Det var nästan lustigt. Hur han fann sig här igen. I Eldskogen, i sin falkform, i sina tankar. Så många mönster hade han tvingat sig att bryta den senaste tiden. Mönster som tidigare säkrat hans trygga liv. Nu var alla säkringar borta och hur högt hannen än flög kändes det som att han föll handlöst. Hjälplöst. Hopplöst. Tiden hade gått så fort. Passerat med surrealistisk hastighet. Som om den haft bråttom. Akayru kände sig lika delar utanför som inuti. Som om han stod vid sidan av och betraktade sitt eget liv passera honom förbi, men vad han såg var sig själv dras med. Kusligt likt hur han känt den där kvällen i Acherati. När Nyxe tagit med honom för att möta hennes far, hans egen morbror. Mötet som blev en jäkla familjefest och han hade känt sig som att han kraschade kalaset. Trasslig och klaustrofobisk. Sen hade ungvargen flugit iväg. Så som han gjorde. Alltid glömde han att han aldrig verkade lära sig. Det var inte lustigt, men ironiskt var det.
Nyxe. Henne hade den vite hannen mött här. Fortfarande var minnet glasklart, som om han skulle se henne stå här framför honom efter nästa blinkning. Även den eftermiddagen hade han varit i fågelskrud. Något hade fått honom att skifta. Alldeles på impuls gå henne till mötes. Efter det hade allt satts i rullning. Efter det hade han lärt känna Nyxe, återknutit kontakten med Stripe, mött tjocka släkten och.. Det var svårt att så lite som ens tänka namnet. Akayru slöt ögonen och började långsamt sjunka närmare marken. Tvingade sig själv att inte bara bara nämna hennes namn i sitt sinne utan även se ansiktet framför sig. Ayira. Det varken hjälpte eller förvärrade hannens sinnesstämning. En upptäckt som förvånade nästan mer än lämnade honom i skam. För parallellt med denna förbryllande insikt blev den unge hannen också medveten om att han saknade Nyxe mer än Ayira. Hon som var hans kusin och första riktiga vän. Snart nog även lärling. En suck som lät främmande när den kom ur en pilgrimsfalks näbb lämnade honom just som klorna tog fäste i bark.
Akayru sträckte på sina vingar ordentligt en sista gång innan de fälldes intill kroppen. Han hade varit i luften i många, långa timmar. Tankarna hade varit många och han ville inget hellre än att flyga ifrån dem. Så det hade han envetet försökt. Resultatet? Någorlunda. Han var van. En okynnig liten höstvind drog med sig kölden genom hans fjädrar. Med ett närmast förnärmat uttryck burrade fågeln upp sig så mycket det bara gick. Vore det inte för att han snart nog skulle dra ut på träningsvandringen med Nyxe hade han redan stuckit söderut. Ännu en suck lämnade hannen och innan utandningen var avslutad satt en varg i falkens ställe. Det var lika bra att nyttja pälsen mot kylan. Dessutom kunde han passa på att vänja sig vid att vara i sin ursprungsform, snart nog skulle det bli regel snarare än undantag. Lojt spejade ungvargen ut över Eldskogen medan han ifrågasatte hur hans liv blivit vad det nu var, som om hans mörka blick sökte efter svar i landskapet.


OFF: Privat med Marcela

Eldskogen. Vad hon fått höra så brann den en gång i denna livstid. Delade en skog i tre. Det är vad hon hört. Om hon tror på det eller inte är en annan historia. Elden kan sätta djupa sår. Men naturen är en om ännu starkare kraft och det syns tecken på det där den med kraft försöker växa, och en gång, i en annan livstid kanske, så kommer nog skogen stå här i alla sin prakt igen. Om ingen kommer hit och bränner ner den igen.
Den unga vargtiken vandrar fram genom vad som knappast kan kallas skog. Enligt henne är det ett uttryck som inte passar in alls här längre. Eldskogen. Det är ett namn som endast skulle passa en skog som stod i brand. Och vilken vacker syn det skulle vara.

De ljusa tassarna blir mörka av damm och gammal aska som fortfarande ligger kvar i gräset. Gräs. Det ligger mjukt under tassarna när tiken vandrar framåt. Hon har planerat sin resa söderut. Har hört att det inte längre bor några djävlar i öknen och öknen hon skulle vilja se med egna ögon om det är sant. Men hon tänker bara ta vägen därigenom. Planerar inte att stanna. Men först måste hon ta sig igenom Eldskogen. Sedan Dödaskogen. Nästa skog låter inte direkt som någon kul plats så där stannar hon helst inte.

Information. Det är något tiken värdesätter. Information om allt vad som kan nå hennes öra. Information är något hon samlar på och söker den närhelst hon får chansen. Hon tänker inte vandra genom livet ovetandes och inskränkt i sig själv. Nej, information kan vara makt om man använder den på rätt sett. Det kan vara en språngbräda och framtida försäkran. Hon samlar på information. Det är ett roligt tidsfördriv.

En kylig höstvind drar förbi och skulle kunna få vem som helst att rysa. Men tiken är uppvärmd och kylan tränger inte in under hennes päls. Det har sina fördelar att ha ärvt så mycket infernoblod. Tiken har alltid varit stolt över sitt arv. Alltid varit stolt över att vara sin mors dotter. Men hon vill inte lämna världen som ingenting. Vänta bara.

Rött. Var det inte ett svar på hans frågor så var det definitivt kontrast. Ibland var räckte det långt. Parallellt med att den främmande gestalten växte så gjorde hans leendet det samma. Hela smilet koncentrerat i ena mungipan, så att det blev sådär snett. Ett drag Akayru omedvetet tagit efter sin mor. Om hans var kanske bara aningen styggare. Den vite vargen hade bara hunnit lägga sig ned och slänga en blick över skuldran. Där hade den landat hos den kontrastrike. Sen dess hade hannen inte rört sig ur fläcken. Bara låg där och kollade snett över axeln med sitt flin matchande skevt. Väntade på att distraktionen skulle komma till honom. Det dröjde inte länge innan det otåliga började sprätta inom honom. Som vore det tonårens sista demoner som ville rymma ur hans kropp. Löpa vilt och fritt. Härja runt bland sommarens sista tappra fjärilar.
Rörelsen började i tårna. Hans svarta klor gjorde sig långsamt synliga, skrapade lite mot grenen så att barken föll i flagor. Sedan spred den sig hela vägen upp till skuldrorna och fortplantade sig enda till både svanstipp och nosspets i en flödande utsträckning. Akayru njöt av sensationen som flödade genom hans senigt musklade kropp. Ena framtassen föll slapp, hängde fritt i luften. Vickade lite, skvallrade om hans rastlöshet. Vargen, som han konstaterat var en hona, var betydligt närmare nu. Men genom bruset av alla tankar och känslor som skummade inom honom ansåg han sig inte ha tid att snällt ligga och vänta.
Den vita kroppen svepte, nästan spöklikt tyst, genom luften i ett anmärkningsvärt långt språng. Lika stilla blev hannen sedan stående. Inte mycket mer än en meter låg nu mellan dem. Bara skymten av leendet som tidigare ägt hela hans ansikte fanns kvar. Med det neutrala uttryck som nu tagit dess plats var symmetrin i ungvargens ansikte uppenbar. Akayru bara stod där. Fångad av spänningen i impulsen att hoppa över alla artighetsfraseringar han lärt sig. Betraktade tiken. Hon var lika eldfärgad som branden skogen fått sitt namn efter. Något outgrundligt glimmande i hannens brunröda ögon.

Hon hade gått i egna tankar och inte märkt främlingen på grenen. Även om hans ljust spöklika gestalt borde ha varit lätt att se. Men tiken hade inte märkt honom. Hon hade fascinerat studerat gräset framför sina tassar allteftersom hon vandrar framåt. Och så hade tankarna farit åt alla håll och kanter. Vart de fört henne är en fråga hon behåller svaret på själv.
Men uppfattningen om främlingen hade inte gått henne helt förbi. Även om hon upptäckt honom lite sent. Rätt som det är står han framför henne. Snett flinande. Tiken stannar upp den himmelsblå blicken placeras på hanen och hon studerar honom uppifrån och ner. Men hon öppnar inte munnen än. Själv har hon aldrig riktigt förstått hela den här grejen med att man alltid ska hälsa på varandra och presentera sig och hela faderullan bara för att det här artigheten till. Men vad har det med saken att göra egentligen? Hanens vita skrud påminner henne om hennes bror. Men vit är inte direkt någon ovanlig färg hos vargar. Tiken tippar huvudet lätt på sne när hon studerar främlingen framför sig. Känner inte riktigt för att öppna munnen och bryta mystiken. Istället tar hon några steg närmare. Sluter upp avståndet mellan dem och kör på gammalt hederligt vis. Hon sträcker fram huvudet och nosar nyfiket på hanen.

