Abraxas hade inte varit i Nordan på mycket länge. Minnet av var templet låg hade med tiden blivit suddigt, och det var något som Iro retsamt påpekat flera gånger sedan de anlänt i skogen.
    ”Iro, jag sliter av dig vingarna om du inte passar tungan,” morrade han varnande när han i ögonvrån såg honom öppna munnen igen.
Han såg hur fakargen motvilligt slöt munnen. Det hade tagit tid, men han verkade äntligen ha lärt sig att Abraxas faktiskt menade allvar när han kom med hot. Nöjd över resultatet kunde han återgå till att fokusera på att finna templet.

Han mindes inte mycket av omgivningen mer än floden. Templet hade legat i närheten av den, under markens yta. Att de ens funnit det hade kunnat bortförklaras som tur, men Abraxas trodde inte det. Om något var det gudarnas vilja. Han och Blair hade varit menade att hitta det. De hade fått i uppgift av gudarna att dela upptäckten med resten av Numoori. Men han hade inte hört någonting om ett tempel i Nordan sen de ramlade ner i det, och om inte Blair tänkte dela det med Numoori tänkte han göra det. Under Lykoris fana. Han höjde blicken och kisade i duggregnet. Eller om det möjligtvis var snö. Det var svårt att avgöra i den skymmande skogen.
    ”Känner du?”
Han såg mot sin syster innan han drog ett djupt andetag. Den kyliga luften stack nästan i nosen, och doften av flod och våt mossa fyllde den. Men där fanns också någonting annat. Doften av varg. Abraxas nickade till svar på frågan.
    ”Var på er vakt.”
Det kändes inte som att de var direkt nära, och om de fick för sig att attackera skulle det inte vara ett problem. Han hade full tillit till sina flockmedlemmar, och sig själv.
    ”Vänta,” beordrade han.
Med avsmalnad blick såg han in i mörkret mellan träden. Längre fram var ett svagt, flimrande, varmt ljus.
    ”En eld?”
Han nickade med ett kort, bekräftande hummande. Det verkade komma från marken, men var inte starkt nog för att vara en faktisk lägereld. Var det templet? Varför brann det- Brann det i templet? Abraxas kände hjärtat slå snabbare i sitt bröst. Det var ett stentempel. Sten kunde inte brinna. Även om det brann i templet var det ingen fara.
    ”Äre templet?” Iro viskade alldeles för högt för att det ens skulle gå att kalla för viskning.
    ”Vet inte, kanske. Det kan vara Blair som tänt en eld,” svarade han osäkert. Det luktade inte som Blair, men han kunde inte komma på vem det skulle vara annars. ”Vi får väl gå och kolla.”

[Rollspelet händer potentiellt samtidigt som Ekot av regn i gamla salar, alternativt kort därefter]

Mirai var så nöjd, känslan av stolthet hade nästan exploderat inom henne när Rådet hade föreslagit att Lykoris skulle ta sig tillbaka till Arkona för att rusta upp det och göra det till sitt. Och så hade Abraxas tillslut frågat henne, personligen om hon ville ingå i truppen. Det minst sagt lös i de gul orange och röda ögonparet. Äntligen började allt hårt slit börja betala av sig. De kanske såg att hon kämpade varje dag? De kanske såg att allt hon ville var att få deras respekt. Hon vände mer eller mindre ut och in på sig själv för att bli bekräftad och nu äntligen kändes det som att hon fick ta del av flockens respekt. Under tystnad hade hon vandrat med de andra, smått i bakgrunden men med bestämda och stolta steg. Det var åter igen en vandring som fascinerade henne, hur landet förändrades där de tog sig fram. Skogen här var annorlunda och hon studerade allt samtidigt som hon i bakgrunden kunde höra Iro's retsamma stämma gent emot Abraxas. Hennes blick vändes mot Lamia. Det var tydligt att kusinerna var hennes favorit sällskap här i flocken. Keisuke's bortgång hade självklart varit något av det svåraste hon tvingats gå igenom, men samtidigt hade det på något sätt fört henne närmre de andra. Hon hade ingen nära familj kvar längre, hon hade fått en ny helt fantastisk familj. Det fanns inga tvivel om att hon skulle göra allt för dem. Abraxas varnande ord emot generalen väckte henne ur sina dag drömmar. Det tystade även Iro. Kylan närmade sig och Mira stirrade upp emot himlen i duggregnet som föll ner mot dem. Av rent nöje lät hon vattnet som föll från himlen runt henne frysa och istället föll snö runt omkring henne. Orden mellan de andra fick henne att vädra i luften och snart kände hon det också. Den avlägsna doften av varg. Hon höll sig på sin vakt medan hon spänt väntade på att templet snart skulle uppenbara sig för dem. Hon kunde knappt vänta och lika stolt som första steget från Kaiwood följde hon efter de andra i riktning mot elden som skymtades längre fram.

