En varm vind drog sig genom det gröna, på sina ställen gulnade, gräset, långt blandat med kort. Solen stod högt på himlen och spred ytterligare värme över den vidöppna slätten. Omkring den bruna högresta hanen var dock luften sval, och han tycktes närmast oberörd av värmen. Det var så länge sedan hanens tassar vandrat på dessa marker, de marker som han kände så väl, som han sprungit på som valp, de marker som legat honom varmt om hjärtat, tillsammans med flocken som han en gång tillhört. Allting hade dock förändrats så otroligt förfärligt mycket, och han hade aldrig riktigt kunnat se och känna de känslorna längre, inte förrän nu, efter en sådan lång tid. Det kändes befriande, att kunna uppskatta den otroligt vackra vidsträckta omgivningen som alltid skulle ha en speciell betydelse för honom, som han saknat den. Han stannade upp för en kort stund, slöt de mörkblå ögonen och drog in alla de dofter som omgav honom, det luktade bekant, det luktade hem. Platsen var visserligen inte hans hem längre, han visste inte längre vad som var det, han hade haft en plats, och en annan varg, som betytt lika mycket om inte mer för honom. Hon, den som troligen räddat hans själ och liv, hade ryckts ifrån honom så hastigt, och alldeles för tidigt. Han var dock otroligt tacksam för det han hade kvar, det som fick honom att fortsätta och inte hamna i samma mörker som hela hans ungdomsår tillbringats i. Han slog upp ögonen och vred ner blicken emot valpen vid hans sida, sänkte huvudet och strök nosen över hennes nacke. ''Amaya, det var på denna slätten jag växte upp, i en flock vid namn Qu'' han höjde huvudet igen och vände ut blicken över slätten. Han visste egentligen inte om flocken fanns kvar fortfarande, i alla fall inte vilka vargar som han känt som fortfarande fanns kvar där, om han fanns kvar. Han lät dock inte de tankarna ta överhanden utan satte benen i rörelse ännu en gång. De båda hade vandrat långt på några veckor, och han visste att de nog skulle behöva en plats att stanna på ett tag, med lite tur kanske detta kunde bli den platsen.

Den glada, beige bruna valpen hoppade exalterat fram i sin fars fotspår. Trotts den korta tiden sedan hon förlorat både sin mor och sin bror var hon glad att vara ute på äventyr. Aldrig någonsin hade hon varit så nära sin far. Han var hennes beskyddare, hennes hjälte och framförallt hennes förebild. Utan honom kunde hon inte gå en dag. Hennes liv kretsade kring honom likt planeterna kretsar kring solen. De behövde varandra för att ens hantera vardagen.

Den lilla tiken var blott 10 år gammal. Trotts detta var hon välutvecklad, om än fortfarande liten till storleken. Tassarna var inte så där oproportionerligt stora som på andra valpar, inte heller huvudet. Hon var symmetrisk, regelbunden och harmonisk. Ögonen var stora och hade slagit ut i en blodröd nyans som blänkte vackert när solen glänste i dem. Pälsen i sin tur var beige i grunden med ett brunt sträck som gick längst huvudet ut över skuldrorna, ner på ryggen hela vägen ut till svansspetsen. Över skuldrorna delade sig den bruna linjen och gick ner en bit över frambenen. I ansiktet delade sig den bruna linjen ut över pannan och gick i sin tur enda ner över nosryggen för ett tvärt stopp när den mötte den ebenholtssvarta nosen.

Hon travade fram genom det höga gräset, siktade in sig på sin fars svans som vispade fram och tillbaka när han var i sina egna tankar. Hon satsade, tog fart och nafsade försiktigt till samtidigt som hon morrade valpigt i lekfullt bus. Hon lystrade till sin far och såg med spänning ut över slätten, även om hon knappt kunde se något då gräset nådde henne precis över huvudet. Hon hoppade lite för att se något. Med en späd röst sade hon ivrigt,
"Far, kan du inte berätta om när du bodde här? Jag är nyfiken!"

Någonstans ute på Numoorislätten haltade två goda vänner fram. Båda trebenta, om än bara synligt hos den ena. Leale var en av dem, den en gång stolta tiken var en krympling för sin ålder. En fallen gammal krigare, redo att se framför sig sina sista år passera i all hast. I tryggheten hos sin flock, sina vänner och sin Damon hade hon inga problem att vandra vidare, den här gången på riktigt.
Som av en händelse kunde hon inte låta bli att lägga en tanke på sina avkomma. Hon visste inte var hälften av dem var, om de var döda eller levande. De hon hade koll på var sedan lång tid avlidna, om än med domedagen allt för tidigt.

