Havet var färgat blodrött av solnedgången med sina fantastiska ljuskådespeleri. Himmeln var glödade röd med rosa och gula skiftningar, solen var ljust gul i mitten med mörkröda, lysande kanter. Havet låg nästan helt stilla, de småvågorna som for upp på stranden nådde inte långt. Allting hade en rosaröd ton över sig, verkade så perfekt.
På den annars benvita stranden, nu lätt färgad rosa, vandrade en stor, vit hane. Han hade gulskimrande tecken av romber på ryggen och ett invecklat mönster i ansiktet. Vristerna hade gula tecken de med, formade som ränder med sneda spikar på utsidan. Hans gula kattögon såg sig omkring på stranden, stora snäckor som hade sköljts upp av vågorna låg utspridda här och var. Några träd stod i kanten av stranden, Zarec, den vita vargen, vandrade nära dem, men fortfarande på stranden.
Hans tassar sjönk ner i sanden för varje steg han tog, gjorde att han gick långsamt och tungt. Charmen, hans älskade kraft, var inte på alls, han hade ingen anledning att använda den när de närmsta djuren var fiskar. Hans tankar var ändå inte på stranden, de var bland bergen.
Den rosa, fluffiga honan på berget i solnedgången, hur hon misslyckats hålla sig undan från hans charm och hur hon trott sig blivit kär. Han såg tillbaka på hennes min när charmen försvann, smärtan av hennes kraft och hennes sorgsna och ilskna tjut efter honom. Minnena var både ljuva, hur arg hon blivit, och bittra över att han var tvungen att krypa därifrån.
Han skakade på huvudet, leende. Honor var så naiva några enkla ord, fjantiga dessutom, och de trodde blint på att man älskade dem. Visst var det väl charmen som skapade kemin, men fortfarande.
Irriterat fnös han, fortsatte gå omkring på stranden utan ett mål.

Han stelnade till, chockad. En rosa, ljust rosa, varg gick ner i vattnet, håret krusade sig lite i topparna. Vargen var smal, med stor yvig svans och längre hår längst huvudet. Mörkt chockrosa ögon. Han kände igen henne så väl, och lite fruktan kröp faktiskt i honom när han såg henne. Honan med tortyrkraften - honan som troligen hatade honom för allt i världen. Han hade skadat henne, inte fysiskt utan psykiskt, byggt upp henne bara för att krossa henne. Minnet av smärtan hon orsakat utan att ens rört honom brände fortfarande i minnet, han ville inte utsättas för samma smärta igen.
Han backade tyst, försökte att inte få henne att märka honom, han backade närmare de få träden i kanten. Snabbt klättrade han upp i trädkronan, blickade ner över stranden. Hon såg så mjuk och försvarslös ut, så lättmanipulerad. Så motsatsen till sin kraft.
Han visste inte vad han skulle göra, gick han ner till henne var han körd. Att möta någon vars hjärta och psyke troligen krossat med mening - då brukade inte den utsatta vara nådig. Han svalde, betraktade henne.

Han mådde lite illa när han såg henne, inte bara för att hon troligen skulle tortera honom, utan mer för hennes utseende. Han hade aldrig sett en liknande hona, hon var så otroligt vacker, skönare än alla andra. Han hade aldrig hört uttrycket "kärleken är blind" och kunde inte sätta ihop hennes otroliga skönhet med ordet kärlek. För hur skulle han, Zarec, charmören, kunna älska någon annan än sig själv? Honor är till för att krossa, det var hans åsikt. Älska? Det var deras uppgift att göra mot honom.
Men han kunde inte låta bli att känna något, något mer än bara rädsla att hon skulle tortera honom. Han kände skuld. Ja, skuld, över vad han gjort, han hade aldrig tänkt de tankarna innan men det var något... något han inte förstod.
Irriterat fnös han åt sig själv, vad tänkte han med? En valnöt? En honas hjärna? Han sansade sig, denna hona var inget mer speciellt än att hon kunde förmedla smärta. Inget mer.



