Färden hade varit lång och påfrestande, allt annat än lätt. Hur lång tid det tagit att vandra från tryggheten i Itrozo för att äntligen sätta tassarna inom Kaiwoods gränser igen visste hon inte. Men att de små valparna hon tagit med sig verkade till freds med livet och inte så påverkade av vandringen gjorde det hela värt det. Det var för deras skull som hon tagit det lugnt, som det säkra prioriterats framför det osäkra. Allt för att de skulle klara av den hårda utmaningen vid så ung ålder.
Känslan av ro som infann sig inom henne när hon studerade trädkronorna som sträckte ut sig ovanför dem var nästan överväldigande. Så som hon saknat detta. Alla lukter, alla ljud. Det kändes som att ingenting förändrats sedan den dagen hon givit sig av mot väst. Men hon kunde inte veta säkert förrän hon träffade dem som hon visste bodde längre in i skogen. De som hon längtat så efter att få träffa igen. Hon stannade upp och placerade försiktigt valpen hon hållit i munnen på marken, för att sedan lägga sig ner och låta de två som vilat på hennes rygg glida ner de också. De hade klarat sig riktigt bra, hon var så stolt över dem, men det syntes att de var trötta. Av solen att döma var det mitt på dagen, men då hon ansett sig vara så pass nära slutdestinationen hade hon inte tagit lika många pauser den senaste dagen som hon vanligtvis tillåtit sig att göra. Det var inte konstigt att de små var trötta, och hon avsåg inte pressa dem mer än vad de klarade av. Hon knuffade kärleksfullt i dem med nosen innan hon ställde sig upp igen. Blicken svepte över området, och hon började sakta röra sig framåt med avsikt att hitta någonstans där hon kunde lägga de små så att de skulle kunna vila. Hon hade avsiktligt stannat långt utanför revirets gränser. Flocken var duktig på att hålla koll på omgivningarna, och hon ville inte riskera att springa på någon, ny eller gammal, medlem utan att hon själv var beredd på det. För sina små's säkerhet så ville hon vara den som tog beslutet när, kanske om, de skulle ställas inför de som hon en gång kallat sin familj.
Måhända var det ett ovanligt pessimistiskt tänkande från hennes sida, men hon kände sin familj väl. Om än hon älskade dem alla högt, så visste hon att det inte var en självklarhet att hon längre var välkommen hos dem som den medlem hon en gång varit. Mor hade alltid varit strikt. Shiva kunde sätta skräck i de flesta. Och hur ont det än gjorde att erkänna det för sig själv så visste hon att vissa av hennes bröder och systrar inte skulle tveka om de fick chansen att lära henne en läxa om att lämna sin flock under en så lång tid som hon gjort utan att låta dem veta vars hon var. Så därför avsåg hon möta dem själv. De små skulle hållas gömda tills hon kände sig säker med att presentera dem för den flock där hon själv vuxit upp. Och om nu saker och ting skulle gå illa, att det skulle visa sig att tre små valpar inte skulle vara välkomna... då skulle hon lösa det när det problemet blev aktuellt.
Det tog inte lång stund att hitta ett gammalt gryt under en bunt trädrötter som varit övergivet sedan länge. Hon hämtade de små och följde med dem in i mörkret, såg till att de la sig tätt intill varandra för att hålla värmen. Tanken på att lämna dem medan hon själv gav sig in på TBBs revir gjorde henne så splittrad att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera det. De skulle vara trygga här, bra mycket tryggare än om de följde med henne. Hon skulle komma tillbaka till dem så snart hon kunde. Det var för deras eget bästa.
"Passa på att sova, mina små. Inga ljud, och lämna inte grytet. Jag kommer snart tillbaka."
Varsamt placerade hon nosen mot pannan på valparna och blåste varmluft i deras ansikten. Det var inte hon som fört dem till världen, men hon skulle aldrig kunna tänka sig att presentera dem som någonting annat än hennes egna. Med en sista blick på de små som redan låtit sömnen infinna sig vände hon sig om och lämnade grytet.

Det var med nätta steg hon tog sig fram över marken där hon sökte sig närmare revirets gränser. Svansen hölls på en neutral nivå och öronen stod spetsade på hennes ljusa huvud medan hon lät blicken söka av skuggorna som de massiva trädstammarna kastade omkring sig. Det kändes inte hotfullt att närma sig den plats där hon vuxit upp, men heller kändes det inte lika betryggande som det en gång gjort. Kärleken till de som en gång funnits på den plats hon nu närmade sig gjorde sig påmind, och önskan att de alla fortfarande var där och väntade på henne blandade sig med oron att de kanske inte skulle anse henne vara en av dem längre.
Hon saktade in, tills dess att hon blev stående stilla med blicken vilande framför sig. Hon tog ett djupt andetag av den friska skogsluften, bad till Moriko att hålla sig i närheten för att ge trygghet och styrka, innan hon lyfte ena framtassen och fortsatte framåt. In över revirets tydligt dragna gränser. In på det område som tillhörde hennes bröder, systrar, moder och ledare.

