Det kändes konstigt att vara tillbaka där hon hade börjat när allting var så annorlunda, det kändes som att hon varit borta en livstid fast allting var det samma.
Trots att sommaren var långt borta och löven hade börjat falla till marken kunde hon fortfarande känna sommaren i luften. Slöt hon ögonen såg hon den grönskande skogen framför sig, kunde känna doften av liv som spirade på nytt. Hon satte noga ner varje tass framför den andra. Stigen var täckt av löv som skiftade från grönt till rött till gult. Trots att hon var på väg mot den som hon älskade allra mest gick det inte fort, hon fick tvinga sig själv att fortsätta gå och inte springa tillbaka.

Tear tänkte på Eldskogen, på de små liven som väntade på henne där och vännen som vaktade när hon själv inte var där. De hade stannat länge i Eldskogen, men till slut hade hon inte stått ut med sig själv längre. Hon var en fegis som inte vågat närma sig flocken tidigare, men hon ville inte förstöra sin bild av att Back kanske inte skulle bry sig, att han skulle fortsätta älska henne trots allt hon gjort fel.
Det kändes som att någon dragit en snara runt hennes hjärta och hon andades väldigt ytligt. Vad som fick henne att fortsätta framåt var vetskapen om att Xihali tog hand om hennes hjärtan och skulle fortsätta göra det även om hon inte kom tillbaka.

Hennes päls var mattare än den varit när hon lämnat denna skog och hon var magrare än tidigare, man kunde skymta revbenen under pälsen. Stegen var försiktiga och tvekande när tog sig mot revirets utkanter. Trots den till ytan tilltryckta vargen så glittrade ögonen av den lycka hon känt sedan de små liven föddes. Hennes hållning var stolt trots att hon inte stegade så bestämt som hållningen antydde att hon skulle.

När hon kände flockens markeringar för reviret stannade hon upp. Hon hade funderat på om hon skulle gå in på reviret och leta upp honom, men hade kommit fram till att hon ville mötas på så neutral mark som möjligt.
Långsamt höjde hon nosen och ylade ut sin kallelse till Black, hennes ända. Rösten svajade en aning innan hon tystnade.
Den blå blicken gled över skogen runt henne. Det stod en gammal ek några steg bort. Dess åldriga grenar bredde ut sig långt ut från trädets stam och trots den sena hösten verkade de flesta löven sitta kvar på grenarna, även om de var gula. Hon gick bort till trädet och satte sig vid rötterna, såg upp mot lövverket och kunde skymta en klar himmel ovanför. Det var en fin dag för ett kärt återseende. Hjärtat slog långsammare samtidigt som snaran drogs åt.
'Kom mitt hjärtas hjärta, för jag har saknat dig.'

Upp igen. Benen darrade lite, men det var med ingenting förutom bestämdhet i den enögda blicken som han tog sig upp från marken efter att ha fallit. Han såg sig över axeln för att se om en utav helarna sett honom, men de hade vänt om och gått vid det här laget. Black var ute på en av sina dagliga promenader för att träna benen att gå ordentligt igen. Vanligtvis brukade Delta eller Tirana gå bredvid och se till så att han klarade det, men idag hade han sagt ifrån. Efter en alldeles för lång övertalning lyckades han försäkra dem om att han kunde klara sig själv. Första gången ute på egen hand efter att han först hamnat i helargrottan – han kände sig lättad. Han ville inte se deras medlidande blickar när de såg hur hans päls tappat sin glans och hur hans revben skymtade fram. De stora, fula såren, det ensamma ögat, den sargade hålan på andra sidan som gapade tom. Han var ingen vacker syn. Den svarta kargblandningen liknade mer och mer en skadad svart panter nu när den röda karakteristiska manen slitits bort och ersatts med stora, läkande sår. Fler ärr till den brutala samling han redan bar på.

Hans andedräkt stod som rök i vinterluften och kylan brände i tassarna. En annan sorts hetta än hans älskade eld, som han fortfarande inte kunde styra som han ville utan som levde sitt eget okontrollerade liv precis som hans medvetande verkade göra. Mörkret rörde sig innanför hans pannben och virade sig kring hans tankar likt en väsande svart orm. Ibland kunde han inte tänka alls. De stunderna var otäcka, men det värsta var efteråt när han vaknade upp på ställen utan att minnas hur han kom dit eller vad han gjort.

Ett steg. Två steg. Nästa, sedan nästa. Han haltade, vacklade, men han tog sig framåt. Han höll hoppet uppe, försökte hålla sig stark och optimistisk in i det sista hur ont det än gjorde. Det var svårast när Ronia eller Kasai var i hans närhet, då han höll en teater för att inte visa sig svag inför de som såg upp till honom mest.