Ojdå. Chocken i hennes ordlösa rörelse fick hans pupiller att vidgas. Hon hade.. Nosat på honom? Ena ögonbrynet kröktes, men i övrigt lyckades han faktiskt förbli stilla. Även om ansiktet inte förändrats ut över det så var hans utstrålning helt förändrad. Han var uppenbart nyfiken, om än återhållsam. Det hela var så oväntat. Kändes så.. Primalt. Akayru tackade sig själv för alla timmar han lagt på meditation, träning överlag. Utan det hade han just nu varken kunnat tygla hjärtrytm eller andhämtning. Men pulsen var fortfarande lugn och andetagen djupa. Honan bar inte doften av sällskap. En nomad, precis som han själv. Det kändes lika uppfriskande som tryggt att möta en annan vandrare. Så han gottade sig i det. Drog ut på tystnaden. Höll stadigt hennes blick. För än så länge fanns mystiken som varje nytt möte förde med sig. Ännu hade ingen blivit besviken eller uttråkad av artigheter eller meningsskiljaktigheter.
Den vite ungvargen ignorerade hyfsen han fått lära sig där den pockade på hans uppmärksamhet, någonstans i bakhuvudet. Ignorerade att tystnaden nu varit nästan lidelsefullt lång. Akayru hade alltid var skamlös. Särskilt i främlingars sällskap. Sen, fortfarande utan ett ord och utan att bryta ögonkontakt närmade han sig. Speglade hennes hälsning och tillät oblygt sin nos att få full kontakt emot honan. Inget fjompigt snuddande här inte. Även denna handling drog han ut på. När han väl drog sig tillbaka var det flinet tillbaka i mungipan, nu så brett att tänderna blänkte i eftermiddagssolen. Det vita huvudet föll på sned och han sökte åter hennes ljusa blick. Funderade på om han skulle fortsätta leka stum. Innan tanken ens var slutförd konstaterade ungvargen att han tröttnat.
"Jag tycker om blå ögon. Färgen verkar jaga mig."

Hanen hade inte backat undan men ej heller gjort något till en början när hon lätt nosade på honom. Sedan hade han kommit närmare. Så nära att hon klart kände hans nos pressas mot hennes kropp för att undersöka henne och det erbjöd henne att göra detsamma. Ett erbjudande som hon såklart tog och gottade sig i en smula. Hon har valt att leva ensam under en längre tid nu men faktum är att hon hellre föredrar närheten från andra vargar. Tiken är heller inte blyg av sig utan är temperamentsfull och nyckfull likt elden. Förmodligen är hon mer återhållsam än hennes mor men det hör inte till saken. Vinden drar höstligt ryslig över området och smeker vargpälsar i sin framfart.

Efter en stund backar hanen igen själv står hon kvar på fläcken men drar tillbaka huvudet i en jämn lugn rörelse. Hennes blick möter hanens. Så talar han. Bryter mystiken men lämnar spår kvar genom att inte börja tala i artighetsfraser. Tiken uppskattar det. Ett snett flin lätt matchande hanens placeras på hennes läppar innan hon öppnar munnen för att svara. Hennes röst är mjuk och melodisk samtidigt lite lätt raspig och det skapar ett behagligt ljud. Hon bryter även på cazari, ännu ett inflytande från modern.
"Ska det där föreställa en komplimang?" Flinet vilar kvar på hennes svarta läppar. Den här hanen kanske kan vara rätt kul att umgås med en stund.

Akayru tillåter sig att skratta. Kort, men hjärtligt. Samtidigt gör han en mental notis om hennes brytning. Cazari. Hannen gillade den dialekten. Han hade under sin livstid delat ut så många falska leenden att om han någonsin velat räkna hade han tvingats att ge upp. Skratt från honom följde inte samma mönster. Hans var alltid ärligt, något han inte tänkte sockra sin omvärld med. Med teatralisk förlägenhet bet han sig i läppen och ryckte lite på axlarna.
"Det föreställer vad du än ser det som. Jag var bara ärlig", svarade hannen.
"Jag tycker om blå ögon." upprepade han, som för att understryka att det lika gärna kunnat vara en komplimang som bara ett konstaterande av hans tycke och smak.
Långsamt började ungvargen att röra sig. Skred med säkerhet i sitt steg fram i en halvcirkel, ökade avståndet marginellt för att sedan stanna upp ännu lite närmare än han lämnat henne. Hannen hade mycket erfarenhet av att betrakta och studera andra vargars samspel. Gömd i fågelskrud, bokstavligt talat uppflugen i något träd i skymundan. Sällan hade han sett någon gå någon annan till mötes så oblygt som han själv egentligen alltid kände sig. Aldrig hade han själv varit med om det. När han tänkte efter var Ayira den första hona han delat något mer med än något flyktigt och oseriöst. Till och med med henne hade deras interaktioner varit väldigt ömma och gullande. Minnet fick något ovälkommet att försöka röra på sig inom den unge hannen. Han kvävde det genast genom att försöka måla bilderna som blödiga och naiva. Aktivt förändra vad han mindes till något som var enklare att förskjuta. Inga av dessa tankar hade gjort sig synliga i Akayru's ansikte, inte som mer än något mörkt som passerat förbi över hans välformade anletsdrag. Ett mörker han såg till att kamouflera som okynnigt medan han lät sin blick löpa upp och ned längs honan. Studerade, utan att försöka gömma det, hennes kropp. Det här kändes.. Väldigt annorlunda än någon annan närhet han erfarit. Rått, ocensurerat.

Hon hade yttrat sig på ett lätt retligt sätt. Lekfullt. Hon är ingen som direkt gottar sig i komplimanger och suger åt sig likt en svamp närhelst hon får chansen. Nej, tvärt om. Hon är mer misstänksam mot sådant snack. Självklart har hon en egen syn på sig själv. Visst är hon vacker i sina egna ögon och förstår sig på grunden till komplimanger. Men hon låter det inte ta över.

Hanen var bara ärlig. Är det något som tiken uppskattar så är det ärlighet. Hon anser att man alltid ska vara ärlig vad det än gäller. Även om själva livet hänger på det. Hellre en ärlig död jävel än att leva med oärligheten som följeslagare. Hanen upprepar sig. Vill han komma någon vart med det eller? Hon väljer att inte svara. Det känns inte nödvändigt i alla fall. Tiken vrider på huvudet när hanen börjar cirkulera henne. Ena örat lägger sig i nacken men hon står lugnt kvar. Vill han beundra henne så får han gärna göra det. Svansen sveper till en gång innan den väljer att hänga löst och ledigt bakom henne. Öronen klipper till och spetsas på huvudet. Hon vrider huvudet till innan det börjar kännas ansträngt och håller blicken fäst på hanen så långt det går.

Tre av fyra tassar lämnade marken. Vad som inte lämnade Akayru var hans balans. Kroppen var hans, kroppen hade alltid varit lydig och var det även i denna rörelse. Den hade aldrig svikit honom. Den vita kroppen svepte runt så att hannen nu stod parallellt vid hennes sida, pälsen svajande av en vind som var hans fart. Sen var han åter mycket stilla. Blickade ut över landskapet med flamman i sin periferi.
Lika snabbt som ungvargen gjort sin fysiska helomvändning hade även hans tankar vikt in på ett nytt spår. Här stod han. I det nya livet, närt av askan, med elden intill sig. Någonting gammalt, någonting nytt och någonting blått. Akayru vände huvudet i hennes riktning, sökte hennes ögon av färgen som jagade honom. Nu fattades bara någonting lånat. Hannens mahognyblick fullkomligt sprakade av intensiteten i hans tankar. Så som tankar gör när man vill uttala dem men väljer att hålla dem hemliga. Kanske för effektens skull? Eller.. Inte.
Leenden på Akayru's läppar var nästan alltid lögn. Till och med när han ville att uttrycket skulle vara genuint, tyvärr. Som om hans ansikte var så manipulerat av kontrollen han tagit över det att han glömt hur man tillät glädje att måla läpparna. Men glittret. Leendet fanns i glimret i hans mörka ögon. Som vackert damm efter något som krossats för länge sedan. Som glas som malt och malt mellan hans tänder varje gång han blottat sina tänder mellan uppdragna mungipor. I dag log hans mun inte. För han testade någonting nytt. Nu fattades bara någonting lånat. 
"Det finns resterna av ett väldigt träd från tiden då detta fortfarande var en del av Lövskogen. Kanske. Kanske är det borta. Finns det kvar är det inte mer än en stump", började Akayru och lät det mörka ögonparet pendla mellan honan och landskapet "Stumpen spelar ingen roll. Helt meningslös. Men vad som finns under.." även om meningen avslutades med eftertryck lämnades den ofullständig. 
Ungvargen var inte medveten om att hans blick nu var fyllda av uppspelta stjärnor. Han lät den vila hos den flammande varginnan i några sugande långa sekunder innan den åter vändes framåt och hans tassar följde den. Minnet hade landat hos honom plötsligt och utan nåd. Lika fångad som han varit av henne var han nu istället av det här. Chansen var liten och risken stor. Akayru's puls tycktes ha ökat i styrka, ändå slog hjärtat lika långsamt som vore han vilande. 
"Följ med. Om du vill. Mejor sola que mal acompanada." tillade den vite hannen utan att se sig om, bröt ofrivilligt illa när han slängde med en fras på cazari.
Den fortfarande namnlösa flamman fick göra som hon behagade. Något hannen misstänkte att hon skulle göra ändå. De mörka ögonen log.

