Att hitta Varco hade visat sig vara svårare än han trott. Han hade nästan tagit för givet att tankeläsaren skulle befinna sig på Azheka, men nu var han här i alla fall — i Ken-Yak. Hans senaste möte här var knappast något trevligt minne, och han höll sig hela tiden på sin vakt efter de där otäcka varelserna som tycktes vara både levande och döda på samma gång. Om och om igen förbannade han Varco för att han tvingade honom att ta den här otrevliga omvägen. Frågan var om han ens var värd besväret. För varje steg i grusiga ödemarken där de vassa stenarna skar upp hans trampdynor blev han allt mer säker på att han inte var det. 
    Kargen stannade plötsligt för att lyfta huvudet och vädra i vinden, sorterade ut dofterna han uppfattade. Där fanns inga odöda inom ett oroväckande avstånd, åtminstone. Vad som däremot fanns var doften av en annan varg. Det ryckte våldsamt i den svarta nostryffeln och en fnysning lämnade honom. Ögat, det enda han fortfarande var i besittning av, skannade noggrannt av omgivningen där han stod på en liten kulle av packad sten. Egentligen borde han fortsätta — han fick inte dröja för länge och riskera att missa Varco totalt. Men samtidigt var det något mycket underhållande med möten. Att aldrig veta hur de skulle sluta. Han bestämde sig för att Varco kunde vänta; han hade aldrig varit typen som jagat efter folk. Dessutom hade det varit för tyst för länge nu, och han var nyfiken på vad för slags ljud den här främlingen var kapabel att fylla luften med. 
    En sval bris drog genom luften och rufsade om i den grå pälsen. Figaro satte sig i rörelse igen — alltid när han gick gjorde han det på ett kattlikt sätt, med tysta, smidiga rörelser och svansen som pendlade lojt från sida till sida. Det var en fördel med att vara karg; han rörde sig som en jägare. Munnen smakade metall och syra när han strök med tungan över insidan av tänderna och långsamt, utan att skynda, började gå främlingen till mötes. 

[Till Blair]

I sitt minne var Ken-Yak kargt och ogästvänligt, men där Blair stod i slänten kunde han konstatera att det faktiskt var mer växtlighet än han förväntat sig. Bland det glesa, gulgröna gräset växte tunna vildblommor, i vitt, gult och ljuslila. Det var dessa vildblommor som Blair stirrade på, med samma intensiva blick som vanligt och en svag rynka i pannan. Gula? Mani var svart, men på natten skimrade hon i turkost. Eller vita?
     Förvarningen hade redan varslat om en främlings ankomst, men för att lokalisera denne bättre sände Blair ut en svag, cirklande vind. Ganska snart lyckades han snappa upp doften av en hane, en liten bit bortom krönet han själv befann sig under.
     Det dröjde inte alltför länge innan Blair själv kunde höra den andre. När några småstenar rasslade förbi honom vände han lojt på huvudet, och såg på främlingen som nu anlänt. På ett kort ögonblick noterade han det mest intressanta: enögd, med klickar av grön saliv bland allt det gråa. Sedan vände fakargen tillbaka blicken, till synes ointresserad.
     "Åh, bra att du kom", sa han distraherat. "Jag försöker bestämma mig för vilka jag ska plocka. Och du ser ut att ha ett öga för färger." Fakargen kunde inte dölja ett karaktäristiskt flin, och kastade en snabb blick upp mot hanen. Trots den lugna fasaden höll Blair koll på den andre mycket noggrant. Saliv brukade inte vara grönt - och han hade stött på elakartade giftvargar förut.

Ett regn av småsten regnade ner för backen när kargen traskade närmare figuren som stod på slänten och verkade inspektera … blommorna? Ja, det var så det såg ut. En brun hane med fjäderklädda vingar på ryggen. Figaro stannade när tassarna kände det tunna gräset, ett par steg från främlingen. Bra att du kom. Jag försöker bestämma mig för vilka jag ska plocka. Och du ser ut att ha ett öga för färger. Inom sig suckade han — jaså, det var en lustigkurre — men utåt sett visade han ingenting utom ett neutralt uttryck, om än det ryckte lätt i mungiporna. 
    “Hm?” sa han frågande med höjda ögonbryn, som om han inte hört alldeles utmärkt, lät sedan ett roat leende smyga upp på läpparna och ett lågt skrockande tränga upp ur strupen. “Jo, det har du kanske rätt i, men jag tvivlar på att mitt är bättre än dina.” Den grå tog ett lättjefullt steg närmare och böjde ner huvudet för att studera blommorna bland tassarna. “Klena”, anmärkte han, “men det är väl imponerande att det kan växa någonting alls här, antar jag.” De var åtminstone bättre än de rakbladsvassa småstenarna han halkat omkring på de senaste timmarna. Han var nyfiken — vad var det för figur han sprungit på? Kanske inte den mest hårdföra, med tanke på att han var i färd med att plocka blommor, men skenet kunde bedra. Vem visste, kanske skulle mötet visa sig vara intressant. Det återstod att se ifall hanen visade sig vara speciell, eller om han var precis som alla andra. Och om inte annat hade Figaro i varje fall lite tid att döda. 
    “Gillar du blomsterplockning finns det nog bättre ställen än Ken-Yak att göra det på, kan jag tänka mig”, fortsatte han därför med blicken fäst på blommorna och pannan lätt rynkad, som om han funderade på något. “Här finns inte mycket utom de odöda.”

