[Pax till Falloura]

En ensam liten gestalt satt bland de gula höstlöven, han passade inte riktigt inne i det gula med sin egna svarta päls. Hans päls spretade lite åt alla håll och var smått smutsig då han inte hade orkat tvätta sig själv helatiden.
Han kände sig smått frysen i det kalla vädret då vindarna drog blåsande genom hans päls och han nös till då ett höstlöv träffade den svarta nosen så att det rammlade ner på marken.
Han huttrade till och lade den långa svansen kring tassarna för att försöka hålla värmen. Vart skulle han gå? Vart fanns skydd? Och var fanns familjen? Varför hade far tagigt iväg honom till dessa lövträds dalar och sen lämnat honom? Allt var så konstigt. Men han kände sig rädd, var fanns mamma och pappa igentligen?
Han visste inte riktigt vart han skulle gå, tänk om far kom tillbaka och han inte var kvar?

Men snart tvingade kylan honom att resa sig upp och en tung suck lämnade honom och han började gå sakta frammåt med sänkt huvud och öronen vikt åt sidan.
Han snubblade ibland på några höstlöv då han inte var tillräkligt uppmärksam. Men annars kom han frammåt. Bara för att han var liten var han väl inte värdelös? En till hopplös suck lämnade honom innan han damp ner på rumpan och tittade upp mot trädens kronor.

Löven på marken fanns i alla olika möjliga färger, en rosa liten fluffig sak med gula ögon såg sig omkring i denna stora skog, den vita manen var toffsig och pälsen var lite smutsig, den lilla lade sig ner efter att ha sett sig omkring, sedan rullade hon sig i jorden och började att skratta.

En doft nådde hennes nos och hon ställde sig hastigt upp, skrattet försvann mycket snabbt men ett leende spred sig istället över hennes läppar. Hon blev nyfiken och smög sig efter doften.

Han kände plötsligt en doft av varg. Valpaktig. Han hoppades på att det var en av syskonen som hade kommit efter och hans huvud rycktes mot doftens håll men så kände han skillnaden. Det var inte hans syskon och hans huvud sänktes besviket.
Men det var ju i ellafall någon och den var ju inte så stor. Han reste sig och ruskade på sig och började vant att traska igen mot den främmande doften med en blandning av rädsla och nyfikenhet.

Och hans öron var nu spetsade mot doften.
Och så såg han en rosa fluffig valp komma mot honom. Och hans huvud lades på sne. Det var en flicka och han visste inte riktigt vad han skulle säga och han vände bort huvudet.
"Hej.." sa han försiktigt och petade lite på ett höstlöv med tassen innan han höjde huvudet och tittade osäkert på flickan.
Var hon en retsam typ eller en vanlig lekkamrat?
Han svalde, och kände sig smått osäker på vart han skulle ta vägen.
Men höll blicken kvar på flickan.

Den lilla rosa honan såg något svart där framme, fem meter fram satt någon annan valp. En liten hane. Hon gick närmare och satte sig en halv meter ifrån honom, då han sa hje till henne rodnade hon lite och vände huvudet åt ett annat håll, med hon sneglade åt honom med 'kärleks ögon', hon blev ändå lite blyg och skakade smått då och då.

"Hejsan." Sa hon bestämt och rodnade ännu mer, ögonen blänkte ännu mer av att hon blev blyg och av rodnaden. Oj, oj, oj vad han var söt. Hon började smått att fnissa då hon såg på honom, så hon var bara tvungen att vrida bort huvudet.

[Jag skriver kort och failat. xD]

Han tittade på henne och kände lite bättre till mods då hon svarade och andades inombords ut. Tur.. hon var ingen bråkstake trots allt.
Han hade aldrig sätt en så rosa tik förut. Ingen i flocken hade haft så rosa pälsfärg. Och han tittade en kort stund förundrat på henne men sänkte sen blicken, han ville ju inte vara nån tittare precis.
Men han var ju inte ensam mera och det gjorde honom på bättre humör.

