[Öppet om någon känner sig manad att hoppa in!]

Andúnë hade trätt in i skogen fylld av rosor, en plats hon tidigare besökt. Om hon inte mindes helt fel var namnet Itrozo. Hon hade sagt det tyst för sig själv, tidigare när hon just trätt in i området, och det verkade stämma. 
Så hon höll fast vid det medan färden fortsatte. Natten hade svept skogen i ett mörker, men det hindrade inte Andúnë. Månen sken klart på himlen och den frostklädda skogen glittrade i det bleka ljuset. Kusligt för vissa, inte för henne. Månen var hennes vägledare, det var på natten hon kände sig riktigt levande.
Omgivningen var vacker, vilket Andúnë såklart hade noterat, men hon hade inte lagt mer tankar vid det hela, utan fortsatt sin färd framåt utan tvekan.

Söderut, sakta men säkert söderut.

Varför visste hon inte. Hon vandrade efter månen, och den röst som hon hörde, eller kanske inbillade sig att hon hörde, som denna talade till henne med. Den som vägledde henne. 
Färden hade varit lång, och Andúnë var trött. Hon önskade att hon snart skulle nå slutet på färden. Att det snart skulle vara över. För om sanningen skulle fram var det uttröttande att vandra mot ett mål, utan att veta om vad detta mål kunde vara. Men ihärdigt fortsatte hon. Satte sin tillit till månen. För trots att hon kanske började känna sig rastlös fanns där inga tvivel inom henne att hon slutligen skulle hitta rätt.

För vem som helst skulle den djupa stämman som i normala fall höjts någon eller några oktaver - och de många färgerna - peka på att detta var en hane, men Shideh menar annorlunda. Hon vill inte kännas vid sin maskulinitet och föredrar att inte tänka så mycket på det. Hon tyckte heller inte om när man som utomstående påpekade det. Shideh kunde bli riktigt otrevlig att handskas med om man använde fel pronomen. Så detta ämne var definitivt hennes svaga länk i kedjan.
  Hur det kom sig att Shideh och hennes bror stannat till just här var en bra fråga. Kanske var det för att platsen ingav något sorts lugn för nerverna. Shideh gjorde aldrig kopplingen skönhet, att skogen var vacker, men Itrozo tilltalade henne. Shideh var impulsiv men den lummiga vegetationen som utgjordes av rosorna gjorde henne lite mindre på sin vakt och mindre lättirriterad. Inte när det handlade om brorsan förstås.
  Nu när natten fallit så var skogen mindre tilltalande. Friden fanns kvar, men skuggorna blev långa när månens skiva var rund och stor. Shideh var inte spänd eller så, för i skydd av nattens mörker kunde hon ostört och obehindrat utforska sin omnejd. Just när hon funderade över hur tyst det var så såg hon något en bra bit bort. Shideh hukade sig till marken. Hon spejade en stund, och kunde snart dra slutsatsen att det inte var hennes bror som bestämt sig för att terra och förfölja henne. Öronen riktades målmedvetet framåt. Det var första gången hon själv såg någon annan än Sholeh som tydligen haft mer tur med detta. Så Shideh brydde sig inte om att smyga. Hon travade i skepnadens riktning. Det var underligt att doften helt undgått Shidehs nos, men så var det. Shideh saktade av när hon var ett par meter nära. Ingen tvekan om att skepnaden hade förstått att denna inte var ensam. 
  "Vart går du?" frågade Shideh, och stannade inte utan närmade sig den ståtliga individen med ett litet leende lekandes i mungipan. "Stanna och prata lite."
  Shidehs röst var uppmanande men också lite lekfullt bedjande.

