Tjocka, mörk molnbankar täckte himlen. Det dunkla, grådaskiga skenet var inte mycket till ljus över det dimmiga landskapet. Luften här kändes annorlunda, atmosfären kändes rå och kuslig. Det var inte den mest gästvänliga av plaster, men ändå tycktes något ha lockat den unga. En skröna om flocken svartvargar som levde här. Varya hade skrattat högt åt saken. Hon hade inte trott honom, men ju djupare in i Ahzeka som hon vandrade så hade hon kommit att inse att det var fullt möjligt. Nå väl, en svartvargspäls var inte helt fel. Ett brett flin syntes när hon föreställde sig Eniloracs reaktion.
     Spåret var flera dagar gammalt. Lukten av förruttnat kött och kvarlevor verkade vara deras kännetecken. I det torra, gulnade gräset syntes tydliga avbildningar av dem, där de sovit, ätit, umgåtts - allt som tillhörde flocklivet. Även mörkrets vargar tycktes ha ett behov av varandra. Varya nosade sig runt, försökte urskilja vilket spår var färskast. Men hon hade börjat ge upp. De var förmodligen flera dagsmaschar härifrån redan och Varya var uttråkad. Kanske var det lika bra att bege sig hemåt.
     Precis som den svartvita tiken skulle vända om så skymtade hon rörelser långt bort. Med nosen i vädret bekräftade hon hennes aningar. Någon, om än inte Diomhair, befann sig längre bort. En olycksbådande nyfikenhet glittrade i de klarblå ögonen. I ett kort språng framåt blixtrade hela hennes väsen till innan den försvann spårlöst, bara för att dyka upp 50 meter närmare främlingen. På det avståndet kunde Varya tydligt se den gula stäppvargen. Kroppen slank och smidig, karaktärisk för rasen, med vackra fläckar över bakdelen. Hennes skönhet lyste stark emot det dystra området, nästan som om det stack i hennes ögon. Varyas hjärtat tycktes skrumpna till åsynen av den främmande tiken. Avundets mörker slukade hennes ögon i ilska. Hennes söta doft bar den av andras. Flockvarg.
     “Vad gör en söt liten hynda som du här, alldeles ensam?” Varya spottade ut orden. Det lät som hon försökte spela nonchalant, men misslyckades fatalt på alla vis.

Hon hade lämnat flocken själv då hennes resa endast rörde sig om ett fåtal dagar. Hennes plan var att leta upp flocken av svartvargar som fanns på slätten, fråga om de sett de flockmedlemmar som nu saknats under en allt för lång tid. Hon såg ut över området. Gulnat gräs så långt ögat kunde nå. Dimma som fick en påträngande kyla att krypa in under huden. Hon var inte skapt för den här typen av klimat. Framför allt inte efter att ha spenderat så mycket tid i Byoomi som hon gjort. Med en sista, svepande blick sänkte hon huvudet och satte nosen till marken. Det fanns inga färska spår av flocken i närheten, och de gamla hon kunde finna var gömda under dofterna från harar och sorkar som sprungit över området. Försiktigt rörde hon sig framåt i ett försök att finna riktningen svartvargarna tagit. Stäppvargen höjde på huvudet igen. Luggen föll i hennes ögon och med en vanemässig knyck på huvudet lade hon den till rätta igen. Med säkra steg började hon följa spåret.

I ögonvrån kunde hon efter en tid se en svartvit varg närma sig. Azhekaslätten var en enslig plats, och fram till nu hade hon endast hört ljudet av en och annan sork som prasslat i gräset. Nephania saktade in på stegen och studerade den andre. En oförklarlig ilska brann i de blå ögonen. Med förakt spottade den andra fram sina ord. Hynda. Hon bar på en fjäderskrud i vackra färger, men hon själv var väldigt alldaglig.
    "Hm?" hon svarade frånvarande på hennes fråga.
Om den andra inte kunde uppföra sig civiliserat tänkte hon minsann inte göra det själv.
    "Åh, förlåt." hon skakade lätt på huvudet som om hon blivit väckt ur sina tankar. "Jag såg inte någon skillnad på dig och omgivningen."
Tänderna blottades i ett vänligt och milt leende.