[haha, han är så feeeeg xD Han är ingen modig typ, haha xD Och han tycker honor är idioter D:]

Han stelnade, som om han frös till is. Hade hon sett honom? Varför attackerade hon inte? Ville hon hämnas på tu man hand? Först satt han alldeles tyst, vågade inte göra något. Fallulah skulle mörda honom, bokstavligen. Men hon visste ju redan att han var där.
Försiktigt reste han sig upp, såg rakt in med sina gula ögon in i hennes rosa. Tystnad. Han vågade inte röra sig, men harklade sig och sa sedan med hög röst:
"Fallulah... long time, no see," sa han, lade till ett leende i slutet. Han talade engelska med det sista, hittade inget passande på svenska. Han använde inte charmen alls, man märkte att han inte alls var den skönheten han låtsades vara, även om han var vacker, man hörde felen i hans röst, hur hans röst inte höll samma tonart hela tiden. Inget fejkat den här gången, bara rent spel. Solnedgången var så otroligt vacker, han blev nästan förvånad att det inte var en illusion.
"Varför ska vi alltid mötas i solnedgången..?" flinade han, senast de möttes hade de också varit på en otroligt romantisk plats, i alla fall när det var fint väder och solnedgång. Hur romantiskt det var i snöstorm visste han inte riktigt.
Han var lite osäker i hennes närvaro, han ville ha krafterna att gömma sig bakom men vågade helt enkelt inte. Hon skulle nog inte gilla om han använde krafterna på henne igen.

[gaahh, nu får du skriva xD Svårt att skriva utan att hon vet vem han är än xD]

Chocken förstenade henne, hon blev stel som en pinne.
Stod bara där och såg på honom med en förtjusande liten rynka mellan ögonen.
När man får för många käsnlor på samma gång, händer det att man inte kan visa någon av dem.
Hon stirrade tyst på hanen medan han flinande frågade varför de alltid möts i solnedgången.
En rysning for över tikens ryggrad vid ljudet av hans röst.

Hon stirrade, och ville bara slita av det där fåniga flinet från hans ansikte.
Ingen dum idé.


(kort, du vet varför<3)

Han lade huvudet på sned, leendet sjönk lite till ett mer naturligt ett. Den rosa, rävlika honan han en gång lekt med... hon verkade inte arg på honom. Kanske hon spelade ett spel med honom, kanske hon helt enkelt hade förlåtit honom. Inte för att det sista var särskilt troligt, men han valde att hoppas tro det.
Han såg ner på henne, den lätt pastellfärgad honan. Hennes skönhet fick honom att stanna kvar med blicken, den långa, silvervita manen, den slanka kroppen med de långa rosa håren som krusade sig svagt i topparna. De neonrosa ögonen, de långa, förföriska ögonfransarna.
Han slappnade av. En känsla i hans mage pirrade till, något han aldrig känt förut. En vilja att hoppa ner och bete sig på samma sätt som han gjort på berget, bara att han skulle skippa charmen och vara äkta.
Han ryckte till, vad var det han tänkte med? Denna hona hade han använt som en leksak, och det var allt hon skulle fortsätta vara. Inget annat, ingenting av den där pirrande, glada känslan i hans mage. Hon var en idiotiskt, naiv, korkad, hona. Hon var inget speciellt, bara en leksak. Bara en leksak.
Han ryckte upp sig, funderade på vad han skulle säga till henne.
"Lulah...?" Han rynkade lite på ögonbrynen, hon verkade inte ha reagerat.

Hon hoppade.
Rakt upp, slank som hon var lyckades hon få fäste på stammen.
Raskt klättrade hon den sista metern, sedan var hon uppe.
Hon var tyst.
Såg honom i ögonen medan svansen svepte fram och tillbaka i lugnt tempo.
"Hej Zarec."
Hennes ljuva röst var lätt beslöjad.
"Hejdå, Zarec." Hon lade huvudet på sned, och log.
Satte genast på smärtan, lät den stråla metalliskt, obarmhärtigt, genom honom.

Hon fick ett ryck, och bet ihop tänderna med ett mordlystet ansiktsuttryck.
Lät varenda känsla strömma likt stötar och vågor genom hela hans kropp, varenda centimeter.
Chock, förödmjukning, ilska, aggressision, sorg, hämndlystnad.
Allt lät hon istället för att trycka ner henne, bygga upp styrkan i kraften.
Hon borrade in sin blick i hans och tröck en nätt tass mot hans kind, blottade tänderna och morrade.
Hämnden är ljuv.