När vinden hade svept över området och den vaga doften hade talat om att Andúnë inte var ensam hade hennes fokus skiftat från den långa färden till den främmande vargen som befann sig i närheten. Det verkade som att denna var på väg mot hennes håll, och hon justerade sin riktning en aning och vandrade för att möta den andra vargen.
En vingbeklädd skepnad trädde fram bland nattens skuggor, och Andúnë granskade denne. Kring hennes ena öga lös måntatueringen klart i mörkret. 
"Det kan vara trevligt med lite sällskap," svarade hon med sin varma röst samtidigt som hon lydde främlingens ord.
Kanske hon var på gränsen till dumdristig och naiv som så gärna konverserade med främmande vargar, men hon hade alltid varit en sådan som trodde det bästa om alla. Och det hade inte lett henne in i några allt för otrevliga situationer än så länge, så hon tänkte fortsätta med det. Dessutom var sällskap något hon längtade efter, nu mer än tidigare. Varför visste hon inte, men hon följde de instinkterna. 
"Mitt namn är Andúnë, och min vandring för mig söderut. Vem är du själv och var för dina tassar dig?"

Hon var minst sagt en trevlig syn. Shideh hade alltid fascinerats av markeringar som glödde, och främlingen hade en som täckte en tydlig del av ansiktet. Hon var inte alls fientlig eller vaksam utan hälsade Shideh med en vänlig fras. Faktum var att hon var extremt välkomnande. Den främmande tiken verkade vara väldigt ren till personligheten. Hon hade en intressant kroppsform som Shideh aldrig hade sett förut. Väldigt slank och graciös. Mycket med tiken var fascinerande. Efter att Shideh noterat allt hon kunde tyda från det lilla hon såg så kickade en konversation igång. Tikens namn var Andúnë och hon färdades söder. Troligen en bra bit bort från Itrozo. 
  "Angenämt", sade Shideh och flinade åt uttrycket hon använt.
  Andúnë frågade efter Shidehs identitet och Shideh log. Hon måste vara ganska tydlig i ljuset nu när månen smekte hennes ljusa fäll och fjädrar. Shideh och Andúnë skulle säkert aldrig mötas igen men de kunde nog ha ett bra möte. Förhoppningsvis kunde Shideh sköta sig, hon var ofta mycket otrevlig mot sin bror, för att inte tala om aggressiv. Hon ville inte sålla sig till avskum men hade viss våldsbenägenhet. Shideh hade också en känsla av att Andúnë knappast kunde trigga något sådant med sin fredliga inställning och passiva attityd.
  "Naam e man Shideh ast", sade Shideh och log bredare och sökte Andúnës blick för att tyda en möjligen lite intressant reaktion på ett lite underligt sätt att presentera sig. "Mitt modersmåls sätt att presentera mig som Shideh."
  Hon hade fortfarande en fråga att besvara och hon funderade på om hon skulle hålla det lika kort som främlingen eller berätta lite mer. Det fick bli något mittemellan.
  "Min bror och jag har färdats länge men börjar slå rot bland rosorna verkar det som", sade den gråa vargen.
  Hon lät det bli tyst ett slag.
  "Vad betyder den där egentligen?" frågade Shideh och nickade tydligt åt måntecknet.

Det var främmande ord som lämnade den gråas mun, ord som Andúnë inte kunde tyda och därmed antog tillhörde ett annat språk. Och mycket riktigt, efter att hennes ögonbryn hade höjts av förvåning på det som den andre hade sagt hade en förklaring kommit från den bevingade som sade sig heta Shideh.
"Det lät som ett vackert språk, men det är främmande för mig."
Kanske det kunde vara så att denna varg kom från områden utanför Numoori? Det skulle stämma bra överens med historien om att Shideh hade färdats länge tillsammans med sin bror. Nyfiket såg Andúnë på den andre, fortfarande lite osäker riktigt på hur hon skulle tolka denna varelse. Det var något underligt, något som hon inte riktigt kunde precisera.
Tankarna om det slogs åt sidan när nästa fråga kom.
"Åh, min måntatuering?" Hon blinkade ett par gånger, plötsligt medveten om det sken som omgav hennes ena öga. "Den är ett tecken på min band till månen. Det karakteriseras av manvargarnas släkte, vilket min far kom från. Den lyser om natten, när månen är framme."
En snabb blick kastades mot den ljusa gestalten på skyn, innan de gråa ögonen åter vändes mot den bevingade vargen.