Att blommorna var klena var det ingen tvekan om. Blair gled med blicken längs stjälken. De vajade oroväckande i vinden, men på något sätt hade växterna ändå lyckats överleva till vuxen ålder. Kanske tydde det på en inre styrka, som inte var synlig för världen, men precis lika närvarande. Han kom fram till att han beundrade dem.
     "Här finns inte mycket utom de odöda." Tanken fick Blairs blick att fladdra mot solen, som var på upphällning, och han fick en intresserad glimt i ögonen. Amanita var ständigt i hans tankar, men kunde främlingen prata om vampyrer? Eller... Blairs mungipor åkte ner i en äcklad grimas.
     "Zombies?" Frågan dröjde sig kvar i luften. "Eller en annan typ?"

Fakargens reaktion på hans kommentar fick honom att misstänka att främlingen inte bara visste vad vampyrer var för något, utan även hade en personlig relation till dem. Trots allt hade Figaro inte antytt något om vampyrer, och han hade inte ens haft dem i tankarna när han fällde kommentaren. Nu kom han dock att tänka på den andra sortens odöda, Nattens barn. Han mindes mötet med vampyren som tog hans öga, och minnet lämnade en bitter smak av avsky i munnen. 
    “Vem vet?” svarade han svävande. “Här finns säkert alla sorter. Zombies, Nattens barn … Jag har stött på dem båda.” Och han hade inga trevliga minnen från någon av händelserna. Zombierna hade fått honom att fly för sitt liv, men vampyren hade orsakat honom bra mycket större skada. När det gällde de vandrande liken hade ingenting annat skadats än hans stolthet. 
    Han vände blicken mot fakargen och ett litet leende fick ena mungipan att rycka. “Det var en vampyr som möblerade om mitt ansikte. Vad tycker du om resultatet? Ett genuint hantverk, utan tvekan. Han var dedikerad.” Ett ljud, någonstans mittemellan ett skratt och en fnysning, lämnade kargen, innan blicken intensifierades. 
    “Du har också mött dem.” Det var ingen fråga.

"Här finns säkert alla sorter." Blair vinklade huvudet på snedden. Sättet kargen pratade på tydde på dåliga erfarenheter - och det den andra berättade backade snabbt upp hans föraning. Blair kunde inte komma på ett enda möte där han träffat någon med en positiv inställning till vampyrer. De verkade orsaka död och smärta var de än gick. Han hade väl helt enkelt haft tur med sina två.
     "Du har också mött dem." Blairs mungipor drogs upp i ett roat leende, som snabbt blev bittert.
     "Båda sorterna. Jag tar Nattens barn över de vandrande liken vilken da- natt som helst." Flinet hängde kvar på läpparna. 
     "Men ja", fortsatte han och syftade tydligt på vampyrerna. "Jag har träffat två. Högst förvånande var jag inte provocerande nog att få en lika gullig puss hejdå som du fick." Blair studerade det saknade ögat, fortfarande på sin vakt. "Hyser du ett allmänt ogillade mot vampyrer, eller bara hämdlystnad mot han som gjorde det?" Han nickade mot ärret.