Han log fortfarande när hon hoppade upp, hon verkade inte alls arg längre. Men något över henne verkade så... fejk. Så överdriven, något som fick hans leende att sjunka lite, förvånad.
Smärtan satte in.
Den var tusen gånger värre än den hon gett honom i bergen, smärtan kom inte pulserande utan fortsatte utan ett slut. Det brände i kroppen, blodet kändes som om det ville explodera och smärtan var olidlig. Hans kropp vred sig och ryckte till i stötar och från hans mun tjöt ett ilsket, smärtfullt ylande. Smärtan fick kroppen att vrida sig ihop till en liten boll, som i fallet ner från trädet fälldes ut med ett tjut. Sanden kändes mjuk mot hans kropp, men smärtan vägrade släppa.
Den sköna, rosa tiken, som lyckats få honom att känna något han aldrig stött på tidigare, var den som gjorde detta mot honom. Några sekunder under den smärta han kände förändrades hans tankar, lät honom glömma vem han alltid varit.
Han hade varit idioten, inte hon. Vad hade han tänkt med, den kvällen, som lekt med någon som henne, någon som han skulle känna detta för. Han ångrade sig så djupt in i sitt hjärta det gick, smärtan hon förmedlade var inte längre det som fick honom att yla. Visst gjorde det ont, men inget mot att inse vad han gjort.
Han hade förstört alla sina chanser att vara med den vargen han faktiskt... Även i tanken var ordet svårt att uttala.
Älskade.
Han slutade yla bara sådär, utan några ljud efter det. Smärtan borrade sig fortfarande in i honom, men han höll tyst, arg på sig själv över vad han just tänkt.
Han älskade inte henne, han älskade sig själv. Denna hona försökte mörda honom, denna känsla som spred sig i honom existerade inte. Han hatade henne. Just det, han hatade henne. Hatade henne. Inget annat. Ingen kärlek.

Hon njöt när luften blev tom under hennes tass.
Han föll, ylade och vred sig krampaktigt under hennes kalla blick.
Hon hoppade smidigt ner på marken, allt hände i slow-motion, kändes det som.
Hon stod över honom, ställde sig med sin lätta kropp på honom, tassarna sjönk ner i den mjuka vita pälsen som täckte hans muskulösa kropp.

Svansen svepte bakom henne, sopade i sanden.
Öronen låg slickade mot nacken och hennes blick var oundviklig.
Hon lät smärtan slockna.
Tårarna trängde fram i ögonen, hon grimarserade svagt och sjönk ihop, på honom.
Tårarna rann nerför hennes kinder, hon kunde inte stoppa dem.

"Z...zarec" hulkade hon tyst mot hans päls, uttröttad efter hämndens ögonblick.
Nu var hon bara utmattad och ledsen.
"Varför... gjorde du det?"
Hon menade det han gjort mot henne på bergets topp.
varför kunde folk inte bara vara snälla eller gå?
Måste de förstöra en?

När smärtan plötsligt slutade såg han upp på henne, hon stod nere på marken vid honom. Denna sköna, pastellrosa rävliknande varginna. Hennes perfekta ögon, hennes perfekta päls.
Utan att svara reste han sig upp, skakade av sanden.
Varför han hade gjort det...? Han var inte säker, visste inte vad han skulle säga. Det var sånt han alltid gjort, lekt med andras känslor. Han hade velat ha lite kul för en kväll, utan några konsekvenser. Men han visste att det var korkat, och han borde inte...
Han avbröt sina tankar där. Han var en idiot, han tänkte inte klart. Han hade haft kul den kvällen, han hade inte varit korkad. Honor var de som var korkade.
"Jag ville bara ha lite kul en kväll, och det hade jag," sa han, struntade i tankarna som skrek 'nej' till honom, att han gjorde ett misstag. Han hade all rätt i världen att få leka med andra om han ville, han hade kraften.
Han älskade inte henne, det var bara något han hittat på i smärtan. Så måste det ha varit, för han, Zarec, älskade ingen. Denna hona var en idiot, kunde hon inte bara inse att han lurat henne och det var dags att gå vidare. Hon var inte den som gjorde honom lycklig även nu när hon torterat honom. Hon var inte den som han inte ville släppa med blicken. Hon var inte den han älskade.
Hans tankar snurrade runt, det innersta inom honom sa åt honom att hon var underbar och hans medvetande sa åt honom att hon var hemsk. Han ville att hon skulle vara det sista, så han skulle slippa dessa tankar.

