Elden svepte omkring henne, verkade omringa henne, som om den vore överallt. Den bevingade motståndaren bar visserligen inte samma styrka som henne, men det verkade sannerligen inte som att det skulle hindra denne från att strida till sista blodsdroppen.
Locura var fast, och hon gillade det inte. Hon var tvungen att ta sig lös från denna obekväma situation. Så det var med all styrka hon hade som hon kastade sig bakåt, vred sig, försökte undkomma det grepp som hon dumt nog låtit den bevingade få om henne.

Något (Niara) kom flygandes från sidan, en silverfärgad varelse som gjorde ett tappert försök att bita sig fast i Locuras svarta fäll. Vampyren noterade knappt händelsen, och med de kraftfulla rörelserna skakade hon av sig den silverfärgade varelsen. Vem det än varit, så hade vampyren ingen fokus på den patetiska varelsen. 
Och sedan, utan att hon riktigt reagerade över vad som hände, låg Locura på marken med Dimitri över sig. Den bevingade bet tag i hennes ben, och tänderna blottades då Locura högg efter dennes strupe.
Men hennes rörelse hindrades då någon (Theano) högg henne i benet, och ett tjut lämnade den svarta vampyren. Med en snabb rörelse tog hon sitt andra ben och sparkade vem det än var rakt i huvudet. 

Återigen hade den bevingade ett stadigt grepp om vampyrens nacke, och flyktinstinkten blev allt starkare. Med all uppbådad styrka slet sig Locura lös, och Dimitrijs tänder lämnade djupa revor i hennes skinn. Blodet flödade från de öppna såren och fick hennes päls att kletas ihop till tjocka hårtestar.
Hon svepte undan från den bevingade, stannade upp, och hennes röda ögon glödde stridslystet då hon såg mot Dimitrij.
Men så svepte blicken över området. Hon kunde se sin kompanjon, den hon glömt namnet på, övervunnen av de dödliga. Hon kunde se hur vad som verkade vara en hel flock samlats runt dem. Hon kände hettan från elden som brann överallt omkring henne brände hennes skinn. Hon hörde den mässande stämman som på något underligt vis verkade ha en drogande effekt.
Och det då var i det ögonblicket hon insåg att det här inte var en strid som hon kunde vinna.
Ett väsande läte lämnade hennes strupe då blicken åter fastande på Dimitrij. Så den bevingade hade samlat en armé, så gulligt. Men nog skulle det komma en natt då hon var ensam, och tills den natten skulle Locura lugnt vänta i skuggorna. Hon hade inte bråttom, hon hade all tid i världen.

Ett leende spred sig i vampyrens ansikte.
"På återseende, du vingklädda."
Och ett kort skratt lämnade henne, innan hon svepte bort genom natten, lämnade de stridande bakom sig utan en tanke på varken den andra vampyren eller vrenen från Treontha. 
Det enda hon kände var en förnöjd känsla. Hon skulle återvända, och då skulle det hela utspela sig på ett helt annat sätt.

Det fanns ingen chans att blåbröderna skulle kunna lossa sitt grepp om vampyren. Hon hade önskat, men efter långa sekunder kom hon att inse. Den behövde brännas, nu. Niyaha försökte positionera sig bra i relation till måltavlan; få en klar uppsyn över bröderna och vampyren för att åsamka så lite skada som möjligt. Det var förgäves.
     Ögonblicket senare rann eld ur hennes gläntade mun likt vatten, ner över bogen och letade sig fram över den ojämna marken i en tunn strimma. Vid första kontakt med den ljusa vampyren flammade den upp explosionsartat. Ett isande skri av smärta lämnade vampyren när den panikartat slet sig i greppet av bröderna och elden. Tårar av rädsla och ilska vällde fram i den Antagnas ögon. Elden spred sig över trion och hur hårt hon än koncentrerade sig kunde elden aldrig hålla den precision hon önskat. Ljuset svalde både bröderna och nattabarnet, omöjligt att hålla reda på vem som blev bränd tillsammans med den odöda. Det enda som bekräftade att målet var träffat var det skärrande skriken i plåga från vampyren. Lukten av eld, svedd päls, bränt kött och blod sved i ögon och nos.