Båda sorterna, där ser man. Jag tar Nattens barn över de vandrande liken vilken da- natt som helst. Fakargen var kvick, minsann. Svanstippen vickade hårt bakom kargen och det drog i munnen på honom, början på ett leende som han inte riktigt fullföljde. Han gav ifrån sig ett lågt skrockande. 
    “Sant. Liken stinker så fruktansvärt. Vampyrer är bra ur det avseendet.” Han mindes fortfarande lukten av hundratals döda samlade på ett ställe. Hur det hade stuckit i näsborrarna, sött och ruttet. En blandning mellan multnande kött och inälvor som torkade i solljuset. Minnet gav honom rysningar och han skiftade fokus till fakargen igen, som fortsatt prata och frågade vad han tyckte om dem. Vampyrerna. Han kunde väl knappast påstå att han älskade blodsugarna, men att säga att han avskydde dem vore att ta i. Det var sant att han hatade vampyren som bestal honom på hans öga, men han hatade ingen utan anledning. 
    “Jag vill tro att inte alla vampyrer är likadana.” Trots allt, så länge de inte ägde något slags kollektivt, gemensamt sinne, var blodsugarna förmodligen inte mer lika än alla andra vargar var lika varandra. Figaro rätade upp sig och mötte hanens blick. “Så det finns ingen anledning för mig att avsky dem alla. Trots allt, vem som helst med en tillräckligt dålig attityd hade kunnat göra det. Dessutom tror jag inte att mitt blod föll honom särskilt väl i smaken.” Han lät ögat vandra över den andre under en kort stund innan blicken återvände till fakargens ansikte. 
    “Vad tycker du själv om dem? Vampyrerna, menar jag. Det låter inte som om du hyser något större agg mot dem.” Det låg ingenting uppenbart utmanande i sättet han ställde frågan på, men det gick inte att ta miste på intensiteten i hans blick och det var tydligt att han inte stod passiv när främlingen svarade. Nej, han var aldrig passiv. Innanför pannbenet rörde sig tankarna i halsbrytande fart, men ingenting stod någonsin stilla.

Hm. Blair gillade främlingens svar. Det kändes ovanligt genomtänkt, speciellt från någon som ändå blivit attackerad.
     "Det känns otroligt hycklande att hata vampyrer för att de tar liv", sa han, "när så många är beredda att själva ta en artfrändes liv." Han såg inte poängen med att beskylla Amanita för de liv hon tagit, speciellt inte med skulden som låg på honom. Dessutom kunde han se ljus i henne, en vilja att förbättra sig själv. Det var mer än man kunde säga om han själv - och troligen mer än de flesta.
     "Troligen är många avundsjuka eller rädda. Men", sa han med ett snett flin, "säg inte att bli en vampyr inte vore ett schysst sätt att avsluta sitt dödliga liv."

Han kunde hålla med om att det var hycklande, den dubbelmoral man höll vampyrer till. Han var inte bättre än vampyren han träffat i Ötamon — åtminstone inte ur det avseendet att Figaro också hade mördat. Men å andra sidan hade han inget problem med dem, han hade inget emot deras existens eller hur de valde att leva — eller inte leva — så länge de höll sig ur vägen för honom. 
    “Frågan är om det inte är vi som är värre ändå”, sa kargen något frånvarande, inne i funderingar. “Vi som dödar utan att behöva det. De måste döda för att överleva, men vi … tar liv för att vi kan. För att vi vill. Så frågan är vilka som är de verkliga monstren.” För att vara ärlig hade han inget emot att kallas ett monster. Det var bara ett ord. Han hade sina principer, och dem tänkte han följa, oavsett vad det innebar. 
    Säg inte att bli vampyr inte vore ett schyst sätt att avsluta sitt dödliga liv. Figaro drog upp överläppen i ett svagt flin innan ansiktsuttrycket blev neutralt igen, det ryckte i en muskel i karghanens kind och rösten fick en kallare ton, en hint av förakt. 
    “Det vore helt klart mer speciellt än de händelselösa liv de flesta lever fram till dess.” Folk utan ambitioner. Han skulle aldrig förstå dem. De som bara vandrade för vandrandets skull, de som var nöjda med livet som det var. De anspråkslösa. Sorgliga varelser, det var vad de var. Det var sällan de ens hade vett att förstå hur mycket bättre livet kunde bli för dem om de bara deltog i världen istället för att stå vid sidan. Han skulle aldrig kunna leva ett sådant liv. Att slösa sina dagar, sina begränsade dagar, på att vandra omkring i samma gamla områden … Aldrig komma framåt. Tanken på att vissa ville leva så var så surrealistisk att den blev skrattretande. 
    “På tal om händelselösa liv — vart vill du komma med ditt? Vad, med risk för att låta uttjatad, är ditt mål i livet?” Kargen hade rört sig ett litet tyst steg närmare fakargen medan han talade, och det gröna ögat iakttog intensivt den andres varje rörelse, beräknande, granskande.