Hon prasslade lite med vingarna och log. Vackert språk, tyckte den främmande vargen, och det gjorde Shideh nöjd.
  "Jodå, man tackar", svarade Shideh, fortsatt leendes.
  Andúnë var ett namn som lät väldigt originellt det också. Shideh fann inte tillfälle att kommentera på det, för hon var mer intresserad av märket kring ögat på den genomresande. Denna berättade att det var en symbol för bandet till månen. Shideh höjde lite på ögonbrynet. Hennes far var tydligen månvarg. Att måntatueringen lyste på natten hade Shideh förstått, men att månen behövde lysa på den för att den reflekterar det ljuset var ju nytt.
  "Jasså? Intresseväckande", sade Shideh och nickade engagerat.
  "Och din mor?" frågade Shideh fort och lutade sig omedvetet framåt i Andúnës riktning. "Vilket släkte kommer hon av?"
  Det här var en chans att få veta något om den magnifika kroppsformen. Shideh hade ju trots allt aldrig sett någon som Andúnë. Hon var väldigt vacker och fångade verkligen ens öga. Måntatueringen, som hon benämnt den, var ju en bonus. Den bevingade vargkorsningen tyckte verkligen att den var väldigt märkvärdig. Tänk att man visste så lite ändå. Shideh kände att det kanske varit information vem som helst borde sitta på, fast kanske inte. Tja, man lärde väl sig något nytt jämt.

Intresset som den andre verkade besitta gick inte att ta miste på. Hela kroppen samt allt denne sade utstrålade en viss fascination. 
"Mor kommer av Eldar släktet." En ras som kanske inte var så vanligt i Numoori. Som Andúnë hade förstått det på mor så härstammade denna från ett land långt härifrån, och att de inte var så många i just Numoori. 
Dömande blickar kanske hade getts henne någon gång då Andúnë hade nämnt att hon inte var renrasig. Detta var dock ingenting hon skämdes över, och personligen tyckte hon att det borde synas, åtminstone när måntatueringen lös. För hon var inte alls byggd som en månvarg, utan bar en eldars kroppsform och hållning. Det borde inte vara överraskande att hon härstammade från två släkten. 
"Jag tänker anta att du härstammar från ett bevingat släktet, Shideh. Fakarg, kanske?" Fortfarande log Andúnë, samt talade med en vänlig röst, samtidigt som hon kastade en menande blick mot vingarna som den andre bar.

Shidehs nya bekanta var till hälften något som kallades Eldar. Inget Shideh kunde dra sig till minnes att hon hört förr. Det var uppfriskande att möta någon ny, och särskilt någon så grann som Andúnë. Eftersom att Shideh inte visste något om Eldar-släktet så drog hon bara slutsatsen att de stammade från någonstans i landet. Det fanns ingen skam i att fråga, men det kändes som om samtalet ville röra sig någon annanstans. Till den bevingade vargen, till och med. Andúnë gjorde en 50/50 gissning på att Shideh var fakarg. 
  "Jajamän, utan kargen dock", sade den bevingade och blinkade med ett av de silvervita ögonen.
  Det var oklart vart Shideh ville komma med något av det här, men det betydde absolut inte att det började bli tråkigt och att hon ville släppa iväg Andúnë. Helst inte ännu. Hon skulle inte ljuga, hon hade hypotetiskt funderat ett slag på hur det skulle se ut ifall man korsade dem båda. Inga vingar, troligen, för en av Shidehs föräldrar hade ju inte haft vingar även om det funnits anlag för det. Färger, kroppsform och ... måntatueringar. Det kunde bli väldigt varierande resultat, men Shideh kunde naturligtvis inte ta upp ämnet utan att låta som ett creep. Så samtalsämnet fick hoppa över den stationen helt.
  "Jag är också uppblandad", erkände Shideh.
  Hon såg på Andúnë och sedan på sina tår. Hon hade många tår. Extra tummar också. Detta var nog den enda mutationen hon hade.

