Solen stod högt uppe på den blåa himlen, strålarna kastade sitt värmande ljus över den stora gröna skogen och dess invånare. Fåglarnas sång hördes överallt i skogen och bland de massiva trädkronorna. invånarna i skogen var och antingen betade eller jagade, ja det rådde fullt liv i den vackra skogen.

En stor svart varg kommer gående på stigen med en föraktfull min på läpparna, hans svarta lugg hänger ner över hans gröna ögon och ett ärr syntes vid hans ena öga. hans hållning är stolt, dominant, en cestrovarg med mycket muskler och kraftiga käkar. Han sveper nonchalant med svansen och klipper lite med öronen och fnyser åt fåglarnas glada sånger.

han ville bara få tyst på det där tramsiga glada kvittrande, att höra och se glada miner eller sånger fick honom att vilja kräkas. Han håller sin stolta hållning och morrar lite åt några rådjur som står i hans väg. Hans känsliga nos uppfattar en annan vargs doft i närheten, han ler ett elakt slugt leende och börjar styra stegen ditåt.

(Paxat till Dyami)

Det var en vacker dag och solen stod hög på himlen. Fåglarna var i full gång med att försöka finna sig en partner elelr höll på att bygga bon. De sjöng vackert och hela stämningen i skogen var fridfull.

Den snövita tiken låg som så ofta högt uppe i trädet på en av de massiva grenarna flera meter ovanför marken. Här låg hon och njöt av solens varma strålar mot sin rygg och hon kände sig väldigt bekymmersfri denna dagen. De orangeröda ögonen var slutna och de ryckte lite lätt då och d i hennes svanstipp. En av de få sakerna hon hade kvar sedan hon genomgått reningsriten. En vana från hennes ungdom som halvninja.

Han går vidare, på stigen, medan vargens doft blir starkare. Han ger ifrån sig en kort fnysning när han känner att doften tillhör en tik. Han klipper med öronen och ser sig med sina gröna ögon och det rycker lite i hans svans.

han kände doften, men kunde inte se tiken som doften tillhörde. han fnyste och ruskade smått på huvudet. han gick runt och nosade på marken och i luften, han kände hur irritationen växte och han ger ifrån sig ett högt morrande. - Kom fram kom fram...

Hon öppnade sakta ögonen då hon hörde ljudet av steg nedanför och såg den svarta avrgen gå omkring hennes träd och vädra efter henne. Ett litet leende spelade på hennes läppar då hon kunde höra honom morra och säga åt henne att komma fram. Han verkade vara rätt frustrerad över att känna doften men inte hitta dess källa.

Ami låg tyst en liten stund innan hon gav ifrån sig ett klingande skratt. Inte elakt utan roat. "Seså min vän.. Använd nosen bättre så skulle du funnit mig tidigare." Hon gjorde dock ingen ansats till att komma ner från trädet. För henne var det naturligt att följa dofter även uppåt och hon tänkte itne på att de flesta inte brukade befinna sig högt uppe bland trädens grenar.

Han rycker till när han hör ett roat klingande skratt uppe i trädet. han tittar upp och ser en vit varg ligga uppe bland träden. Han morrande och stryker bak öronen. - Sen när är vargar klättrare? han blänger på henne med sina gröna ögon.

han sveper med svansen och ser mörkt på henne, han slickar sig om nosen och muttrar lite för sig själv. han tycker det är väldigt konstigt och onaturligt att en varg skall vara uppe bland träden.

Hon lade bara huvudet lite på sned och såg på honom. "Det är inte så ovanligt som du tror min vän" Hon svepte mjukt med svansen som hängde ut från träd grenen och ett roat leende spelade på hennes läppar. Hon var väl medveten om vilken tid det var för henne och hon tänkte inte riskera något med en hane som denna. "Har du försökt klättra någon gång?

Han kunde känna en sötaktig doft ifrån tiken och han morrande upp mot henne. - det är onaturligt min sötnos. han flinar elakt slugt emot henne, han backar undan och tittar upp på tiken och sveper lite med svansen och skrattar högt och elakt. - nej och jag tänker inte försöka det heller sötnos. han håller kvar sin stolta hållning, aldrig att han skulle förödmjuka sig själv att klättra. hans far hade lärt honom ett och annat och minnena av hans far fick det att mörka av hat i hans ögon. - så du är en lite rädd flicka sötnos?

Då hanen kalla
Hennes sätt att ta sig ner var det snabbaste men farligaste sättet. Dock var hennes kännedom om sin kropp och om naturen så slipad att hon kunde falla från den höjden och landa utan att ta skada. Ett ypperligt sätt att visa upp den styrka hennes kropp innefattade. "Så herr modig.. Få se dig göra om något liknande utan att bli rädd"

Han följer henne med blicken och fnyser föraktfullt. han är ingen trädlevande djur, han är en stolt markbunden djur och det är på marken han skall vara på. Han betraktar den vita/gråa tiken med föraktfull blick. - vadå? klättra i ett träd som en ekorre eller vadå? han piskar med svansen och sätter sig ner och fnyser åt hennes kommentar. Aldrig att han tänkte klättra, inte så om han skulle få betalt för det.

Hon betraktade hanen och fös sedan kort till. Han påminde henne om HONOM och de fick henne att genast resa raggen. Han betedde sig lite lika och det fick henne att vilja trycka till honom men hon behärskade sig. HAN var död.