Hans manöver, så full av kontroll, överraskade henne. Men hon tillät sig inte röra sig från fläcken. Men en imponerande glimt glittrar till i hennes himmelsblå blick och hjärtat tog ett skutt. De står sida vid sida en stund. Hennes blick vilar på en punkt framför hanens tassar. När han sedan höjer blicken för att söka hennes möter hon honom halvvägs. Utan att röra några andra muskler än de som styr hennes nacke och hals. Hon har inget emot tystnaden. Den känns inte pinsam eller tryckande på något sätt. Hon uppskattar den mer än om ord hade yttrats. Inte för att hon direkt känner någon som helst tilldragelse till hanen även om han är väldigt intressant med sina eleganta rörelser. Leendet som vilar mjukt på tikens läppar är inte i grunden genuint. De når inte in i själen även om ögonen samspelar är med på det. Med sin bakgrund har hon lärt sig hur man för sig för att verka trovärdig. Kanske till den grad att hon inte längre är säker på vad som är äkta. Eller så är det just sådan här hon är. I grunden och ända ut i klospetsarna. Men hon vandrar på gränsen utan att vackla åt någondera sida. Hon släpar med sig kedjor som fjättrar henne till vad som en gång varit. Men lite i taget vittrar kedjorna sönder. Vad som kommer bli kvar när sista länken är borta vila i framtidens dimma. Ännu går det att välja sida. Eller ingendera. Hon finner den dimmvita hanen intressant. Var kommer hans styrka ifrån?
Han talar om ett träd. Ett träd som endast är en stump. Och något finns under. Han har redan fångat hennes nyfikenhet sedan hon första gången lät blicken vila på hans spöklika gestalt. Varför inte se vad som händer? Så börjar han röra sig. Bort från henne och mot vart än han är på väg. Hon tar två steg fram som genom ren reflex. Hon tänkte inte. Hennes kropp började bara röra sig som för att följa hanen likt i tyst överenskommelse. Följ med. Om du vill. När han yttrar ord på Cazari rycker det till i tikens ena öra. Han talar hennes språk. Hennes mors språk. Hennes blods språk. Även om hans uttal inte är perfekt så är det ändock imponerande att han kan orden. Hon följer med honom. Det här kan bli intressant.

Hon säger ingenting. Hennes steg talar i ordens ställe. Han ser sig inte om. Rör sig framåt. Fortare. Ännu springer han inte. Leendet lever i hans ögon, nu lysande stort. Tassarna bär honom med något otåligt i varje steg. Otåligt, inte som stress, nej, utan som i förväntan. Akayru lärde sig tidigt att förväntningar är dumdristigt. Att man får vara hoppfull men aldrig förväntansfull. Förväntningar lämnar alltid spillror efter sig av den verklighet som kunde ha varit. Hoppet var stort när han var liten. Nu är det sen länge en känsla han accepterat som förlorad. Något ungvargen sin ringa ålder till trots lämnat bakom sig. Till och med minnet av det. Ännu har ingenting på allvar tagit form i dess ställe. Hannen vet inte när behovet av att ta reda på vad som kommer börja finnas inom honom i dess ställe väcktes. Bara att det måste börjat växa när han var distraherad av något annat.
Han har en storm i sitt huvud. Ett vrålande hav han så länge han kan minnas försökt ignorera, hyscha och kontrollera. Egentligen har bruset inte alltid varit hans följeslagare, dess intensitet har lurat honom att tro det. Idag försöker hannen inte springa ifrån det. Idag finns det bara där, driver honom i varje steg över Eldskogens grönska. Lånar honom sin styrka. Bakom följer hon. Flamman bakom vågorna. Fukt blänker på den svarta nosen. I ena stunden är den djupt bland gräs och höstens första, fallna löv. I nästa är den uppe i vädret. Drar in allt. Söker och fyller honom med allt som passerat och fortfarande rör sig. Läpparna säras så att solen kastar glimtar över hans tänder och tunga. Ungvargen hugger i luften som för att smaka på den. Informationen som tas in rusar bakom ögonen. Akayru är så fokuserad på sin jakt att om honan skulle tala kan ingenting registreras. Hannen vet inte ens hur mycket tid som har passerat. Så uppslukad är han. Det enda som skulle kunna få honom att falla ur sin rytm är om hennes steg skulle tystna. 
Den dimmfärgade vargen rör sig än hit, än dit, som om vad han söker är borttappat. Vilket det väl är, på ett ungefär. Ju mer av omgivningen hannen äter med sina sinnen desto säkrare blir hans hållning. Med ett ryck gör hannen halt. Är lika blickstilla som efter den svepande vändning som satte igång hela dansen. Ser ut som om något som aldrig tidigare rör sig. Svansen gör efter några långa sekunder ett par ivriga svep bakom honom. Bryter illusionen av att vargen kanske blivit förstenad. Den vita nacken vrids långsamt, långsamt. Akayru söker honans blick med sin egen fylld av förundran.
"Glimrande." i det enda viskade ordet kan man nästan höra hans vilda hjärtslag.
Nu springer han. Efter ett enda uppmuntrande knyck framåt med nacken så springer han. Vill att hon ska vilja följa med. Om hennes steg nu skulle tystna vore det dock inte nog för att stoppa honom. Risken var stor och chansen liten. Säkert har flera timmar rullat förbi. Solen som börjat rinna mot horisonten skvallrar om det. Ändå känner hannen sig piggare nu än när han anlände till detta slättland som heter skog. 
Där. Den är stor. Den är gammal. Sargad av resterna av ett krig och av storm och eld och tid. Smärta går som något elektriskt genom honom. För Akayru hade klamrat sig fast vid att kanske kanske hade trädet klarat sig. Hans sista hopp. Sorgen finns inte i mer än en fjärdedels sekund innan ungvargen ruskar av sig. Låter ett triumferande skratt fylla tomrummet medan han tar ett segervarv runt stubben. Och sen ett till. Det andra avslutas i ett väldigt språng som landar honom på dess mitt. I centrum av trädringarna tillhörande resterna av ett av dem största träd hannen sett i vad som var Lövskogen. Där står den unge vargen sedan.
"Glimrande!" utropar Ninjavargen med en passion som låter teatralisk fast den är äkta, ekar sitt eget tidigare uttalande.
Mahognyblicken livlig som en valps när hannen snurrar runt tills han är vänd åt honan. All den uppmärksamhet som givits åt sökandet ligger nu hos henne.