Det ryckte i hela hennes bleka anlete när hon pressade samman tänderna. Varya försökte hålla sig lugn men frustrationen var allt för påtaglig. Stäpptikens leende skar i henne likt knivar.
     “Jag kan hjälpa dig klippa luggen lite, så kanske du ser bättre.” Den ljusa, långa pälsen som hängde över tikens ena ansiktshalva var perfekt. Även i det grådaskiga dagsljuset tycktes den glänsa. Varya ville slita bort den, rycka den från hennes söta lilla skalle. Då skulle hon inte ens våga visa sig ute på Ahzekaslätten, så ful skulle hon vara, försökte Varya intala sig. Tänderna var blottade i ett fult, halvdant leende medan blicken blixtrade i oresonlig ilska. Klorna var hårt spända i marken.
     “Och varför har lilla prinsessan lämnat slottet?” Hon var så ren, så vacker. “Är du inte rädd att få tassarna smutsiga? Ahzekaslätten är inte känd för sin gästvänlighet, inte ens för kungligheter som dig.” Det tappra försöket att hålla sig samlad var förgäves. Orden var ruttna av det bottenlösa avundet. Svartsjukans giftiga bett var inte främmande, hon hade känt den allt för många gånger, med Laali, med Enilorac, och listan växte sig bara längre. Men när den blå blicken synade stäppvargen framför henne tycktes blodet koka i gränslös vrede. Hennes kyliga sätt, perfekta hållning, hennes andning... Varya hade aldrig känt sådan överväldigande lust att bara… Hon avbröt sina tankar, kämpade emot det hysteriska ursinnet. Hur vågade hon?

Hennes ord hade haft en mycket större effekt än hon kunnat ana. Hon kunde se hur den svartvita pressade ihop käkarna hårt, och undrade kort om hennes tänder inte gjorde ont utav det. Orden som lämnade henne var giftiga. Det låg en enorm illvilja bakom dem. Men hon hade rätt: hon var en prinsessa. Utan att ta allt för mycket uppmärksamhet från den andre sänkte hon blicken och studerade sina tassar. Försiktigt grävde hon lite i marken innan hon lugnt mötte blå ögon som blixtrade av ilska.
    "Lite smuts har ingen dött av." leendet dök upp på hennes läppar igen. "Men det visste du nog redan. Du verkar ha gott om erfarenhet av smuts."
Det här var alldeles för lätt: hon gav henne inte ens en utmaning.

Varya kunde inte ens hålla sitt falska leende i en sekund innan det avbröts av blixtrande ilska. Det var ett ursinne som härstammade från så många håll; över att hon inte kunde tygla sina känslor, att hon inte var lika vacker som henne, att hon kallade henne ful och äcklig, över att hon inte var tillräcklig. Det gjorde ont i käkarna när hon gnisslade tänder i ett gurglande morrande. En djurisk instinkt hon aldrig känt förut blossade upp.
     “Du borde inte vara så stor i orden.” Meningen var mer en morrning än något annat. Ögonen tycktes svartna i vrede och hon tog ett hotfullt steg framåt med raggen rest. De mjölkvita tandraderna var klart blottade i ett förvridet ansiktsuttryck.
     “När du är så liten på jorden.”

En röst inom henne sade att det inte var vist att reta upp den främmande tiken mycket mer, men hon fann viss tillfredsställelse i att göra det. Att se hur otroligt arg hon kunde bli av bara ett par ord. Dessutom hade det varit hon som började. Tålde man inte leken skulle man inte ge sig in i den. Det var med en otrolig vaksamhet hon följde hennes rörelser. Sökte efter det minsta tecken på att hon skulle kasta sig mot henne. Men än så länge hade hon inte gjort mycket mer än att morra och ta ett steg närmare. Att hon var förbannad var inte svårt att missa. Ett klingande skratt lämnade henne åt den andres befängda ord. Hon var dotter till Murderotic och Aurinko. En dotter av Treontha. Den här barnungen hade ingenting att komma med.
    "Du har kanske storleken på din sida." för första gången fanns det en elak glimt i Nephanias ögon. "Men jag är större än vad du någonsin kommer kunna bli."
Det smarta hade egentligen varit att lämna henne ifred, men hon misstänkte att det redan var för sent för det. Dessutom ville hon se hur långt hon kunde driva det här. Hur långt hon kunde driva den andres vansinne.


