Nomë och Blair hade delat på valparna efter en stunds upptäckande. Han misstänkte att hon tröttnat på trängseln, för han såg henne bege sig utåt. Det var passande att hon skulle ha funnit just Molok, som var likadan.
     Blair själv trivdes. Han noterade att folk stirrade på hans ärr, men det var mer överraskat och intresserat än med samma avsmak som det tidigare märket fört med sig. Allt hade fördelar, kunde han inte låta bli att tänka med ett bistert leende.
     Lÿs skuttade framför honom, och de grälade lättsamt medan hon kryssade och ledde dem fram. Vart hon skulle visste han inte, men han roades ändå. Han kunde inte minnas vad de börjat tjafsa om, men det urartade snart till ett klassiskt du, nej du. Relativt upptagen hade Blair nästan glömt av resten av hans följeslagare innan Åska lutade sig fram. Han gjorde en snabb räkning så alla var med medan hon pratade.
     "Wow! Titta!" Blair såg upp och svepte med blicken för att se vad som fångat hennes uppmärksamhet, men förstod nästan omedelbart. Det var mitt på en solig dag, och Ronia var bara några meter bort. Elden som rörde sig över hennes rygg hade kunnat vara verklig, men han visste att det bara var en illusion. Hon rörde sig mot dem, men Blair kunde inte avgöra om hon hade sett honom eller bara hade ett syfte. Alltid så upptagen, den där.
     "Ojdå", Blair såg på valparna i hans omgivning, "lova att ni beter er nu, annars blir vi utkastade. Här kommer trubbeee- heej, Ro!" Blair log brett och försökte ignorera att Åska klättrat uppför nacken på honom och nu kikade på Ronia mellan hans öron. "Eh, upptagen? Vi ska inte störa."


[Till Ronia och några Nomë-valpar!]

Ronia var på väg mot Solhöjden när någon kallade på henne i vimlet. Det var en dag med strålande väder, och som vanligt flockades vargarna värre än vanligt runt platsen när regnet inte låg över samhället. Det tog ett ögonblick innan hon kunde lokalisera rösten, trots att den var så nära.
   "Blair?" Blicken hann knappt landa på fakargen innan fokuset vandrade uppåt, varpå hon mötte... En valps runda blick. Hon stannade till. Ögonen vidgades under bråkdelen av en sekund, innan ögonbrynen istället flöt ihop i något som i det närmsta liknade förvirrad irritation. Blicken flackade snabbt ner mot marken. Inte en, inte två, utan tre valpar, som alla tittade på henne på samma nyfikna sätt valpar brukade betrakta främlingar. Vad-
   Ronia hade blivit ståendes med ena framtassen i luften, och nu placerade hon den långsamt mot marken igen. Blair hade ställt en fråga, men relevansen bleknade när hon släppte valparna med blicken. 
   "Var fick du valparna ifrån?" Tonfallet lät nästan misstänksamt, som om hon trodde att han kanske tagit dem någonstans ifrån. Inte att han stulit dem från någon stackare, men vid det här laget hade Blairs spontanitet blivit till en vana att beskåda, och kom det fram att han blivit indragen i något sorts äventyr så skulle hon inte vara ett dugg förvånad.

Utkastade? Lÿs lade huvudet på sned, men hann inte kommentera det innan hon skymtade någon i ögonvrån. Av ren instinkt backade hon ett litet steg och tryckte sig närmare Blairs framben. Det här var trots allt första gången hon pratade med någon annan än familjen.
    Med stora ögon såg hon på elden som dansade över hennes rygg. Lÿs undrade hur det var möjligt, att kontrollera elden på det viset och inte bränna sig. Kanske var det som med henne och dimman, men det här verkade mycket farligare.
    “Var fick du valparna ifrån?”
    Lÿs tvingade sig själv att slita blicken från den hypnotiserande elden och såg istället på främlingens ansikte. Valpen rynkade förvånat på pannan och tog ett litet kliv närmare samtidigt som hon höjde huvudet uppåt.
    “Vadå vart han fick oss ifrån?” Utbrast hon och skakade på huvudet. “Han har inte fått oss!”
    Hon vände blicken mot Blair för att ge honom en förvirrad blick. Var den här främlingen inte riktigt till vettet? Man fick ju inte en valp bara sådär. Men Lÿs bet sig själv i läppen för att inte säga något dumt. Trots allt ville hon inte bli utslängd.
    Åter vände hon blicken framåt, nu med ett litet valpigt leende på läpparna. “Han är vår farbror.”