Hon följer efter honom utan att ifrågasätta. Hon har inget bättre för sig och tillvaron är som mest intressant i någons sällskap. Men hon undrar vart det är han för henne. Vad det är för trädstump han talat om. Om det ens är något verkligt. Kanske han har fått i sig någon skum svamp eller något. Det återstår att se. Om inte annat så kanske hon kan se till att han inte skadar sig i alla fall. Han verkar lite udda. Men än dock som en frisk bris i hennes annars tråkiga tillvaro.
De vandrar länge och till och från undrar hon om hanen är medveten om att hon följer honom eller om han helt uppslukats av sökandet på vad det nu är han hoppas hitta. Av hans sökande sätt verkar han inte vara helt säker på vart han ska gå. Men tiken ser inte sin tid slösas bort. Hon är energisk i steget och piggs nyfiken på vad det än är som kommer möta dem när hanen tillslut har funnit vad det är han söker efter. Eldskogen ändrar hela tiden skepnad ju längre de går. Ingen del av slättskogen ser likadan ut. Det är hela tiden nya asksvarta träd som de passerar och underlaget under tassarna växlar mellan mjukt och hårt. Tiken frågar inte någon gång hur långt det är kvar. Hon är för nyfiken. Nyfikenhet är något hon inte känner särskilt ofta, men hon gillar att vara nyfiken. Det betyder att något är på väg att hända. Hon kan endast hoppfullt vänta sig att det är något intressant. Av hanens uppspelthet att döma. Tiken har inga förväntningar. Hon föreställer sig inte vad det är de kommer finna. Inga förväntningar ger inga besvikelser om det skulle visa sig att det inte är något intressant alls. Hoppfullhet är något helt annat. Hur länge har de vandrat?
När hanen för halt gör hon detsamma. Det blev ett väldigt häftigt stopp och tiken stannar en bit ifrån hanen. Vid hans sida. Så yttrar han ett enda ord. Tiken tippar huvudet på sned. Glimrande? Hon ser sig om men kan inte se något som glimmar. Vad är det hanen ser som inte hon ser. Hon fäster den himmelsblå blicken på hans dimmvita skepnad. Är han påverkad av något trots allt? Eller är han bara lite bakom flötet? Så ger sig hanen av i språng. Tiken hajar överraskat till igen. Men med ett lätt flin på läpparna spränger hon iväg efter honom. Hanen är snabb. Det erkänner hon. Själv får hon ta i lite extra för att kunna hänga med. Omkring dem skummar ljuset allt eftersom solen dalar mot horisonten.
Så når de äntligen målet. Och som hanen sagt så är där framför dem en enorm stump. Vad som en gång måste ha varit ett väldigt stort träd. Hanen verkar väldigt glad över att ha funnit vad han sökte och rundar stumpen några gånger innan han placerar sig på den. Glimrande!
Tiken tippar huvudet lätt på sned igen. Hon ser uppenbarligen inte vad hanen ser. Allt hon ser är en sargad stump av en gång ett mäktigt träd. Bara ännu en fallen krigare för eldens hänsynslösa armé. Tiken rätar på nacken igen. Den himmelsblå blicken möter hanens varma mahognyfärgade när han ser på henne. Han är ju lite söt i alla fall. Tiken flinar lätt.
"Är du villig att dela med dig av vad du vet?" Frågar hon med sin breda Cazari-brytning. Hittills är det hanen som har stått för det mesta snacket. Är han villig att prata med henne? Samtala? Diskutera? Vad det än är han har funnit så väller hennes nyfikenhet över. Han har fört henne så här långt. Han är skyldig henne en förklaring. Tiken sätter sig ner. Det lätta flinet vilar kvar på hennes svarta läppar och den himmelsblå blicken glittrar av den nyfikenhet även om hon värdigt håller sig lugn. Lugn men nyckfull likt en flamma.

Leendet han möts av gläder honom. Även om hannen är nästan övertygad om att honan inte har en aning om vad de funnit. Inte den blekaste. Hur skulle hon kunna veta? Med sin dialekt och sin jargong känns hon för honom väldigt exotisk. Som en frisk bris i hans annars tråkiga tillvaro. Även om den varit självvald. För tråkig kan vara en synonym för trygghet. För även om den varit självvald och utifrån fylld av upplevelser många skulle se som äventyrliga har den blivit just det. Vardag.
Att dra med sig någon som flamman in i sin vardag blåser nytt liv. Som om hennes eldighet är vinden som blåst på något som sen länge förkolnat inom honom. Plötsligt hettar det under hans tassar igen där han rör sig längs gamla stigar ur sitt förflutna. Får honom att trampa upp vegetationen som dolt vägarna och ger ungvargen chansen att presentera dem som något nytt. Mahognyblicken är fortfarande valpigt okynnig och Akayru förblir tyst en sekund längre än man borde efter en direkt fråga. Inte för att han behöver fråga sig själv innan han svarar. Inte alls därför. Varför? För att han vill göra upplevelsen rättvisa. Det som viftats bort som något bleknat och torftigt ska nu visas upp och visas respekt. Hannen drar efter andan och fylls av sensationen av syre. Som om till och med den vore ny. 
"Självfallet", svarar han sen med en nick, ett lugn i sin röst som står i skarp kontrast till hans tidigare studsighet.
"Jo!" ivern är tillbaka igen och vargen lämnar trädstumpen med ett språng, vrider sig i luften och landar kontrollerat vid hennes sida. 
"Det här, det här är - var - Herodotus hem. Mittpunkten av deras revir. En flock som fick onda vargar att fyllas av avsky inför deras godhet. Om ondska och godhet faktiskt finns och hur det i så fall definieras, ja, det är något helt annat. En diskussion för en annan dag", medan han börjar sin berättelse sveper huvudet från resterna av trädet och sveper i en stor cirkel för att måla hur stort den splittrade flockens marker en gång var. 
Kanske är det en överdrift. Om det i så fall baseras på att informationen Akayru själv tilldelats färgats av Gina's version av alltihop eller bara är för att han är så ruskigt exalterad just nu spelar mindre roll. Ungvargen tar sig friheten att förklara som om honan saknar all bakgrundskunskap, för om hans gissning är korrekt är det sant. Många har glömt Herodotus. Han har själv många gånger försökt glömma. Än en gång börjar hannen röra sig runt deras fynd. Mer återhållsamt denna gång. Det finns en styrka i hans steg som tycks tillhöra ett annat väsen. All den tid hannen tillbringat i sin falkform har satt sina spår. 
"Egentligen borde jag kanske inte dela med mig av vad jag vet. För.. Cría cuervos y te sacarán los ojos", en fundersam rynka infinner sig mellan den vites mörka ögon då han stannar mitt i ett steg, sen rycker det till i hans mungipa och axlar på en gång "Egentligen. Inte. Kanske."
"Akaryuu, min morfar, grundade flocken efter att ha anlänt till Numoori. Han kom hit som den sista av klanen Oga, den sista av Ninjavargarna. Trodde han", hannen sätter sig i rörelse igen och fulländar cirkeln för att åter stanna vid hennes sida "Men han är död nu, lika död som det här trädet. Den gamle stumpen.." avslutar han med en suck, en ögonrullning och ett leende, ett ansiktspussel med bitar som inte tycks höra ihop. 
"Men! Inte är vi här för att du ska behöva lyssna på mina släktberättelser. Varför vi är här är så mycket intressantare. Lyssna." fortsätter Akayru och söker hennes blick medan det rycker i hans ljusa öronpar. 
Ungvargen är osäker på om honan faktiskt ska kunna höra det. För det kräver all hans koncentration för att så mycket som ens uppfatta det. Det med en hörsel han pressats att träna sedan valptiden. Men om han riktigt anstränger sig så är det där, inte som en inbillning, utan helt på riktigt. Viskningarna. Det går inte att urskilja ett enda ord. Rösterna är för många och för svaga. Ett sorl som skulle gå förlorat i vinden och alla florans och faunans läten om man inte visste om dem. Att dem ens finns kvar får hans hjärta att galoppera som en vildhäst. Bara för att vara extra säker lägger vargen kinden mot marken, pressar sitt ansikte mot underlaget så att grässtrån kittlar hans öra. Parallellt med att benen bär honom någon meter längre ifrån trädet höjs huvudet igen. Ett excentriskt litet skratt hörs från Akayru när han ger honan ännu ett ögonkast, sen tar han ett hopp på stället. Sen ett till. Sen börjar han lika intensivt som försiktigt att gräva. 
"Du råkar inte av en händelse ha ljudkrafter, eller något?"