Hennes ögon torkade relativt snabbt.
Hon grät inte.
Även hon hoppade upp på sina smala ben och höjde huvudet för att stadigt möta hans blick.
Hon gick fram till honom och förde nosen mot hans öra.
"Kul?" viskade hon i det och snärtan till med svansen.
I nästan andetag tog hon ett steg tillbaka och såg rakt in i hans ögon.
Du kan inte gömma dig bakom lögner längre, lille Zarec. tänkte hon bittert.

Hon såg på honom medan något hotfullt började träda fram i hennes blick.
"Jaså, men nu är det min tur att ha lite kul. Vad säger du om det, din patetiska lögnhals? Du vet inte ens vem du själv är, och du underskattar kraften hos honor! Ångrar du aldrig något i hela ditt liv?"
Med de orden knäppte hon skoningslöst på smärtan igen.
Hon böjde sig fram och såg på honom genom ögonfransarna.
"Ditt hjärta är av sten" andades hon.

Han fnös precis innan smärtan drog sig över honom igen. Denna gången hanterade han det bättre, gav bara till ett mörkt, kort vrål när smärtan startade. Det kändes som om varje lem i hans kropp var i brand och söndersliten i miljoner bitar, men han bet ihop, kunde inte röra sig av smärtan.
Tankarna far omkring i hans huvud.
Han ångrade sig, det gjorde han. Han hade skadat denna fantastiska hona något oförglömligt, hemskt. Men det han gjort mot henne var en sak han gjort mot alla andra honor, och det hade inte blivit några konsekvenser av de mötena.
Han kom ihåg deras möte på berget, kunde inte låta bli att le lite mitt i all smärtan. Han vande sig vid smärtan ju längre den fortsatte.
Han mindes sången hon sjungit på berget, den spanska sången om gudinnan. Hon hade varit så ödmjuk, så snäll när hon varit drogad av hans charm. Så skön.
Hon var den vackraste varg han någonsin sett, som han mött. På det hade hon varit en underbar person när de mötts första gången, då hon blivit lurad att bli kär i honom.
Hans gula kattögon såg in i hennes, smärtan plågade honom så hans kropp stod blickstilla. Den spända kroppen till trots var hans ögon mjuka, lugna. Känslan i hans mage började igen, verkade som ett smärtstillande för den plågsamma smärtan hans kropp kände. Han kunde inte säga något med smärtan i kroppen, han kunde inte röra sig.




[udda inlägg...?]

En morrning letade sig ut ur hennes strupe.
Hon kastade sig på honom och väste i hans öra, arg på nytt.
"Du tror jag är en naiv idiot, va?! Men lilla du, gissa vem som är idioten! Du."
Hon hoppade bakåt igen och gick runt trädets stam, strök den slanka kroppen mot det medan svansen virvlade bakom henne.
Hon såg på honom med sina rosa ögon, kantade av långa svarta ögonfransar.

"Du hade mig. Du hade mig, men du var tvungen att fucka upp allting, eller hur?" morrade hon, slocknade smärtan.
Sedan gav hon honom en sista blick, och vände sig om och började gå därifrån.

När kraften släppte taget undslapp en lätt pust från honom, kroppen spändes inte lika mycket längre. Han betraktade henne när hon gick bortåt, den långa svansen som släpade lite i sanden och lämnade ett svagt streck på marken.
Tankarna i hans huvud for omkring, det undermedvetna ville springa efter henne, förklara sina känslor. Hans medvetande sade emot, han älskade inte henne. Såklart han inte gjorde, varför skulle han?
För att hon är vacker, underbar och trevlig när man väl beter sig bra.
En morrning åt tanken som kom, varför skulle hon vara något av de? Hon var vacker, men inget mer. Bara en irriterande bitch.
Men han älskade henne. Hon var den enda honan han känt något som detta för. Hon var en dröm som han förstört.

"Förlåt." Orden bara kom ut ur hans mun, han kunde inte hindra det.
Vad bad han om förlåtelse för? Hon fick hata honom om hon ville, han brydde sig ju inte. Hon var inte något speciellt. Inget mer speciellt än att hon var hans kärlek.
Han fnös åt sin tanke, fortfarande ogillandes den. Men han började inse, att det hans undermedvetna sagt var sant. Han älskade henne, men han hade förstört allt. Hon skulle aldrig lita på honom, gjorde hon det vore hon en idiot. Och han hoppades att hon skulle vara en sådan idiot och förlåta honom.

