Hjärtat hade sjunkit djupt ner i bröstet. Precis som det var att vada genom sankmarken kändes det tungt och ansträngande att andas. Blicken var stirrig och ångestfylld när den spanade utöver det försjunkna landskapet. Uppenbart letande, längtande, efter något - eller i hans fall, någon - som inte gick att finna.
     Sökandet var systematiskt och välplanerat. Det var inte första gången denna rutt gåtts. Då och då stannade han upp i sin färdväg för att leta i våtmarken omkring. Den var förrädisk med sina dolda sänkor som fick honom överraskat att plumsa i vatten som stod honom högt upp på benen. Iskalla rysningar genomsyrade honom när han stötte i något. Det var omöjligt att känna skillnaden på pinnar, rötter och ben. Varje gång stannade hjärtat i rädsla av att det var hon, att det var deras Turbo. Anletet var fårat av den ångest och oro han så öppet bar. Det var inte en hemlighet att han hatade allt som hade med försvinnandet att göra, men där fanns ingen ro i hans kropp att vila, att sova. Inte med vetskapen att Turbo kanske fanns där ute någonstans, kallade på honom, på hjälp. Blotta tanken fick hans hjärta att värka.
     Wulfric hade stannat för att avsöka botten omkring. Med trevande steg kände han metodiskt igenom gyttjan. Hjärtat slog så snabbt att det gjorde ont, han borde vant sig nu, men ingenting tycktes lägga band på känslorna som rusade inom honom. Han visste om att ifall det varit här som hon försvunnit, var chansen att de skulle finna henne vid liv väldigt, väldigt liten.
     Genom den kompakta lukten av sumpmark och förruttnade träd letade sig doften av varg in. Ett ljus av hopp, om än svagt, tändes i bröstet. Det var inte Turbos, men kanske hade denna främling sett henne, kanske, bara kanske…
     Så fort han orkade och förmådde i den tröga terrängen spårade han rätt på dess källa. Över den låga marken och genom tunna svärmar av insekter urskiljdes snart unghannen en större, beige varg. Pälsen var våt och fläckig, Storkärrs signatur. Wulfric var inte olik honom i sitt tillstånd.
     “Hallå!” hojtade han. Förmodligen hade den större redan hört honom komma. Men han hejdade sig inte. “Hallå!” Han lät andfådd när han hasade sig framåt. När han kom nära nog för att inte behöva skrika saktade han av och drog djupa andetag för att återhämta sig. Den som sa att det var lätt att röra sig i Storkärr var en stor, fet lögnare.
     “Hallå…. Hej…. har du…. sett….” flämtade han fram så fort han kunde, “har du sett… en liten gul… typ?” Andningen blev lite lättare och han rätade sin hållning. “En valp, hon heter Turbo, hon är ungefär såhär stor.” Wulfric höjde demonstrativ sin tass för att visa hennes storlek. “Eller ja, hon var så stor, jag antar att hon har växt lite nu…” Det gick inte att missa vemodet i hans röst. De isblå ögonen sökte sig upp i främlingens anlete och han möttes till sin förvåning av tre, giftgröna ögon.

Hjärtat tog ett skutt i glädje. Det var omöjligt att hålla tillbaka leendet som lyste upp hela hans bleka ansikte. En utandning i lättnad lämnade.
     ”Åh,” började han medans han försökte samla sig. ”Hon är en stäppvarg. Fläckig, eller randig, eller vad man kallar det. En söt mörk kam och vackra gröna ögon.” Bilden av henne var klar i hans huvud, så många gånger som han drömt om och längtat efter den lilla systern. 
     ”Såg du hon häromkring? I Storkärr? Kommer du ihåg ungefär vart?” Wulfric såg sig omkring, försökte förstå hur de kunde missat henne. Var det verkligen hon? Varför hade hon inte kommit tillbaka? ”Var någon i hennes sällskap?” Kanske hade Teck varit i närheten, kanske var de redan hemma exakt nu, kanske hade Huyana och Bay hittat dem? 
     Hannens förslag fick honom att le ännu större.
     ”Åh ja! Det har du allt rätt i! Mina flocksyskon är nånstans här nånstans, och min flock är inte långt härifrån. Ju fler ögon ju bättre, eller hur?” Wulfric viftade på svansen snabbt och ivrigt, knappt förmögen att hålla sin glädje inom sig.
     ”Jag måste få tag i Huyana och Bay,” mumlade han för sig själv. Utan mer än en sekund tvekan höjde han nosen till den mulna skyn och lät ett djupt och starkt yl lämna honom. En kallelse till hans flockvänner. Efter sin tydliga uppmaning till flocksystrarna vände han sig till Ledenu igen.
     ”Jag är Wulfric.”