Musik:

Bambra hade stått i evigheter under täta granars skydd och betraktat templets ingång. Hon kände den här delen av skogen som ingen annan plats i landet så trotts att Arkona låg dolt under jorden visste hon exakt var den var. De svarta ögonen var som hypnotiskt fästa vid punkten och hon hade stirrat på den så länge att hon inte längre såg någonting mer än abstrakta former av färg.
Hon mindes tiden kring blodmånen, då hon, Blair och deras följare tillfälligt bosatt sig här runtom templet i väntan på gudarnas tecken. Hon mindes hur Amanita hade hållit sig undan, inte bara på grund utav att hennes dygnsrytm var den omvända anhängarnas utan också för att hon fysiskt inte kunde beträda marken. Bambra hade inte frågat mycket om det då, men nu då hon och vampyren hade en annan relation hade frågorna blivit desto fler. Och svaren hade skrämt henne mer än något annat med hennes förvandling. Det var den skräcken som fört henne hit, bort från Amanita och Shiva, bort från hennes bröder och valparna och hela den lilla familjen.
Hon ville inte tro på att hennes band till gudarna kunde kapas på det vis Amanita beskrev. Hon vägrade det. Det hon och gudarna haft, hade, var något större och viktigare - inte ens vampyrismen kunde sudda ut det. Även om hon förlorat sin kraft så ville hon inte tro att också bandet till templet kapats. Det gick inte. Det fick inte vara så helt enkelt. Men då hon kommit hit hade hon blivit stående. Hon hade sagt till sig själv att hon skulle vänta till natten, för säkerhets skull, ville inte vara försvagad och begränsad av solljuset. Men då kvällen fallit hade hon stått kvar under granriset orörlig. Hon hade sett Laali och en randig hane dyka upp och låtit deras närvaro skjuta på hennes handlingar än mer. Men då skatan och den likfärgade slutligen gav sig av tvingade hon motvilligt kroppen i rörelse.
Ingången såg ut som hon mindes den, även om lite mer löv och barr blåst ner i trappen och fick det att se något mindre omskött ut. Det gjort fysiskt ont i hennes hjärta att templet försummades om så bara det minsta. Med en molande ångest i bröstet började hon nedstigningen in i huvudsalen. De klara färgerna i relieferna fick det att hugga till i magen och ögonen tårades motvilligt. Hon och Duva hade lagt så mycket tid på de där färgerna, hon kunde minnas flickvännens leende färgfläckade ansikte, hur de sjöng sånger ihop och spånade i vad relieferna kunde tänkas berätta om. Det gjorde ont att tänka på det som varit, på hur okomplicerad hennes och Duvas relation en gång känts. Iallafall intalade hon sig att det var vad som gjorde ont. Med något darrande steg tog hon sig framåt, såg upp genom hålet i skogens golv, hennes tak. Såg snäckskalen och stenarna glittra i det svaga skenet från facklorna Laali lämnat efter sig. Hon hörde porlande vatten längre ner, kände doften av algerna, av det unkna vattnet, av torkat blod. Men då hon nådde fram till det första trappsteget, såg eldflugorna dansa som förtrollande runt facklorna, blev hon stående. Alla hennes nyfödda instinkter skrek åt henne att vända om, att ta sig härifrån. Det gick nästan att känna hur marken blev heligare för varje steg närmre altarsalen hon tagit och nu gick det inte längre. På samma vis som hon numera instinktivt skydde ljuset skydde hon sitt eget tempel. Det som inte fick hända, som inte kunde hända, hade ändå hänt. Desperat hade hon klamrat sig fast i övertygelsen om att hon var speciell, att hon var ett undantag, en troende vampyr. Besvikelsen var värre än något hon upplevt, värre än Duraneirs uppenbarelse, värre än förlusten av vinden. Bambra bröt ihop. Ett isande skri av den renaste sorg lämnade henne och hon föll ihop i tårar.
Men hon kunde känna hur platsen berövade henne på energi, hur hennes förmågor drogs ned till de dödligas nivå och hur hungern smög sig på. Hon behövde ta sig ut härifrån. Hur ont det än gjorde att erkänna så kunde hon inte vara kvar här. Hon checkade ut, stapplade tillbaka genom salen och upp för trappan. Klarade inte ens av att ta tillvara på vad som skulle komma att bli hennes sista minnesbilder av templet. Skulle det här bli en stund likt hennes sista soluppgång, som hon i all evighet skulle drömma sig tillbaka till och önska sig ha lagt mer värde vid. Det var svårt att tänka på något annat än att hon aldrig skulle få se altaret igen, aldrig kunna följa Windfaris mönster. Aldrig stå inför Chaibos i mitten av halvcirkeln. Aldrig få se algerna lysa upp då någon beträdde vattnet. Hon hade lurat dödsguden själv och det här var priset, att för evigt vara utestängd från den enda plats som gett hennes liv någon verklig mening.
Väl ute i kvällsluften insåg hon att någon närmade sig, österifrån, dämpade röster och stegen av en större grupp. Hon försökte samla sig, skärpa till mimiken, hålla den växande hungern i schack. Tårarna gnuggades irriterat undan och av ren vana drog hon flera djupa andetag för att samla sig. Så gick hon rösterna till mötes, de hade börjat bli synliga som tvekande gestalter i mörkret nu och hon hörde hur de viskade om eld.