Hon vände sig emot Sleazoid, glad över att ha honom vid sin sida. Ho kunde inte tacka honom nog för allt han och Damon hade gjort för henne. Hon var de båda förevigt tacksam. Hon ville berätta för honom, som så många gånger förut, hur tacksam hon verkligen var, men för nu räckte tystnaden. Tystnaden mellan två goda vänner.

Den öppna marken framför dem gav dem fri sikt, och på håll kunde hon inte se något speciellt, men ögonen hade en tendens att ibland ljuga för henne. Så hon bestämde att helt enkelt vädra efter eventuella inkräktare, eller vänner för all del. Hon satte nosen emot vädret och drog in några gånger. Hennes huvud analyserade snabbt igenom allt och hon registrerade inte något direkt speciellt. Men något sade ändå i hennes mage att det skulle hända något, och hon kunde ändå inte låta bli att vädra några gånger till.
Hon stannade in. Provade en gång till.
"Hey Sloid, do you smell that?"

Det var ganska vanligt nu för tiden att man kunde finna de båda vargarna tillsammans, speciellt på patrulleringar och liknande. Sedan kriget och händelserna efter det så hade de kommit varandra nära, blivit goda vänner. De förstod varandra, och de upplevde liknande saker. Två krymplingar, två vänner. Visserligen hade dock deras vänskap sina svårigheter, i alla fall för det svarta och vita hanen. Det var en evig kraftansträngning för honom att befinna sig i hennes närvaro på grund av deras krafter, och han visste hur det kändes att tappa greppet, det var en smärta som han aldrig mer ville uppleva, en känsla värre än den död han gått igenom. Det var ännu en sak de båda vargarna hade gemensamt, de båda hade dött för att sedan återuppstå, vilket kunde tyckas vara något av ett mirakel. Han var bara precis nog stark för att undvika att skuggan lämnade honom helt under hennes kraft, en sak som skulle kunna ta död på honom om han förlorade kontrollen, åh den ironin. Inte hjälpte solens gassande strålar heller. Många skulle nog ifrågasätta hans mentala hälsa för att medvetet utsätta sig för det, men vad var inte livet utan lite utmaningar och svårigheter, man kunde inte låta dem besegra en, vad fick man då ut av livet? Han vred huvudet emot Leale då hon talade, nej, han hade faktiskt inte uppfattat någon doft, han glömde ofta av att han behövde förlita sig på sin nos istället för skuggorna som han var van vid när han var med henne. Han höjde ändock huvudet och drog in omgivningens dofter, och nog visst fanns det där, doften av varg, två vargar till och med, och en av dem var förvånansvärt bekant, om än annorlunda. Han vred tillbaka blicken emot henne och ett vagt leende lade sig på hans läppar, ''I have not smelled that in a long time''. Han visste mycket väl vem doften tillhörde, det gick inte att ta miste på trots att doften av Qu inte längre fanns där. Den bruna valpen hade växt upp i flocken, de hade trott att han hade dött eller någonting, hade försvunnit spårlöst, för att nu återvända, livs levande. Det var sonen till hans båda vänner, ingen tvekan om saken, sonen till honan som stod bredvid honom.