Vinden vände och svepte med sig en doft han inte vågat drömma om att få känna denna dag. Han frös mitt i steget likt en staty med ena framtassen svävande vanför den frusna marken och ögat uppspärrat. Var det sant? Ju fler sekunder som gick, desto starkare blev den. Doften kallade på hans hjärta precis som ljudet som sedan nådde hans öron. Han kunde inte hejda det hackande andetag som skakade hans bröstkorg. Tassen sattes sakta ner i marken. Han vände huvudet mot det håll ljudet kommit från. Var det verkligen…?

Han ville springa. Han ville ta ett skutt ut ur sin långsamma, skadade kropp och springa fritt över de ruttnande löven, låta tassarna trumma mot den hårda marken medan de tog honom till henne på bara några andetag. En rosslande hostning överraskade honom och han drogs snabbt tillbaka till verkligheten. Den här kroppen. Han gav den ett bittert ögonkast innan han stapplande började ta sig mot ljudets källa. Ljudets källa var källan till hans hjärtas lycka, förutom hans avkommor. Ljudet hade kommit från två lungor som fanns i samma kropp som det hjärta hans eget hjärta slog i samma takt som. Det viktigaste hjärtat i världen.

Kroppen värkte när han skyndade sig lite för fort, lite över sin förmåga. Ivern lyste i honom, förhoppningen och glädjen gav nytt liv. Han rundade ett buskage och fick äntligen syn på henne. Där satt hon, under ett stort träd, och såg upp mot himlen. Han stannade med hjärtat hamrande i bröstkorgen och tappade andan när han påmindes om hennes skönhet. Även när hon som nu var sliten och hårt åtgången (något han noterade med ett sting av oro) var hon den vackraste varelsen av dem alla, utåt och inåt. Han kunde aldrig tänka sig att se åt någon annan. Han var lycklig som hade henne. Han hoppades att hon var lika lycklig av att ha honom – för det hade hon, hon hade varenda fiber av hans varelse – även om han var långt ifrån perfekt. Han hoppades också att hans nya skador och tilltufsade utseende inte skulle få henne att se honom med andra ögon. Men han oroade sig nog i onödan för det, hon hade alltid sett förbi hans utseende och rakt in i hans själ.

”Tear!” sa han. Tyngden av ordet vägde ner hans tunga, hans röst var djup av sinnesrörelse. Trots tillståndet av hans kropp så var rösten densamma, stark av auktoritet – ledarens röst. Det spelade ingen roll om han var en bit ifrån – han hördes. Han tyglade sig själv, lade på en samlad mask och dolde sin iver och förtjusning när han började gå mot henne. Försökte gå normalt men kunde inte låta bli att halta. Han närmade sig, och såg att hon såg honom. Den samlade masken brast upp i ett leende och tårar brände bakom ögonen.
”Tear.”

Hon noterade att det tog honom längre tid än det borde för att nå henne. När hon äntligen hörde hans tunga steg slöt hon ögonen och kunde inte hindra ett leende från att dra mungiporna uppåt. Hon ville för evigt stanna i det här ögonblicket, stanna här där spänningen var som störst, där hjärtat gjorde ont så mycket som det längtade. Hon ville så gärna se honom, se det sargade ansikte hon älskade, med sin röda man mellan öronen. För varje slag som hennes hjärta slog kunde hon känna hur det ville flyga ut ur bröstet på henne, hon kunde knappt vänta på att återförenas med den svarta kargen som höll hennes hjärta.
När han sa hennes namn gick en rysning genom hennes kropp och leendet blev ännu bredare. 
Bara lite till.
Hon visste att det här perfekta ögonblicket skulle försvinna så fort hon öppnade ögonen och såg honom. Om hon väntade några ögonblick till skulle hon få några ögonblick till att minnas som fullständigt perfekta.
När han ännu en gång sa hennes namn flög hjärtat upp i halsen på henne. Det var med tårfyllda ögon som Tear tillslut såg på Black. För en microdelssekund var fasan det ända som syntes i hennes ansikte, det ansikte som mötte henne var inte det hon förväntat sig att få se, i nästa sekund skar oron djupa fåror i hennes ansikte och hon stod genast på fötter. Oroligt travade hon fram till honom, leendet var borta och kvar fanns bara oro.
"Black!" sa hon och fick det att låta som ett tyst rop. Hon stannade alldeles inpå honom och såg upp i det sargade ansiktet.
"Vad har hänt?" frågade hon med en lätt darrande röst. Försiktigt lade hon nosen mot den sidan av hans ansikte som inte längre hade ett öga och log lite sorgset när hon såg upp på honom igen.
"Kunde du inte ha hållit dig lugn tills jag kom tillbaka?" frågade hon med ett darrigt skratt och ett snett leende.