Huyana och Bay gick med ungefär 5 vargslängder mellan dem och kikade under alla buskar de kunde hitta. De hade bestämt att Wulfric skulle söka längre bort medan de två finkammade området närmare Eldskogen. När hans ljudliga stämma kallade på dem stelnade de båda tikarna och såg skrämt på varandra. Hade han hittat henne? Levde hon.
Utan att ett ord utbyttes började de rusa genom träsket. Med Huyanas längre ben kunde hon ta sig snabbare fram på landsplättarna, men Bay höll ett förvånansvärt högt tempo eftersom hon inte sinkades lika mycket utav sankmarken.
Snart kunde de se sin svartvita flockbroder stå i närheten av en sandbrun främling.
"Wulfric!" flåsade Bay.
"Har du hittat henne?" frågade Huyana samtidigt. De båda tikarna såg oroligt på Wulfric. Ingen av dem hade tid att se åt främlingen även om båda nickade hastigt åt honom som hälsning. Det som var viktigt var ifall Wulfric hittat Turbo.

Reaktionen från främlingen tillät sig inte att vänta, Ledenu kunde nästan känna hans glädje rusa i kroppen och höra hjärtslagen dundra fram som en flock gnuer över marken. Ledenu kände dock inget annat än avsmak och hat gentemot den här spontana glädjen. Om den här valpen nu var så livsviktig varför i helvete hade man låtit henne försvinna från första början? Även om han utåt sett behöll det stabila leendet och inte visade någon större respons mot den plötsliga lyckan som sköljde över den två färgade hanen. Beskrivningen om valpen lät sig inte väntas den heller, han började beskriva hennes färg och form samt dom små detaljerna som utmärker varje individ. Ledenu såg ut att skina upp när hanen nämnde något om en söt kam och gröna ögon, precis som att det var exakt vad han sett. Han nickade sedan lite ivrigt och ett bredare leende sprack upp på läpparna.
-" Ja, då var det hon jag mötte när jag precis kom in i storkärr. Jag hann inte mer än se en snabb glimt av henne för hon sug att att springa från något. Jag försökte ropa efter henne men hon försvann. " Han såg lite uppgiven ut vid den sista meningen och skrapade lite rastlöst i marken som om han skämdes lite.
-" Om jag bara hade vetat om det här då." Hans leende slocknade och rösten blev lite mer dov.
 
När orden om att hans flocksyskon var i närheten kände Ledenu hur irritationen bubblade till, han hade inte väntat sig ännu fler som skulle slå följe med dom båda. Han hade ingen lust att beblanda sig med fler just nu, hans tankar hade redan börjat göra upp en plan för främlingen framför sig.
-" Ja absolut! " Svarade han snabbt och nickade smått ivrigt. När hanen vinklade upp huvudet mot skyn och lät ett skarpt yl slippa ur käkarna stog Ledenu stilla och kände illamåendet bubbla inom sig. Tanken över att hans planer med största sannolikhet inte skulle gå i lås fick honom att vilja kräkas rent känslomässigt. När det sista ljudet lämnat vargen lät han avslöja sitt namn, Wulfric. Ledenu hade skrattat åt det namnet om det inte vore för att han just nu försökte bygga om sin plan. Han hade inte tid med fler idioter.
 
Tyvärr hann han inte särskilt långt i sin planering innan slurpande ljud från två vargar som kom springandes bröt hans tanke gång. Dom måste ha varit oerhört nära eftersom dom dök upp så fort, det kanske hade varit lika bra att han inte hållit sig till sin första plan. Det hade kunna kostat honom en lem eller två. Dom gröna ögonen blinkade till när Wulfrics namn skreks, jösses lite hyffs kanske? Han lät ett mjukt leende ligga kvar över sitt ansikte likt en välkomst fras till dom båda. När frågan om Wulfric hade hittat Turbo kom svalde Ledenu snabbt och lät blicken vandra till den svart vita hanen - Ja Wulfric har du hittat henne? Tanken gick inte att hindra från att rulla fram i sitt huvud, den var nästan på väg ut som ett hånande svar men han fick stopp i sista sekund och harklade i stället ur sig
-" Jag antar att dessa är de två du pratade om? " nickningen mot dom båda tikarna var menat som en hälsningsfras, även om han mest kände för att vända upp och ner på dom allihop och låta dom begravas i Storkärrs sankmarker. Lugnet låg kvar över honom och han var tacksam att han inte var den totalt tappade idioten han en gång varit, utan att han faktiskt lärt sig att ibland är det bättre att simma medströms - för att kunna slå tillbaka med mer kraft.