Andúnë kände sig lite dum när den bevingade svarade henne. Såklart, nu när hon tänkte på det såg hon inga kattlika drag hon den andre. Det borde hon ha lagt märke till. Men den andre verkade inte ha tagit illa upp.
När Shidehs blick föll mot de egna tassarna följde Andúnës gråa ögon med, och hon noterade de onormala antalet tår som prydde den gråes tassar. Nyfiket höjde hon på ögonbrynen samtidigt som hon åter lät blicken höjas till Shidehs ansikte.
"Jag har aldrig mött någon med... så många tår."
Hon saknade bättre ord, så hon sade det rakt ut. Den andra talade om det som om det berodde på något släkte som fanns i dennes blodslinjer. Och även om hon hade mött en varg som sannerligen var annorlunda jämfört med de andra, hade denna inte haft för många tår, även om även tassarna hos denna hade varit aningen underliga. 
"Du menar att det är något som kommer från din mor eller far?" Hon såg vänligt mot den bevingade. "Jag mötte en annan varg en gång, som hade annorlunda tassar. Men inte på detta vis. Hennes tår var... långa. Väldigt långa. Och hon hade flera par ögon. Tre par, om jag inte minns fel."
Det var länge sedan nu. Andúnë kunde inte riktigt minnas namn på den vargen, men utseendet mindes hon klart.

Kommentaren om mängden tår fick Shideh att vilja gapskratta, men hon höll det till ett fnitter. Hon såg på Andúnë med exalterad lyster i ögonen. Hon frågade ifall Shideh menat att tårna var ett släktdrag. Något från mamma eller pappa.
  "Precis så", sade Shideh bara. 
  Sedan lyssnade hon till Andúnës utlägg om den hellhound som hon träffat. Naturligtvis inget som flaggade något hos Shideh, hon hade aldrig mött denna individ. Långa tår och många ögon. Lät lite som något som kom från Shidehs släkt men troligen så var de inte alls särskilt nära besläktade. Man behövde ju inte nödvändigtvis ha blodsband med någon som hade liknande fysiska attribut. 
  "Där ser man", svarade Shideh. "Hur längesedan var det du träffade denna?"
  Detta hade fått en intressant vändning. Hellhounds var inte nödvändigtvis del av någon hjärtefråga för Shideh men vem blev inte förundrad över att se tre ögonpar för yttre eller inre syn? Shideh försökte föreställa sig långa klor. Sholeh hade långa tumklor, men det var allt.

Andúnë sökte i minnet efter den där sommardagen hon hade mött den udda vargen. Minnet började till viss del blekna, och hon hade inte sett något mer av den andre sedan dess. Namnet kunde hon inte minnas, trots att hon försökte. Det enda hon egentligen mindes var att den andre hade varit väldigt ledsen och vilsen, som om hon inte hade en aning om var hon var på väg i livet. Som om hela världen var skrämmande.
Andúnë hade gjort sitt bästa för att vara tröstande, och när de skiljdes åt så hade den andre trots allt verkat lite gladare. Kanske det bara hade varit ett skådespel från den andre, Andúnë visste inte. Men hon valde att tro att hon faktiskt hade gjort någon sorts skillnad med sina ord. Hon hoppades att hon hade tröstat på något vis.
"Det var länge sedan."
Hon drog ett andetag, medan hon fortsatte söka i minnet efter namnet på den sorgsna själen som hon mötte på Numoorislätten.
"Jag har spenderat en lång tid i norr, efter att smittan väckte de döda och lät dem vandra åter. Jag lyckades undvika de vandrande liken på det viset." Hon var ingen krigare, därför hade hon dragit sig tillbaka. "Det var innan smittan kom till landet som jag mötte henne. Med andra ord väldigt många månvarv sedan."

