Han suckade.
Det var ett litet och trött ljud, som omedelbart drunknade i havsvindens påträngande rop, högre än ljudet av vågorna som slog mot klipporna nedanför honom. Genom sina stängda ögonblock så kände han solljuset falna bortom horisonten, det röda ljuset allt svagare och svalare. Han satt vänd mot havet, mot ljuset, mot den stickande salta vinden, med vingarna halvt utbredda på ett slött vis. Solstrålarna tycktes fångas i de transparenta fläckarna på vingmembranens spetsar, blev till ett gyllene skimmer mot det omgärdande mörka. Vargen andades djupt och lugnt, kunde nästan tas för att sova där han satt.

Det skulle nästan ha varit fridfullt, om det inte varit för blåsten. Blåsten. Just som man trodde att den skulle stanna upp och skänka en stund av välsignad stilje, då återvände den förbaskade blåsten igen och dödade prompt den lilla glimtan av meningslöst hopp som vaknat. Det ryckte i ett av hans öron. Doften av salt och fisk skulle sitta i hans päls i dagar.
Kanske borde han bege sig ut nu ändå. Han hade skjutit upp det hela dagen. Vargen öppnade slött ett av sina ögon. Tittade mot havets stormiga vågor, värjde sig mot solstrålarna som stack i blicken. Övervägde det. Kände hur tunga vingarna var, hur bekvämt rumpan satt mot stenen.
Nä. Han stängde ögat igen. Sen, kanske.

Vindarna slet i dem med hårda tag. Havet gapade hotfullt och glupskt nedanför klippkanten, där skulle de krossas till spillror, allt som krävdes var bara en stötande il eller ett snedsteg. Det doftade överväldigande av salt och fisk. Kvarlevor av vad som en gång verkat vara en riktigt festmåltid från havet låg utspridda över klipphällen. Natten hade gjort sitt inbrott och solen var bara ett blödande rött knivhugg i horisonten. Varya skulle inte vara hemma förrän sent inpå natten, om ens det och det var väldigt olikt henne. Men hon var här för Honom, påminde hon sig själv, även om det innebar att följa med kanske den mest irriterande vargen i Numoori.
     Jodano gick före, hans kam ett tydligt riktljus. Den yngre tiken höll sig märkbart en bit bakom. Den svartvita honan strålade av uppenbar frustration. Varya hade aldrig varit en mästarinna på att dölja sina känslor, hur väl hon än försökte - hennes känsloliv var alltid vilt och bångstyrigt. Men i Jodano’s sällskap var där en annan slags frustration, en som egentligen var riktad åt henne själv, men hon vägrade stå för de känslorna eller tankarna. Istället utspelade det sig i ett ordentligt, överdrivet hat till den lila.
     Det stank rutten fisk. “Det luktar så illa.” Rösten var tydlig över vindens ven. “Precis som dig, faktiskt.” Det fanns inget lekfullt i tonen, hon ville verkligen att Jodano skulle ta åt sig. Trots det menade inte Varya vad hon sa, faktum var att hon tyckte den äldre dumhuvudet luktade rätt gott, men det skulle hon aldrig ens erkänna för sig själv.
     “Känner du nåt annat än död fisk och salt?” Menande höjde hon den skära nosen för att vädra lite.

[Jodano och Varya kommer spatserade. Inte va snål nu, Säl  :hands-r:]

Frustrationen var ömsesidig. Jodano hade tagit täten vid klättringen, inte minst för att slippa se Varyas ansikte. Hon var uppblåst och dum i huvudet; sättet hon svansade efter Honom på motbjudande. Att det var just henne lawaren tvingades dela denna resa med, var inget annat än skrattretande. Gudarna hade humor. En snedvriden, ond sådan. Den illaluktande rosskogen kändes nästan lockande.
    Vindarna slet i den tjocka mankammen; fick den att titt som tätt att piska honom i ögonen. Med vinden kom också den fräna doften av härsken fisk och det salta havet.
    "Det luktar så illa. Precis som dig faktiskt."
    Jodano muttrade, inget spår av sedvanlig sarkasm i sin röst. "Jaja. Passa dig så du inte halkar och dör nu." Han var redan less situationen och blåste ytterligare hår från sitt ansikte. Förbannade vind och förbannade... allt. Bakom honom talade Varya på nytt och denna gång tvingade Jodano sig själv att se på henne.
    "Nej." Han brydde sig inte ens om att vädra i luften. "Men det sitter en pajjas och sover där borta." Lawaren nickade menande i riktning mot klipporna framför dem, där en klart färgad varelse satt ihopsjunken.