Bättre än ingen. "Vad gör du här?" sa han stilla och lade huvudet på sne och granskade henne nu. Hon hade ett par gula ögon, inte som hans egna svarta. Han gillade inte det riktigt, han ville ha färg i sina ögon och inte dehär tomma svarta som hela han själv var.
Han fnös men log sen försiktigt mot den rosa tiken.
"Jag heter Tinkety, vem är du?" sa han försiktigt.
Han hade blivit lärd att presentera sig först, i ellafall för äldre.
Hon var ju i nästan samma ålder som han, kanske lite yngre, men inte mycket.

[Kort de blev, men har svarat på massa roll idag! ;P]

[Jag har också svarat massor. xD Roll tar aldrig slut verkar det som.]

Hon tittade på honom och knep igen då hon såg att han tittade på henne, hon vägrade nu att fnissa även om hon var tvungen, hon bara struntade i det. Hon granskade honom, inspekterade och mötte hans vita pupiller med hennes svarta, han hade svarta ögon och själv hade hon gula, vad konstigt att denne lilla hane hade svarta ögon, mycket konstigt. Hon hade aldrigt sett något liknanade, svarta ögon?

Han öppnade sin lilla käft och talade, själv svarade hon:
"Inget alls. Bara utforskar lite." Sa hon och fortsatte. "Vad gör du här då?"
Hon tittade på honom, hans päls var lite tovig och smutsig, men det brydde hon sig inte om, dom båda var ju valpar, inte vuxna, och om man är valp så har man tillåtelse att vara tovig och smutsig. Hanen fnös och talade igen, hon såg på ett löv då han talade.
"Trevligt att träffas Tinkety, jag heter Falloura." Sa hon snällt och vred blicken emot honom, han verkade ju mycket trevlig. Hon virade svansen runt sig för att inte frysa och så plötsligt kom det ut något mycket mörkt ut ur henne, helt okontrollerat hände detta. Det svävade över marken och gjorde en mycket litet area att det var mörk som natten endast på det stället, hon hoppade till men granskade detta underverk ändå. Men så viftade hon bort det med ena tassen och den gula blicken föll åter på Tinkety.

Han kände ett sug av att få leka med denna rosa fluffboll men vågade inte fråga. Och förästen så hade magen börjat kurra igen. Förra gången hade han måstat äta massa småkryp som han endå sen spytt upp.. Men vad skulle han äta nu? Han visste inte om han skulle våga sig på dem.
Och han var endå föör lien för att jaga... Kanske en mus? Men han visste inte riktigt hur han skulle hitta dem...
Utforskar.. det lät roligt, roligare en han själv hade haft som suttit på samma ställe i flera mörker och ljus. [nätter och dagar] Och bara ätit massa larver och kryp, han hade inte ens vågat leka.

"Först väntade jag på far.. han lade mig här, fast en bit bort.. Men sen gick han och har inte kommit tillbaka på flera ljus eller mörker!" sa han en gnutta sorgset men ryckte sen upp sig.
Falloura.. sött namn.. han kikade smått på henne på hennes gula ögon.
Och så sköt någonting ut från henne och Tinkety spärrade upp de svarta ögonen men lugnade sig snart och kände sig smått dålig.. Det var hennes kraft, han hade aldrig haft en kraft. Och far hade inte gillat det..
"Det är din kraft" sa han stilla och tittade på det svarta som sen försvan och sen så höjde han blicken till Fallouras rosa ansikte.

[Hans flock hade många olika ord för saker, som ljus och mörker var natt och dag! ;3]

Falloura nickade sorgset över att Tinkety hade blivit lämnad här, själv sprang hon ju ifrån sin mor, men nu är dom återförenade och hon är på utforskningdag.

"Det är din kraft." Sa Tinkety, hon höjde blicken upp emot himelen och sedan föll dom gula ögonen på honom igen.
"Vad då kraft? Jag har varken en far eller krafter .." Svarade hon och vände sin blick åt höger sida.

