[Utspelar sig i maj, efter att Zayev och Naira har gått med i flocken, men innan Loke och Orkidé gått med.]

Högt över skogen rörde sig tunna slöjmoln över en annars klarblå himmel. Solen var ännu på väg mot sin högsta punkt, men morgonen var sedan länge förbi. Solskenet spred en behaglig värme i den lummiga skogen. Dess ljus färgade området i varmt gröna nyanser när det passerade genom trädkronorna. Det hade gått mer än ett halvår sedan skogen tillhört det som en gång i tiden varit Lövskogen. Tiden hade passerat skrämmande fort. I en månads tid hade hon vandrat över dessa marker, och i en månads tid hade hon börjat kalla platsen för hem.
    Dimitrij rörde sig framåt med långa, lugna steg. Hennes tassar placerades rytmiskt mot den varierande gräs- och mossklädda marken. Flera ur flocken hade varit med och jagat hjort samma morgon, och de hade ätit tillsammans. Trots att det inte hade gått mer än en månad så var det tillräckligt med tid för att hon skulle börja se vilka som behövde träna mer än andra. Alla skulle behöva träna, det gick inte att undkomma, men de behövde alla öva på olika saker, vilket inte underlättade det arbete hon hade framför sig. Hon hade också börjat se vilka som trivdes bättre med tanken på att vara en flock, och vilka som drog sig undan. Hon hade behövt den här tiden för att lära känna alla lite bättre, även om hon inte kunde påstå sig känna hälften väl ännu. Särskilt inte de nyare medlemmarna som inte hade varit här så länge. Men det var något hon skulle ändra på. Hon kunde inte ha främlingar i flocken, för ingen kunde lägga sin fulla tillit till en främling.
    Därför var det så viktigt att de alla umgicks och lärde känna varandra. Hon försökte uppmuntra umgänge genom att samla flocken varje dag för att de skulle ligga ner tillsammans medan hon fortsatte med sina berättelser, och svarade på frågor. Hon gick runt till alla när de inte övade tillsammans för att prata med dem, eller för att bara finnas där om de inte ville prata just då. Hon hade varit och sett till Loiana och valparna för bara en kort stund sedan. De små växte som ogräs, och lärde sig snabbt. Snart skulle hon behöva räkna dem till Noviserna. Men inte än.
     Medan hon vandrade nynnade hon lågt på en taktfast melodi. Det var en sång hon hade lärt som ung, som de ofta hade sjungit innan Jakter för att höja stämningen. Trots att hon för stunden till synes vandrade i en slumpvis vald riktning så rörde hon sig medvetet bort mot Nehexor. Den utmärglade hanen hade inte ätit med de andra, och hon var inte helt säker på hur hon skulle övertala honom till att äta. Han åt alldeles för sällan.
     Hon rörde sig inte rakt mot honom när hans skepnad dök upp i hennes synfält. Utan att säga något så stannade hon istället upp vid en rak, gräsklädd sten som stack ut ur en låg backe ett stycke ifrån hanen. Runtom stenen växte lagerbladsträd och några lägre buskar. Hon lade sig ner med ryggen mot stenen, vilande på ena höften och med huvudet höjt så att hornen precis vidrörde stenens hårda yta bakom henne. Hon sänkte hakan och slöt ögonen för att lyssna till omgivningen. Fåglarna sjöng med klara röster bland träden. En lätt bris prasslade mjukt bland stammarna. Fortfarande hummande lågt på den taktfasta melodin väntade hon sedan, lugnt njutande av solvärmen.

I solens värme låg den vita hanen och lyssnade till skogens vittnesmål. Fåglar, sorkar, insekter, vargar; alla lika delaktiga på empatins skala. Kanske inte insekterna i allra högsta grad, men de var ändock där, lika levande som allt annat.
I solen, låg han bara och lyssnade.
I en annan del av sitt sinne repeterade han vad de hittills hade lärt sig. Det var en helt onödig sak att göra, för hans minne var i hans åsikt ofelbart, men det gav honom något att fokusera på. Något att göra i den tomhet som var tillfällighetens nutid.
Svansen slog där han låg utslagen. Sällan var det man kunde se honom i ett läge som var annat än rakryggat och stelt, för även om han inget gav för andras åsikter om honom så kändes det obekvämt att slappna av med de andra.
Varje möte, varje samling, bibehöll han den avståndstagande stilen. De andra intresserade honom inte; de var tråkiga efter den första initiala åsynen, för redan då kunde han läsa dem och förstå nästan mer om dem än vad de själva visste. 
Bara Hennes sagor var av fullaste intresse. Till dem lyssnade han, och deras toner lagrades i hans huvud där de ekande hängde kvar.
Kunskap var allt för honom; och han visste att hon inte ljög. Det hade han sett när hon visat honom det, när de träffats för första gången.