[Heyyy~ ]

En hög smäll, och världen rasar samman. Marken rycks ut från under dina tassar när en hård stöt skjuter genom berggrunden. Ett öronbedövande muller överröstar den starka vinden. Du slungas handlöst till marken. Havet rusar tillbaks in nedanför dig. Den tidigare barlagda havsbottnen försvinner under det rytande vattnet. De svallande vågorna bildar höga berg och dalar. De slår emot de våldsamt skakande klipporna i ett moln av skum och droppar. Hela världen skakar, och redan innan du hunnit tänka tanken så vet du, instinktivt, att det är en jordbävning. Stor, stark, och förödande.

Genom doften av salt, tång och annat tråkigt nådde honom doften av två vargar, längre bort på klipporna. En liten, besvärad rynks dök upp mellan hans ögon, men man blundade fortfarande. Ursäkta, men med hundra mil klipprig, blåsig skitkust så kunde han väl ändå få den här biten själv, men nä. Genom vinden hörde han främlingar a tala med varandra, men utan att urskilja några exakta ord.
Solens styrka blev allt svagare, värmde allt svagare över hans vingar. Klippan började kännas kall under hans rumpa. Främlingar var där. Så himla tröttsamt. 
Långsamt öppnade han ett av sina ögon, tittade slött bort mot de två. I ett par sekunder iakttog han dem, milt intresserad. Vad var det där för tölpar? En limpformad hane med en nästan obeskrivligt ful frisyr. En liten hona med en päls över ryggen? Han glodde lite närmre.
Nämen usch. Hon hade skinnet av en död varg på ryggen? Amon-Ra drog mungiporna ner i en besvärad min. Det kan vara bland det äckligaste han sett. Båda två, faktiskt. 
Lyckligtvis slapp han titta på dem mer. Han var nästan lite lättad då marken plötsligt började skaka under hans tassar, innan klippkanten gav vika och föll under honom. 
"Näeeeeeee-" klagade han i ett rop då han försvann över kanten, mer trött och besvärad än rädd. Havets vågor närmade sig snabbt och det tog ett ögonblick innan Amon-Ra fällde ut vingarna och förvandlade fallet till en glidflygning. Han motstod impulsen att titta tillbaka över klippkanten. Han hoppades att fulingarna ramlade i plurret.

De delade en blick med varandra och Jodano höjde frågande på ögonbrynet, ett påklistrat flin på sina läppar. "Ska vi?"
    Han väntade inte på svar. Vad än invändningar Varya hade dränktes av havet när lawaren vände sig om, redan på väg mot främlingen. Chansen att denne visste något var försvinnande liten. Faktum var att Jodano tvivlade på att någon idiot i de här trakterna skulle ha någon vettig information över huvud taget. Han ville hem – vad än 'hem' innebar – men mest av allt ville han slippa sitt bihang. Att finkamma Samudr med Varya hörde inte till Jodanos topp-prioriteringar. Ju snabbare de kunde återvända desto bättre.
    Han harklade sig, redo att påkalla vargens uppmärksamhet när en hög knall plötsligt sög all luft från honom; ett muller från långt under marken som plötsligt steg mot ytan. Stöten som följde kändes i varje ben i hans kropp, knallen så hög att det ringde i öronen.
    "Förbannat, vad—" Han mötte marken hårt med sin kind när benen vek sig av jordens vibrationer. Runt om dem gav klippor vika; bröt sig lös och föll i de vilda vågorna som rusade in mot dem. Marken försvann i stora block under honom, för snabbt och hänsynslöst för att han skulle hinna med. Världen rasade och Jodano rasade med den.
    Spring. Spring, spring spring! För ett ögonblick förblev han orörlig; kroppen stum av chock och med klor som i förtvivlan bet underlaget. Marken skiftade. Från höger till vänster. Bakåt. Ner. Adrenalinet sköt genom kroppen; tog kontroll och fick Jodano att kasta sig bort från de rasande massorna. Han var en bra klättrare. Hade alltid varit. Att klättra medan han själv föll var något helt annat. Havet stormade hotfullt under honom, med hungriga vågor som slog mot klipporna.
     Varya och främlingen var bortglömda när Jodano hoppade mellan fallande stenblock, redo att nå och häva sig upp över den än fasta klippkanten. Han tog avstamp; satte all kraft i rörelsen när han slängde sig utför. Vassa stenkanter skar honom i magen när han grep efter fäste. Fäste som krasade under tassarna i samma veva som marken rasade på nytt. Och Jodano föll.
    Världen var inte mer än brusande skum och skarpa färger när kroppen slog i vattnet. Vågorna slet onådigt i honom, med stenblock som försökte dra honom ner under ytan. Tassarna bröt vågorna i tunga rörelser. Det stack i nosen och trots att blicken sökte efter något, kunde Jodano inget se. Han var aldrig medveten om de brutna svordomar som lämnade honom, inte heller om hur världen fortsatte rasa ovanför honom.