[Öppet för alla TBBare! Leli återvänder hem!
Men innan ni svarar, läs detta inlägg här som tar plats innan detta roll:   länk     ]

Som vanligt då han hade tid över passade han på att besöka Morikos kulle och de båda gravarna som fanns där. Det gjorde inte längre lika ont, men han gissade att hålet i hans bröst aldrig riktigt skulle fyllas upp igen. Trots att han visste att systrarna kunde ta väl hand om sig själva bad han ändå Moriko och Chaibos att se över dem. Men plikten kallade, och han kunde inte dröja kvar där längre. Abraxas sträckte på kroppen innan hans tassar rörde sig mot utkanten av reviret.

Allting hade varit lugnt. Åtminstone fanns där ingenting utöver det vanliga. Med avsmak såg han på den odöda haren som trotsigt stirrade på honom. Munnen öppnades och stängdes men inga ljus lämnade den. Han hettade upp luften och satte eld på den, noga med att se till att elden inte spred sig.
    "Vidrigt..." mumlade han och fortsatte patrullera.
Enda sedan dagen då de blivit övermannade av vandrande lik hade det blivit vardag att finna dem här och var i skogen. Det brinnande hat han kände för dem hade inte falnat, men det kändes aldrig nog hur många han än utplånade. Det fanns ingen glädje i att döda det som redan var... dött. En stilla bris bar med sig en doft han inte känt på evigheter. Den var förändrad, och beblandades med den av valp, men gick inte att ta miste på. Abraxas var inte säker på om han kunde tro på att det faktiskt var hon.

I rask takt rörde han sig mot doftens källa. Lelirium. Det kunde inte vara någon annan. Han skulle känna igen den doften var som helst. Han stannade in endast ett par meter ifrån henne. Det var hon. Hans syster. Den som varit försvunnen så länge.
    "Leli..."
Han kunde knappt tro det även om hon stod där framför honom. Blandade känslor exploderade på insidan. Lättnad över att hon var oskadd. Glädje över att hon kommit hem. Ilska över att hon varit försvunnen under så lång tid utan att ens ge ett tecken på liv ifrån sig. Att hon inte funnits där då de behövt henne. Osäker på vad han egentligen borde känna såg han på henne med tom blick.
    "Välkommen hem." han log vagt. Ett leende som inte riktigt nådde ögonen. "Var har du varit?"
Han studerade den ljusare tiken. Hennes kropp vittnade om diande, och doften av valp låg som klistrad över henne.
    "Valpar, syster?"

Medan hon rörde sig framåt spann tankarna vidare på de frågor och teorier hon redan hunnit tänka så många gånger under sin färd tillbaka. Alla i kullen hade givits uppdrag, och om än det var länge sedan var det ingen garanti för att alla skulle befinna sig tillbaka på reviret i just denna stund. De hade kunnat tilldelas nya uppgifter, stationeras ut i delar av lander som inte hörde till Kaiwood, kanske någon tappat greppet om tiden så som hon själv gjort och blivit kvar i livet som inte involverade flocken? Kanske hade kaoset som härjat i landet orsakat skada inom familjen? Kanske hade vissa medlemmar hämtats av Chaibos under den tid som hon inte funnits där vid deras sida? Så mycket kunde ha förändrats... samtidigt som allting kunde vara så som det alltid varit. Rädslan för förändring är någonting alla ställs inför vid något skede i livet, kanske just vid de tidpunkter som man hoppas på att återvända till det som en gång varit allt man känt till. Den rädslan kröp djupare in under skinnet på henne för varje steg hon tog. Vem var den första hon skulle möta vid sin återkomst till sitt hem? Var det en främling? Mor? En bror eller syster? Hon kom på sig själv med att bita samman käkarna hårt, som för att stålsätta sig för vad som än kunde tänkas vänta på henne.