Eldarmånvargen talade om att det var längesedan som hon mött den individ hon nyss beskrivit. Inte mer specifikt än så. Shideh hummade tankfullt. Det skulle väl inte göra någon skillnad ifall någon särskild historia kommit fram. Nog var det väl inte Shadi, och säkert inte Shidehs släktingar. Inte för att det spelade roll. Shideh hade inte mycket till övers för blodsband. Andúnë berättade nu att hon varit norröver länge nu, efter att zombieviruset bröt ut såsom hon beskrev det. Hon hade undvikit dem, och det kunde man kanske förstå. Andúnë var ju inte en sådan där döing, väldigt mycket tvärt om. Hon gav vibbar av att vara levnadsglad till och med - så positiv, i sin godtrogenhet. Eller vad man nu skulle säga. Eldarmånvargen knöt ihop historian med att berätta ungefär hur längesedan det varit nu, i perspektiv. 
  "Du har varit med om mycket hör jag", sade Shideh och tog ett halvt steg närmare. "Inga sammandrabbningar alls med döingarna?"
  Hon tänkte efter. 
  "Jag har inte direkt träffat någon sådan, vilket är lika bra. Inget vidare umgänge verkar det som", sade Shideh lite torrt men log också.

"Jag har haft tid att uppleva mycket," sade hon kort. Trots att hon vandrat över jorden i flera årtionden såg hon inte ut att vara äldre än 20-års åldern. Ett arv från modern, då släktet Eldar var begåvade med ett längre levnadsspann än de övriga raserna. Detta var dock något Andúnë sällan, aldrig om det gick att undvika, tog upp med andra. Av erfarenhet visste hon att de flesta hade svårt att hantera den informationen. Reaktionerna kunde bli väldigt... varierade. 
"Men nej, inga sammandrabbningar med de odöda."
Huvudet skakades, som för att förstärka orden hon sade. Andúnë insåg att hon nog hade varit lycklig som undsluppit de hemskheter som det viskades om i landet. Det verkade som att det inte fanns någon flyktväg när man väl mötte dessa så kallade zombies.
"Rykten har dock nått mig, om hemska bestar vars enda mål verkar vara att släcka livslågan. Jag tror att vi båda borde skatta oss väldigt lyckliga som har lyckats undvika dessa hemskheter som vandrar bland oss levande."
Hon gav en menande blick åt Shideh.

Andúnë berättade att hon hade haft tid att uppleva en hel del. Hon såg ung ut, hon såg inte ut som en erfaren upptäckare.
  "Jasså?" frågade Shideh och höjde på ögonbrynet, plötsligt väldigt osäker på tikens ålder men utan att oartigt nog fråga.
  Artighet kändes som något tiken förtjänade.
  Andúnë försäkrade Shideh med ord och nick om att hon inte råkat på någon odöd på nära håll. Måneldarn pratade lite om zombies. De var lyckligt lottade tyckte hon, som inte drabbat samman med någon sådan. Orden som kom lät väldigt sofistikerade. Hon verkade kunglig på något sätt. 
  "Kanske det du", sade Shideh tankfullt. 
  Hon pausade och såg på måntatueringen omkring Andunës öga. Dess sken var behagligt, inte särskilt bländande. Väldigt unikt. Eller, fler kunde ju ha liknande. Shideh hade bara inte träffat någon annan med måntecken. 
  "Vart är du egentligen på väg? Vandrar du på riktigt bara? Måste vara tråkigt att inte veta var man hör hemma", sade Shideh och antog att Andúnë inte tillhörde minoriteten som var hemma på vägen, som hörde hemma på vandringen.

Ett kort skratt lämnade Andúnë när hon hörde Shidehs ord. Kunde hennes livsstil verkligen vara så främmande och svår att förstå för andra?
"Det kanske låter otroligt, men sanningen är att jag bara vandrar. Jag har inget mål, inte just nu. Och jag har sällan haft det också. Det finns något fint med att inte ha något mål med sin färd, men hinner uppleva allting omkring sig."
Hon drog ett litet andetag och såg leende mot den bevingade.
"Nog kan det bli tråkigt, och nog längtar jag efter ett hem vissa gånger. Men jag är hellre på vandrande fot än bosätter mig på en plats som inte känns som hemma."
Hon hade ingenting emot att finna ett hem. Ungdomens rastlöshet hade sedan länge lämnat hennes kropp. Hon hade gärna funnit en plats att stanna på, men hon tänkte inte heller stanna förrän hon hade hittat rätt plats. 
Det var ingen idé att stanna innan man funnit en plats värd att stanna på.

