Upptäcktsfärden, ett solouppdrag, var inget för de mjäkiga. Kanske var det därför Aimo ledde detta ärorika uppdrag. Svansen stod högt likt en fana och han travade beslutsamt en bit ifrån familjen, syskonen och alla de andra. Han var en lydig yngling, och gick aldrig för långt, bara tillräckligt för att få se eller hitta saker de andra skulle missa. 
Solen sken in, förbi trädens grenar och ner på något av intresse. A-ha! En lyckad expedition. Under en större bumling såg Aimo en hålighet. En grotta! Och precis lagom stor för att han skulle få plats, verkade det som. Där inne fanns säkert alla möjliga sorters skatter. Och monster. Men de skulle dräpas snarast!
"Se upp, för här kommer jag!" deklarerade Aimo modigt och kastade sig fram, gjorde en dykning- 

"Uff!"
Fast.
Okej, detta var inget problem för en modig upptäcksresande. Aimo vickade kroppen hit och dit så mycket han kunde men ändå rörde han sig inte ur fläcken. Hm.
Överkroppen hade lyckats ta sig tillräckligt långt in i håligheten, och i dagsljuset fanns bara hans bakre halva och svans. Så himla typiskt! Aimo spjärnade emot med bakbenen och sprattlade allt vad han orkade, försökte trycka sig bakåt med framtassarna. Allt han kunde var att vicka ytterst lite. Skamset insåg han att expeditionen slutade här, och att han behövde kalla på förstärkning.
"H-hallå!" ylade han högt. "Jag sitter fast här! Kom och hjälp!"



[Öppet för alla Qu:are som vill!]

Det hade varit en jättebra förmiddag, hon hade tagit sig ifrån resten av flocken och spenderat några timmar med att upptäcka skogen mot bergen till. Hon hade inte fått följa med när flocken skulle prata med Devils, men hon hade blivit mer och mer nyfiken på att närma sig deras revir.. även om hon ännu inte vågat sig i närheten av det.

När hon närmade sig reviret höll hon ögon och öron öppna för att inte bli upptäckt av någon snokande Quare som kunde fråga hennes vart hon varit.
Ett gällt tjutande hördes bara en liten bit bort. Hon kände igen rösten som Aimos och rörde sig med raska steg mot honom. Innan hon kom riktigt nära kunde hon se ett par bakben som sprattlade vilt i luften, svansen vevade i ren förtvivlan. Ett högt gapskratt lämnade henne och hon trillade nästan omkull av den häftiga skrattsalvan. Kippande efter luft och häftigt fnittrande fortsatte Rakel mot de sprattlande bakbenen.
"Hur har du det där nere i underjorden, Aimo?" lyckades hon pressa fram mellan fnittret "Ser du nått kul?"

Aimo kunde inte höra fotsteg som närmade sig. Men skrattet, det hörde Aimo. Han slutade sprattla och lade sig besegrat. Han kunde se för sin inre syn hur Rakel skrattade så våldsamt att hon nästan trillade omkull. Typiskt alltså! Så pinsamt.
Hur har du det där nere i underjorden, Aimo? Ser du nått kul?
Aimo grymtade till och gav ännu ett fruktlöst försök till at vrida sig loss.
"Näe det är mörkt så jag ser ju ingenting!" förklarade han med en sur ton. Det borde ju vara uppenbart, han satt ju fast i ett hål! Det var jämt mörkt i hål.
"Jag vill leka, inte sitta fast! Kan du inte hjälpa mig loss?"

Hela rumpan blev alldeles slapp när hon skrattade, hon kunde riktigt föreställa sig Aimos förödmjukade ansiktsuttryck där nere i hålet. Fortfarande fnissande tog hon sig fram mot bakbenen och det mystiska hålet.
"Nä va tråkigt! Då var det ju inte ens värt det." fnissade hon och studerade den utstickande rumpan, han hade verkligen satt sig i klistret.
Hon såg fundersamt på honom och flinade sedan, bara en aning illvilligt.
"Mjoo, det skulle jag väll kanske." svarade hon överdrivet teatraliskt "Men du måste säga det magiska ordet först." Hon flinade brett, även om Aimo inte kunde se och blåste honom på tassarna för att kittlas.