Mörkö hakade upp sig på ordet utkastade.  Han ville inte bli utkastad. Men ganska så snabbt distraherades eventuella panikartade tankar av en rödhårig främling med päls som eld. Han lyssnade inte ens på vad hon sa - han var för upptagen med att stå gömd bakom Blairs ena framben och stirra. "Vid min svans," viskade han storögt, för att sedan fortsätta tala med en högre röst. "Hon brinner ju!"
Hur kunde det inte göra ont på henne Hon stod som om allt var helt lugnt och normalt medan hennes päls dansade i eldens alla färger. Mörkö stångade panikartat med pannan mot Blairs ben och flaxade manande med vingarna. "Släck elden!"

Ronia såg ytterst förvånad ut, och Blair blev plötsligt medveten om att tre valpar kanske inte hörde till normen. Lÿs hade backat tillbaka in mellan hans ben, ett förvånande beteende för någon så självsäker. Samtidigt fick han påminna sig om att valparna var ytterst nya till den här värden. 
     "Var fick du valparna ifrån?"
     "Vadå vart han fick oss ifrån?"
     "Mm, säg till henne, Lÿs", Blair höjde på ögonbrynen men kunde inte hindra ett stort, roat leende. Att Lÿs förklarade var en lättnad - han ville inte bli anklagad för kidnappning eller något sånt. 
     "Jag vaktar dem", började han förklara när Mörkö påkallade hans uppmärksamhet. Tryckt mot Blairs ben var det svårt att missa stångandet från valpen. Han ville sätta sig ner, men visste att Åska då skulle åka kana ner längs ryggen. Istället nöjde han sig med att vifta med sitt fria framben nära Ronia.
     "Det är ingen riktig eld, se? Det är bara Ronia som tycker det är snyggt. Hon är lite ytlig, men det är ju vi också." Han flinade, osäker på vem flinet var riktat mot. Han fångade Lÿs blick och nickade uppmuntrande, innan han såg upp på Ronia igen med ett leende. "Charmerande, eller hur?"

"Charmerande", upprepade hon med ett roat leende som spelade i ena mungipan. Valparna hade precis blivit upprörda över hennes till synes glödande päls, men Blair hade snabbt lugnat dem. Hon tänkte inte ens rätta honom angående det ytliga. Hon var fåfäng, innerst inne, men hon behövde åtminstone inte bekräfta det genom att käfta emot. Inte heller tänkte hon visa de bevingade, vita valparna att någonting knutit sig i magen vid användandet av farbror. Hon såg åt sidan, där den närmsta muren kastade en mörk skugga över resten av vägen, och tog ett kliv åt det hållet. Skuggorna omslöt henne, och genast försvann de bjärta färgerna. Kvar blev bara blanksvart päls.
   "Det är bara en illusion", förklarade hon med ett tålmodigare tonfall än vanligt. Hon skulle inte kunna förklara exakt hur det gick till ens om hon försökte, men att det var en illusion var det närmsta hon kunde komma. Ibland syntes färgerna, ibland inte, och de förändrades alltid beroende på i vilken vinkel hon eller solen stod, eller i vilket ljus hon befann sig. "När solen skiner gör min päls det också." Hon klev ut i solen igen, och som på beställning trädde den varma glöden fram på nytt. 
   "Men är det någon som är fåfäng är det nog Blair", kontrade hon ändå till sist med en lurig glimt i blicken. Hon såg menande på valparna, som alla verkade undra vad hon hade att säga härnäst - och om hon tänkte leverera. "Jag kanske ska berätta om den gången han ramlade ner i floden i Kawazatriskogen?"