Blair sa inget till svar, men intresset syntes tydligt i blicket. Ett stilla medhåll spelade i bröstet. Ja, vilka var egentligen monsterna? Det var ord som kretsat i tankarna så länge att han började tappa greppet om vad monster faktiskt betydde.
     "På tal om händelselösa liv — vart vill du komma med ditt? Vad, med risk för att låta uttjatad, är ditt mål i livet?" Blair rynkade nosen, men slappnade snabbt av till ett lättsamt ansiktsuttryck.
    "Kortsiktigt eller långsiktigt?" Fakargen pausade, men svarade nästan omedelbart på sin egen fråga. "Kortsiktigt - jag ska tillbaka till Lövskogen. Långsiktigt..." Han la huvudet på sned, smått missnöjd. Det här var ämnen han inte tyckte om att konfrontera. Ärligt talat hade han inte haft ett riktigt mål sedan Occultos fall. Visserligen kunde den här livsstilen roa honom - att vakna varje dag och se vart vinden blåste - men det började bli tröttsamt. Samtidigt hade en längtan börjat växa i hans bröst, och han vågade sig på att nämna det högt för första gången.
     "En vandring till Kawazatri, kanske?" Den intensiva blicken flyttades från horisonten för att vila i den andres öga. "Men du kanske har ett bättre förslag?"

Ena örat slog lätt när främlingen levererade sitt svar. Kortsiktigt, tillbaka till Lövskogen. Knappast imponerande. Långsiktigt, en vandring till Kawazatri. Medan fakargen talade lät Figaro blicken lämna denne och vandra tankfullt över landskapet, och när fakargen tystnade nickade han kort utan att visa med en min vad som pågick i skallen på honom. Att ha vandring som ett kortsiktigt mål gick väl an. På sätt och vis kunde man ju säga att hans eget kortsiktiga mål var vandring. Men att ha det som långsiktigt också … han bet ihop käkarna med ett dämpat ljud. Den andre fortsatte med en fråga. Han hade kanske ett bättre förslag? En sådan löjlig fråga. Det var klart att han hade ett bättre förslag. För varje individ fanns inget mer rationellt förslag än deras eget. Han märkte att den andre sökte hans blick och han lät den återvända till fakargens ansikte, och han höjde snabbt på ögonbrynen som om han himlade med ögonen. Inte för att det syntes. Han hade ju bara ett öga, och det han hade saknade pupill. 
    “Tja, förslag har jag gott om. Frågan är väl snarare vem som avgör om de är bättre eller inte.” Rösten var avslappnad och något road, men där fanns en slags egg, en slags vasshet om man inte passade sig. Det fanns det å andra sidan nästan alltid när han talade — det var sällan han lät fullkomligt vänlig. 
    “Varför Kawazatri?” frågade han plötsligt och tippade huvudet lätt på sned. Kanske fanns det något av intresse där. Kawazatri. Det var länge sedan han varit där, om han varit där överhuvudtaget. Om han inte mindes ett ställe han varit på var det förmodligen för att det inte fanns något där värt att komma ihåg.

“Tja, förslag har jag gott om. Frågan är väl snarare vem som avgör om de är bättre eller inte.” Blair fnös roat, men det fanns en bitter underton som hanen kanske inte skulle märka.
     "Jag sa ju att jag hade en vandring som mål", påpekade han. "Uppenbarligen har jag inte särskilt höga standard." Nu var Blair genuint nyfiken på den andres tankar - framför allt eftersom han påmints om hur bristfälliga hans egna var.
     "Det är där jag växte upp", svarade Blair. "Tränades, skapades. Att gå tillbaka dit skulle kanske hjälpa mig att hitta lite av den målmedvetenheten igen." Han visste inte varför den andre frågade. Kanske var det bara ett sätt att hålla igång konversationen, men Blair misstänkte att den grönögde skulle låta samtalet dö före han började kallprata.

Han var tvungen att dra på munnen när fakargen sa att han inte hade särskilt hög standard. De trekantiga tänderna blottades när överläppen drogs upp i ett leende, och han släppte fram ett lätt “heh”, snarare en road suck än ett verkligt ord. 
    “Jag säger inte att vandring inte är ett bra mål. Men en del nöjer sig med det, bara för att inse senare att det fanns andra saker de hellre hade velat göra. Jag vet inte om du har stött på någon av de andra i min grupp — en stor, vit varg med kristaller, eller kanske en svartvit figur? — men om du har det vet du kanske vad vi erbjuder, och att vi inte ligger på latsidan.”
    I och för sig var det ett tag sedan Nätverket varit igång, men förmodligen inte tillräckligt lång tid för att fakargen skulle ha glömt bort dem om han mött dem, om han inte hade svagt minne. De kunde lämna ganska starka intryck, tänkte han sig. Dessutom hade de varit ett par stycken ett tag, och de hade jobbat flitigt med att sprida ordet i olika delar av landet. Chansen att han skulle träffa någon som också träffat Fenris, Othello, Nathaniel eller någon ny rekryt var hyfsat stor. 
    Ah. Kawazatri. Fakargen hade växt upp där. Ett svagt skäl till att återvända, tyckte Figaro, men å andra sidan hade nog många mer positiva minnen av sitt barndomshem än han. Han nickade, ryckte sedan snabbt på axlarna. “Om du säger det, så. Jag för min del tror att målmedvetenhet går att hitta lite överallt. Den är knappast utrotningshotad. Bara man vet hur den ser ut är den enkel att hitta.”

