[A surprise starter! Tänker att detta utspelar sig innan Kaato träffar Sraosha och om området vart fel så skapar jag nån annanstans ;)]

Sökandet efter Nanook hade lett honom nordligt. Inget spår av honom, Kaato hade frågat runt. Han hade frågat om någon sett en äldre han, om någon gjort det måste de ju förstå vem Kaato pratade om. Inte då, spåren hade slutat för längesedan och Kaato famlade i blindo. Hade det funnits fysiska spår hade de definitivt suddats av den ebbande snöstormen. Det var väl inte så viktigt egentligen, att hitta fadern, men han ville så gärna till sina rötter, och vad var då inte bättre än att återse Nanook? Hemlängtan var inget att rekommendera. 

Kaato lunkade modfällt vidare. Snön yrde och täckte tassarna, som sjönk ner i det kalla åter och åter. Han var obrydd när det kom till både kyla och snö, och kände knappt av sådant. Kaato besvärades inte av den isande, ylande vinden. Han stannade till och en suck fick bröstkorgen att skälva. Helt klart ohörbart ens för honom, över vinden. Han kisade med ögonen, mot ingenting. Han funderade, hummade, stod still. Det kvällades och solen doldes bakom moln, Kaato kände inte mycket. Med sänkt huvud, och präktig krage riktad framåt rörde han sig nu i motvind. Varför man ska göra det svårt för sig är oklart. Vinden banade små vägar i hans päls, nya och nya, och pälsen stod på ända. Han trivdes på något sätt. Det kändes inte hemma längre, men det var ändock en nostalgisk rundtur. Det var svårt att se långt framför sig, snön yrde, även om det inte var stormigt längre. Vindhastigheten avtog och Kaato visste inte hur vanligt det i norra Eriinari var att hamna i stormars mittpunkt. Det skulle våras, men såhär långt norrut kunde det säkerligen dröja. När våren kom skulle Kaatos spår här också suddas ut.

[Ehh.. till fenris <333]

[Mina inlägg kommer vara motsatsen till optimala ett tag framöver, tills jag är i form igen i rollspelandet....]


Eriinari var en ogästvänlig plats och vid det här laget hade Fenris varit innanför bergens murar länge nog för att ha blivit bortskämd av Numooris väder. Han tyckte helt enkelt att snöstormen var enerverande. Att han uthärdat årtionden på Glaciären, och att detta var bättre än även den mildaste sommaren där, hjälpte föga när snö och is blåste upp i hans ögon och slet i örontoffsarna. Det bultade i hörselgångerna och vinden skapade visslande ljud då den trängde sig mellan kristallernas toppar.
Och inte var det enbart vinden och kylan som störde honom, han hade även utan dessa element varit på ett sämre humör. Hans projekt, livsmål om man så ville, hade pulveriserats. På grund av slumpen hade allt fallit samman. Snöstormen påminde honom om varför han misslyckats med att finna sina kamrater efter att han missat deras avstämda möte. Han och den andre besmyckade hanen på dessa marker var inte allt för olika, båda hade dom sökt spår som stormar för länge redan raderat. Båda jagat något som inte ens fanns kvar att finna.
Efter att närmast ha vandrat i blindo, med ögonen hopknipna för att skydda dom från stormen, hade han funnit en liten stenformation. Där hade han valt att slå sig ner och ta skydd. Med en lugn uppsyn byggda han på stenen med kristall och fann sig snart i lä. Långsamt öppnades hans avlånga ögonpar och en nöjd min kom över honom. Det hände istappar i den skägglika pälsen på hans haka och från hans grova, krulliga, morrhår. Blicken sökte sig till himlen, vilken givetvis låg mörk - dold av moln. Han kunde gott dröja här.

Tårna spretade för greppets skull och ingen päls i världen kunde skydda hans ögon, så han kisade fortsatt. Kaato funderade på om han skulle vänta ut det värsta någonstans. Vinden må ha varit råare och hårdare tidigare, men den började så småningom tära på hans krafter. Det var sannolikt endast korkat att strida i motvind. Därför öppnade hans ögon lite för att söka efter vilket tillhåll som helst. Han fortsatte att gå och blundade när vindbyarna och snön började kännas som hagel i hans ögon. Senare öppnade han dem på glänt, ett först, som lokaliserat något som stod rest ovan snön. Han öppnade det andra ögat för att kika och också avgöra vad det var. Otroligt svårt att säga i all snö, upphöjningen var säkert något sorts klippblock men det var krystalliserat. Eftersom att han såg det på avstånd bakifrån kunde han bara närma sig för att se om det potentiellt kunde fungera som ett vindskydd. Så han ändrade kurs.

Närmare såg det exakt likadant ut som innan, men närmare. Naturligtvis. Kaato såg bistert på vad det nu än var och skulle ha travat sista biten om han orkat - och han kände inte för att slösa energi. Otåligt stampade han bestämt ditåt och började mer och mer anta att det inte kunde fungera som tillfälligt tillhåll, men han var alltid hoppfull och hade gjort plats för möjligheten i alla fall. När han till slut, till slut, rundade stenformationen såg det faktiskt rätt skapligt ut. Nästan som om det vore specialbeställt. Kanske var detta något sorts ... landmärke. Han beslutade att göra det sitt gömsle ett tag, men hajade till när en ljus gestalt som först smält in lite i snökaoset verkade bo där för nuet. Han bet sig i läppen. Kaato tänkte att hans röst inte skulle höras över vinden, om inte annat skulle den dras iväg åt samma håll som all snö från ovan virvlade åt. Så han hukade sig för att slinka in.
  "Främling på ingång, du får ursäkta intrång!" hojtade han, men vindskyddet sållade ut mycket av blåstens oväsen vilket gjorde att han kunde sänka rösten. "Några husregler jag kanske borde känna till?"
  Kaato såg långt muntrare ut än främlingen och fortsatte snabbt med ett klurigt flin.
  "Blir du leds kan jag bygga ut och bli din granne istället", försäkrade han och ett belåtet, ödmjukt leende formades.
  Kaatos päls var taggig av is och med sin stolta krage var han oerhört nyfiken på kristalldetaljerna som dekorerade och ramade in vindskyddsägarens ansikte.