"Bara för att ni inte kan göra det behöver det inte vara något fel med det,. Att kunna ta sig upp i ett träd kan vara ett bra försvar men även ge möjligheter till attacker man annars inte skulle få"

han rynkar på nosen och skakar på huvudet, den här tiken är verkligen irriterande, han ser på henne med en kall hård blick, han förstod sig inte alls på henne och vad hon gjorde uppe bland träden.

han piskar till med svansen och morrande åt henne, han morrande bara varnade åt henne och raggen var en aning rest, men mer så gjorde han inte, han tänkte inte slösa sin energi på att attackera henne. - Så det säger du? säger han med en uttråkad röst. Han sätter sig ner och kliar sig bakom örat på ett nonchalant sätt, - men ett träd kan också bli en fälla eller ens död. han syftade på oväder och blixten som kan träffa och flodmassor som kan dra omkull träden och man kan ju fastna i trädgrenarna om man inte är försiktigt.

Hn log snett åt hanen, "Sant att ett träd kan bli en fälla men även jorden kan bli en fälla. Marken kan försvinna under ens tassars och en flodvåg kan svepa bort dig från ordens yta, het lava kan välla fram och bränna bort köttet på ens ben" Hon svepte till med svasnne och musklerna spelade under hennes snövita korta päls,

han skrattade till, han kunde inte låta bli. han tycker tiken är väldigt underhållande. - världen är full av faror sötnos. Han gäspar en aning och vinden river tag i hans tjocka svarta päls, han möter hennes blick med sin hårda gröna blick. - så vad skall man göra om man inte är säker någonstans sötnos? Skulle man klättra i träden?, eller flyga? han skakar på huvudet, vart skulle man ta vägen om man inte var säker någonstans, men han är inte rädd för utmaningar. han skulle visa dem, han skulle visa dem alla, att han är inte längre den svage av dem. ett lågt hatfyllt morrande lämnar hans strupe.

Hon log lite mot honom men inget vänligt leende. "Om man är rädd för faror och inte vågar möta dem kan man lika gärna lämna över sig själv till Chaibos och låta honom avgöra ens öde" Svarade hon självsäkert. "Faror finns överallt vad man än gör för att undvika dem. Ingen plats är säkrare än den andre, förutom Morikos helgedom, där kanske man är säker"

han höjer på ena ögonbryt och skakar på huvudet - jag backar aldrig för något sötnos. Han hånler och ser elakt på henne, - och om gudarna nu finns så borde de väll inte orsaka de här chaoserna runt om i numoori? han fnyser hårt och ruskar smått på huvudet.
han känner hur vinden hårdar till och några regndroppar träffar hans nos, han suckade irriterat och blänger upp på himlen, " and here we go again" tänker han surt för sig själv. han är rejält trött på gudarans krig mot varandra.

Hon såg irriterat på honom och fnös kort till. "Ni är antingen mycket modig eller mycket dumdristig som ifrågasätter gudarnas existens. Och jag gissar att det är de andra ni är" Hon svepte till med svansen och såg upp på himlen. Ännu ett oväder var på väg. Hon såg på den svarte hanen igen och hennes ögon hade en hård glimt i sig.

Hennes irritation roade honom, fick honom att njuta, han älskade att se hur andra blev irriterade eller tappade kontrollen. Hennes hårda blick bekom honom inte ett dugg och ovädret som började komma in gjorde att han funderade på att söka efter skydd. - modig ja, dumdristig nej. han flinar kallt och sveper med svansen. - jag sa att jag inte tror på gudarna, jag menar om de värnar om oss så borde de itne orsaka det här chaoset och förstöra våra hem. Visst trodde han på gudarna, men att se sitt nya hem förstöras av dem fick honom att bli arg, han tycker det är dumdrisitgt utav dem att förstöra deras hem och kanske rent utav världen.

han sveper lite med svansen och möter hennes blick med sin. - seså snäckan, ta bort den där hårda blicken, du är mycket sötare utan den hårda blicken. Han flinar emot henne och klipper lite med öronen.

Hon såg på honom och fnös kort men sedan drog hon ett djupt andetag. Han var inte värt besväret och hon ville itne slösa energi på honom. "Så du ifrågasätter gudarnas val? Kanske ahr vi inte följt deras väg och därför straffar de oss. Sånna som du kan jag förstå att de straffar" Sade hon med en len röst som uppenbarligen avr för att reta honom.

Hon svepte till med svansne och hennes hållning var stolt och den visade att hon itne tänkte backa undan för denna hane. Hon avr inte rädd för honom och hon visade det tydligt. Irritationen hon ahft hade försvunnit och nu visade hon bara upp ett lugn. "Ni kan reta mig bäst ni vill och kalla mig vad ni vill men det kommer inte påverka mig mer"

Han fnyser åt hennes kommentar och att hon pratar med honom med en len röst retade upp honom men det visade han inte, han tänker inte visa sig svag igen. Han stryker bak öronen och kastar bak huvudet och skrattar. - tack för din visdom sötnos! han slutade att skratta men det ryckte fortfarande i hans mungipor. - skulle göra dig lyckligare om jag skall tänka på det du sa? Den gröna blicken är hård men retsam, han hade inget emot gudarna, men inget för dem heller, vad hade de gjort för honom? nej han var neutral mot dem. - jag är varken emot eller för gudarna sötnos. Han kliar sig bakom örat igen och gäspar. Allt det här gudasnacket fick honom uttråkat. Det som händer, händer så är det bara.

AVSLUTAT!