Hon stannade tvärt.
Lyfte blicken mot havet.
Det låg där, oändligt och lugnt, medan vågorna slog taktfast mot stranden.
Solen hade lämnat solnedgångens rand och stod nu strax ovanför horisonten.
Vågorna antog ibland en gyllene ton.
Vinden förde med sig en doft av salt, saltet som täckte hennes kropp efter vistelsen i vatten och sand.
Fukten fanns fortfarande kvar i manen, och den lockade sig fint runt hennes ansikte.

Hon sänkte sedan tyst blicken ner mot sanden, lät den vila mot den lena synen.
Hon kunde känna hans blick bränna i nacken, men vände sig inte om.
Han hade skadat henne, och nu hade hon skadat honom.
Var de alltså kvitt nu?

Hon suckade.
Ingenting skulle bli som förr.
Hon som hade valpen att ta hand om borde inte omge sig av andra problem.
Hon borde bara lyfta ena tassen, precis nu, och ta ett steg.
Sedan borde hon gå därifrån.

Nu.
Nej, vänta.
Varför då? Gå!
Nej, det är någonting som är annorlunda.
Annorlunda? Vad?
Hans röst lät.. ju... ångerfull.
Hah, seriöst? Nej. Gå nu.
Nej.
Men vad är det med dig? Gå nån gång! Han skadade dig, inte sant?
Jo, ja, men han sa ju nyss...
Bry dig inte om vad han sa! Han är en lögnare.
Kanske det, men han sa förlåt.
Jaha? Och?
Det är ett starkt ord..
Suck.

Hennes inre kamp slutade där.
Hon vände sig om och såg forskande in i hans ögon.
Hade han en kamp, han också?

Hon hade vänt sig om, hans ögon mötte hennes. Giftfärgade båda två, hennes i rosa och hans i gult. Hon hade inte sagt något, och orolig för att hon skulle försvinna från honom gjorde han något han alltid gjorde i stressade och oroliga situationer.
Charmen sattes igång.
Den kom explosionsartat, hade väntat på att få användas under den korta tid de mötts. Hans undermedvetna skrek ännu en gång 'nej', men charmen var redan igång och tänkte inte låta sig stoppas. Den här gången skulle han inte stänga av den. Den här gången skulle hon stanna.
"Fallulah," var allt han fick ut. Ett svagt leende ryckte i mungiporna, på något sätt började charmen ta kontroll över hans rörelser. Det hade aldrig hänt förut, han hade alltid gjort som han velat. Eller hade han det? Han hade alltid velat på samma sätt som charmen, att lura sig till allt han ville.
"Jag är ledsen, okej...?" Han talade sorgset, för innerst inne var han det. Huvudet lade på sned, ögonen såg rakt in i hennes och han tog några steg framåt.
Charmen ökade hela tiden, försökte ta kontroll över henne.

Hon fortsatte att se in i hans ögon medan han gick mot henne, talade.
Hon försökte ta blicken från honom, men kunde inte.
Va?
Hon försökte igen, men nej, det gick inte.
Hon var fast i hans blick.
Hans hypnotiserande ögon, så gyllene.. så... vackra.
Hon uppfylldes av en känsla, som om hon föll.
Långt, bort, ner. Svart, djupt. En avgrund.
Nej! skrek hennes medvetande innan det drunknade i hans blick.

Hennes kropp slappnade av.
Varje muskel, varje led, varje gen, varje cell i hennes kropp.
Bara... slappnade av.
Så där, nu var hon fast.
och hon kunde inte göra sig fri.
Hennes medvetande kämpade och fäktade, men fångades och snördes in, och stoppades undan någonstans långt in.
Charmen slog emot henne i vågor, hon hade inte allt varit beredd, hann inte försvara sig alls.

Plötsligt verkade Zarec väldigt... charmig.
Han sade hennes namn, och hon smälte direkt.
Han sade att han var ledsen.
Varför hade hon varit så hård mot honom innan?
Hennes nerdrogade hjärna fann ingen anledning till att kämpa emot.