Så stod han plötsligt där. Framför henne. Precis som hon minns honom. Och ändå inte.
Utan att hon tänkt på det hade hon stannat upp. Än en gång kändes tid som ett flyktigt ting, så oviktigt att det inte behövde uppmärksammas. Ändå var det just tid hon tänkte på när hon studerade honom, brodern, som befann sig just framför henne. Han hade blivit äldre. Om det var i blicken som det märktes tydligast, det spelade egentligen ingen roll, men trots att tiden lämnat sitt märke så såg han ut precis som sig själv.
"Abraxas..." Lyckan över att se honom överväldigade henne, och hon tog ett steg framåt i längtan att få hälsa på honom ordentligt, lägga huvudet under hans haka, känna hans doft, krama om honom. Men hon hejdade sig. Han erbjöd henne ett leende, men det var ett reserverat sådant. Och hon kunde inte anklaga honom. Hur skulle hon någonsin kunna kräva någonting av honom efter att ha varit borta så länge?
Var har du varit. En fråga som kändes som att den inte kunde besvaras endast med platsen som varit hennes hem under en så lång tid. Ändå ville hon ge honom någonting. Och en plats kanske var, om så bara, en början på det svar han var ute efter? Men innan hon hann ta till orda så talade han igen, och hon släppte honom med blicken rent instinktivt för att titta mot sin mage. Självklart syntes det. Hon hade inte trott annat. Men hon hade heller inte tänkt på att det var något så tydligt.
Ett sorgset leende lade sig över de svarta läpparna innan hon åter riktade blicken mot hanen, och det krävdes all styrka hon kunde uppbåda för att hålla tonen stadig när hon svarade honom.
"Ja. Valpar."

Mirai var som vanligt upp över öronen fylld med energi, de tre syskonen var flockens nya tillgång och det skapade liv och rörelse i Kaiwood. Hon hade ärligt talat inte sett av varken Kei eller Arashi speciellt mycket sedan de blivit tilldelade sina mentorer. Cy hade stenkoll och följde efter Mira med ett bistert uttryck. Morgonträningen hade gått utmärkt även om hon var en aningen missnöjd över att hon sällan fick någon tid till att träna på sina krafter. Det gjorde hon i smyg när Cy inte hängde efter henne som en skugga. Han tog nog sitt mentors uppdrag lite väl seriöst. Hon sneglade bak mot den äldre hanen och flinade lite smått. Hon var där emot tvungen att erkänna att hon uppskattade nästan alltid hans sällskap, de visa råden och tryggheten han tycktes ge henne. Allt hade blivit så annorlunda sedan de blev presenterade för flocken och hon kunde inte undvika känslan som infunnit sig hos henne. Hon trivdes. Det här var hennes plats, hennes hem. 

Mira fångade en doft av en varg hon inte kände igen. Hon stannade upp och Cy gjorde detsamma men hon kunde skymta ett svagt leende i hans ansikte. Varför? Mira vinklade förvirrat ena örat bakåt. Varför reagerade han vid främlingens doft? Hon fnös ogillat och oförstående till men trippade sedan vidare på sina långa valpben. Det skvallrade om att hon en dag skulle växa upp till en ganska stor och respektingivande individ, men än så länge tycktes hon se harmlöst ofarlig ut. Hon satte fart i riktning mot doften, spårade och var nöjd med sig själv när figurer av två vargar syntes längre fram. Cy höll sig i bakgrunden, men följde med som den skuggande beskyddare han tycktes vara. Mira's blick föll på hanen med de vita tecknen och röda ögon. Abraxas? Hon antog det, men vem var den andra? Hon stegade självsäkert fram och de gulröda ögonen stirrade på den bruna tiken med en intensivblick. Hon sa inget utan väntade in rätt ögonblick. Abraxas verkade inte negativt inställd till denna främling, inte Cy heller. Så vem var hon?

- Vem är du?

Valpar. Ett styng av irritation kom över honom.
    "Är de anledningen till varför du inte kommit hem?"
Det mask av tomhet han bar förändrades inte. Med det retade honom. Medan hon varit försvunnen hade familjen trasats sönder. Deras moder hade trasats sönder. Abraxas vände sig om då han hörde ljuden av annalkande vargar. De lätta, trippande stegen kunde inte vara från någon annan än en av Shivas nya valpar. Han vred på huvudet och nickade lätt åt Cy, såg kort på Mirai innan han vände sig mot systern igen.
    "Vem är du?"
Den unga rösten bröt tystnaden.
    "Saker har förändrats." han gav inte Lelirium någon chans att svara på valpens fråga. "Paimonia och Abizou..."
Det stack till av saknad i honom igen.
    "De är döda." han mötte systerns ögon med saknad och ilska i blicken. "Vi förlorade dem till de vandrande liken. Det har tagit hårt på alla. Framför allt mor."
Då han förlorade Abizou hade Kali varit en stabil punkt för honom att luta sig mot, även om hon själv smärtat. Men efter Paimonias död hade hon börjat falla isär mer. Hon hade återhämtat sig, men det hade tagit otroligt hårt på henne.
    "Vi trodde du var död... Men nej. Du har gått och skaffat valpar."
Rösten blev kall. De hade varit tvungna att slåss för sin överlevnad på fler än ett sätt. Och hon hade skaffat valpar. Valpar! Han kände sig arg och besviken. De hade behövt henne här. Men istället hade hon övergivit dem och skaffat valpar. Så mycket för familjen.