Virel hade vandrat vidare tills han kommit till Mardouf, sen hade han följt den stora sprickan norrut, vilket ledde honom upp i eldskogen, han var förundrad hur något så hemskt kunde hända, sist han var här var området fortfarande känt som lövskogen, och han kollade sig omkring för att ta in de nya synerna sen hans förra besök.
Hans blick fångade en fjäril och han följde den med blicken en stund och suckade lätt innan han travade framåt, det var en vacker plats nu, så långt efter olyckan, det var otroligt hur liv kunde återvända till en plats efter så mycket förstörelse och död, han fann det inspirerande, som om att det spelade ingen roll hur illa saker såg ut så skulle de alltid bli bättre, även om han inte funnit sin plats ännu betydde det inte att han aldrig skulle göra det, vem visste ifall han inte var närmre det än han visste?
[Kasai]

Den här skogen fascinerade honom, på många sätt. Det var för honom uppenbart att den tillhört den skog som numer var hans hem, även om det även fanns självklara skillnader. Branden hade ärrat området, men växtligheten kämpade väl för att ta det tillbaka, snår och buskar färgade landskapet grönt, även om det bara var låg växtlighet som inte hunnit återhämta sig efter branden som förändrade skogen. De äldre, nu döda, träden sträckte sina förkolnade armar emot himlen, inte längre i en kamp för att få nära sig i solens ljus, utan en ständig påminnelse om livets skörhet, och eldens förödelse. Det sade honom mycket, och hade gjort det redan första gången de vandrat genomskogen, även om han inte haft tid för många reflektioner då. Han ägde eldens element, och det här var ett bevis för honom, om hur destruktiv den kunde vara om han inte hade kontroll över den.
 Vandringen han tagit skulle inte skada flocken, han hade sett till att fix med teamet innan han gick och han var inte långt borta, han kunde komma tillbaka relativt snabbt och han planerade inte på att gå mycket längre än så.
 En lätt bris förde med sig doften av en främling och Kasai tog direkt tillfället i akt. Han träffade nästan aldrig främlingar, de flesta han träffat var med i flocken på något sätt, en flyktig tanke fladdrade till den bruna bevingade hanen och han tryckte snabbt undan den, trots värmen som spred sig i hans anlete. 
 Det skulle nyttja honom att träffa fler utanför flocken, ge honom mer erfarenhet. Han satte benen i rörelse mot doftens källa, och ägare.

Virel funderade på att vandra vidare, den här platsen var vacker på ett fascinerande sätt, men det var inte hans hem, och inte kändes det som om den skulle kunna bli det heller, så han fick helt enkelt vandra vidare och hoppas att något hände på vägen som ändrade hans mål, för även om han ville till savannen väckte den dåliga minnen hos honom.
Han började gå lätt mot öst när ljudet av tassar nådde honom, brisen hade varit felvinklad att han inte kände doften av den varg som närmade sig, han vred sig mot ljudets källa för att få syn på en gestalt som var på väg mot hans håll och han satte sig ner och blickade ner i marken för att visa att han inte var ett hot mot vem nu än denne person kunde vara, var det något han ville undvika var det bråkigheter.

Mellan de mörka stammarna uppenbarade sig snart en ljus liten hanne, om än äldre än honom, så var han mindre. Ett vänligt leende låg över Kasais läppar och den udda blicken sökte över hannen en snabb gång innan han mötte dennes blick.
 "Var hälsad" Hans röst var mjuk, om än mörk, och det fanns vänlighet att hämta ur tonen. Han stannade på ett behörigt avstånd, och satte sig ner, så som hanen redan gjort, för att inte verka hotfull, och visa att han inte hade några dolda avsikter.
 "Mitt namn är Kasai" Han hade sedan barnsben fått lära sig om vänlighet, vett och ettiket, och man hälsade alltid innan man bad om någon annans namn. Tankarna fladdrade åter till den bruna hanen, och åter hettade hans kinder, kanske... Kunde han... Öva.
"Är det oartigt av mig att be om namnet på en så stiligt ung man?" Blicken hade åter sökt sig til hannens, och han hade försökt få in en flirtig ton i sin mening. Ett Snett litet leende hade lagt sig över läpparna, i ett något klumpigt försök att vara charmig.