Lÿs blick vandrade mellan Blair och främlingen när han berättade om elden som inte var en riktig eld, och hon fortsatte att förklara att det var en illusion. Visst var det häftigt att kunna skapa något så verkligt, men det hade varit ännu coolare om det hade varit riktig eld. Det skulle hon allt påpeka när tillfället gavs till henne.
    Valpen snappade upp ett flertal saker när de vuxna talade. Främlingens namn var Ronia, hon var lite ytlig, enlig Blair,  men tydligen var dem också det. Lÿs visste inte riktigt vad han menade med det.
    Medan hon grubblade såg hon hur Ronia tog ett kliv mot skuggan, och med ens försvann den dansande elden över hennes rygg. Lÿs mun öppnades och formades till ett stort O, och nyfiket tog hon ett litet kliv närmare. Den färgsprakande pälsen ersattes av enkel svart istället, och det påminde henne lite om Röks päls.
    Lika förundrad som första gången såg Lÿs på färgerna när Ronia åter klev ut i solen. Hon tänkte precis påpeka att riktig eld hade varit ännu häftigare, när hon istället sade något som fångade hennes uppmärksamhet än mer. Lÿs älskade att höra historier och berättelser, speciellt om dem var pinsamma eller lite läskiga. Och handlade det om Blair, hennes pappa eller någon annan som var viktig för henne - så var det ännu roligare.
    “Åh berätta berätta!” Vädjade hon. Febrilt skakade svansen bakom henne och hon tassade nyfiket närmare, som om det skulle få henne att höra bättre. Hon gav Blair en liten busig blick innan hon åter vände fokuset till Ronia. Aningen otåligt stampade hon i marken, hon ville höra nu!

"Vad betyder ytlig?" frågade Mörkö nyfiket och stirrade upp mot den brinnande honan- nej, nu brann hon inte längre. Svarta ögon hade, knappt utan att blinka, följt henne när hon klev in i skuggan och vips så var elden borta. Mörkös mun föll öppen och han stirrade häpet på henne. Han gapade ännu mer när hon klev ut i solen och hennes päls tycktes stå i flammor igen. "Hur gör du så? Får man göra så? Blair, jag vill också ha eld!"


Jag kanske ska berätta om den gången han ramlade ner i floden i Kawazatriskogen?

Som på beställning slutade Mörkö att tjata. Han tog några försiktiga steg från bakom Blairs ben och ekade med Lÿs i kör. "Snälla berätta, vi vill höra!"

Ett smalt flin trädde fram på Ronias läppar. Valparna ville givetvis höra, och hon sållade vant ut Blairs lama protester i bakgrunden. Nu fick han allt skylla sig själv. Istället frös hon ut honom och fokuserade på valparna istället. 
   "Så, tänk er en flod. En väldigt, väldigt smutsig och lerig flod." Hon målade demonstrativt ett ringlande streck i jorden mellan dem. "Och så tänker ni er att det är ungefär lika fuktigt i luften, så blir man väl blöt tar det ett bra tag att bli torr igen. Så där stod jag, fast uppe på en gren som lutade ut över floden" - här målade hon ett streck rakt över det förra för att symbolisera den gren hon stått på - "och hade en rätt fin dag för mig själv. Men då dök er farbror upp." Hon himlade med ögonen. "Han fick för sig att jag behövde bada, men han misslyckades självklart med att knuffa ner mig." Det var inte ett dugg sant, och hon såg att Blair öppnade munnen för att protestera, men hon fortsatte kvickare än han hann sätta något emot. "Så, jag behövde givetvis hämnas, men eftersom jag är så mycket snabbare och starkare än honom så lyckades jag. Och plask-" Hon slog ner med tassen över den målade floden så att dammet yrde, inte helt olik en kaskad av vatten. "- så ramlade han hjälplöst ner i floden." 
   "Har ni någonsin sett en fågel bada i en pöl?" Hon syftade på hur småfåglar ruggade upp fjädrarna så de stod åt alla håll, och valparna verkade förstå vad hon menade, för deras leenden breddades genast. "Ja, precis så såg han ut. Fast större, och mycket fu-" Hon mötte plötsligt Blairs blick, hon hon hejdade sig genast, men den lekfulla glimten i ögat försvann inte. Hon rätade plötsligt på sig och antog ett nästan nonchalant uttryck. "Nåväl, han kunde ju simma rätt bra åtminstone."