Nadie hade knappt begravt käkarna i vampyrens hals, innan hon kastades åt sidan. Allt blod hon fått i munnen - stulet blod - lämnade henne i en äcklad hostning. Kvickt rullade hon åt sidan för att inte vara i vägen för eventuella andra flockmedlemmar. Något svajigt kom hon på tassar. Det skadade benet smärtade, men hon trodde inte att det var allvarligt skadat. Ett rejält blåmärke och sår, visst, men hon kunde åtminstone belasta det.
   Niyaha nådde henne. Nadie höll sig stilla medan systern brände såret. Det gjorde ont, men hon visste att det skulle bli värre om hon försökte rycka sig undan. När det var färdigt vände båda systrarna sin uppmärksamhet mot bröderna.
   Bränn den, hade systern ropat, och det var vad som hända. Elden rann ur Niyaha, och snart stod bröderna och vampyren i brand. Nadie kände sig hjälplös. Hon visste att Niyaha försökte så gott hon kunde, men det var oundvikligt att inte bränna Arno och Oberon. När Nadie vände blicken mot den andra vampyren, den äldre, insåg hon att den var borta. Den ljusa vampyren var ensam. Oavsett vad den gjorde skulle den dö. Nadie undrade tyst till vilken kostnad medan elden bländade henne och lukten av bränd päls spred sig.

Besviken såg hon efter Loke när han kommenderat henne att stanna. Det sög verkligen att tvingas stanna. Orkidé kände på sig att hon kunde vara till nytta ute på slagfältet.
Inget att göra åt.
Orkidé suckar lätt och slokar med öronen. Så sant. Inget att göra åt. Det vore värre om hon trotsade reglerna och stack tillbaka i alla fall och då kanske råka orsaka mer skada än nytta. Men hon hatade att vara i templet. Hon kunde varken känna eller höra.
Bejaka din styrka och vänd den till din fördel.
Orkidé inser att hon inte har någon aning om vart rösten kommer ifrån. Det kändes som att det var någon som stod och viskade i hennes öra. Men när hon vred på huvudet var det ingen där.
Din styrka är inte på slagfältet.
Orkidé ser sig än mer förvirrat omkring. Hon ser åt Valkyrians håll men ungvargen kan omöjligt veta vad som rör sig i hennes huvud.
Gör det du är bäst på.
Ett leende placeras på Orkidés läppar och hon vänder sig mot de andra.
"Valkyrian". Hon uttalar flockbroderns namn och nickar åt honom att komma hit. Orkidé börjar sedan röra sig bland de flockmedlemmar som är kvar i templet och berättar hur situationen såg ut när de lämnade slagfältet och frågar Hector och Krita om det är något de behöver få hämtat till sig för att kunna stabilisera den skadade vrenens tillstånd. När hon inte känner att hon gör någon nytta mer så ger hon Valkyrian en lätt knuff i sidan för att han ska följa med henne. Orkidé går och ställer sig precis utanför templets gräns och hennes styrka och telepati kommer genast tillbaka till henne. Hon sträcker ut sitt medvetande och försöker känner av de som slåss på slagfältet. Hon koncentrerar sig och försöker få ut information om hur läget ser ut. Flera skadade men övertaget verkar vara deras. Utan att se på Valkyrian gör Orkidé helt om och springer tillbaka till Hector och Krita och berättar uppdateringen och hjälper sedan till att samla ihop vad som behövs för att kunna ta emot de tappra krigarna när de återvänder.