[Okej, detta inlägg var skumt ... sry]

"En stor, vit varg med kristaller-" Det gick som en stöt genom Blairs sinne när ett minne kopplades ihop med kargens beskrivning. Åh, visst hade han träffat en sådan varg allt. Det hade snarare varit svårt att glömma honom, att sortera bort den underliga gestalten ur tankarna. Något överraskad dröjde det några sekunder innan han fann rösten.
     "Jag vet vem du pratar om," Blair la huvudet på sned, "och jag vet vad du pratar om." Efter att Occultos löstes upp hade tanken på att söka upp den vite varit lockande. Men nu? Visserligen gillade han inte helt att ströva fritt, men han var inte heller pigg på att åter hamna under någon annans hand. Makt var ett alltför flummigt begrepp, och han såg det nu.
     "Men jag tror inte längre att det är rätt sak för mig. Kanske när jag var yngre." Han rätade åter på nacken, och nickade. "Men jag kan se varför det driver dig, även om jag inte förstår hur ni ska åstakomma det." Blair vände åter blicken mot blommorna, och tog blicken fullt från främlingen för första gången under samtalet.
     "Jag tror jag tar de vita", kommenterade han högt. "De kommer göra henne glad." Försiktigt lät han käkarna sluta sig om några vita blommors stjälkar, och skar sedan av dem längre ner med en vindpust. Återigen med blicken mot kargen, la han till:
     "Och du har rätt. Jag har bara blivit kräsen på senare dar, antar jag." Orden var något grumliga för att han inte skulle krossa blommorna i sitt grepp.

Det visade sig att fakargen kände till dem, trots allt. Figaro betraktade honom med ett vaksamt uttryck över det stela ansiktet, och nickade stilla när den bruna avböjde erbjudandet. Det fanns ingen som helst mening med att försöka tvinga fram något. Folk som var tveksamma uppvisade aldrig någon bra lojalitet ändå.
   “Det är ditt val”, sa han överraskande stillsamt och följde fakargens blick mot blommorna vid deras tassar. “Ifall du skulle tröttna på att vandra. Men jag tror att du nog hade kunnat vara en värdefull tillgång.”
   Jag tror jag tar de vita. De kommer göra henne glad. Figaro såg på under tystnad när den andre plockade ett par av de vita blommorna, och sedan fortsatte: Och du har rätt. Jag har bara blivit kräsen på senare dar, antar jag. Figaro ryckte på axlarna.
   “Ibland kan man unna sig att vara kräsen.” Han var tyst ett litet tag, sedan tog han ett andetag och sa: “Nej, jag ska nog fortsätta. Det var trevligt att träffas.” Han började vända sig om, men stannade sedan och vände huvudet mot fakargen, och ett finurligt litet leende fick munnen att rycka lätt. Som om han visste något. Det hade inte sagts rakt ut, men han var inte dum, tvärtom. Fakargens ord och svar under mötet hade gett honom ett par ledtrådar, fått honom att tänka, och han var nyfiken på om hans teori stämde. 
   “Blommor känns som en udda present till en vampyr, men jag hoppas att hon tycker om dem”, sa han leende, vände sig åter om och började vandra därifrån. Även om mötet varit underhållande på sitt sätt fanns inget kvar att hämta.

[Vill du avsluta? :'D]

"Blommor känns som en udda present till en vampyr, men jag hoppas att hon tycker om dem." Blairs mungipor drogs hejdlöst upp i ett brett leende. Endast för blommornas skull stoppade han ett skrockande.
     "Det hoppas jag med", mumlade han grötigt, och såg på när den andre vände ryggen åt honom och avlägsnade sig. Efter en stund, när han inte längre kunde se kargen, vände Blair själv tillbaka mot Amanita.

[Avslutat!]