[Öppet, bara hoppa in om ni vill. Javelin (NPC) är också med.]

Sammanbitet stod Paimonia och såg påden mörka lawartiken som inte gjorde annat än att glo tillbaka. Den unga honans andetag var tunga, och hon kände irritationen. Hon tränade hårt, och hon ville ha något för det. Men det enda Javelin hade gett henne hela dagen var en enda kommentar.
"Igen."
Hur många gånger skulle hon egentligen behöva göra den här dumma övningen? Det var bara att springa mellan träden, en övning hon hade gjort fler gånger än hon kunnat räkna. Det handlade om snabbhet, det handlade om precision, smidighet och logiskt tänkande för att välja den kortaste, smartaste vägen. Och inte hade något tidigare klagat. Paimonia själv tyckte att hon gjorde det alldeles ypperligt, mycket bättre kunde det då knappast bli. Hon hade inte ens bett Javelin komma dit och stirra på henne, nej. Lawaren hade endast följt efter henne, under tystnad som vanligt, och nu stod hon där med sina kritiska blickar.
"Kan du förklara vad jag gör fel?"
Paimonia fnös irriterat. Visserligen gillade hon Javelin annars, men att lawaren verkligen trodde att hon kunde stå där och under tystnad kritisera henne, det irriterade Paimonia något otroligt mycket. 
Javelin svarade med tystnad.
"Jaha, Javelin. När du nu vägrar öppna munnen och tala med mig kanske det inte är mig det är fel på, det borde ju vara hos dig felet sitter." Frustrerat tog Paimonia ett utmanade steg framåt. "Ska du inte vägleda mig behöver du heller inte stå här och glo som en idiot." 
Paimonia ville bara bli av med de dumma, kritiska blickarna som lawaren trodde att hon hade rätt att stå och kasta på henne. För Javelin hade ingen rätt, ingen alls, att behandla henne på detta vis!

Akira rör sig i utkanten och studerar scenen. Den blodröda blicken vilar på den bruna honan när hon tränar och sedan i irriterad frustration talar med den äldre tiken. Akira flinar lätt.
Bakom honom följer Sora i hans spår. Systern har inte lämnat hans sida sedan de beviljades in i flocken och han klandrar henne inte. Det känns bra att ha henne nära. Då vet han var hon är. Han föredrar att ha henne nära.

Tillsammans går se närmare och stannar på behörigt avstånd. Utan att säga något. De bara studerar scenen. Akira har inte längre flinar på läpparna. Men han ser heller inte helt likgiltig ut. Den där Paimonia verkar inte riktigt ha den smidigheten i kroppen som den där uppgiften kräver. Det roar den vita hanen. Men han säger ingenting. Som nykomlingar i flocken har de ingen rang att tala om. De är i botten. Inte har de något att säga till någon annan heller.

Medvetandet störde henne och hon vred på huvudet. I samma sekund sökte sig även Javelins blick mot de två ljusa vargarna som vandrat in för att skåda scenen som utspelade sig framför dem. Paimonias irritation ökade när hon såg att systern följde som ett släptåg efter sin bror, och mest irriterad var hon för att hennes telepatiska förmågor inte kunde känna av den här vargen. Vad var det för fel på Aosora när hon inte ens verkade existera på den telepatiska nivån?
"Vad gör ni här?" frågade Pai med en bitter röst.
Javelin sade ingenting, hon bara granskade de två nykomlingarna under tystnad. Kanske Paimonias irritationen kunde gå ut över dessa två nu, istället för över henne. Hon förtjänade det verkligen inte, hon var alldeles för bra för det.
"Ingen har bjudit in er, så vad förväntar ni er egentligen? Att jag och Javelin ska välkomna er in i vår träning med öppna armar?" Hon skrattade åt sina egna ord. "Patetiskt, ni måste förtjäna det."
Javelin höjde ögonbrynen medan hon lyssnade till Paimonias ord. Visst, Pai var en stor tillgång för flocken, det nekande hon inte till. Men den här stöddiga attityden... Nej, det var inte likt den Pai hon kände. Kanske det behövdes något som plockade ner henne på jorden.
"De är välkomna att delta. De kan säkert bidra." Rösten var väldigt lugn när lawaren talade. Javelin såg trotsigt mot Pai. Den bruna honan skulle inte tro att hon bestämde, inte här, inte just nu.

Akira ignorerar tonen i den bruna tikens röst. Det står redan klart att hon inte gillar hans och Soras närvaro i flocken. I skogen överhuvudtaget. Men han bryr sig inte. Shiva gav dem tillstånd att vara här. Om än motvilligt. Och i alla fall Akira vill bevisa att han har var som krävs för en accepterad plats i TBB. Det här är flocken mor föddes i. Det är här familjen finns även om de ser honom och Sora som smuts.

Akira hade tänkt svara när den äldre tiken säger att de är välkomna att delta. Öronen spetsas på huvudet på den vita hanen. Han ler lätt mot den äldre tiken.
"Det ser ut som en intressant övning. Skulle ni kunna förklara den lite närmare?" Frågar han och ser från den äldre tiken till den bruna tiken och tillbaka igen. Akiras blick är nyfiken och pigg och han vill veta så mycket som möjligt så han kan träna då bra som möjligt och bli så stark som möjligt.