Black såg chocken i partnerns ansikte och förstod henne, han såg inte ut som när hon lämnat honom. Han var i betydligt sämre skick. Hon kom fram till honom med orolig uppsyn och de möttes. Äntligen. Efter vad som känts som en evighet.
”Black!” Han såg ner på hennes ansikte. ”Vad har hänt?” Hon lät nosen röra vid hans ansikte och han slöt det kvarvarande ögat.
”Kunde du inte ha hållit dig lugn tills jag kom tillbaka?” Han drog på munnen i ett bittert leende och öppnade ögat igen. Sänkte det stora huvudet och lade sin panna mot hennes precis som när de sagt farväl, en spegelbild av en tid som kändes som tusen år tidigare.

”Om jag hade vetat hur mycket det skulle tära på mig att vara ifrån dig skulle jag aldrig ha låtit dig gå.”
Han gick, strök sin kropp längs hennes sida som för att känna att hon verkligen var där, hon var på riktigt, lät nosen dra in doften av hennes päls, kom runt på hennes andra sida och strök huvudet mot hennes kind medan den kattlika svansen smekte hennes rygg på vägen.
”Lämna mig aldrig mer, det tror jag inte att jag skulle klara.” Hans varma tunga drogs kärleksfullt över hennes nosparti efter orden uttalats med lågmäld röst som bara var menad för hennes öron.

Hon tryckte sig mot honom och oroades över hur tydligt hon kunde känna hans revben mot sina egna. Vad var det som kunnat göra honom så illa?
Ett lågt skratt lämnade henne när han bad henne att aldrig lämna honom igen.
"Det tror jag inte att jag skulle våga om du ska göra så här varje gång." sa hon med ett tårmilt leende. Hon pressade kinden mot hans och tillät den tappra masken lämna hennes ansikte för en sekund. Ansiktet skrynklades ihop som om hon var på väg att börja gråta. Vad som än hänt honom skulle det inte göra det lättare att berätta för honom om valparna. Med ett darrigt andetag drog hon sig bakåt och mötte hans blick. Ett sorgset litet leende drog i hennes mungipor.
"Vad hände?" frågade hon tyst.

Han berättade om sitt möte med Selva och hon ville bara gråta, att någon kunnat göra hennes käresta så illa. Och hon skulle bli tvungen att såra honom ännu mer. Bara tanken fick det att knyta sig i halsen på henne, hon ville inte men han förtjänade att få veta.
Hon backade undan från honom och mötte den gröna blicken med ett sorgset leende.
”Black” sa hon med kvävd stämma och harklade sig ”När jag lämnade dig så... vi skulle få valpar.” Hon stod inte ut med att se hur hans anlete lyste upp. Med tårarna svällande i ögonen skakade hon på huvudet och såg ner på marken mellan sina tassar ”Jag.. jag förlorade dem.” viskade hon och såg skamset upp på Black för att möta en blick som snabbt mörknade. Det knöt sig i magen på henne och hon tog ett förtvivlat steg fram mot honom medan han tog ett steg bort från henne. Det kändes som att det var en hel glaciär emellan dem. Förtvivlat skakade hon på huvudet och tog ännu ett steg emot honom.
”Men jag har goda nyheter!” försökte hon ”Jag har nya valpar, fyra stycken.” Hon bet sig i tungan, det var helt fel sätt att formulera det. Hans gröna, annars varma blick, tycktes svartna när han mötte hennes uppspärrade blick.
”Vems?” morrade han med raggen rest. Den som nu stod mitt emot Tear var inte hennes hjärtevän. Den svarta vargen med ärren verkade svälla av ilska och ett sjudande hat mot vattenvargen. Hans blick svartnade innan han hört hans namn, det var som att världen försvann och där fanns bara den förhatliga Selva kvar.
”Vems?!” vrålade han samtidigt som han såg ner på Tear med raggen rest och tänderna blottade.
”Umbras.” viskade hon förskräckt och försökte backa undan från monstret som nu stod framför henne. Med ett avgrundsvrål kastade sig den svarta mot den blå. Hon duckade undan och snodde runt.
”Black! Kom tillbaka till mig! Det här är inte du!” tårarna rann när hon ropade efter hjärtevännen som inte längre var där.
Klorna fick tag i hennes sida och slet henne till marken. Tjutet avslutades inte innan det satt tänder i hennes hals. Hon hade aldrig varit mycket för att slåss, och hon skulle aldrig ha kunnat skada Black, även om det inte längre var han som stod över henne.
Ett sista gurglande andetag lämnade henne när han släppte henne och började gå tillbaka mot reviret, men efter bara ett par steg kollapsar den svarta vargen i en hög.


[AVSLUTAT]