Shideh hörde nog inte hemma här, heller, och hon var inte född här, men Itrozo var hem. För nu. Andúnë var inte i samma situation, inte alls, hon förtydligade att hon var en vandrare. Inte direkt livsviktig information för Shideh, men den var i alla fall tydlig. 
  "Jag föredrar att ha mål. Därför frågade jag. Tror jag?" sade Shideh med ett mycket litet leende spelandes i mungipan.
  Andúnë sade något sedan, något som slog hårt. Shidehs ögon vidgades något. Hellre på vandrande fot än att bosätta sig där man inte känner sig hemma. Shideh sänkte blicken med ett hummande. 
  "Jaså det säger du", sade hon och såg sig omkring i delen av Itrozo där hon för tillfället var. "Du verkar ha en poäng. Jag ska citera dig om jag råkar säga det där framöver."
  Shidehs blick vändes till Andúnë och hennes måntatuering. Måneldarn påminde lite om månen, ändlöst vandrande. Det var en ganska billig referens. Inte värt att nämna. 
  "Du, Andúnë, trevligt att råkas. Jag måste röra på mig nu", sade Shideh till slut.
  Andúnë verkade förstående. Hon behövde nog ingen förklaring. Fanns det ens någon förklaring?
  "Jag tänker ta till mig det du sade om hem, du vet. Hellre vägen, än att stanna på en plats där man inte hör hemma", förklarade Shideh ändå.
  Hon ville ha ett indirekt snack med sin bror. Osäker på om det skulle ske ikväll, men det fanns ett frö i alla fall. Itrozo hade aldrig känts som hemma. Inte för att något riktigt känts som hemma förr, men detta kanske bara var ett tecken på att det var dags att röra på sig. Se andra vidder. Lite som Andúnë.
  "Lite som dig", tänkte Shideh högt och ur kontext. "Jag hör inte heller hemma här."
  Med det sagt så backade Shideh varsamt. Hon nickade åt Andúnë.
  "Tack för tiden", sade hon och vände sig sakta. "Adjö med dig."
  Shideh försökte låta så vänlig som möjligt. Förhoppningsvis kändes det inte lika hastigt för Andúnë som det kändes för Shideh, men Shideh hade ett nytt mål som behövde tillgodoses. Hon hummade en liten melodi medan hon försökte hitta tillbaka samma väg som hon kommit. Det var inte helt enkelt men inte särskilt svårt heller. Sholeh skulle nog tycka att det var trevligt med ombyte även om det var mycket på grund av Shideh som de stannat i Itrozo så länge.

[Tänkte att jag skulle avrunda. Om du vill får du avsluta med ett inlägg, eller... så kan detta räknas som avslut!]

Den besynnerliga vargen verkade ha tagit till sig av Andúnës ord, och på något vis gladde det henne. Det kändes på något vis som att hon hade hjälpt Shideh, även om sanningen kanske var att hon bara hade rört om i den andres tankar. Men det kändes bra, som om hon hade gjort någon nytta vid deras möte.
"Jag hoppar att du finner det du söker," sade hon kort med en varm röst. Det var en innerlig önskan. Hon hoppades verkligen att Shideh skulle komma till rätta i livet.
Precis som hon själv önskade komma till rätta i livet. 
När Shideh gav henne en avskedfras så reste Andúnë på sig. Ja, kanske det var dags att vandra vidare. Hon hade, trots allt, en färd på obestämd tid framför sig, så att fortsätta skadade inte. Hon uppskattade dock avbrottet i vandringen som detta möte hade gett, det var alltid trevligt att ha sällskap och någon att samtala med.
"Må vi mötas igen," sade hon med sin varma röst. "Vandra väl." Och med de orden begav sig även Andúnë av från platsen, vidare genom rosenskogen.

[Avslutat då! (: ]