Det tog henne inte lång tid att placera den bevingade hanen vid fronten av gruppen. Hans brinnande blodröda ögon som i stunden inte var helt olika hennes egna, hans vita haka och snirkliga mönster. Abraxas.
Andlöst betraktade hon hans vingar, hur hans mönster så sömlöst fortsatte ut på dem, hur fjädrarna skiftade i exakt samma nyanser som hans päls, det såg verkligen ut som att han alltid haft dem.
"Abraxas, och Lykoris antar jag, trevligt att äntligen träffas. Jag är Bambra, Blair's syster."
Hon mindes Amanitas ord, Lykoris hatade de odöda, hon behövde hålla sitt tillstånd dolt för dem. Förhoppningsvis skulle broderns namn duga för att klassa henne som en allierad snarare än fiende.
Hanen bekräftade hennes misstankar och verkade lättad av hennes närvaro, nästan som att de förväntat sig möta fiender på platsen. Vad gjorde de ens här? De såg ut som en väldigt officiellt patrull, utsända på något uppdrag. Långsamt föll pusselbitarna på plats, intellektet försvagat av hungern. De var här för templet. De var här för att lägga beslag på hennes tempel. Det kändes som en spark i magen. Som att bli spottat i ansiktet. Inte räckte det med att hon blivit utslängd från det, som för att håna henne hade gudarna också sänt hit nya tempelriddare att fylla hennes plats. Det var som att hon aldrig ens funnits, inte betytt någonting. Vreden drunknade i självömkan.
Abraxas sade något, men hon hörde inte vad, för upptagen med att falla i bitar. Men så trillade en till insikt in, en kall, bitter insikt som likväl var len som honung. Den var som is mot svullna sår, som fruktdryckens bedövande omfamning. Oavsett hur gudarna än försökte sudda ut hennes betydelse tänkte hon inte låta det hända.
"Tyvärr har jag bråttom hemåt så jag kan inte stanna och samtala eller visa er runt."
Hon log, snett och förrädiskt, hoppades att orden kunde ursäkta bristen på svar på vad nu än hanen yttrat.
"Jag vet inte om Blair berättat för dig, men templet, det heter Arkona."
En bitterljuv känsla följde orden, kanske skulle hon aldrig får sätta sin tass där igen men nu skulle templet för evigt bära ett namn befläckat av henne.
"Ta väl hand om det, okej?"
Hur väl hon än kämpade kunde hon inte hindra rösten från att spricka vid det sista ordet. Hon försökte att inte låtsas om det då hon nickade sitt avsked till Abraxas och de övriga närvarande och sedan snabbt tog till luften och flydde platsen med tårar brännande i ögonen.