Lögner! Sådana lögner! Blair kunde inte låta bli att oroa sig över hur retad han skulle bli på vägen tillbaka till Kaiwood, men fick påminna sig om att de bara var valpar. Även om Lÿs ibland kunde få in svidande kommentarer var det bara att skaka av sig dem.
     "Fast större, och mycket fu-" De fick ögonkontakt, och det fanns en tydligt varnande ton i Blairs ögon, om än att den var lekfull. När Ronia konstaterat att han kunde simma skyndade han sig att ta över.
     "Ja, ser ni", nickade han. "Jag är begåvad på allt möjligt. Simma kan jag också! Sluta fnissa, Mörkö, jag vet minsann att du inte kan det-" Han tänkte absolut doppa honom i floden när de var i Kaiwood. "Dessutom så käkar Ronia larver och maskar så fort hon ser någon! Ja-" Han nickade åt deras stora ögon och skyndade sig vidare. "SCHLORP, säger det, hon ba' suger upp dem. Tvångsmässigt beteende, tror jag. I Kawazatri åt hon den fetaste maskeeAaaAAJ-" Blair kunde inte hindra flinet, trots att Ronia hade stampat honom rätt hårt över tassen.
     "Men Ro", klagade han, "tror du att det är lätt att uppfostra sådana här odågor när du visar upp våldsamma beteenden-"
     "Blair mår illa av fisk!" Åska hade tröttnat på att konversationen inte direkt kretsade kring valparna, och gjorde nu det valpar gör bäst: slängde ur sig slumpartad fakta. Med ett väldigt konstaterande tonfall fortsatte hon: "Jag får gaser. Du då?"

Lÿs följde Ronias gester med blicken och hennes huvud rörde sig demonstrativt samtidigt. Hon fnissade högt åt hennes historia och såg bak mot sin farbror. Om han var någon vidare bra simmare visste hon inte, men det tänkte hon allt ta reda på när de var hemma igen.
    “Äter du larver? Och maskar?” Lÿs rynkade på pannan och sträckte äcklat ut tungan samtidigt som hon såg på Ronia igen. Plötsligt fick valpen en annan bild av henne. En larv och maskätare var vad hon var.
    “Det kan Mörkö göra ibland”, Lÿs såg retsamt på sin bror och höjde nonchalant på huvudet. Hon visste att hon skulle få en reaktion av kommentaren, men det hindrade henne inte. “men han är ju lite dum så det är förståeligt. Du däremot-” Lÿs tystnade när hon kunde känna Blairs blick i nacken och till hennes räddning kom Åska.
    Med stora ögon vände hon sig om mot sin syster. Hade hon precis sagt att hon fick gaser i magen?

Mörkö fick en väldigt tydlig bild av en blöt Blair i floden och kunde inte sluta fnissa ens på befallning. Men så fort han själv blev måltavlan för skämt fick han en allvarsam butter min. "Det kan jag visst! Jag kan visst simma!" protesterade han, trots att det var en lögn, och stampade bestämt med tassen i marken.
     Lÿs var nästa till att gå till personangrepp. Mörkö tyckte inte det var roligt längre. "Sluta! Det gör jag inte alls! Du äter paddor, Lÿs. Du gör paddapudding och så sörplar du i dig allt!"
Han högg efter Lÿs öra för att få henne att vara tyst. Usch, hon var så elak. Hon var jämt på honom och hackade och hittade på lögner. Med stora ögon såg han upp mot Ronia, eldvargen. Hon trodde väl inte att han inte kunde simma, eller att han åt maskar? Det vore fruktansvärt pinsamt för honom ifall hon gick på allt Lÿs och Blair sa. Men i bakgrunden hörde han Åska konstatera att hon fick gaser och han fnissade till. Han hade redan glömt att han var arg på alla.

[Edit: Tänker att vi kan se det här som avslutat? <3]