Den andre hannen mötte hans blick och hälsade till honom, hans röst lät vänlig och Virel kände att det var sanningsenligt, han kanske litade för lätt på främlingar men han ville tro att de flesta hade godhet inom sig.
Främlingen introducerade sig som Kasai och Virel nickade för att visa att han snappat upp namnet och snart därefter frågade hans eget namn samt att han kallade honom en stilig ung man och han grimaserade lätt, han var ovan vid att höra det och han gillade det inte riktigt, han kände sig inte riktigt som en hanne.
"Jag heter Virel och skulle uppskatta om du inte kallade mig det, jag känner mig som varken hona eller hane, annars var det inte oartigt"
Han var uppriktig, rakt på sak, det var det bästa sättet att tackla problemet på.

Kasais klumpiga dörsök till att flörta föll pladask, i en våldsam våg av nervositet och en lätt pinsam tystnad efter det att främlingen, Virel, talat. Kasai harklade sig lätt, ursäktande, innan han talade med en uppenbart ångerfull stämma.
"Ursäkta mig snälla, om jag bara vetat" han avbröt meningen innan det bara blev menlöst nervöst pladder.
"Vad vill du hellre bli kallad?" Han ville gärna göra rätt för sig, och han skulle försöka så gått han kunde, även om han inte riktigt visste vad det var Virel menade, det skulle vara allt för oartigt att rätt ut be honom försöka förklara.
 Kasai log vänligt och uppmuntrande mot honom, hoppades att framstå betryggande.

Kasai ursäktade sig och lät ytterst ångerfull och Virel skakade på huvudet med ett leende.
"Det är ingen fara, det kunde du inte ha gjort"
Kasai frågade vad han hellre ville bli kallad och där tappade Virel bort sig lite grann, han hade ingen aning om det, det var inget han gett mycket tanke, faktum att det var förut han gått och tänkt mycket om sitt kön, på sista tiden hade han bara vandrat för att hitta sitt hem.
"Jag... Jag vet inte riktigt" Sade han uppriktigt "Varför inte bara Virel?"
Han var bekväm med sitt namn åtminstone och hade inga problem med att kallas vid det.

Kasai log ursäktande, även om Virel försäkrade honom om att det var okej, att han inte kunnat veta. Ändå kände han att det på något sätt var hans fel, han ville så ogärna såra folk oavsett om de främlingar eller ej. Men han var iallafall smart nog att itne kommentera på det, dra ut på det så att det blev mer pinsamt för främlingen, Virel påminde han sig själv.
 Bara Virel, det kunde han jobba med. Han förstod fortfarande itne vad Virel menat med det han sa, eller hur det funkade, men det var inte hans ensak, och han var uppfostrad nog för att acceptera det.
 "Okej då, Virel" han log vänligt.
"får jag istället fråga vad du gör här?" Han var genuint nyfiken. Så vitt han visste var Virel ensam här, och han kunde tänka sig att Virels åsikt om sig själv inte var välkommen hos alla vargar, även om ingen annan än Virel själv hade med det att göra.

Virel pustade ut åt hur lätt den andre tog det och verkade acceptera det så han kunde bara gå vidare.
Han blev tillfrågad vad han gjorde här och han bestämde sig för att fortsatt öppenhet var det bästa sättet att sköta det här.
"Jag söker efter en egen plats att kalla hem, en gemenskap att kalla familj, jag förlorade min egen för länge sedan"
Han blev lite generad över hur lätt han berättat det sista, det kanske borde tynga honom mer n det gjorde, men det verkade så distant och han tyngdes mer av andra grejer nu.
"Förlåt att jag bara pratar om så intima saker med dig, du känner ju inte ens mig, och det är ju inte som om du direkt kan göra något åt det hela"
ursäktade han sig och log lite generat.