[Bara andra delen av inlägget som är relevant för Lykrosiare. Sammanfattning: Bambra chillar vid templet och ser Laali och Sirocco komma o gå, går sedan ner i det men blir snabbt försvagad och klarar inte av att beträda den heliga altarsalen pga sin vampyrism. På vägen därifrån stöter hon på Lykoris patrull, morsar och meddelar att templet minsann heter Arkona (ett smeknamn/förkortning hon använt på det under en längre tid) innan hon nope:ar iväg.]

Då en figur rörde sig i skuggorna klev Lamia fram och ställde sig vaksamt intill Abraxas och Naphula. Men oron verkade inte ha varit befogad då en ranglig fakarg med intensiv blick hälsade brodern som om de kände varandra. Lamia kopplade snabbt ihop namnen med Abraxas historia om underverket vid templet. Utöver allt annat fick detta henne att känan en lättnad över att de ändå verkade ha hittat rätt. Även om hon varit högst irriterad på Iros pikar hade hon själv också börjat ifrågasätta sin broders minne. Artigt stod hon kvar i tystrnad och lyssnade till fakargens rabblande. Hon verkade mycket mer känslofylld än vad hennes ord försökte ge sken av och gav sig av lika fort som hon dykt upp.
Lamia kunde inte hindra ett avfärdande skratt att sliåppa ur henne.
"Wow.. ja det där var, a lot?"
Sa hon och gav sin bror en menande blick. Men något hade de fått ut av det iallafall.
"Arkona, alltså?"
Hon nickade svagt, namnet lät respektingivande, heligt. Inte helt fel.
"Hon kom därifrån, markvägen, misstänker att det finns någon sorts ingång. Jag kollar in det, Iro, Mirai och Sekhmet - säkra en parameter och försäkra att inga fler utöver.. Bambra var här."
Med de orden började hon röra sig åt det håll fakargen kommit från, insåg att det var oväntat svårt att faktiskt finna hennes spår - nästan som att hon på något vis försvagat sin egen doft. Tack och lov syntes ett svagt eldsken tydligt i natten och visade vägen, avslöjade en trappa som ledde ner i jorden. Hon stannade och såg tveksamt ned längs de barrtäckta trappstegen, nedanför dem såg hon den första glödande facklan men inga ljud hördes nerifrån. Hon tog ett djupt andetag och vände sig mot sin bror.
"Vill du ha äran att gå först?"


[Gasar vidare förbi Bambra och mitt mastodontinlägg jag. Sammanfattning: Lamia berodrar Iro och Mirai + NPC att säkra en parameter och spårar sig fram till trapp-ingången till templet. Frågar om Braxen vill gå in först.]

    "Skoja inte..." svarade han med ett lätt skratt. "Inte för att Blair är så mycket bättre, så det går väl i släkten antar jag."
Han lät systern ta täten och följde henne när hon letade sig fram till trappan ner mot templet. Sist hade han ramlat in och flugit, om det nu kunde kallas det, ut. Den här trappan var ny för honom. Det var som om någon grävt ut den, och med tanke på att han nyss träffat Blairs syster kunde han ana vem som var den skyldige. Så länge ingen annan ramlat ner i templet var han och Blair de enda två som vetat om dess existens.
    "Vill du ha äran att gå först?"
Abraxas nickade kort utan att ge sin syster en blick.
    "Om Blair är där nere är det nog lika bra, utifall att han skulle ha en dålig dag eller nåt."
Han kunde bara gissa baserat på vad han själv hade gjort, men om någon han inte kände igen hade valsat rakt in i templet hade han nog varit något beskyddande.

Vaksamt tog han sig ner för trappan och in i templet. Det var en helt annan känsla där nere. Kanske inbillade han sig, men han kunde nästan känna gudarnas närvaro. Det påminde honom om känslan i Kaiwood, om än lite annorlunda. Han hade inte funnit några andra platser i landet som kändes likadant. Bara skogen, och templet. Arkona.
    "Hallå? Blair?" han ropade prövande men möttes endast av tystnaden. "Det verkar inte vara någon här, kom ner," ropade han över ryggen mot Lamia.
När hon stod i templets öppning vände han sig om med ett brett leende.
    "Välkommen till Arkona, kära syster."