Tystnaden lägger sig emellan dem igen. Hon har inget emot den. Det tycks som att hanen gör sig beredd på att berätta. Något. Vad som helst. Den där valpiga okynniga blicken lockar henne. Aldrig har hon sett sådana ögon tidigare.
Självfallet. Han ärar henne med ett svar. Sedan utför han en sådan akrobatisk kroppskontroll som hon själv bara skulle kunna drömma om att utföra själv. Imponerande. Tikens himmelsblå blick söker sig till hanen. Där den vilat majoriteten av deras möte.
Så berättar han för henne om Herodotus. Tiken kan inte minnas att hon tidigare hört det namnet. Hört något alls om den flocken. En god flock som onda vargar avskydde. Själv är tiken född i en ond flock. Om man kan sätta stämpel på ont och gott.
Hon har aldrig riktigt förstått sig på de begreppen. Vad hon tror själv är att alla vargar besitter båda delarna. Alla är lika delar onda som goda. Vissa väljer bara att bejaka den ena eller den andra sidan. Hon själv skulle kunna ses som både ond och god beroende på hur hon väljer att agera och hantera situationer. Såklart har hennes mor präglat henne sedan hon föddes. Och hon har alltid älskat sin mor högt, och det fanns en tid då hon skulle kunna göra allt för att göra mor stolt. Men nu för tiden väljer hon hellre att gå sin egen väg. Hellre lära sig av sina egna misstag än att följa i någons spår och bli dömd för en väg som hon blivit dirigerad att vandra. Hon förnekar inte sitt blod. Hon vill bara inte bli hopbuntad med andra.
Egentligen borde han inte dela med sig av vad han vet, berättar hanen. Tiken har alltid varit törstig på information. Men hon är inte den som går omkring och delar med sig av allt hon vet. Skulle något berättas för henne likt det här så är det information som hon kommer värdera högt. Som hon kommer ruva på likt en fågel på sitt ägg. Värna tills informationen kan komma till nytta. Om hon känner för det. Som sagt är hon inte den som slänger omkring med informationen som hon sitter på. Hon svarar inte hanen. Hon står tyst och ser på honom när han cirkulerar stumpen igen. Likt den goda lyssnare hon är låter hon honom tala. Om han vill tala.
Hanen talar om sin morfar. En ninjavarg. Tikens ena öra klipper till på hennes huvud. Ninjavarg? Är det vad hanen är? Själv har hon inte hört något direkt om den rasen. Som mest bara till namnet. Nej, hon har ingen aning om vad en ninjavarg är. Men med tanke på hanens kontroll av sin kropp så måste det vara en väldigt imponerande ras.
Lyssna. Tystnaden lägger sig åter efter att hanens röst har regerat. Han är intressant att lyssna på. Det får henne att undra varför han valt att berätta just för henne. Eller är det en historia som han brukar berätta för de främlingar han möter? Tiken lyssnar och hon sluter ögonen. Hon lyssnar på vinden. Vinden som viskar. Vinden viskar. Det är i alla fall bästa sättet hon kan beskriva det på. Det låter som vinden, men samtidigt inte som vinden brukar. Men det är inga ord eller ens något som går att begripa. I alla fall inte för henne. Men visst låter det som att vinden viskar. Eller är det bara i hennes huvud?
Hanens excentriska skratt rycker henne tillbaka till verkligheten. Hon öppnar ögonen och möts av hanens mahognyfärgade blick. Så skuttar han till och börjar gräva i jorden. Nyfiket tar tiken några steg närmare. Huvudet hålls sänkt och lukten av uppriven jord fyller hennes nos. Råkar inte av en händelse ha ljudkrafter? Hon höjer blicken och ser på hanen igen. Hon skakar lätt på huvudet.
"No". Svarar hon på Cazari. Inom henne bränner endast elden.

Så. Inga ljudkrafter. Nåväl.
"Trodde inte det heller. Bättre att fråga än att undra." säger han kompletterat av ett skämtsamt bistert uttryck utan att ta ögonen från sina grävande tassar.
Rörelserna är metodiska, om än aningen otåliga. Jordkokor och gräsrötter sprätter ikring honom, lämnar stänk av smuts på hannens vita kind.
"Kom igen.." muttrar hannen för sig själv och tar i ännu lite till.
Precis som gropen blir djupare känner Akayru själv hur något börjar röra sig under lagren av minnen ur hans förflutna. Som vore hans nuvarande handling en metafor för något helt annat. Lustigt. Eller, snarare ironiskt. Ungvargen har alltid haft lite för lätt att blanda ihop dem två. Att tala om Herodotus tar honom tillbaka. Även om hannen själv aldrig var en del av den flocken. Han föddes i ett helt annat kapitel. Allt mellan pärmarna av Ninjavargarnas arv. Delarna av det som deras ärvda minnen inte kan bevara genom blod. Det som ligger bortom kroppsliga tekniker. Såklart har hans mor präglat honom sedan han föddes. Och han har alltid älskat sin mor högt, och det fanns en tid då han skulle kunna göra allt för att göra mor stolt. Men.. Konturerna av hennes skepnad i hans minne är som formlösa. För Akayru minns inte längre sin egen mors röst. Varför? Varför kunde inte Ninjavargarnas förmåga varit baserad kring något som hjälpt honom att minnas? Som kunde tillåtit honom att få behålla henne. Om inte i livet så i alla fall bilden av henne. Gina.
Ungvargen döljer sin blick bakom sina ögonlock. Gömmer sig. För sig själv lika mycket som för sitt sällskap. Maskerar det hela så fläckfritt han förmår med ett djupt andetag. Pressar samman tänderna så att käkbenet spänner under huden. Lyfter bägge framtassarna samtidigt och innan dem slår i marken igen skickar han en blixtrande okynnig blick åt honan intill honom. Bakom den finns outtalade ord. Han förnekar inte sitt blod. Han vill bara inte bli hopbuntad med andra.
När tramptassarna tar mark ger jorden under hans fötter vika. Med ett ras och ett moln av damm faller vargen. Går bokstavligt talat upp i rök. Om man betraktat det på håll såg det då ut så. Stod man intill och gav sig på att kika över kanten skulle man få syn på honom. Hannens ljusa fäll stod i kontrast mot jorden och allt det mörka där nere. Då det varit omöjligt för Akayru att veta exakt hur stor håligheten under honom varit hade det resulterat i ömmande tassar. Han sträckte och vred lite på en av dem, inspekterade. Oskadd. I sitt eget huvud gratulerade ungvargen sig själv. Att han inte tumlat ihop i en tussig hög var väl om något lite imponerande. Hannen hostade både en och två gånger medan dammet lade sig, kisade upp emot den pastellfärgade himlen i jakt på sin kompanjon. Det var en bit upp dit, två meter, lite mer än så. När han återfått andan och synen efter nån sekund studsade ett skratt upp ur hålet från honom. Den nu smutsvite vargen befann sig i en smal tunnel. Mörk och aningen fuktig med en vag lukt av mögelsporer. Solljuset lös inte upp tillräckligt för att han skulle kunna se hur lång den var. Faktiskt berövade strålarna honom hans mörkersyn mer än de hjälpte. Ett dovt yl lämnade hannen, som en vargs visslande. Ljudet studsade iväg genom gången och ebbade ut. Verkade som att tunneln var till större delen intakt. Var den hoprasad någonstans var det långt borta. 
"Det är ingen fara! Bara mörker. Du kan komma ner", Akayru's rop lämnade honom samtidigt som han åter ser upp emot öppningen, backar några steg för att vara ur vägen. 
"Vad.. Vad är ditt namn - om du är villig att dela med dig av det?" tillägger den unge hannen skälmskt och lånar lite av ett av hennes tidigare uttalanden, skrattar sedan till ännu en gång.

Trodde inte det. Hon undrar om vad ljudkrafter skulle varit bra till. Hon hjälper inte till att gräva. Dels för att han inte ber henne om hjälp och dels för att inte vara i vägen. Sen är hon inte direkt den som gillar att smutsa ner tassarna på det sättet. Dessutom vet hon inte om hon skulle vinna på det eller inte. Så hon står bara där och ser på hanen när han ivrigt gräver som om det vore en skatt han hoppas på att hitta. Hon studerar hanen lika mycket som hon studerar hålet han gräver. Som om hon nästan förväntar sig att det ska poppa upp något ur jorden. Vad som helst. Bara nästan.
Plötsligt slukas hanen av jorden. Överraskat rycket tiken till igen. Tredje gången under deras möte. Hon hade inte förväntat sig att det skulle vara ett hålrum under stumpen. Snabbt är hon framme vid kanten men inte för nära. Inte riskera att falla i själv. Men tillräckligt nära så hon kan sträcka på halsen och kika ner i hålet. Det verkar vara en bra bit som hanen föll. Hon kan skymta hand vita gestalt där nere i mörkret. Men skymningsljuset gör det svårt att se.
Ingen fara. Bara mörker. Du kan komma ner. Ner? Ner där? Inte tackar hon nej till ett sådant här äventyr. Hon måste erkänna att hennes kropp skriker högt av nyfikenhet. Hon har följt hanen så här långt. Vad gör lite till? När hon ser honom flytta sig ur vägen flyttar tiken sina tassar närmare hålets kant. Hon känner jorden ge vika under sig och hon faller minst lika mycket som hon hoppar. Med ett höjt pip landar hon på tassarna på jordgolvet men balansen håller inte och hon blir en fluffigt och sprattlande hög innan hon lyckas samla sig och reser sig och lyckas förhoppningsvis behålla lite av sin värdighet. Inte det minsta lika graciöst som hanen rör sig. Hon ruskar på sig. När hanen talar till henne igen fäster hon den himmelsblå blicken på honom i mörkret.
"Marcela". Svarar hon med sin karaktäristiska brytning på Cazari.
"Mitt namn är Marcela. Vad är ditt namn?" Nyfiket väntar hon på svaret. Just nu mer eller mindre kräver hon att få veta namnet på denna hane som lurat ner henne i underjorden.