"Dimi!" Så fort vampyrinnan hade lämnat så rusade Niara skärrat fram till Dimitrij. "Du är skadad. Din vackra vinge, är den bruten?" Niara höll på att tappa fokus och prioritering helt av stressen, men hon tänkte göra sig säker på att Dimitrij skulle klara sig, med så lite skador som möjligt. Hon lutade sig över Dimi, mot hennes öppna sår och stod stilla medan hon lät tårar rinna fram ur ögat och ner i såren. Hon blinkade fram ett par tårar och backade sedan undan för att se henne i ögonen. "Hur mår du?"

När elden – den skinande, brännande, elden – svepte in över vampyren så övertog den snabbt allt i Arnos sinne. Rött, mörkt och bländande vitt. Doften av svedd päls. Smaken av bubblande kött och blod. Eldens brummande fyllde hans öron, blandad med monstrets gälla skrik. Blandat med Niyaha och Oberons röster. Blandat med Arnos eget tjut. För ett ögonblick var elden allt. Vampyren brann, och Arno brann med den.
     Det varade inte länge, men för Arno varade det i en evighet. Han kände vampyren vrida sig, förgäves. Ett sista desperat försök att komma undan innan den blev till aska i hans mun. Hans käkar slogs samman runt ett tjockt puder. Så snart som han var fri att röra sig så rullade Arno runt på marken. Han slog framtassarna över ansiktet, slog efter elden som brände över hans kropp, även efter att den släckts. Askan fyllde hans mun, hans lungor när han drog efter luft mellan smärtsamma rop. Han hostade, kippade efter ny luft som sved i sin kyla mot hans tänder och tunga. Han ville kräkas. Han kunde inte känna sitt ansikte, samtidigt som han var akut medveten om varenda del av sitt huvud och sin hals där elden bränt. Smärtan var förblindande vit.

Dimitrij vacklade när Locura slet sig ur hennes grepp. Hon fångade upp sig själv med den vingarm som inte sargats. Ljusa fläckar flimrade framför hennes ögon när hon mötte vampyrens blick. Ilskan brände genom henne, het och kontrollerad. Vid hennes sida kom Theano lite omtöcknat tillbaks upp på tassarna. Han slängde sig mot Locura precis när vampyren försvann från platsen. Smärtsamma skrik ekade mellan bergen runtom.
     Dimitrij spottade den svarta pälsen och blodet ur munnen innan hon rätade på sig. Niara sprang upp vid hennes sida. Hon frågade om hennes vinge. Dimitrij visste inte själv hur det såg ut. Hon hade inte tid att känna efter. Det kändes som att världen rörde sig för långsamt när Dimitrij vände blicken till tumultet längre upp i backen.
     ”Jag klarar mig”, hon såg snabbt på Niara. ”Se till de andra. Snabbt. Theano!” Dimitrij vände sig mot cestron, som varit på väg över klippkanten efter vampyren. ”Hon är borta. Samlas!” Hon drog ett djupt andetag och stålsatte sig inför smärtan när hon själv skyndade upp mot ungvargarna.
     Doften av bränt kött och päls var överväldigande. För bekant. Ett gammalt minne. Dimitrij tog snabbt in scenen framför sig. Askan av vampyren. De andra samlade runt en kvidande Arno, vars framkropp kläddes av svärtade, blödande brännsår. Han låg stilla, eller så stilla han förmådde, medan de andra försökte hantera situationen. Dimitrij drog in ett nytt, skarpt andetag. Hennes sida värkte, värmen som rann över den en annan än av eld.
     ”Nadie, kan du springa?” Hon fäste en skarp blick vid Nadie. ”Hämta Krita och Avani. Nu. Vi möter er nedanför.” Hennes röst var hård när hon vände sig tillbaks till de andra. ”Beata, så snart vi kan, kan du bära honom?” Niara hade snabbt tagit sig an att försöka förhindra att Arnos skador blev värre än vad de redan var.
     ”Oberon, elden.” Dimitrij mötte unghanens vilda blick. Hon behövde att han släckte de spridda eldarna runtom. Dimitrij skulle själv inte vara till nytta mycket längre. Andas. Fokus. Dimitrij vände sig mot Arno igen, där Niara fick hjälp av en skärrad Niyaha. Hon kände snarare än såg Theano vid sin sida när hennes ben vek sig. Hon föll in i hans sida, lät honom stödja sin vikt när chocken och blodförlusten snabbt började ta ut sin rätt.
     ”Niyaha.” Theano påkallade flocksysterns hjälp. Andas.
Fokus.
De behövde återvända till dalen.