Tinkety's mage började att kurra, hon reagerade kvickt på att han var hungrig.
"Skulle du kanske vilja följa med mig i en flock? Jag och mor kanske kommer att få vara med i en, och då kan mor ta hand om både dig och mig. Kom så går vi och jagar så länge." Sa hon glatt och ögonen gnistrade emot honom. Falloura ställde sig upp och sprang rakt åt höger, hon hoppades på att Tinkety följde efter, hon tänkte ju jaga åt honom. Men det enda hon kunde jaga var råttor, möss och andra mindre saker, ibland kanske ekorrar men dom är svåra.

Falloura närmade sig ett mycket stort träd, en väldigt stor och gammal ek stod framför henne, och bredvid eken fanns det ett hål som hon kände igen, ja inte exakt det hålet, men hon visste vem som bodde där. Det var en mus, och hon visste precis vad hon skulle göra, för bara någon halv meter ifrån henne så fanns det ett till hål, hon visste precis vad hon skulle göra.

Falloura gick fram till det närmaste hålet bredvid eken, och satte ena öron där för att lyssna om någon var där, javisst var det de. Det var någon eller några som var där. Den rosa fluffbollen tog bort sitt öra ifrån hålet och satte istället munnen för hålet och ylade. Och vips så sprang det ut en liten mus ur det andra hålet. Falloura tog spjärn emot marken och stötte ifrån sig emot musen, vips så låg den död mellan hennes käkar.

"Tror du att det räcker med en mus? Annars kan jag hämta fler." Sa hon och vände dom gula ögonen emot Tinkety.

Han höjde på ett ögonbryn då hon sa att hon inte hade någon far eller kraft. Alla hade en far och hon såg ju själv det svarta! Han hade sett sina systrar som visat sina krafter, lekt med dem medan själv inte haft någon.
Men han han inte säga något om det innan hon hörde den kurrande magen och han rodnade svagt och så öppnade hon munnen igen.
En till flock? Med flera flocksyskon? Han hade ju redan en flock.. familj... Bara far skulle komma tillbaka så skulle de gå hem igen och han skulle fortsätta att leka med sina syskon.

Men något sa honom att far inte skulle komma tillbaka.. Men han visste inte riktigt.. Han kände sig smått förvirrad och han denna gång inte heller säga något innan hon sprang iväg ut i skogen för att jaga och han hade inget större val en att följa efter, han ville inte bli lämnad ensam igen.
Han satte fart så snabbt de små benen han, efter Falloura. Han hade ju inte ätit så mycket på ett tag så han var inte så stark, så snart flåsande han trött. Han försökte sluta att flåsa, han ville ju inte värka svag. Och så stannade han upp då Falloura gjorde det och lade sitt öra mot ett hål.
Han rynkade pannan.. Han visste att hon försökte jaga, men han hade blivit lärd på ett annat sätt. Men alla har väl sina sätt..
Han funderade lite på vad hon hade sagt.. Det lät tryggt på nått sätt..
Men vem visste vad det kunde vara för flock?
Så hade hon fångat en liten mus som troligen bara skulle recka till en av dem.

"Det beror ju på hur många som ska äta.." sa han försiktigt och tittade på den lilla gråa musen.
"Var är din mor då?" sa han sen mer uppmärksam och la huvudet på sne och log försiktigt.

[Tocho funderade innan om Tinky skulle kunna komma med i deras flock, men är inte riktigt säker. Men Fallulah skulle ju kunna joina rollet så skulle Tinky få träffa henne, skulle vara nice! :) Eller vad säger du?]

(Why not? :'D *stalker* )


Den giftrosa blicken sökte mellan stammarna, drogs till minsta rörelse.
Stegen var lätta och i travande takt.
Den vita manen virvlade kring hennes ansikte när hon såg sig omkring.
Svansen svepte och rörde upp höstlöven som lagt sig till vila på marken.

Hon lyssnade i skogens tystnad.
Kunde hon urskilja röster?
Ja, och de var nära nu.
Hon skyndade på stegen men lämnade inte travandet.

Snart kunde hon urskilja sin dotter, en främmande hanvalp och en död mus.
Hon höjde på ögonbrynen och tassade fram till sin unge på långa, smala ben.
"Du måste säga till innan du drar, sötnos" Hon skakade uppgivet på huvudet och gjorde vad hon brukade när den busungen hittades.
Hon gav henne en kort och ganska mild uppmaning, och gav henne en slick på nosen.