Jord och gräs regnade ner och med det även honan. Hennes tumlande fick skrattet att stocka sig i hans hals medan han desperat höll det inne. För den främsta anledningen var inte att hennes fall roade honom - även om det såg fasligt roligt ut - så var den känslan ändå sekundär. Främst blossade skrattet inom honom för att varginnan överhuvudtaget valde att följa med. Falla med honom i mörkret han sade var utan faror. Sanningen var att även om Akayru trodde att de nu överkommit den största risken kunde han omöjligt veta det med fullkomlig säkerhet. Och det gjorde bara allt så mycket mer spännande. Ett litet frustande undslapp honom ändå. Så han vände bort sin blick medan honan återhämtade sig. Studerade den låga tunnelns väggar och tak tills hon stod upprätt igen. Det var knappt tillräckligt mycket utrymme för att de skulle kunna röra sig utan att huka sig.
"Okej, Marcela", säger han och möter hennes blåa ögon.
"Mitt namn är Akayru, Ninjavarg av Oga." presenterar ungvargen sig med munnen snörpt i ett finurligt litet smil.
Genast lämnar hannens framtassar, drar frambenen intill kroppen och snurrar runt i det trånga utrymmet för att åter landa på jordgolvet. Nu vänd åt motsatt riktning med spänd blick för att anpassa synen till mörkret. Underlaget sluttar relativt drastiskt framför honom. Tunneln ser klaustrofobiskt liten ut framför ungvargen. Hannen påminner sig om att det antagligen bara är en illusion av svärtan som slukar vägen framför dem. För han är van vid att vandra i sitt eget privata mörker, i världen utanför hans eget huvud har det alltid känts lätthanterligt i jämförelse.
"Mar-THE-la..", upprepar den vite vargen tyst för sig själv, smakar på namnet med sina Cazarikunskaper till hjälp.
"Redo?" tillägger han sedan retoriskt, ordet fyllt av vibrerande allt det upprymda inom honom.
Innan hannen ens fått ett svar sätter han av. Smygspringer ned i djupet. Hittar efter bara några steg balansen där han kan hålla en aktiv takt utan att röra upp för mycket av underjordens damm. Han har alltid varit intresserad av information och historia. Mer andras och landets och världens än sin egen. Vore det inte för allt gammalt damm som stigit upp ur hans förflutna tillsammans med de möten hannen haft den senaste tiden hade nog inte impulsen som fört honom hit ens existerat. Nu när han var här var han fullkomligt uppslukad av upplevelsen. I dessa vindlande tunnlar från förr.
Meter efter meter lades bakom dem. För varje meter de sjönk djupare under jord steg viskningarna i volym. Fortfarande var rösterna för många för att ett enda ord skulle kunna urskiljas. Som om de bråkade om att få berätta sina historier.
"Vid Chaibos alla grottor vad mörkt det är här nere då.." mumlade Akayru, slängde en blick över skuldran utan att stanna upp ens för en sekund och gav honan ett litet skratt.
Han var inte rädd för mörkret. Dess tryckande intensitet var nästan betryggande. Det var inte förrän tunneln plötsligt förgrenades framför dem som en liten bekymmersrynka infann sig mellan hans ögon. Ögon som såg svarta ut i allt det mörka.
Vägen framför dem hade abrupt tagit stopp. I dess ställe fanns nu en tunnel åt höger som ringlade iväg som en orm och en tunnel åt vänster som verkade stiga uppåt. Hans kropp svarade med att instinktivt vilja gå åt vänster. För det var inte naturligt för någon varg, utom en Grottvarg, att befinna sig under jord. Särskilt inte en varg som var så van att segla högt uppe i skyn. Ungvargen hindrade sig dock, drog djupt in den kvävande luften. Kisade flera gånger i båda vägskälets riktningar. Fundersamt tog Akayru ännu ett andetag och släppte sedan ut det i ännu ett dovt yl. De vita öronen klippte på hans huvud då han lyssnade till hur ljudet studsade iväg. Ett segrande skratt hördes ifrån honom. För åt vänster hade hans ylande tvärt avbrutits vilket fick honom att dra slutsatsen att den tunneln inte var mer än en igenrasad återvändsgränd. Men åt höger..
"Om du möjligtvis kan ge oss lite ljus på något sätt så är det nu det behövs. Mina egna krafter är rätt odugliga i det här sammanhanget, är jag rädd." sade han aningen skämtsamt med nacken vriden bakåt i Marcela's riktning så gott det gick.
Det gick sådär. Han fick lite jord i nosen, så nära väggen var han. Med en liten nysning som nästan lät komisk rätade ungvargen ut sig igen och satte sig i rörelse. Denna gången långsamt. Gick på lätta tassar vidare, hörseln på helspänn. Inte för att han var orolig, nehejdå, utan för att nu ville han ingenting missa. Inte en enda detalj. Snirklade sig fram i tunneln vars tak nu blivit så lågt att han inte kunnat springa ens om han ville. Inte utan rasrisk. Att den vänstra tunneln som nu låg bakom dem faktiskt fallit ihop fick honom också att röra sig desto mer vaksamt. Hannen var inte ung och dum nog att tro sig vara odödlig. Tvärt om. Det var just för att han var medveten om sin egen dödlighet som gjorde detta så eggande intressant.
Som om gången ville belöna deras envishet började den successivt att vidgas igen. Öppnade upp sig som för att välkomna dem. Framför de båda unga vargarna låg vad som såg ut som en naturlig hålighet. Ett rum som nyttjats för vad det var och endast finputsats i kanterna. Tacksamt sträckte hannen ut sin vita kropp, höjde sitt huvud helt igen. Även om utrymmet var naturligt så var vad som fanns i dess mitt motsatsen till det. En rundad vägg, nästan fullkomligt slät, tiden som gått sedan någon senast skådat den till trots. Det skvallrade lagret av damm under deras trampdynor om. Förundran glittrade i Akayru's mörka ögon medan han långsamt rörde sig längs väggen. Han såg till att hålla sig på avstånd från den, som om minsta beröring skulle få den att försvinna. Som om han inte kunde tro sina ögon. Intensivt såg hanvargen sig om i rummet medan han fortsatte gå och när han gått ett helt varv och återvänt till tunnelns mynning igen skrattade han till. Det var ett rum. Ett av vargar byggt nästan perfekt runt rum i mitten av det rum de redan befann sig i.
"Så det fanns här hela tiden." konstaterade han, ett stråk av bisterhet hopblandat med glädjen.
"Lyssna - men rör inget." tillade hannen uppmuntrande, nu vänd åt Marcela.
Viskningarna gick inte längre att skylla på vind eller inbillningar. Vad som lät som hundratals röster fanns innanför de konvexa väggarna. Ändå var det nu faktiskt möjligt att urskilja vissa av dem, om man riktigt koncentrerade sig. Någonting tändes i Akayru's ögon ju längre han lyssnade, någonting som började flamma lika starkt som honans päls. En idé. Skulle han följa den?