Varelsen vred sig i brödernas grepp och Arnos tassar sparkade under honom. En missriktad spark träffade Oberon i magen, och han stönade ansträngt när luften gick ur honom. Med käkarna hårt slutna om vampyrens nacke tvingade han ner den mot broderns gap för att hämma den kämpande kroppen. Att medvetet driva monstret närmare Arno fick varje del av Oberons kropp att skrika i alarm, men de kunde inte riskera att den slapp fri. Det fanns inget annat sätt.
   Vampyren slutade aldrig skrika; stämman nu rå och desperat. Det ständiga suset i Oberons öron överröstades av Niyahas ringande stämma.
   "Bränn honom! Bränn honom till aska!"
   Bröstkorgen kändes trång när han knep ihop ögonen. Hennes ord eggade elden att stiga i strupen, men Oberon höll igen. Arno. Vid gudarna, Arno låg under dem. Fastklämd. Han kände sig desorienterad när han tvingade upp ögonen, men lyckades fånga och hålla Arnos blick med sin egen. De röda ögonen var färgade av desperation, med pupiller så sammandragna att de knappt var synliga. Oberon önskade innerligt att han inte kunde tyda dem; att han inte kunde se Arnos vädjan om att inte hålla tillbaka. Marken skiftade under hans tassar när insikten slog honom i ansiktet. Han ville inte, men vad hade de för val?
   Oberon försökte andas - så gott han kunde med munnen full av bubblande skinn. Han förankrade sig själv i Arnos blick, rädd att förlora sig själv i sin ilska när elden trängde upp ur gapet på honom. Lågorna var vilda och okontrollerade när de spred sig över dem. I ett lönlöst försök att skydda broderns kropp hukade sig Oberon över dem. Han noterade aldrig hur Niyahas eld beblandade sig med hans egen, allt för uppslukad av elden och vampyren under honom. Det var vampyrens fel. Vampyrens fel att Arno var fast. Vampyrens fel att Oberon skulle se sina vänner - sin familj - förgöras en efter en. Han hatade den.
   När elden blossade upp med tilltagen styrka och med ett sken så skarpt, tvingades Oberon blunda. Det flimrade olustigt framför hans slutna ögon när blålila lågor dansade i otakt med de orangea i ett försök att kväva dem.
   Det var över när den förkolnade kroppen vittrade sönder mellan hans tänder. Flammorna omkring dem ebbade ut för att slutligen dö. Efter sig lämnade dem svedd mark och finkornigt pulver. Vampyrens aska låg som en tjock hinna över munnens och strupens insida. Oberon svalde mot det torra stoftet. Det lämnade efter sig en bitter smak på hans tunga som i vanliga fall fått honom att vilja kräkas.
   Blicken var glasartad när den tog in den stoftklädda marken. Som under vatten var flockens röster diffusa över blodet som fortfarande susade i Oberons öron. Han försökte samla sig med ett par djupa andetag när en skarp stämma drog honom upp över ytan.
   "Oberon, elden."
   Helveteshunden tittade mot Dimitrijs håll med en blick som inte helt ville fokusera. Det tog en stund för orden att sjunka in och Oberon såg långsamt mot eldens riktning, vars lågor fortfarande stod intakta i samma halvcirkel från tidigare. Inga ord ville lämna honom när han öppnade munnen för att svara. Om det var av utmattning eller att halsen var torr aska visste han inte, men han fick nöja sig med att nicka kort.

[Så. Nu avslutar vi det här.]