Sedan vände hon blicken mot främlingen.
Hon lade huvudet på sned, granskade den tilltufsade valpen.
"Vem är du, el chico?"
Hon undrade bestört vart dennes föräldrar höll hus.
Passade de inte sin unge kunde ju vem som helst ta den.
Hon skakade lite på huvudet och drog sedan på munnen.

[Det går bra att hon joinar! ^^)]

Hon såg med dom gula ögonen emot Tinkety, han frågade vilka som skulle äta. Falloura snörpte på munnen och himlade, hon trodde att han förstod vem som skulle äta.
"Såklart är den till dig, inte mig. Varsågod, ät." Sa hon glatt, den rosa fluffbollen hade ju ätit mycket tidigare än denne krabat framför henne, det viktigaste var att han fick något att äta, inte hon själv.
Då hon hörde dessa ord om hennes mor spärrades ögonen, hon ville just nu inte prata om henne även om hon älskade sin mor väldigt mycket.
"Tja .." Började hon och vände blicken åt ett annat håll. "Jag vet i alla fall att hon är här i skogen, någonstans .."

Men så plötsligt hörde hon något mycket svagt prasslande omkring dom båda, hon följde blicken med ljudet, och fram kom hennes mor intravandes. Falloura nickade åt hennes moders ord och blev sedan slickad på nosen, efter det frågade hon vem denne lilla till tuffsade Tinkety var. Själv så förstod hon vartenda ord i spanska, men Tinkety kanske inte förstod en endaste bokstav på spanska som hennes mor hade sagt rakt ut. Men Falloura brydde sig inte om att översätta, Tinkety fick klara sig.

Han flinade svagt och fnissade då hon himmlade med ögonen innan han sänkte huvudet och tog musen i munnen och började äta, en röd glimnt syntes en mycket kort stund i hans öga men lika snabbt den kom försvan den. Och han fortsatte att äta, mycket hungrig.
"Tack" mummlade han medan han tuggade så benen krasade.
Han hade varit så uppe i att äta så att han inte märkt den tyst främmande doften som kommit fram till honom och hans nos och då nån talade, främmande hoppade han till och släppte förskräkt den lilla biten av musen det fanns kvar och spärrade upp ögonen, förskräkt mot en rosa främmande hona.
Det tog ett tag innan delar satte sig på plats. Det var Fallouras mor kom han sen fram till. De såg mycket lika ut och snart släppte den mesta av rädslan och nu var han bara avakande.
Och då honan värkade lägga märke till honom och sen prata med honom sänkte han blicken.
"Eeeh.. " mummlade han, nu fick han banne mig sluta!
"Mitt Namn är Tinkety" sa han försiktigt och backade något steg, men han kände sig bortgjord så han inte märkte roten bakom honom som hans bakfot fastnade i och han rammlade bak på rumpan och kved till och om vargar kunde rodna skulle han gjort det.

[Stackars Tinky<3]

Falloura såg på Tinkety som föll omkull, hon bara tittade på honom, som om inget hade hänt. Och så puffade hennes mor upp honom på benen igen, hennes mor ställde en fråga och hon log glatt tillbaks.
"Jag har varit ensam först .. tills jag hittade Tinkety och något kom ut ur min mun, och sedan började jag att jaga och han följde efter, mer än så har inte hänt. Det har varit kul!" Sa Falloura och vände sin gula blick emot Tinkety istället.

Han gav honan en tacksam blick och tittade sen på Falloura.
Han behövde tack vare Falloura inte öppna munnen och göra bort sig ännu mer eftersom hon svarade på vad de hade gjort och han nickade bara försäkrande. Men kom igentligen inte på så mycket att säga, han kände sig varm. Och han kände sig plötsligen trött och slö.
Men försökte endå hålla fokus på de båda vargarna.
Värmen steg, och det kändes bara jobbigt och tröttsamnt allt.
Han teg och stog kvar.

[Kort, men håller på att bli sjuk så är rätt så hengig]