Han såg fantastisk ut, tyckte hon.
Hans röst var lugnande, och han såg så otroligt ledsen ut.
Hon stod inte ut.
"Självfallet. Du är förlåten." hörde hon panikslaget sig själv säga.
Hon log ett bedårande leende och gick mot honom.
Kråmade sig framför hans blick.
Vinden fångade hennes man och lekte med den.

Hon kom fram till honom och var tvungen att luta huvudet tillbaka för att kunna möta den större vargens blick.
"Så stark du ser ut. Du skulle väl kunna fälla en hjort med bara ett slag, Zarec?" spann hon och gned sig mot hans sida när hon gick förbi honom.
Hennes svans släpades efter som släpet på en balklänning.

Han glömde bort det i hans undermedvetna som sa åt honom att det han gjorde var fel. Den han älskade, han hade vant sig vid det ordet nu, stannade hos honom, älskade honom, när han använde charmen, så varför skulle han inte fortsätta nu? Leende gick han närmare, när hon påpekade hans styrka fortsatte han bara le.
"Om jag har dig som peppar mig, sköna, så klarar jag nog allt," lirkade han, han var framme vid henne och hade sitt ansikte precis mot hennes.
Han blickade in i hennes ögon, mjukt och vänligt, och blinkade långsamt medan han strök sin nos mot hennes kind. Lätt, inget tryckande alls, som en vindpust. Strandens solnedgång höll på att försvinna i horisonten, men han lät en illusion pausa naturen runt dem.
"Fallulah..." Han sa inget mer än hennes namn, behövde inte det. Hans nos var vid hennes öra, hon borde hört hans andetag tydligt. Långsamt drog han tillbaka sitt huvud från hennes öra ner till hennes nos. Hans svarta läppar gav henne en lätt, säker kyss på nosen, visste inte om han skulle gå längre.
"Jag älskar dig."
Orden uttalade han långsamt, ingen antydan till ett leende och med mjuk allvar i rösten.
Hon stannade hos honom, bara för hans kraft. Hon älskade honom inte på riktigt.
Han skakade på huvudet, ville få bort de tankarna ur huvudet. Det var inte charmen som gjorde detta, det var att hon var kär. Det måste det varit. Han förde sina läppar mot hennes, kysste henne älskvärt. Under kyssen blundade han, lycklig. Det var inte charmen som gjorde henne kär, det var han. Hans personlighet, hans utseeende. Charmen hade inget med det här att göra.
Samtidigt ökade charmen för varje sekund, kämpade för att begrava allt medvetande inom den rosa honan.

Hon log och ögonen mjuknade.
Om han hade henne, skulle han klara allt?
Hennes hypnotiserade jag ignorerade det omöjliga i den frasen, tyckte bara den var romantisk.
Hon kände hans andetag intill sitt öra, hörde sitt namn viskas med den där hypnotiserande lugna rösten.
Hon såg in i hans ögon och klippte med ögonfransarna när han kysste hennes nos, lätt.

Hon älskade honom av hela sitt hjärta, och han var den ende i hela världen hon ville vara med just nu.
Han såg fantastiskt vacker och ståtlig ut, och solnengången skimrade i hans utsirade gyllengula mönster.
hennes ögon bokstavligen glittrade.

'Jag älskar dig' hörde hon honom säga.
Åh, vad länge sedan det var Fallulah senast hörde de orden.
Tre underbara ord.
"Jag... älskar.. dig med.." mumlade hon och ett glädjestrålande leende prydde hennes läppar.
Sedan blev hon helt överväldigad av känslor och charm, och tryckte sina läppar mot hans i en solnedgångskyss som tycktes skaka världen.
Någonting rasade ihop med en suck, det kan ha varit hennes sista fria vilja eller någonting.

Han släppte henne långsamt, njöt av de sista sekunderna av kyssen. Tankarna om att han egentligen inte var älskad, att det enda hon älskade var charmen smög sig på honom, klagande. Hon var hypnotiserad av hans charm, inte hans sanna jag.
Han försökte inte tänka på det, ville inte erkänna det för sig själv. Men tankarna envisades med att vara där. Vad skulle hända om han stängde av charmen? Skulle hon verkligen älska honom?
Irriterat ruskade han på huvudet, försökte ignorera tankarna. Hon älskade honom nu, det var allt som räknades. Han kunde alltid använda charmen vid nästa möte, och vid det efter, och så vidare. Han skulle aldrig få vara oälskad.
Långsamt sträckte han åter fram nosen mot hennes öra, lät henne höra hans andetag och sedan viskade han mjukt i hennes öra.
"Lulah, vill du se någonting helt fantastiskt?"
Hans röst var mjuk och lugn, hans gula kattögon betraktade de vackra dragen i hennes ansikte. En sekund glömde han bort charmen, den försvann i någon sekund men for tillbaka så fort han förstod att den var borta. Hon fick inte förstå att han inte var så perfekt som han verkade.