Världen bröt samman underifrån. Det fanns knappt tid att reagera eller förstå vad som försegick innan marken började splittras. Varya kämpade för att få fäste men det var lönlöst - om inte ens bergen kunde hålla sig samman hur skulle hon? Det fanns inget annat än panik i ögonen när hon såg sig omkring. Längre fram kämpade Jodano emot de rasande stenblocken, men hon kunde redan se hans öde. Ännu var platsen hon stod på intakt men hon kunde känna de röra på sig. Hon behövde ta sig till en säker plats - vad var säker plats? Trots att det kändes som att stirra döden i vitögat var det mest skrämmande att Han kanske aldrig skulle få veta varför hon inte kom hem.
    Med hjälp av sin teleportation blixtrade hon till och befann sig längre in på klipporna. Jodanos lila skepnad försvann ner med stenarna, slukad av vågornas vilda tungor. Ett stygn av något stack henne i hjärtat. För ett ögonblick såg hon bara hur världen raserade framför henne. Hela hennes väsen började blinka kort igen när hon greppade efter sin kraft. Så snabbt hon bara kunde teleporterade hon sig neråt på bergskantens etapper. Aldrig hade hon sett havet bete sig så våldsamt men ändå tvekade hon inte när hon kastade sig ner i det.
    All kontroll över kroppen kändes förlorad när havet svepte omkring henne. Stenar föll fortfarande och skapade starka stötar under vattnet. Men Varya försökte inte ens simma eller kämpa emot, bara hitta rätt på lawaren. Hon snurrade omkring, sökte i det djupa dunklet och försökte se om han hamnat under någon sten. Det hann bara gå några sekunder innan hon fann det hon sökte. Handlöst sjunkande med tjocka stenar som drog lawaren med sig. Det fanns ingen tid för eftertanke och Varya använde sig av sin kraft igen.
    Som från ingenstans dök den svartvita upp längs hans sida. Vårdslöst bet hon tag i hans nacke och kam så hårt hon kunde - det fanns inget rum för misstag. De två vargarna blinkade bländande vit när de teleporterades uppåt. Först upp till ytan, vidare till en högre platå, och vidare.
    Världen skakade fortfarande när de landade långt in på bergskanten om än mycket lugnare. Adrenalinet hade börjat tryta när hon släppt ifrån sig den äldre hannen. Utmattad kroppsligt och mentalt lade hon sig ner och flåsade hysteriskt.

Ett andetag. Två. Högt ovanför dig hör du fler smällar, som ett eko av jordens vrål under dina tassar. Du ser klippväggarna brista. De störtar ner mot havet i ett jordskred, så stort att bergen du kan se tycks sjunka ner i marken runtom. Djupa fåror spränger fram över stenen under dig, och klipporna hotar att följa i jordskredets spår.

Under ett par långa minuter så tycks hela världen falla samman. Det finns inga andra ljud än jordens muller, än bergens hårda smällar och havets vilda brus. Efter vad som känns som en evighet börjar skalven avta under dina tassar. De rör sig bortåt, utåt, ut över havet. Så långt bort som du kan se tycks horisonten resa sig i skarpa tänder, redo att sluka det sista av solens ljus.

Det blixtrade vitt för hans ögon. I ena stunden höll han andan till ljudet av rusande vatten och i nästa, drog han in Samudrs salta havsluft genom nosen. Jodano rasade till marken i en blöt hög, kinden tryckt mot det hårda underlaget. Han ville sova – helst nyss – men Varyas stånkande gjorde det omöjligt. Han brast ut i ett kärvt skratt som bröts av vattnet i hans lungor, rungandes i otakt med hennes tunga andning.
    "Varya, Varya, Varya", hostade Jodano mellan de maniska skratten. Den bittra smaken av blod i sin mun fick tungan att domna, och färgade det tandade leendet oranget. "Vad skulle jag göra utan dig."
    Det krävdes mer kraft än vad han ville medge att lyfta huvudet från marken, bara för att syna sig själv i en intilliggande vattenpöl. Kroppen svarade i bultande smärta, men det var oviktigt. Han drog framtassen över sin nacke, fram mot ansiktet samtidigt som han vred på sig för att se sig själv från alla vinklar. Den yviga manen var intakt. Tur för henne.
    "Man skulle nästan kunna tro att du gillar mig."
    Han gjorde sitt yttersta för att leverera ett rått, tillhörande skratt – ett ansträngt läte som snabbt dog ut i ingenting. Det var för jobbigt att försöka vara jävlig nu. Hela kroppen värkte och vassa stenar hade på sina ställen skurit sår i hans päls. De skulle ta lång tid att läka. Jodano rullade över på rygg och tryckte pannan mot marken, för trött för att orka röra sig.
     "Bär mig."


[Avslutat]