detta blir kort.

jag kanske blir kvar på numori. kanske inte. om jag försvinner, vet jag inte om jag kommer tillbaka. tiden får utvisa.
just nu försöker jag hänga kvar. vara aktiv. gå mot världen med ett flin i ansiktet.
det är inte lätt, precis.
just nu, känns det inte alltför svårt. men jag känner vinterdepressionen smyga sig på så som den har gjort de här senaste tre-fyra åren. och jag vet att då är jag inget trevligt sällskap, jag gnäller och tycker bara synd om mitt egna fanskap till liv, utan minsta tanke för någon annan.
många gånger har numori varit något som räddat mig genom sådant där, men den här gången känns det inte så. just nu är det stallet som håller mig uppe, och numori känns fortfarande som ett tvång.
tar jag inte kontakt med er på msn, svarar inte på meddelanden här, låter som en gnällig treåring ...
det är inte ert fel. det är aldrig ert fel.
ni vet vilka ni är.
älskar er. <3

Borde ha svarat här tidigare. . .


Älskar dig.
Vill inte förlora dig.

Hoppas du orkar, hoppas du kommer tillbaka!
Om inte; jag förstår.

Kommer sakna dig.
Verkligen.
Verkligen verkligen SAKNA.

Du är en viktigt person för mig lilla Huski!
Hoppas allt blir bättre, hoppas vi alla orkar tillbaka, men känn inget krav.
Numoori kommer alltid leva vidare. Det kommer finnas här i vänta på oss om vi vill återvända.
NÄR vi vill återvända, förhoppningsvis <3

Förstör den fina stämningen... Men varje gång nån funderar på att lägga numoori på hyllan är det "kanske kommer tillbaka nån gång"...
Tänk va mysigt om alla skulle logga in en sån där vacker dag när dom är 40-50 år gamla?
Sitter vi här och smårollar och snackar gamla tider... hah. Tänk så mysigt...
Gull..