Han kände, mer än noterade med de andra sinnena, hur Dimitrij anslöt sig till hans närvaro. Som en känsla av många saker i ett hade hennes signatur uppenbarat sig och till sist lagt sig ned inte alls långt bort. Inom synhåll, hade hans ögon varit öppna.
Hans seniga, tunna kropp låg som oberörd, men svansen slog ett par gånger till. Han hade inget kargblod i sin kropp vad han visste, men ibland kunde han känna hur bara vissa saker efterhärmade några av rasens karaktäristiska drag.
Han hade aldrig träffat sin mor, och trots hans närmast perfekta minne var den tidiga uppväxten sänkt i ett dunkelt mörker. Det var omöjligt att inte ha någon mor, så pass medveten om biologin var han, men hon hade aldrig funnits; inte ens i en konversation mellan honom och hans fader. Zekaryth hade aldrig tagit upp ämnet, och när Nehexor frågat hade inga svar funnits att hämta ens med empatin som hjälp. 

Han hade en aning om varför Dimitrij hade närmat sig honom denna tidpunkt. Morgonens jakt hade varit lyckad, men i god ordning hade han backat och låtit de andra ta för sig. I skuggan hade han försökt stå fast medan hjortens sista smärta slog som en ekgren mot hans medvetande. Den aptit som funnits hade forsat ut från hans grepp och hunger hade förbytts mot illamående.
Den empatiska barriären hade hindrat de övriga telepatikerna från att känna det, så pass stor kontroll hade han över sina krafter, men i ögonvrån hade han sett ledaren blick.
Han kunde klara sig bra ganska länge utan föda, men tiden hade gått sedan han tagit farväl av sin far och de delat ett sista byte. 
Sedan dess hade han visseligen jagat och fällt byten; hans jakt var det inget fel på, men han klarade inte av det.
Hanen rös synligt till. Minnena av de delade dödshuggen var tillräckligt för att få honom att må dåligt i huvudet.

((notera, att mycket är bara vad han själv anser, inte fulla sanningen x'D ))

Hon kunde inte helt förstå vad det var som gjorde att hanen inte åt, även om hon delvis kunde gissa sig till det. Åtminstone en del av orsaken. Hon delade inte hans kraft, men hon förstod att hans förmåga på sätt och vis påminde om telepatin, även om den samtidigt skiljde sig kraftigt från den andra. Hon hade inte helt fått grepp om vad det var, eller hur hon skulle tackla problemet. Det underlättade det inte när han själv inte verkade villig att åtgärda det heller.
     Hon kände sinnen runtom sig, alla levande sinnen. Vargarna var de hon lättast urskiljde, som ljusare sken på en stjärnströdd, oändlig himmel. Hon kunde inte föreställa sig världen utan den känslan, det hade varit en tom värld. Av vad hon hade förstått så kände Nehexor något liknande. Om än inte telepatiskt. Han kommunicerade inte med ord eller bilder så som många telepatiska vargar, utan med känslor. Kanske var det just det han begränsades till. Och kanske var det det som påverkade honom. Hon hade tidigare vidrört hans sinne med sina egna telepatiska krafter, och han hade reagerat väldigt starkt varje gång, vilket fick henne att tro att han påverkades mycket av sin kraft.
     Kanske såg han känslorna släckas, så som hon såg sinnena försvinna från stjärnhimlen när det dog. Minnena av den känsla av tomhet som bildats när de hon hållit nära mist livet tyngde henne. Gång på gång hade hon känt fränder försvinna, delat deras bortgång. Det var en annan sak när de mindre stjärnorna försvann, men de fanns där likväl.
     Hon såg mot Nehexor i ögonvrån när han rös till. Hade han inte varit så ljus så hade hon påstått att hans kropp smälte samman med marken när han låg ner, men den vita fällen stack tydligt ut ur skogens grönska. Han hade nog varit tunnare än henne även om han hade ätit som han skulle, och kunde inte väga mer än en varg som var hälften så hög. Höjden var inte det som bestämde hur stor någon var, och Nehexor var liten trots sina långa ben, just för att han inte bestod av mycket mer än de långa benen.
     Hon låg länge stilla invid den solvärmda stenen i tystnad. Runtom dem hörde hon skogens liv. Hon kände de andra vargarna röra sig i området, några gissningsvis lekande med valparna medan andra vilade efter den lyckade jakten. Solen närmade sig sin högsta punkt innan Dimitrij drog ett djupt andetag och tog till orda. Hon hade slutat humma för sig själv för en stund sedan.
     "Ibland tror jag att jag skulle tappa bort dig i gräset om du inte varit så ljus, och om jag inte kunnat skilja din närvaro från skogens", sade hon med en lugn, alldaglig ton. Hon talade ut i luften, utan att vända sig mot hanen, men det var tydligt att det var honom hon talade till.