Ett leende lade sig på hans läppar då han hörde dotterns fråga, hon var alltid lika nyfiken och underbar. Han visste inte vad han skulle gjort om han förlorat henne också, att inte ha någon av dem kvar. De behövde varandra för att klara sig igenom det hela, gav livet en mening, och gjorde det betydligt lättare också. Hon var den enda familjen han hade kvar, han visste inte vad som hänt med alla andra, om någon av hans föräldrar eller syskon var i livet, det hoppades han dock. Troligen skulle han inte kunna känna någon större sorg om Damon var den som dött, bandet mellan dem var för evigt trasigt, han hade ärr efter honom som bevisade det tillsammans med hemska minnen. Han vände blicken ner emot dottern ännu en gång, ''Som sagt så växte jag upp här, i flocken Qu, med min far och mina fem syskon, en bror och fyra systrar. Qu, det är svårt att hitta en bättre flock än den, alla bryr sig om varandra, hjälps åt och kämpar mot samma mål. Det är som en familj i sig, en jag saknar väldigt mycket. Livet var ganska så fantastiskt den första tiden, vi valpar lekte och tränade, busade och smet iväg på äventyr, speciellt min syster Iwa var väldigt äventyrslysten'' ett leende log på hans läppar vid minnet, men det tog ändock emot att säga hennes namn, förde med sig minnesbilder han inte ville återuppleva. ''Hon drog jämt med mig på diverse saker, alltid något nytt, och sällan utan att de vuxna visste om det hela. Jag saknar den tiden rätt ofta faktiskt. Sedan hände något som...ja, gjorde mig väldigt ledsen kan man säga, vilket i slutändan var det som fick mig att lämna flocken. Jag kan berätta för dig om det när du blir äldre och förstår det bättre. Efter ett tag mötte jag din mor, och du vet hur resten av historien ser ut'' ännu ett varmt, vänligt leende lade sig på hans läppar, och han var just på väg att öppna munnen för att säga någonting mer då någonting slog emot honom, fick honom att stanna upp och sedan hastigt vrida huvudet åt motsatt håll. Den doften. Han trodde knappt sin nos, det var så länge sedan han känt den doften, men det var sant, det var verkligen hon. Han tog några få steg framåt och huvudet lade sig en aning på sned då han granskade de två gestalterna som tog sig närmare dem. Någonting med bilden var dock fel, annorlunda. Nog kände han igen den vargen som gick bredvid hennes sida, en varg som funnits i flocken när han växt upp, en han alltid sett upp till och respekterat. Och hon, den hona som han inte riktigt känt när han växt upp, men som han sedan hade kommit riktigt nära under tiden han var förlorad i mörkret, hon hade funnits där, stöttat upp honom och tröstat honom. Att hon inte hade varit närvarande vid deras uppväxt hade tyckts obetydligt efter det. Han såg ner mot sina tassar då frosten försvann ifrån dem, smälte i värmen då kylan försvann ifrån honom. ''Mother...'' yttrade han i en lågmäld ton, bara nog högt för att hon skulle kunna höra, overklighetskänslan även närvarande i hans röst. Under några evighetslånga sekunder stod han bara och såg på henne, mötte hennes blick med de mörkblå ögonen fyllda av diverse känslor. Han var betydligt större än de bägge vargarna, han hade ärvt Damons storlek, tillsammans med ögonen och de vita strecken under dem, resten av honom påminde dock mycket om hur Leale en gång sett ut i färgerna. Numera var det svårt att finna särskilt många likheter dock, hon hade förändrats ganska mycket innan de sågs sist, vilket kändes som evigheter sedan. Nu var dock någonting annorlunda, någonting helt annat. Han vände blicken emot ett av hennes bakben, hon verkade ha svårt att gå, släpade närmast med sig det. Och Sleazoid saknade ett halvt framben. Så mycket hade hänt under tiden han varit borta, uppenbarligen. ''What happened to you??'' tonen i hans röst lät en aning bekymrad, även om det inte gick att undgå att han var glad att se dem bägge, ''But it is so good to see you both, I've missed you, missed Qu''. Sedan vred han ner blicken emot Amaya, och ett varmt, faderligt leende lade sig på hans läppar, dessa vargar var ingenting att oroa sig för. Det var ingenting han skulle visa åt henne om det inte var sant.

Hennes far var stor, bra mycket större än henne. Förmodligen skulle hon aldrig ens nå upp med huvudet i hans mankhöjd då hon ärvt det mesta av kroppsbyggnaden från sin mor. Hon var tvungen att skutta fram bredvid honom för att hinna med och försökte verkligen att lyssna på sin fars historia. Även om hon hade tålamodet som en sparv. Ju mer han berättade desto mer frågor ville hon ställa honom. Hon lystrade till namnet Iwa, kom ihåg att lägga det på minnet. Plötsligt fick hon en insikt om hur lite hon visste om sin far.
"Hur många syskon har du? Vad heter dem? Hur var Iwa? Hur var farmor och farfar? Varför vet jag så lite om Qu? Far kan du berätta!" frågorna pågick under en lång stund, och hon pratade så fort så att Zachary aldrig någonsin skulle hinna svara.

Hon tystnade dock när hon gick rakt in i ett av hennes fars framben när han plötsligt hade stannat, av någon anledning. Hon tittade runt, men gräset var fortfarande för högt för att hon skulle kunna se något.
"Far, varför stannar du...?"
Hon vädrade, men lukterna var obekanta för henne, och hon varken förstod eller såg vad som låg framför henne. Hennes öron klippte till när hon hörde sin far plötsligt tala på ett annat språk. Hon förstod inte vad han sade. Nervositeten tog över. Vad var det här för konstigt? Varför pratade far inte så hon förstod? Varför förstod hon inte var far sade?

Hon blev rädd. Hon smet in mellan sin fars kraftiga framben, där hon var trygg. Plötsligt dök två vargar upp framför hennes synfält, vilket gjorde henne ännu räddare. Hon kunde se att de var mindre än far, men de var två. Skulle de bestämma sig för att bråka hade hon och far problem.