Hennes ögon glöder i mörkret. De glöder av den eld som hon föddes med. De himmelsblå kastar sitt sken på tikens nosrygg. Lyser upp hennes anlete i mörkret. Blicken vilar på hanen som liknar än mer ett spöke i mörkret. Vit mot det mörka. Akayru. Ninjavarg av Oga. Vad är hon själv? Hon är León's dotter. Men bara till hälften infernovarg. Hennes blod är inte rent. Hon vet inte vem hennes far är. Hon vet bara vad hon föddes till. Hur hon uppfostrades. Hur hon blivit. Vad hon väljer att vara. Men särskilt mycket om sitt ursprung vet hon inte. Hela sitt liv har hon känt sig halv. Då hon inte vet något om sin far så existerar det ett stort tomt svart hål inom henne. Ett hål hela tiden slukar lite av den hon är.
Hon förlorade sig inte i sina tankar särskilt länge. Hon försöker se sig omkring i utrymmet så gott hon kan men då väggarna inte står särskilt bredd så är det inte det lättaste. Akayru är den som fyller hennes synfält mest. Mar-THE-la. Det är inte ofta hon hört sitt namn uttalas precis rätt. Det var länge sedan hon såg sin familj senast. Att höra sitt namn uttalas rätt får en värme att sprida sig inom henne. En lustig känsla. Hon låter den snabbt rinna av sig när hanen frågar om hon är redo. Redan innan hon hinner ge en lätt nickning till svar så har hanens bakdel börjat uppslukas av mörkret när han smygspringer genom gången. Marcela sätter själv kroppen i rörelse och följer efter honom. Gången sluttar nedåt. De går djupare. Mörkret omsluter dem då det inge finns någon som helst källa till ljus. Förutom tikens glödande blick som hålls fäst på hanens guppande svanstipp.
Vindens viskningar stegrar. Likt en storm. Marcela inser att det förmodligen aldrig var vinden som viskade. För vinden existerar inte i underjorden. Eller? Hon känner ingen bris. Ingen vindil som rufsar om pälsen förutom den som de båda vargarna skapar själva genom att hålla kropparna i rörelse. Annars står allt stilla. Själva tiden står stilla. Här nere existerar ingenting förutom de två vargarna som följer gången djupare och djupare.
Vid Chaibos alla grottor vad mörkt det är här nere då.. Hanens lilla skratt får det att dra i mungiporna på tiken. Hon kan enkelt jaga iväg mörkret. Allt han behöver göra är att fråga. Hon stannar tätt bakom hanen när hans framfart hindras av att vägen delar sig. Hon trycker sig lite närmare så att hennes kropp lätt stryks mot hannens höft. Hon sträcker på nacken för att själv se lite bättre. Hon lyssnar lyhört på hans yl när han försöker avgöra vilken väg de ska ta. Höger.
Om du möjligtvis kan ge oss lite ljus på något sätt så är det nu det behövs. Hon flinar när det går upp för henne att det förmodligen beror på just detta som han valde att visa just henne detta. Tänk vilket äventyr. Allt för lite eld. Men hon klagar inte. Hon har rätt kul ändå.
Marcela öppnar munnen men inget ljud kommer över hennes läppar. Endast en lätt svepande utandning. Den sveper förbi hanens vita gestalt, det lätta vinddraget leker i pälsstråna längst med hans sida. En bit framför dem i mörkret föds en liten låga. Den tänds med ett lätt sprakande och växer snart till en eldkula. En orb som svävar en bit ovanför marken, i höjd med deras bröstkorgar. Men lågan är inte ren eld. Dess eldfärgade lågor är svärtade av ett stråk av grönt turkost blandar sig med det orangea, gula, röda och vita.
När hanen sätter sig i rörelse igen så svävar elden cirka en och en halv meter framför honom hela tiden. Han får inte komma för nära. Det är trots allt eld. Men just Marcela's eld är lite speciell.
Hanen följer elden och tiken följer hanen. Hon håller hans takt. Rör sig lika försiktigt som han gör. Snart kommer de ut i en hålighet. Ett rum. Tiken stannar strax innanför öppningen och följer hanen med blicken när han rör sig runt där inne. Elden håller sig hela tiden en och en halv meter framför honom för att lysa upp vägen för honom. Gör det lättare att se i det annars kolsvarta mörkret.
Så det fanns här hela tiden. Tiken är minst sagt imponerad av fyndet. Även om hon inte vet vad det är. Ett rum under jorden. Kvarlämningar av något som funnits för länge sedan. Men kanske inte så jättelänge sedan eftersom hanen verkar ha vetat om att det fanns här. Eller gick han bara efter minnesbilder av vad som en gång berättats för honom?
Lyssna - men rör inget. Tiken rör inte på sig. Men hon lyssnar. Förundrad över rösterna som stänkts in här nere, under hur lång tid? Röster från förr? Tiken's himmelsblå glödande blick vilar på hanen där han står mitt emot henne. Eldklotet sprakar och knäpper emellan dem. Hon inser att ett brett och exalterat leende envist vilar på hennes svarta läppar.

Hon svarar med eld. Ljus. Akayru uttrycker ingen erkänsla. Inte för att han inte är tacksam. För det är han. Mer än han är tacksam är han förvånad. Paff. Glatt överraskad. Att han bett om hjälp att lysa upp deras färd till trots så hade han inte väntat sig det. Så fokuserad på målet faller alla ord han kunnat uttala direkt efter att sfären dykt upp åt sidan. För nu lyser vägen dit starkare än någonsin. Drar och lockar honom till sig, färgar hans steg med iver. Som om eldklotet ville fresta dem. Ett brinnande x på skattkartan de ringlade sig fram genom. Det fascinerade hannen enormt vilken kontroll honan hade över sin kraft. Hur lyktan hon frambringat inte brände honom en enda gång där den hängde i luften. Dess hetta eggade och bringade respekt om vartannat. Som den förtjänade. Eld var inget han lekte med. Förutom när tristessen vässade hans vildhet extra spetsig. Var det vildhet eller galenskap? Diffust. Ibland var hannen inte själv säker. Sällan grubblade han över det. 
Där han nu stod i rummet som var en del av det mörka ur hans förflutna hannen aldrig tidigare besökt fanns ingen svärta. Marcela hade bringat ljus. Egentligen hade dem väl aldrig varit hans. För han hade aldrig varit en del av Herodotus. Ändå hade det glupska mörkret i dessa vindlande tunnlar känts lika hemma som hans eget huvud. Skuggor spelade över ungvargens vita ansikte och elden fick ivern i mahognyblicken att spraka. Värmen var intensiv när han var så nära honan, sfären mellan dem. 
"Lika eldig som du ser ut." säger Akayru och kommenterar äntligen klotet med ett leende som speglar hennes. 
Att orden är en komplimang är mer genomskinligt än hannen brukar tillåta. För även om hans uttalanden i regel är direkta och rakt på sak så är han inte den som slänger sockersött ikring sig. Just nu är det inte något han ger någon eftertanke. För det finns så mycket annat som snärjt hans uppmärksam. Som rusar innanför päls och pannben. Det där sällsynt äkta leendet breddas ytterligare. Visar små solrynkor vid hans ögon. Sådär som man får om man kisat mot solen i många långa år. Idén växer och formas till något allt konkretare. Nej blir ett nja blir ett ja blir ett kanske. Kan ske. Något skiftar i hans ansikte. 
Den vita kroppen susar bakåt. Ett bakben far ut. Kraschar med målmedveten precision rakt in i den så perfekt konvexa väggen. Impulsen är följd. Nu är det försent att ångra sig. Tidigare perfekt konvexa väggen, rättare sagt. För nu finns där ett gapande hål. Som en illa tandad mun. I samma rörelse som Akayru gjort utfall skyndar han sig runt till hennes sida. Hjärta, andning och hans stirrande blick tävlar om första platsen i intensitet där hannen nu omedvetet står tätt intill Marcela. Ur det av vargar skapade rummets nya käft väller rösterna ut. Ljudet spys ut runt dem och det är öronbedövande. Så många stämmor som har så mycket att säga. Som om dem har bråttom väller historierna som en storm först in i rummet där vargarna står och sedan vidare ut i tunnlarna bakom dem. Hannen inbillar sig för en halv sekund att orden går rakt igenom hans väsen. Det känns som att de får hans skelett att vibrera av all information han bombarderas av. Akayru älskar det.

Lika eldig som du ser ut. Hanen ler mot henne. Det där leendet tycks spegla mer av honom än vad tiken sett hittills under deras möte. Den korta stund som de står där mitt emot varandra, med eldklotet emellan sig, känns som en evighet. Det får henne att känna sig speciell att han visar det här för just henne. Även om det förmodligen bara är ren slump att de skulle möta på varandra just när han kände för att undersöka detta. Hon tvingar undan allt som får henne att känna sådant som hon vanligtvis inte känner. Hon tar avstånd till det abnorma eftersom det i grunden inte betyder något. De är bara två främlingar som råkar dela samma spännande äventyr. Hon kommer aldrig att glömma det här. En lätt smärta i bröstet viskar om att hon kommer sakna det här ögonblicket när det är över. När de två återgår till sina respektive egna liv igen.

Vid det här laget är hon van vid hanens nyckfulla utfall. Men hon förundras fortfarande över hans enorma kontroll över sin kropp. När hans tass slår hål på den där pelarväggen i mitten av rummet så forsar rösterna ut. Likt en damm som brustit och vattnet forsar fram mot friheten. Rösterna forsar fram mot de två vargarna som nu står sida vid sida. Så nära. Marcela blir så överväldigad över rösternas intensitet. Alla berättelser som försöker överrösta varandra. Hon tappar fokus och elden pyr ut. Dör bort. Glöms bort. När mörkret sluter sig kring dem tycks rösterna matas med mer styrka. Kanske är det bara en illusion av att för tillfället förlora ett sinne. Det går inte att se någonting. Just i det ögonblicket lämnar ett litet överraskat pip henne men hennes röst drunknar i rösternas berättelser. Hennes klor skrapar till mot underlaget när hon flyttar på sig bara en ytterst liten bit. Sluter det lilla avstånd mellan vargarnas kroppar. Som om hennes hjärna kommenderar hennes kropp att söka vad än som kan användas som trygghet. Även om den är falsk. Det ger henne styrka att stå kvar när hon känner Akayru så nära. Inte för att hon direkt skulle ha någonstans att ta vägen. Men rösterna överväldigar henne på ett sådant sätt som hon aldrig trodde var möjligt. Aldrig skulle hon ha kunnat förbereda sig för det här. Det är en omöjlighet eftersom hon inte hade någon aning om vad som skulle hända. Men hon skulle inte vilja byta bort det här ögonblicket för något i världen.