Neph:

Vredens gift hade spridit sig genom hela hennes kropp, men främst i hjärtat. Det obegripliga hatet hon inte kunde handskas med tog över och hon hade inte något att säga till om. Blicken var tom och djurisk när hon kastade sig emot stäppvargen med öppet bett. Saliv flög runt hennes käftar när hon motade hugg efter hugg efter henne.
     Din äckliga lilla hynda! Äckliga lilla likmask! Jag ska slita dig i stycken! Jag ska sluka dig som den lilla råtta du är! Det fanns ingen chans till ord. Allt som hördes var det djupa hysteriska morrandet och tänderna som klapprade mot varandra när hon högg. Varya kunde varken tänka eller känna, inte ens tårarna som ohämmat rann längs kinderna.

Hon hade väntat på anfallet. Den råa, djuriska ilskan hos den svartvita var förutsägbar. Hennes klumpiga rörelser var simpla att undvika, även om hennes attacker var oförutsägbara. Mängden saliv som lämnade hennes käftar då hon högg efter henne var minst sagt osmaklig. Tårarna som rann var skrattretande. Patetiskt. Tiken framför henne var ingenting annat än patetisk. Nephania hade anat det långt innan, men detta var bekräftelsen. Det sprakade om hennes päls. Hon skulle lära den här valpen en läxa.

Stäppvargstiken ökade avståndet med dem något mer än tidigare och väntade tålmodigt på nästa attack. Nästa hugg. Hon verkade inte bry sig om vad hon fick tag i, bara hon fick tag i något. Vilddjuret närmade sig, men hon var beredd. Med ett onaturligt lugn stod hon still när den andre kastade sig mot henne. Hon skickade ut en vägg av elektricitet för den andre att sätta tänderna i.

Det fanns ingenting annat än den bländande ilskan dominerade henne. Något ruttet hade länge varit rotat i hennes hjärta, men med tiden hade det vuxit, lite i taget, tills det nu slutligen överväldigade henne. Det fanns något så ångestladdat i hennes raserianfall, något så sorgligt. Om än tragiskt kunde man inte undgå det omänskliga hatet, det som lovade dig om en säker död om hon bara fick chansen.
     Väggen av elektricitet slog till som en käftsmäll. Stötarna frös henne i rörelserna för några få ögonblick. Smärtan var likt miljontals små valptänder över hela kroppen. Första instinkten som slog till efter chocken var att greppa efter sin kraft och fly. Varya blixtrade till igen och landade några meter bak, på vad som kändes som säkert avstånd. Raseriet bubblade fortfarande kokande hett under huden. Hon ville skrika rakt ut, så högt att hennes trumhinnor sprack, så att rösten försvann, tills hon inte längre kunde andas. 
     Tårarna kändes plötsligt isande kalla emot hennes kinder när de strömmade ner. Det gick inte att hålla emot gråten som tog över. Högt och öppet började hon böla. Hon skälvde och skaka i sitt ångestfyllda jämrande när hon föll ner på marken. Omvärlden tycktes falla bort och hon mindes inte längre stäppvargstiken som bara stod en bit bort. Allt hon tänkte på var Honom.
     “Even! Even!” grät hon högt men otydligt.
     “Even.” 

Stilla såg hon på den förvuxna valpen då denne backade undan, fram till hon plötsligt försvann ur tomma intet. Ett förvånad ljud lämnade henne, och tanken på att hon kunde dyka upp bakom henne blixtrade genom hennes huvud. Endast ett kort ögonblick senare dök den svartvita upp ett antal meter ifrån henne. Det omisskännliga ljudet av någon som bröt ihop nådde hennes öron, och den andre sjönk ihop i en hög på marken. Hon kallade på någon, men hon kunde inte utvinna vem eller vad. Det var patetiskt. Sorgligt till och med. Nephania kände ett stygn av dåligt samvete. Men samtidigt fick hon skylla sig själv som gav sig in i en lek hon inte klarade av. Däremot behövde hon inte säga någonting mer. Den andre var redan knäckt av hennes ord. Hon behövde inte bryta av henne helt och hållet. En tröttsam fnysning lämnade henne. Hennes uppgift var att hitta Diomhair. Att hitta spår och rykten efter Turbo och Teck. Inte bråka med en förvuxen valp. Med långsamma steg rörde hon sig bort från den sönderbrutna vargen.