Javelin såg på de unga vita vargarna, ignorerade det irriterande fnysande ljudet som kom från Pai.
"Ni såg hur eran flocksyster sprang." Hon visste att det skulle irritera Paimonia att hon kallade henne för en syster till de två vita, och det var därför hon valde de orden. "Samma bana. Så snabbt ni kan, utan att snubbla. Använd skogen till er fördel."
Paimonia stampade irriterat i marken med framtassarna. Det här kunde bara inte vara sant. Trodde Javelin verkligen att detta var okej?
"Tror du verkligen att veklingarna klarar av detta?"
Javelin vände huvudet mot Paimonia med en stillsam min i ansiktet.
"Vi lär aldrig få veta om vi inte testar dem."
Återigen vändes blicken mot de två unga vargarna. Ögonen fastnade på Sora. "Och du. Du får inte använda din snabbhet. Varsågod att börja."
Sora rös när lawartiken spände sina ögon i henne. Det var något med Javelin som alltid fick henne att känna sig illa till mods. Men samtidigt vågade hon inte säga nej. Så hon gjorde som hon blev tillsagd, ställde upp, och sprang det hon kunde runt banan, utan att använda sin kraft. Det kändes så långsamt att hon skämdes. Lawartiken sade ingenting när Sora gjort sitt varv, bara vände blicken mot Akira.
"Din tur."

Akira svarar inte utan vänder blicken mot Sora när den äldre tiken säger åt henne att börja. Det ger Akira en chans att igen se banans utformning. Något Akira ofta har tränat på är just smidighet och snabbhet och Ötamon var hans träningsområde. Bland de enorma träden kunde han känna sig fri för Akira har alltid gillat att använda kroppen. Att sitta stilla gör honom allt för rastlös. Träden sitter lite tätare i den här skogen men tekniskt sätt är de lika. Mor hade satt upp hinder på en träningsbana hon fixar så att flockmedlemmarna kude träna. Akira hade alltid avundats mors jordkrafter. Han hade även tränat flitigt på den banan.

Han studerar Soras framfart. Det ser kul ut när hon springer som alla andra utan att använda hennes ökade snabbhet. Sedan säger den äldre tiken att det är Akiras tur. Han skjuter ifrån med bakbenen och lastar sig fram. Han har ärvt mors smidiga kroppsbyggnad och han rör sig fram över banan utan större problem. Kurvor tar han utan problem och placerar vänt och strategiskt tassarna för att inte tappa fart både i kurvor och för att få bra avstamp inför hinder som ligger i vägen. Akira älskar att använda kroppen.

När han sedan avslutat banan och ansluter sig till de andra så händer tungan en bit utanför mun och andhämtningen är något ansträngd. Men han har ett leende på läpparna för det var så kul!

Sora tog de få stegen som förde henne tätt intill Akira när han hade sprungit sitt varv. Hans närhet var den enda tryggheten hon hade, och det var ingenting som hon ville vara utan i den här ogästvänliga skogen och bland vargarna som kallade den sitt hem.

Javelin såg på den två vita vargarna. Det hade inte varit perfekt, men det hade inte varit dåligt heller. Det verkade som att de hade fått någon slags träning där de kom ifrån, vilket de borde vara ytterst tacksamma över.
"Och om jag bar er, skulle ni göra samma sak igen utan att ifrågasätta?"
Hon såg på dem, samtidigt som hon talade med en lugn stämma. Att Pai var upprörd var en bonus av det hela. Att träna flockmedlemmar var faktiskt en uppgift som till viss del var hennes. Och dessa två var nu flockmedlemmar. Därmed skulle hon träna dem.

Aosora sade ingenting, hon bara nickade emot lawartiken. Hennes bror däremot svarade med ett starkt och säkert "Ja." Hon avundades hans självsäkerhet. Hon ville ha samma styrka som Akira hade. Ingen tvekan om saken.

Javelin vände huvudet mot Paimonia. 
"Du kan lära av de här två." De glödande ögonen mötte den unga honans irriterade blick. "Tålamod, Pai. Det är något du saknar. Träna på det innan jag ger dig fler råd." Lawarens röst hade fått en iskall ton när hon talade.
Paimonia stod frustrerat på sin plats, visste inte vad hon skulle säga eller göra. Att Javelin ens understod sig att tala till henne på det viset! Som att de två vita kräken hade något de kunde lära henne! Aldrig!
Och irriterad, frustrerad och upprörd vände Paimonia tvärt ryggen emot dem och lät ilskna steg föra henne bort bland träden. Hon sade inget ljud, men hennes telepatiska kraft lät alla i närheten höra ett frustrerat skrik. 
Ja, alla utom Aosora då. Den dumskallen var det ju något fel på.

När den äldre tiken så till Paimonia att hon kunde lära av Akira och Sora så kände sig Akira lite stolt. Han vet att han har en smidig kropp och även om Sora är den snabba av dem så är Akira ändå rätt snabb han med. Men mer på nivån av en varg som inte ha extra snabbhet till sitt förfogande.

När Paimonia stormar iväg hör han hennes thit insett huvud och känner sig lite segervis. Men han låter det inte stiga honom åt huvudet utan stannar kvar och tar till sig Javelins ord och uppskattar att hon lägger ner lite tid på honom och Sora och de fortsätter träna lite till. Detta får Akira att känna än mer att det här är rätt väg att gå.

[AVSLUTAT]