Huyana såg stint på Wulfric tills främlingen öppnade munnen. Nästan irriteras såg hon på den sandbrunda hanen. Hon synade honom från topp till tå innan hon öppnade munnen för att svara innan Wulfric hade tid.
"Vem är du?" frågade hon, det var tydligt att hon inte hade tid att vara sitt vanliga, trevliga jag "Har du sett Turbo? Liten gulbrun tik.. valp... fläckig. Eller Teck? Stor svart hane med röd man och huggtänder." Hon tog flera steg emot honom och såg upp i hans beiga ansikte. Hennes blick var inte den varma, välkomnande blicken hon brukade rikta mot främlingar. Istället var den kall, otålig mot en bakgrund av oro.
Bay rörde sig mot Wulfric istället för att följa Huyana.

Genom den nyfunna glädjen bildades en ny klump av oro. Något som jagat henne? Det var oroväckande, men han försökte att inte överanalysera det. Åtminstone var hon vid liv. Han ville inte tänka något annat.
    Flocksystrarnas röster ljöd bakom honom och han vände om för att möta dem med blicken.
    “Huyana! Bay!” Stämman var upprymd. Ledenus fråga fick honom att se tillbaka och nicka jakande. Innan han hann presentera honom för sina flocksystrar tog Huyana till orda. Den sedvanliga vänligheten fanns inte där.
    “Han såg henne, h-här, för några dagar sedan,” hastade han ur sig stressat. Wulfric såg på Huyana något tankfullt. Det var nästan lite olustigt att se henne så. Men han förstod. Turbos försvinnande smärtade dem alla, tvingade dem till förändring. Det fanns något cyniskt i hennes blick när hon såg på Ledenu. Det fick honom att tänka, var det för bra att vara sant? Hade han verkligen sett Turbo?
    “Eller hur? Berätta!” uppmanade Wulfric.

Ledenu blev lite förvånad över att hon frågade vem han var, var hon verkligen intresserad av det? Det verkade som oerhört mycket viktigare att leta reda på en valp, han var fortfarande väldigt intresserad över att få höra hur dom lyckats med detta?
-" Ledenu. " Svarade han kort och tittade in i ögonen på tiken, han stirrade stint in i hennes ögon när hon pratade igen. Men han hann inte svara henne med den syrliga tonen han tänkt innan Wulfric öppnade munnen och vräkte ut att han sett henne. Han ville nästan skratta åt hela synen av dom tre desperata små skitarna, se deras miner när dom allihopa får deras nyfunna hopp krossade.
-" Ja, jag såg en valp med den teckningen ni just beskrivit men den där andra har jag inte sett. Jag såg henne just när jag kommit in i storkärr, hon såg ut att springa från något så jag han aldrig prata med henne. " Han släppte henne inte med sina tre ögon när hon tog några steg fram och han rätade upp sina axlar något för att få en bättre hållning och fortsatte se ner på henne  - i mer än en bemärkelse.
-" Jag såg aldrig den andra som ni pratar om. " Tillade han kort.

Hon nickade bara som bekräftelse på att hon hört och noterat hans namn, men svarade inte med sitt eget. Det verkade oviktigt i frågan och främlingen tedde sig inte intresserad av att det.
Hennes hjärta slog snabbare när han bekräftade att han sett Turbo, och för bara några dagar sedan. Magen vände sig nästan ut och in när han berättade att hon sprungit. Det vita anletet på tiken förvreds så att hon såg sorgsen ut, vad hade Turbo kunnat springa ifrån? Hon såg upp i hans ögon, bestämt ignorerande det tredje ögat, han såg säkert inte med det ändå, och en orolig rynka djupnade i hennes panna.
"Vart exakt var det du såg henne, vart kom du ifrån? Åt vilket håll sprang hon?" det var inte så mycket frågor som uttalanden som krävde ett svar. Gudarna nåde honom om han inte kunde ge henne de svar hon ville ha.

Tveksamheten i Huyana hade smittat av sig på honom. Samma oroliga rynka bildades emellans hans ögon när han såg emellan vargarna.
     “Är du säker på att det var Turbo?” Wulfric såg på Huyana igen. “Varför kom hon inte hem? Hon borde väl hittat hem härifrån, eller?” Situationen gjorde honom mer och mer illa till mods. Någonstans, långt där inne, väntade han inte längre på hennes återvändo. Han vågade inte. För lång tid hade gått nu, och Turbo var inte gammal. Han kunde inte tillåta sig sitt hjärta krossas igen.
     “Vi borde berätta för flocken…” sade han lägre än innan och backade ett steg. Man kunde tydligt se hans tveksamhet i kroppsspråket. Han ville inte vara här längre.