”Varya, Varya, Varya.”
När den gula tiken vänt sig bort från Varya så var Even där. Han passerade förbi stäppvargen med lugna kliv, nära nog för att deras fällar nästan skulle mötas, med blicken fäst på den gråtande flickan bakom. Hon hade sjunkit ihop i en hulkande hög i gräset, med fjäderskruden utbredd över sin skälvande form. Hans röst var djup och moderlig, någonstans mellan tröstande och besviken.
     ”Varför ligger du ner, min vän?” Even stannade först när han rundat Varyas skepnad, och kom upp vid hennes sida. ”Se på mig, Varya. Du är starkare än så. Res dig upp.” Han mötte hennes gråtsvullna blick med oändligt tålamod medan hon reste sig upp igen. Orden hon försökte forma fastnade ljudligt under snyftningarna. Even lyfte en framtass i en inbjudande gest, och höll om Varya när hon sökte tröst i hans famn.
     ”Seså”, hummade han lågt. Han hyschade henne när hon försökte tala. Förklara sig. Be om ursäkt. Hennes röst var för tjock för att forma tydliga ord, med ansiktet tryckt mot hans päls. Förtvivlan för stark för att bilda ordentliga meningar.
     ”Du är bara dödlig, Varya. Det är okej.”  Even fortsatte med samma lugnande stämma, men höjde blicken för att se på den förstummade stäppvargen istället medan han talade. Han mötte orubbligt hennes ögon. Där fanns en igenkännande ton i hans guldfläckade blick när han log mot henne, och han tog till orda igen innan hon själv hunnit börja.
     ”Är han stolt över dig, Nephania?”

[Ok för PP]

Hans röst sköljde över henne som vårsolens första annalkande. Ett jämrande i vad som liknande lättnad lämnade ungtiken, men hon slutade inte gråta. Med Hans närvaro kändes det som att världen plötsligen fick färg igen. Otröstligt grät hon i skam, i förlust. När hon mötte Hans röda ögon kändes det som ett ljus sken ner på henne.  
     Med Hans hjälp orkade hon ställa sig upp igen. Som ett litet barn sökte hon sig till Hans famn. Där fanns ingen värme att hämta, men hon hade lärt sig att älska kylan, för den var Hans.
     “Jag… Kan… Jag… Förlåt. Förlåt.” Orden hon försökte forma var bara tjocka snyftningar. Evens hyschande var mjukt och bedövande. Varya tryckte sig närmare. Hans lugna, vackra stämma fick henne att långsamt samla sig. Nephania, kallade Han henne. Varya kastade ett blått öga på stäppvargstiken. Nephania. Hon skulle aldrig glömma.

Hon hade varken hört honom närma sig eller känt lukten av honom. Med förvåning i blicken följde hon hans steg. Hörde hans ord. Varya. Det var vad han kallade henne. Nephania undrade om detta var Even.
    Allt för nyfiken för att lämna platsen vände hon sig om. Det var patetiskt hur den svart-vita snörvlade och hade sig. Att hon ens trott att hon kunde mäta sig med henne var ett skämt. Det fanns inte en tik i landet som ens var i närheten.

Hennes orangea ögon mötte hans... de var röda, men hon kunde se fläckar av guld i dem. De var på något lustigt vis vackra. Hon kunde inte sätta fingret på varför. De bara var det.
    "Är han stolt över dig, Nephania?"
För första gången på länge fylldes hon av osäkerhet. Men hon tillät inte sig själv visa det. Hennes mor hade lärt henne det. Visa inte svaghet. Hon kastade ledigt med huvudet för att lägga luggen till rätta.
    "Jag har svårt att tro att han inte är det."
Vem var denna han han talade om? Hon hade inte en aning. Men det tänkte hon inte låta honom veta.
    "Men en mer intressant fråga är hur du kan veta mitt namn."
Hon var helt säker på att hon aldrig träffat honom förut. De där ögonen var någonting hon inte skulle glömma i första taget.

