Tidig frost klädde marken och hjälpte till att skingra mörkret. Hösten kom snabbt såhär långt norrut, och kvällen hade fallit extra tidigt under de grå molnen. Efter kvällens samling och sång, när de flesta började samla ihop sig inför nattens träning, och de som var på väg ut på patrull gjorde sig redo, så kallade Dimitrij till sig Hector och Nehexor. De båda hanarna hade varit med flocken länge nu, Nehexor längre än de flesta andra. Den senaste tiden hade de testats, som många innan dem, och som de själva också testats förut. De hade kämpat, och trots att de aldrig skulle bli lika fysiskt starka som många andra i flocken så var hon stolt över dem. När de slog sig ner framför Dimitrij så vände Hector en vagt hoppfull fråga till henne.
     ”Dags?”
Hon kunde inte hindra den roade fnysningen som slapp genom det annars sedvanliga lugnet.
     ”Det är dags”, hon gav dem båda ett kort leende och nickade bekräftande. ”Nehexor Aqil, Hector Álmos, ni har båda kämpat länge och ni har kämpat väl. Jag antager er båda. Vila, och möt mig i gryningen så talar vi om nästa steg.”
 
[Hector och Nehexor är nu antagna!]