(Tezuka återvänder till Numoori, genom bergen)
 
Vinden viskade hennes namn när den krusade den smutsgråa pälsen. Hon välkomnades hem av sitt hemland. Så länge hade synen av detta land hämmat henne, lockat henne tillbaka och hade tillslut återvunnit henne. Det som hennes blick kunde överskåda såg inte ut som det sett ut år tidigare. Värmen från Lavaöknen verkade rufsa om hennes päls och lockar varginnan till sig. Hon längtar efter varmare klimat, klimat som hon inte hittat under sin vandring.
Tankarna hade inte återvänt till flocken hon lämnat mer än några få gånger. Aldrig hade hon trott att hon kunnat sakna några valpar, men det var hennes valpar, men hon kände bara ett svagt sting av skam för att ha lämnat dem hos sin fader. Det skulle dock aldrig ha varit nog för att få henne att stanna. Hon skulle aldrig erkänna det, men hon hoppades faktiskt på att någon eller några av hennes barn skulle följa efter till detta land.
Med några djupa andetag stod hon kvar, med slutna ögon, och lät vinden viska i hennes päls.
”Home sweet home’’ viskade hon ut i vinden och lät den ta orden från hennes läppar.
De röda ögonen öppnades åter och hon såg på landet innan hon begav sig in i landet.