Marcela. Att hannen befann sig vid hennes sida var det enda som förankrade honom i verkligheten just nu. Hade han varit själv kändes det som om rösterna skulle dragit honom med sig, som en undervattensström. Rasat rakt igenom honom och lämnat ett hål större än det han sparkat upp. Vidgat den svarta hålighet Akayru alltid bar inom sig och alltid alltid förnekade. Hade han varit själv just nu.. Hade han varit ensam. Mahognyögonen var suddiga och vätskade. När hade han blinkat senast? De vita ögonlocken fladdrade som oroliga fjärillsvingar över hornhinnan som sved. Ungvargen kunde fortfarande inte ta blicken ifrån munnen han skapat i sitt destruktiva utfall. Det såg ut som att den log. 
Hannen visste inte säkert när stämmorna tystnat. Plötsligt bara upptäckte han att de dött ut. Ofrivilligt ryckte den vita kroppen till som vore det första gången han upplevt tystnad. Hjärtat bultade fortfarande våldsamt. Ändå hade dess puls lugnat sig anmärkningsvärt, som om det var i samklang med stillheten i rummet. Hannens huvud var det dock inte. Inte ens i närheten. Hjärnan var så överväldigad att tankarna inte ens kunde rusa. Istället stockade de sig och bråkade om uppmärksamhet som valpar som ännu inte utvecklat empati. Ungvargen skakade irriterat på huvudet, en rörelse så liten att den knappt var märkbar. Ingenting ruskades på plats av det. Dock fick rörelsen Akayru att på allvar att landa i sin kropp igen. Käkarna spände så att huden vitnade till samma nyans som pälsen som dolde dem. Ännu en gång hade han förlorat tidsuppfattningen. Så nu när han vände huvudet emot sitt sällskap fanns något nästan nyvaket i hans anlete. Det var outgrundligt om känslan som målade hannens ansiktsdrag var förvirring, irritation eller rent av besvikelse. Att uttrycket var okaraktäristiskt var det enda som var säkert.
Medan ögonblicket varade såg det ut som om den unge hannen skulle säga något. Något verkligt personligt. Något som skulle lämnat honom sårbar. Ett rumlande avbröt honom. Långt borta i tunnlarna de anlänt igenom rullade ett väldigt ljud emot dem. Som om självaste underjorden var ett levande och hungrigt väsen. Hannens ögon vidgades överrumplat och öronen klippte intensivt. Rörelser och nya röster hördes. Men den här gången var de inte ett eko från förr. Just här hade det varit på sin plats om glimten som tändes i Akayru's storögda ansikte varit rädsla. Men icke. Istället återfann sig äventyrslusten. Istället fann den unga Ninjavargen sig själv igen. Världen hade inte tid att vänta på att han skulle deppa ihop sig. Hade inget överseende för att han för ett ögonblick velat gräva ner sig. Nu behövde han fokusera på att gräva upp sig.
Den mörka blicken ilade mellan den mörka öppningen bakom dem och honans ansikte. En bekymrad fåra veckade hannens panna. Ännu visste han inte vad som fanns i tunnlarna. Vad han visste var att det inte väntade, tvärt om letade det efter dem. Hade han varit ensam hade han redan satt sig i rörelse vid det här laget, trasslat sig iväg på impulsbeslut. Nu brottades han istället med en känsla som var främmande. Akayru hade så länge varit den allra viktigaste vargen i sitt liv. Det var han fortfarande. Såklart. Allt annat vore dumdristigt. Hjärtlöst enligt vissa, om det var sant eller ej spelade mindre roll än hans egen överlevnad. Ungvargen tänkte och mumlade olika planer tyst för sig själv medan han intensivt sökte Marcela's blå blick. Underjordens hunger verkade skruvas upp i volym ju fler sekunder som passerade. Den vite hannen svor och slet sig sedan ur transen som naglat fast honom. 
"Förlåt mig för det här", sade han följt av ännu ett litet leende.
Ännu en kontrollerad rörelse följde. Denna gång lade hannen all sin snabbhet och precision bakom ett försök att knuffa in i honan i rummet där rösterna tidigare varit fångna. Utan att förklara sig eller se om han ens lyckats satte han av. Rusade genom ingången de anlänt tillbaka genom den snirklande gången. Ljudet av röster och steg blev tydligare ju längre ungvargen sprang. Och ju längre han sprang ju mer reste sig nackhåren. Röster var inte rätt ord för att beskriva vad han hörde. Inte heller beskrev det lukten. Den fick honom att vilja kräkas lika mycket som rädslan som skrek att han borde fly. Bättre fly än illa fäkta, även om han inte fäktade särskilt illa. Alltid hade han flytt. 
Akayru nådde korsningen, stannade. Mörkersynen hade fullständigt återvänt nu. Men den behövdes inte. Utan den hade hannen ändå omöjligt kunnat missa vad han nu stirrade i vitögat. De var fem, kanske sju stycken. Täckta av jord och med maskar och insekter krälande i sina pälsar. Blinda och stönande. Läten han bara kunde beskriva som hunger, men inte hunger som den som känns i en levande kropp. Det här var varelser utsvultna så som bara döden är. Chaibos ruttnande demoner. De var mellan honom och gången som ledde upp till ytan. Den enda väg han kunde ta var den han visste ledde till den igenrasade tunneln.
Ungvargen kände terror i varje cell av sitt väsen där han nu stod där tunnlarna korsade varandra. Men parallellt med rädslan kände han sig samtidigt helt tillfreds. Han hann tänka att kanske berodde det på att han stod i sina egna tidigare tassavtryck. Kanske för att det påminde honom om sig själv och Marcela. Varginnan han mött alldeles nyss, under samma dag som fortfarande pågick. Som även om den inte var över kändes oändligt lång. Två ensamma själar som slagit följe och delat ett äventyr. Kanske var han feg. Kanske var han modig. Kanske var han galen. 
"Kom an!" röt Akayru åt monstren, sedan fortsatte han djupare mot återvändsgränden.

Hade inte hanen stått så nära hade förmodligen benen vikt sig under tiken. Så överväldigande var rösterna och berättelserna. De bara svepte över henne och all den information som de förde med sig. Mycket gick förmodligen förlorat eftersom allt kom på samma gång. Men en hel del kunde hon höra. Hon kunde höra namn och berättelser. Personliga historier av vargar som en gång bebott dessa underjordiska gångar.
Marcela kommer på sig med att ha hållit andan. Som om hennes andetag skulle jaga bort spänningen som känns likt elektricitet i hela rummet. Och Akayru som står så nära. Lika plötsligt som rösterna har forsat över dem, lika fort tystnar dem. Det blir både tyst och mörkt i rummet. Då tillåter hon sig att andas igen. Hennes utandning darrar lätt. Den glödande himmelsblå blicken hålls fortfarande fäst på hålet i väggen. Det hål den dimmvita hanen skapat. Det gapar bara tomt nu. Likt en grimaserande mun. Ordlöst.
Marcela blinkar några gånger och fyller lungorna med så mycket luft hon kan dra in i en och samma inandning. Så släpper hon hålet med blicken och ser på den dimmvita hanen. I mörkret ser han inte lika vit ut. Hans ansikte liknar ett hålögt spöke. Men hon vet att hans mahognyblick är där. Han ser på henne med. Tiken tänkte tanken att tända ljus åt dem igen men tanken avbryts abrupt av ljud som kommer från gången bakom vargarna. Marcela vrider snabbt på nacken och stirrar in i mörkret. Åter igen håller hon andan. Hennes ögon är uppspärrade men hon ser inte bättre för det. Nackhåren reser sig för varje nytt ljud som sveper mot dem från tunneln. Något står inte rätt till. Hennes andetag är ytliga och kroppen spänd. Förlåt mig för det här. Hon hinner inte reagera mellan att hon hör hanens röst och då han knuffar henne mot hålet i väggen från vilket han hade satt rösterna och berättelserna fria.
"Vad...?" Mer han hon inte få ur sig förrän hanen försvunnit åt motsatt håll. Oförstående står hon kvar i mörkret. Ensam. Det kryper i skinnet på henne. Det är som en kall hand gripit tag om henne och sakta hårdnar greppet. Känslan av att ha blivit lämnad kvar känns inte bra alls. Det skulle närmast kunna beskrivas med smärta. Ett lätt kvidande lämnar tiken när hon kliver fram. Hon känner sig irriterad. Varför lämnade han henne kvar? Vad det än är som befinner sig i tunnlarna med dem så är det väl ändå smartast att möta dem tillsammans. Vad tänker hanen på? Även om de inte har någon aning om vad det är som rör sig där inne så är det väl ändå inte vidare genomtänkt att dela på sig? Svart rök sipprar ut från tikens nos. Ju mer hon tänker på det desto mer irriterad blir hon. Hon hade enkelt kunnat sätta hela tunneln i brand för att bränna bort vad det än är för ohyra som befinner sig där. Hon piskar till med svansen och en lätt fnysning lämnar henne. Mer svart rök sipprar ut ur nosen. Varför ska hon stanna här? Det finns ingen bekräftelse på att hanen kommer komma tillbaka. Med det i tanken så skjuter hon ifrån med bakbenen och kastar sig in i tunneln hon med.