Stäppvargen visade ingen större reaktion utåt, men Even kunde höra den. Känna den. Hur hennes andetag förändrades. Hur pulsen spelade.
     ”Jag har svårt att tro att han inte är det. Men en mer intressant fråga…”
Ett skarpt, vetande flin spred sig i Evens anlete.
     ”Åh, det hör till att veta mycket. Om någon borde väl du…” Han pausade, och flinet mildrades till ett förstående, sympatiskt leende. ”Ah. Nej. Han har inte kallat dig än, har han?”

Hon tyckte inte om hans leende. Att han kunnat hennes namn var inte heller någonting hon direkt uppskattade. Framför allt när hon inte visste hans.
    "Nej. Han har inte kallat dig än, har han?"
Han hade övertaget, och hon tyckte inte om det alls. Det var en ovan position för henne, och hon hade inga planer på att vänja sig vid den. Nephania drog på ett sött leende.
    "Om han har det eller inte är nog min ensak, inte din."
Det fanns en viss vasshet i hennes ord som inte speglades i den mjuka rösten. Hon hade varit noga med att hålla hotfulla eller elaka toner ute ur den.

Sympatin låg kvar i hans leende när Nephania svarade. Han lyfte huvudet en aning, i vad som kunde vara en nickning. Blicken släppte aldrig stäppvargens ögon.
     ”Såklart.”
Even förblev stilla en stund, lugnt studerande Nephania medan han lyssnade till Varyas andetag som sakta samlade sig. Efter en paus så drog Even själv ett djupare andetag, och vände sig istället till vargen i sin famn.
     ”Kom, Varya”, hummade han, med nosen mot hennes panna. ”Det är dags att gå.” Han satt kvar ytterligare en kort stund, innan han själv reste sig upp igen.
     ”Och, Nephania-” Medan Varya långsamt ställde sig upp – ännu, ständigt, i hans närhet – så såg Even tillbaks på Nephania. Synade henne. Mötte hennes blick. Det var med ett neutralare uttryck, och en låg, självklar stämma han fortsatte. ”Det är få förunnat att fånga blicken av en Gud.” Hans leende återvände efter en ny paus, lika milt och välmenande som tidigare. ”Det är inte ditt fel om han inte sett dig än. Skulle han inte kalla så finns det andra sätt.” Leendet vidgades en aning innan han vände sig tillbaks till Varya igen. Han nickade åt henne att det var dags att röra sig.

Det blev tyst sånär som på den svart-vites, Varyas, darrande andetag. Envist fortsatte hon att möta hans guldfläckiga blick. Hon visste att hennes kontroll över både minspel och kroppsspråk var utan dess like, men trots detta kände hon sig fullkomligt genomskinlig där hon stod. Som om han kunde se rakt igenom henne vad hon än gjorde. Det var en sällsynt känsla, och en hon inte uppskattade alls. Hans ögon var som inga andra hon sett: som om de sett evigheten. Gamla, men trots det fulla av liv. Farliga. Spännande var det enda sättet hon kunde beskriva honom på. Lockande likt ett ljus på bottnen av en djup sjö.

Det var inte förrän den ömkliga tiken åter låg i hans fokus som hon kunde ta blicken från honom. Hon kände sig fånig. Det fanns inga fladdrande känslor inom henne. Ingenting som väckte en eld. Men hon kände... någonting. Hon kunde bara inte sätta ord på vad det var.
Han kallade på hennes uppmärksamhet igen. Ännu en gång tappade hon nästan fotfästet för att slukas av hans blick. Det var skamligt egentligen.
    "Skulle han inte kalla så finns det andra sätt."
Hon lät den överraskning hon kände spela i hennes ansikte. Var det... Hade han precis... hotat henne? Den förvirrade minen slätades ut och ersattes av ett leende.
    "Tids nog." hummade hon mjukt.
Hon hade ingen brådska med att möta sin far. Han fanns hos henne vart hon än gick.