Hon blinkade långsamt med ena ögat, fick en utmanande glimt i ögonen.
"Vågar du visa mig?" spann hon hon log snett mot honom.
Hon kråmade sig och kysste honom igen.
Vinden fångade hennes silvervita lockar och lät dem sedan sjunka tillbaka över skuldrorna igen.
Fallulah var utom kontroll, men samtidigt helt under hans kontroll.
Hon hade ingen aning om vad hon själv sade eller gjorde när hon var hypnotiserad.
Hon var fullständigt i hans våld.

Stranden var en vacker plats, och solen glödde.
En passionerad stämning tycktes dominera, och vågorna slog mjukt mot stranden.


(kooort)

Ett klatschigt leende innan han förvandlade illusionen runt dem. Upp ur vattnet flög en skock med fåglar, de såg ut som om de var gjorda av vatten till att börja med, men formades till att se ut som riktiga fåglar med lätta fjädrar. Fåglarna flög omkring på himlen, och formade sedan sig till ett mönster. När alla fåglarna var på sin plats var det ganska enkelt att föreställa sig vad de formade.
Strecken av fåglar färgades rosa, och förtydligade vad de föreställde. Konturer av hennes ansikte, med vissa fåglar utsatta mitt i för att tillsammans forma detaljerna som ögonen, nosen och munnen.
Han log mot henne, det var lite överdrivet med illusionen, men han brydde sig inte. Han gav henne en kyss, långsamt, och illusionen av fåglarna tynade bort. Hon var helt och hållet hans.
Han släppte henne inte i kyssen, och njöt så av den att han glömde hålla charmen uppe. Den försvann helt och hållet, men han märkte ingenting. Han fortsatte bara kyssa henne.

[Lite kort, men aja ^^ Han kysser henne igen :O Utan charmen också o.o]

Hon besvarade kyssen.
Allting verkade perfekt, och fåglarna var vackra.
Men plötsligt stelnade hon till och slog upp ögonen.
Pupillerna smalnade och hon stirrade kallt på Zarec.
Charmen krossades totalt.
Hennes medvetande bröt sig ut, hans hypnos slogs i spillror.
Skärvor flög åt alla håll, osynliga.
Känslomässiga.
Medvetandet sträckte på sig och gäspade, och andades in den friska luften.
Det var fritt.

Hon fann sig själv ultrasnabbt stå i försvarsställning.
Den rosa honan blottade tänderna och morrade.
Sedan fick hennes sinne en kick, det skrek.
Fly!
Hon förblindade honom med mörker.
Sedan vände hon tvärt på klacken och sprang.




(Svara och sedan avslutar jag ^w^)

Charmen var borta. Tanken slog honom inte fören det var för sent. Mörker, det var allt han såg. Han snurrade runt, försökte se något. Ingenting. Den rosa var borta.
Såklart hon var borta. Han hade tappat charmen, och charmen var allt som höll henne kvar. När drömmen var borta ville hon inte vara kvar, så enkelt var det. Han ylade efter henne, sprang åt det hållet hans nos var vänd mot. Kallt vatten skvätte upp mot hans vita ben när han sprang ut i vattnet. Han visste inte var hon var. Lulah var borta. Allt som var kvar av henne var mörkret.
Han gick åt det håll vattnet verkade bli grundare och kom upp på stranden igen. Huvudet var lågt, han hade gjort ett misstag och nu var hon borta.
Vem behövde honor egentligen? Han försökte rycka upp sig. Hon var svag nog att ge efter för hans charm, så hon var ändå inget att ha i längden. Han fnös till, höjde huvudet.
Men innerst inne ångrade han sig att han glömt bort att hålla charmen uppe. Han ville inte att hon skulle ha försvunnit.