Virel värkade märkbart slappna av, kanske var det itne många vargar som så motståndslöst accepterade hans önskan, så om Kasai gjort? Han kunde antagligen med säkerhet anta att så var fallet.
 Virel började tala igen och de mörka öronen vinklades fram emot denne. Ett hem, familj, för att deras egen sedan länge var borta. Kasai avbröt inte Virel, och flikade heller inte in något när en ny ström av ord lämnade den ljuse.
 " Inget att be om ursäkt om" ett genuint leende klädde hans läppar, nej ibland var det bra att tala, för det mesta bättre än att tiga. 
"Du kanske redan märkt det ifrån dofternai min fäll, men jag kommer ifrån en flock som huserar i skogen intill" Han såg åt det håll han menade och sedan tillbaka på Virel.
"Om du skulle vilja kan jag ta dig dit, och även om du inte behöver stanna skulle du kunna vila och träffa andra, gemenskapen är för alla, även om man inte är medlem" Kanske skulle Virel vilja stanna? Det skulle den ljuse vara välkommen att göra, flocken växte mycket nu, så länge han inte gick emot deras mål och värderingar, eller aktivt motarbetade dem. Kasai var inte orolig, den andre verkade inte vara den som var bråkig, tvärtom verkade han vilja vara till lags, kanske på sin egen bekostnad.

Kasai förklarade att han inte behövde be om ursäkt för sin öppenhet och Virel log litet nervöst, om han sade det så var det väl sant.
Han satt sedan och lyssnade fascinerat på vad den ny bekantskapen hade att säga om en flock som bodde i skogen intill, det kunde väl inte skada att följa med och se vad det gällde? i värsta fall kunde han ju bara fortsätta på sin resa.
"Visst, om det inte är till för mycket besvär för dig så följer jag gärna med för att se vad det är för något, som du beskriver det låtr det som en väldigt trevlig flock"
Han viftade litet på svansen, det var inte första gången en flock tog in honom, men vem vet, den här gången kanske han skulle ha hittat rätt till slut?

Han log återigen vänligt, det var något sött över Virel, något så oskyldigt. Att dem kände att de skulle ursäkta för sin nyfikenhet, eller fråga om han verkligen inte var till besvär. Samtidigt gjorde det honom nedsämd, för något måste har gjort så att Virel kände sig tvungen att ursäkta för sin egen existens och välmående.
"Självklart är det inte till besvär, det var jag som erbjöd mig, eller hur?" Hans stämma var ganska mörk, men ändå vänlig och betryggande.
"Och jag tycker att de är trevliga, men vem vet? Jag kanske bara är partiskt för att jag föddes i flocken" han skrockade lätt och försökte höja stämningen genom att skämta till det lite, han hoppades att det funkade.

Det var något med Kasais leende som lugnade ner Virel till den mån att han öppnade sig på detta sätt, Kasai var både trevlig och väluppfostrad, väldigt inbjudande på något sätt.
Kasai förklarade att det inte alls var något problem att ta Virel till flocken då det varit han själv som erbjöd det och ett litet nickande från Virel var svaret han fick.
Kasai sade även att han tyckte de var trevliga men att det kanske berodde på att han vuxit upp med dem.
Virel log vänligt och reste sig upp.
"Men vad väntar vi på då, led vägen, Kasai"
Virel var uppspelt att få träffa den flock han kanske skulle kalla sitt hem.

Virel bad honom leda vägen och han log mjukt innan han reste sig ifrån sin sittande position, och det blev ännu mer uppenbart hur mycket större han egentligen var.
"Det är en bit, men inte allt för långt" Sade han och väntade in Virel innan han började gå tillbaka mot Lövskogen, hans vandring fick helt enkelt vänta, men det gjorde honom inte mýcket. Han var inte direkt en vandrare.
 Med den lilla, ljusa vargen lätt bakom sig började han vandringen tillbaka hem. Nog med att inte ta förlånga steg eller gå för fort.

AVSLUTAT