Tråkigt, ja klart de var tråkigt! Aimo stack ut underläppen i en sur min, trots att Rakel inte kunde se det. 
Mjoo det skulle jag väl kanske. Men du måsta säga det magiska ordet först.
"Vilket magiskt-"
Aimos småsura fråga avbröts abrupt när det blåste lätt på hans baktassar. Så det kittlades! Aimo pep gällt till och försökte fäkta bort den illvilliga blåsten genom att sparka med bakbenen.
"Näee!" skrattade han motvilligt och vred sig som en liten ål. Det magiska ordet! Vilket var det? Tänk, Aimo, tänk!
"Snälla!" Ja, det måste det vara. "Snällaaaaaaaaaa söta rara!!"

Hon lyckades undvika tassarna som började sprattla, däremot sopade svansen till henne i ansiktet. Raket tog ett skutt bakåt och ruskar på huvudet så att öronen flaxade. Det var väll typiskt att Aimo skulle träffa henne när han inte ens såg henne. Hon kunde nästan höra valpens tankar när han försökte komma på vilket ord hon syftade på vilket genast fick det goda humöret att återvända. Svansen började till och med vagga bakom henne.
När Aimo började yla det magiska ordet himlade hon och gick fram till honom igen.
"Korrekt!" jublade hon och tog utan omsvep tag om flockbrodern med framtassarna och började dra. Han satt verkligen fast den tjockskallen! Det dröjde inte länge innan hon började stöna och stånka i sina försök att få loss honom.
"Hur lyckades du ens fastna såhär?!" väste hon frustrerat mellan tänderna "Det borde vara omöjligt!"
Tillslut bet hon tag om skinnet på hans rygg och började dra.
"Älp tshill shå!" fräste hon genom sin munfull utav päls.
Någonting verkade han ju ha gjort för plötsligt gled han ur hålet som om han aldrig suttit fast.

Aimo suckade av lättnad när han sagt rätt ord, och med ens började Rakel kämpa för att dra loss honom. Aimo frustade till när det stramade åt runt hans hull. Usch vad det gjorde ont! Det kändes som att hans skinn skulle ryckas loss. Han hörde Rakel väsa något men kunde inte urskilja ord. "Oof!" var allt han lyckades få ur sig medan han vilt sprattlade i ett försök att komma loss. När han satt fast såhär, och inte ens Rakel kunde få ut honom med enkelhet, började han få panik. Tänk om han skulle sitta fast såhär för alltid!
Rakel bet plötsligt tag om hans skinn och Aimo gnydde till. "Aj!" Usch så det sved! Men Rakel drog och Aimo visste att det var nödvändigt. Aimo fick plötsligt en idé och drog in magen. Det hjälpte, och nu drogs han loss med enkelhet ur hålet.
"Phew!" andades han och ruskade på pälsen. Hela han var täckt av jord och damm. "Tänk om jag skulle sitta fast för alltid!"

Rakel hade visst tagit i så mycket att när Aimo väl lossnade tumlade hon runt flera varv innan hon stannade upp. Surt såg hon på honom när han nöjt skakade dammet ur pälsen.
"Det hade ju inte varit någon större förlust." fnös hon och reste sig upp, noga med att inte skaka ur dammet ur sin päls och göra en poäng av det "Men din mamma eller pappa hade säkert fixat det."
Hon var inte alls bitter för att hennes pappa stuckit och mamma var lika onåbar som alltid, för hon var inte en sån som var bitter. Inte alls.
"Ja men då är det väll dags för dig att gå hem nu då." sa hon och såg strängt på Aimo.

Aimo ruskade av sig jorden så att det yrde likt moln runt honom. Sedan såg han frågande upp mot Rakel, som verkade vara lite sur.
"Vad betyder förlust?" frågade han och såg på henne med stora, brandgula ögon. Hon gav honom en sträng blick och Aimo skruvade på sig. Han ville be henne om att delta i sin upptäcktsfärd, men något sade honom att Rakel fått nog av Aimos påhitt. Det hindrade honom inte från att ge det ett försök, åtminstone.
"Jaaa men jag har inte..." protesterade han vekt och tog några steg. "Det är så tråkigt, kan vi inte hitta på nåt kul istället? Som inte är under jorden."


 [Avslutat! De går hem igen <3]