Nehexor låg i gräset och lyssnade till Dimitrijs melodi. Det var inte rätt att säga att han njöt av att höra den, men likfall fann han sig själv empatiskt följa med. Ett bildspel av känslor; vaga uppenbarelser som släkt törst och full sprint. 
När hon slutade, fann han sig sakna ljuden. Det hade tillfälligt gett honom något nytt att koncentrera sig på, ett nytt fenomen att lägga sitt fokus på.
Istället skiftade han till de små vågorna som pulserade från fåglarnas sång. Bara låg stilla och tog emot intrycken. 
När hon talade visade han inga tecken på att hört henne. I sinnet smakade han på orden. Att försvinna, att bli ingenting. Lockande, något att sträva emot. 
"Ska jag ta det som en förolämpning eller en komplimang?" svarade han sedan, kort efter. Var han så ointressant att han lika gärna hade kunnat vara gräs, eller var det beröm för den tydligen omedvetna förmågan han hade att smälta in?
Vitt var inget bra kamouflage, så det uteslöt han. 
Sedan kastade han ur sig en suck, och rullade över så att tyngden vilade jämt på frambenen och ena höften; en mer upprätt position så han kunde se tiken han talade med.
Om man nu kunde kalla det en konversation.

Hon fnös kort och tyst när Nehexor svarade på hennes ord. Huruvida det var roat eller inte var svårt att avgöra. När Dimitrij hörde hanen röra på sig så kisade hon mot honom i ögonvrån, innan hon makade sig tillrätta och sjönk ihop ytterligare lite mot den varma stenen bakom henne.
    "Vad väljer du att ta det som?" Hon sneglade på honom på nytt och höjde omärkligt på ögonbrynen. Hon hade inte menat det som mer än en enkel kommentar, varken positivt eller negativt. Han kunde tolka det som han ville, finna meningar i det om han så önskade. Han var ingen dum varg, även om han drog sig undan. Tyvärr så skulle det inte bli lätt för honom om han drog sig undan från de andra hela tiden, om han inte deltog i jakt eller vid maten. Trots hans kunskaper och hans intellekt så skulle hon inte förvånats om hon en dag fann att han avlidit av självvållad svält. Han höll sig åtminstone i närheten, och lyssnade när hon berättade, lika ivrig som en valp som just fått höra att den skulle få se något spännande, även om han försökte att inte visa det utåt. Det syntes i ögonen.

En skugga av ett leende krackelerade stenfasaden; ett vittne om att han var road över de ord som delades mellan dem.
"Jag tar det som vad det är; ett konstaterande att jag inte delar många likheter med gräs." svarade han, och när huvudet lade på sned var det som om öronen föll komiskt mot marken, fastnade betydligt snedare än vad huvudet var. 
De rosa ögonen var allvarliga och orubbligt fästa på tiken, men det skeva leendet kvarstod som en spricka i hans anlete. 
Han testade gränserna försiktigt; vad han kunde säga och hur han kunde säga det utan att den trivsamma jargongen skulle upplösas och försvinna på samma sätt som skrämda fåglar lämnade de lövklädda grenarna.
Han kände inte Dimitrij. Däremot respekterade han den kunskap hon besatt, och strävade efter att lära sig allt. 

[Derpsvar..]

