Han hade legat kvar ytterligare en stund efter att Blair lämnat honom. Det hade krävt en kraftansträngning att ta sig upp på tassarna och gå en bit ifrån hålet ner till templet. Kroppen klagade våldsamt över hans rörelser, men lugnade ner sig när han tungt la sig ner igen. I ett försök att lägga sig bekvämare skiftade han runt vikten: med vingarna i vägen var det för tillfället omöjligt för honom att ligga på sidan. Efter ett tag gav han upp.
    Solens sista strålar flämtade bakom träden, och i ett andetag hade de slocknat. Abraxas såg bort mot hålet. När han började sin resa hade han inte ens kunnat drömma om att detta var någonting som skulle hända. Inte templet, och absolut inte gåvan han fått. Han lade huvudet mellan framtassarna och drog en djup suck. Men trots smärtan kunde han inte klaga. Gudarna hade hört hans bön. Han hade fått se någonting ingen annan sett på vem vet hur många år. Mötet med Blair hade inte heller fört något annat än positivt med sig. Dagen hade däremot lämnat honom både fysiskt och psykiskt utmattad, och det tog inte lång tid för honom att somna.

När han vaknade dagen därpå var skogen upplyst av ett dunklet, grått ljus. Trött sträckte han ut kroppen och ångrade sig genast. Muskelvärken var flera gånger värre än han hade väntat sig. Blair hade inte skämtat när han sa att han skulle känna sig misshandlad. Ett utdraget, plågat läte lämnade honom. Försiktigt började han värma upp muskler och leder. Det skulle ta ett tag innan han ens skulle klara av att ställa sig upp, än mindre börja röra sig hemåt igen.