon mötte på Bushi och blev svårt skadad. Därför ser hon ut som hon gör nu. ;3 Men i det här rollet har hon inga ärr eller brännskador eller sånt.]

"Varför känner du inte dofter? Hur kan du inte göra det?" Han lade huvudet oförstående på sned. Hur kunde man inte känna dofter? Världen vad ju full av dem!

Hon skakar lätt på huvudet.
"Jag har aldrig kunnat känna dofter. Jag är född sån". Men inte är hon ledsen för det. Eftersom hon aldrig har haft något luktsinne någonsin så är det svårt att sakna det. För hon kan inte ens förstå hur det är att kunna känna dofter. Även om folk skulle försöka förklara skulle hon inte förstå.

Kunde inte känna dofter... Född sådan? "Då... då har du aldrig känt dofter?" Han gav henne en fundersam, oförstående min. "Hur... då... Då vet du ju inte hur något luktar?" Han kunde inte riktigt förstå. Kunde inte få grepp om hur det vore att aldrig känna någon doft.

Hon skakar på huvudet till båda meningarna som Kanto yttrar. Hon skrattat lätt. För själv ser hon som sagt inga problem med att inte kunna känna några dofter.
"Jag kan inte känna några dofter. Så jag vet inte hur någonting luktar". Hon skakar på huvudet igen. Finner det ytterst roande att Kanto verkar ha problem med att förstå. Han ser väldigt lustig ut. Svansen viftar bakom Sombra. Viftar så snabbt att den övervinner vindens styrka. För hon är en väldigt glad liten valp som har svårt att se någonting negativt alls med världen.

Den oförstående minen blev kraftigare för var tanke som passerade genom manvargens hjärna. Han kunde inte tänka sig en värld utan dofter. Allt luktade ju. Blommor. Träd. Fåglar. Gräs, vargar, zebror, elefanter.... Han ruskade på huvudet så att kroppen följde med i rörelsen. Blicken vändes sedan åter mot Sombra.

"Hittar du tillbaks genom skogen utan doft då?" Huvudet rycktes lätt på sned. "Allt ser ju likadant ut här..." Kanto såg sig om bland de lätt gungande träden. "... så hur kommer du hem igen?"

[Kom verkligen inte på något alls att skriva, så det har tagit lite tid det här svaret... ^^; ]

Klart hon hittar tillbaka genom skogen. Hon kan den här skogen utan och innan. Hon föddes i denna skog. Dessutom. När hon är tillräckligt nära kan hon även känna de andra vargarna i flocken.
"Jag hittar". Börjar hon och sträcker på sig lite stolt.
"Jag kan den här skogen. Den är mitt hem. Dessutom kan jag känna det andra känner. Vargar som andra djur. Så det är lätt att hitta". Hon viftar fortfarande glatt på svansen. Hon ser upp mot Kanto. Han är mycket högre än henne och ser lite lustig ut med sina långa ben. Men han är trevlig. Sombra ler glatt.

"Jag skulle nog inte hitta ut utan nosen..." Minen antog en mildare, något road variant av den fundersamhet ynglingens anlete just burit. "Jag kommer kanske inte hitta ut ens med nosen." Öronen lade sig ut åt sidorna innan de åter tilläts vila i nacken för att slippa den stundom kraftiga, stundom mojnade vindens brus.

[Har ju sagt det till dig, men... jag kommer verkligen inte på något svar här, så det blev lite... krystat? Jaja, här är något litet i alla fall XD]