Hon vände huvudet tillräckligt för att se mer rakt på Nehexor när han svarade henne. Hans lutade huvud och sneda öron gav den annars så utåt känslolösa hanen ett nästan komiskt uttryck, och vad som gissningsvis var menat som ett leende kändes något malplacerat. Vad tänkte han på? Vad var det för tankar som passerade genom hans huvud när han drog sig undan och höll sig för sig själv, och vad var det för tankar som fick honom att ändå hålla sig nära och lyssna när hon berättade? Vad var det som höll honom från att ta hand om sig själv? Vad tänkte han nu, med det skeva leendet i ansiktet?
     Dimitrij slöt ögonen och vände tillbaks huvudet igen till sin tidigare, avslappnade riktning. "Det är väl tur det. Annars hade kanske någon lagt sig på dig." Hennes röst förblev lugn, orörd trots ordvalet. Vad tyckte han om att jämföras med gräs? Kanske var det det som fick honom att le, eller faktumet att han hade någon att prata med som inte sade allt, eller som inte verkade säga allt. Hon hade förstått att han värdesatte information högt. Kunskap. Redan vid deras första möte för flera veckor sedan hade det varit tydligt att han gärna ville lirka fram ord som kunde vara viktiga, och att han var vetgirig gick inte att ta miste på, även om han inte alltid ställde raka frågor.

Lägga sig på honom? 
Tystnad.
Sedan brast Nehexor ut i ett ytterst karaktäristikt skratt. Djupt nere i bröstkorgen ekade det skrockliknande lätet, och höll i sig i flera andetag innan det falnade helt. I det ögonblicken brydde han sig inte om hur det såg ut, eller hur någon skulle uppfatta honom, för bilden av den enorma varg han en gång träffat på sin vandring; liggandes bekvämt med Nehexor som en väldigt platt kudde, var så pass underhållande att han inte kunde låta bli att skratta högt.
Sedan rättade han till sig, förseglade det roade lätet djupt nere och långt borta. 
"Hellre mig än dig tror jag, du känns aningen vass att välja som underlag." svarade han sedan, för vad annars kunde han göra än att ge svar på tal?

[Super segt super derp svar *kasta på MPh*]

När Nehexor plötsligt brast i skratt vände Dimitrij tillbaks blicken mot honom. Hon höjde roat på ögonbrynen, och den långa svansen viftade till innan den lades till rätta invid hennes tassar igen. När hanens skratt dog ut och han besvarade hennes kommentar så undslapp en road fnysning Dimitrijs smala nos.
     "Ja," hon skrockade till vid tanken och vände blicken ut mot skogen igen. "Det vore kanske lite jobbigt om de fastnade i hornen. Då hade de behövt lyssna på mig hela tiden." Och bilden av att bära runt en stor varg i hornen var på sätt och vis komisk. Även om hon misstänkte att hon inte skulle orka bära en större varg i hornen ens om hon försökt. Hon sträckte på sig där hon låg, så att benen sträcktes långt ut från hennes kropp även om ryggen fortfarande pressades mot stenen bakom. Nacken kröktes med hakan mot halsen, och svansen ryckte till på nytt. När hon slappnade av igen så lät hon tungan som hastigast vandra över nosen ett par gånger för att fukta den.

Lika snabbt som honan uttalat sig hade Nehexor ett svar formulerat på tungan.
"Lyssna på dig? Visste inte att det var möjligt." Slängde han ur sig, tonen seriös men blicken glimmande i solljuset. Kanske var det lite väl vågat skämtat, men Nehexor hade aldrig varit känd för sin stora sociala kompetens. 
Ur ögonvrån granskade han tikens rörelser.  Hon verkade ganska avslappnad,  vilket kunde tyda på många saker. Dock var det mest sannolika att hon lite tillräckligt på hans sällskap för att inte ha vingarna ute i beredskap eller kroppen spänd i väntan på fara.
Nehexor var van att inte slappna av. Även om hans smala kropp kunde föras med ledig elegans så var hans öron alltid vakna och sinnet alert.
Iallafall en gång i tiden så hade han varit det. Nu låg han i solen,  och njöt av dess värme. 

(MMobilderp svar)

Dimitrijs huvud ryckte kort, och hon kastade en sned blick åt Nehexor. "Nej, det kan inte vara lätt med så mycket skit mellan öronen." Hennes röst, liksom hans, förblev lugn. För en som endast lyssnat till deras ord kanske det lät som början till ett gräl eller ovänligt gnabb, men Dimitrij mötte hanens blick med en road glimt i de annars så skarpt grå. Hon kunde se hans ögon glimma, och efter bara ett ögonblick så gav hon ifrån sig ett kort "tch", och vände kinden mot honom på nytt.


[Edit 8 Mars 2015;
Räknar det här som avslutat tills vidare, men om du vill fortsätta sen så kan vi ta upp det igen senare (: ]