Solen hade knappt kikat över horisontlinjen då hon lämnade Tvillingklipporna för att vandra norrut. Oreliel uppskattade de tidiga timmarna, då allting sakta men säkert vaknade efter nattens dvala. Stillheten och mörkret som sakta övergick till ett livligt färgskådespel. Med vana steg följde hon vandringsleden mot Tassemark. Hon var inte orolig över de levande döda som härjade längre in i det steniga och karga området: de som kallade sig själva för zombiejägare fullföljde sin uppgift väl och höll leden fri från de odöda. Dessutom litade hon på den kunskap hon snappat upp om dem genom att besöka de olika anknytningspunkterna för jägarna, samt sin egen förmåga att slåss, för att de skulle utgöra något riktigt hot mot henne. Men det kunde inte skada att vara extra vaksam utifall att någon av dem mot förmodan skulle komma för nära. Eldaren kände ingen rädsla för dem, endast... obehag.

Vindarna förde under dagen med sig gråa moln som hotade om nederbörd, men än så länge hade ingenting fallit. Den stora frågan var om hennes tur skulle hålla i sig hela vägen fram. Antagligen inte. Gudarna i det här landet var nyckfulla för att någonting skulle kunna vara säkert. Man visste aldrig när marken inunder hennes egna tassar skulle öppna sig och svälja henne hel. Oreliel kastade en hastig blick på sina tassar innan hon höjde den igen och fortsatte blicka framåt.
    Leden hade än så länge varit relativt tom. Endast ett fåtal vargar hade passerat henne under hela dagen. Men hon kunde inte påstå att hon var förvånad.

Av någon konstig anledning hade hon inte tagit dig ifrån Tassemark på flera dagar. Det hade alltid funnits någonting att hjälpa till med och hon hade blivit beordrad runt som vilken varg som helst. Inte hade det hjälpt att hon gnällde heller. Tillslut hade hon i alla fall blivit färdig med en uppgift tidigare än resten och kunnat ge sig av. Hon hade sovit vid sidan av leden och fortsatt dagen efter. Med sina raska kliv tog hon sig långt på en dag och hade hunnit en rimlig bit sedan gryningen.
Hon hade struntat i främlingarna som nickat artigt mot henne när de möttes på leden. Ända tills hon såg en mörk främling närma sig på leden. Främlingens öron var orimligt spetsiga och hon såg allt för ädel ut för att inte reta Arkal innan främlingen ens kommit inom hörhåll. Hon vred irriterat bak öronen, sänkte huvudet och blängde föraktfullt på främlingen medan avståndet mellan dem minskade.

Den tvefärgade blicken svepte över det karga landskapet, sökandes efter någonting hon egentligen inte visste skulle finnas där. En skepnad gök upp i hennes ögonvrå och det nätta ansiktet vändes framåt. En brun tik, relativt jämnstor med henne själv, såg på henne med brinnande förakt. Hon höjde på ögonbrynen innan hennes uttryck återgick till ett neutralt sådant. Utan att sänka hastigheten fortsatte hon framåt.
    "Suil, främling." sade hon och nickade vänligt åt henne.
Med graciösa rörelser passerade hon den ilskna honan, omedveten om att hennes handling endast skulle reta upp den andre ännu mer.

[Jag antar i alla fall att hon blir tjurigare xD]

Suil?
Vad trodde främlingen? Att hon var dum? Varför kunde den inte bara prata som en vanlig? Det var ju uppenbart att idioten kunde prata så man förstod.
"Lite upp över dina spetsiga öron va?" morrade hon och fortsatte blänga när främlingen passerade henne "Du borde komma ner från dina höga mammutar och se att världen inte är din! Alla böjer sig inte efter din vilja!" Hon såg efter främlingen som hade passerat henne. Vilken fräck än!

Oreliel stannade upp och klippte till med öronen innan hon vände sig om. På hennes anlete spelade genuin förvåning.
    "Jag har aldrig ansett att världen finns i min ägo." Det fanns ingen som kunde äga världen, hur gärna de än ville tro det. "Inte heller begär jag att någon böjer sig för mig."
Hon studerade kort den andres ansikte. Irritationen var lika tydlig som det faktum att solen gick upp och ner varje dag. Vad det var som hade skapat den kunde hon å andra sidan omöjligt säga.
    "Varför sådan illvilja gentemot någon som inte vill er något ont?"

Pha!
Jo tjena att främlingen inte ansåg sig högre upp än resten av dem med de där spetsiga öronen! Arkal var dock tillräckligt smart för att inte svara på främlingens frågor som knappt ens var frågor. Hon såg bara föraktfullt på främlingen när den stannade upp och studerade henne.
"Om jag hade varit så snäll mot alla översittare hade jag blivit nertrampad, så man kan ju säga att jag är på den säkra sidan." svarade hon med en hint av morr i rösten. Hon ville inte att den här översittaren skulle få nått svängrum.
"Men du tror er väll inte vara någon översittare, eller så tror du att du bara gör gott."

Förvirringen var lika tydlig hos henne som ilskan hos den andra. Inte heller blev hon något klokare på vad anledningen bakom denna ilska var då främlingen valt att ignorera hennes fråga. Oreliel kunde inte säga vad hon hade varit med om i sitt liv för att bli sådan, men att hon hade en skev bild av vänlighet stod klart för henne.
    "Vad jag än gjort för att reta upp er på det här viset, så ber jag om ursäkt. Det var aldrig min mening."
Hon vände sig om.
    "Och du har rätt, jag ser inte mig själv som någon förtryckare. Men de påstår att man känner andra så som man känner sig själv." hon såg sig om över skuldran. "Hade jag varit ni hade jag börjat med att rannsaka grunden till problemet."
Med lugna steg fortsatte hon sin vandring, fortfarande oerhört förvirrad över den andres uppförande.

Gud va den här vargen var korkad! Den verkade ju inte alls förstå att den ens var en översittare utan trodde sig bara vara en snäll liten varg utan mål i livet. När främlingen vände sig om och började gå blottade Arkal kort tänderna mot främlingens rygg och fnyste.
"Det är nog dags för dig att kliva ner från dina höga mammutar tills du möter nästa varg för den är kanske inte lika sjysst som jag är som låter dig gå!" ropade hon efter främlingen innan hon själv satte av i rask trav för att skaka av sig lite ilska.

[Avslutat?]

Den främmande tikens röst fick hennes öron att klippa. Oreliels steg saktade in, slöt sina ögon och drog ett djupt andetag. Hon ansåg sig ha relativt gott om tålamod, men även hon hade en gräns. Ögonen öppnades igen i samband med utandningen. Tassarna sattes återigen i rörelse. En försynt regndroppe slog emot hennes nos. Det dröjde inte länge förrän de blev fler och fler och snart föll ett stilla regn över henne. Hon såg fram emot att komma fram till Tassemark.

[Avslutat c:]