Lawenya stod som förstelnad och bara såg efter Cerulean, trots att han för länge sedan hade försvunnit ur hennes syn fält. Att ta farväl var enklare än vad hon förväntat sig - ifall hon skulle vara ärlig mot sig själv så hade hon fruktat den här stunden. Inte att åter bli ensam, utan att inte ha hans sällskap. Cerulean betydde något för henne, det gick inte att ta miste på. Kanske inte precis så mycket som hon beskrivit den där natten för länge sedan, men känslorna var något extra. Hon hade snabbt fattat tycke för den osäkra vargen, och hur han var gjorde inte direkt honom mindre intressant för henne, men nu var han borta.

På något sätt så kände sig Lawenya säker i vad som faktiskt hade hänt, som om ett nytt kapitel hade påbörjats. Hon kunde inte gå och sakna Cerulean precis varje sekund - för visst skulle hon sakna honom, de var få vargar som faktiskt hade kommit henne nära, och han var en av dem. Men, ärligt talat, så hade hon smått insett att hon borde ta tag i sitt liv. Och inte heller Mikael störde hennes sinne något mer. Under den gångna tiden med Cerulean hade hon glömt bort tankarna på brodern, och vad hennes så kallade mål hade varit. Hon kände inte samma starka sorg och förtvivlan varje gång hon tänkte på han nu som hon hade gjort tidigare, allt var bara.. enklare.

Det första Lawenya såg till att göra var att sätta käkarna i en hare. Eldskogen liknade inte de marker som hon var van att jaga i, men hon klarade utmaningen ändå. De brända träden - och de få växterna intresserade henne. Den ovanliga växtligheten som fanns pekade endast på att det hade varit en skogsbrand, inte nyligen, men inte så länge sedan att skogen hade återtagit sin fulla glans. Det var mer eller mindre mest snabb växande växter, även så kallat ogräs som återtagit sin plats i den nerbrända skogen. Gräs, maskrosor och några andra vanliga växter hon inte kunde namnge. Men även skott från buskar, så som träd hade skjutit upp från marken. Vilket visade att skogen var på god väg att återhämta sig från lågornas framfart.

Det tog lång tid att få i sig hela haren. Förstås hade hon skogen att betrakta under tiden. Och då hon inte ville lämna något efter sig, så tryckte hon ner de sista remsorna kött i magen. Hon hade blivit van vid att dela på sin mat, ifall hon och Cerulean inte hade haft ovanlig jakt lycka förstås. Dock så visste Lawenya att hon snabbt skulle blir hungrig, och med en viss möjlighet, inte få mat på ett långt tag. Så hade hon inte levt med Cerulean precis, de hade jagat något oftare än vad hon var van vid, och ätit mindre de gångerna de fångat något. Vilket resulterade till att hon nätt som jämt inte alltid varit särskilt hungrig. Förstås så fanns det de gångerna som jakten misslyckats, men hon hade inte klagat, i alla fall inte ovanligt mycket.
Hur som haver, efter att ha kastat en tanke på den gångna tiden, så styrde hon stegen mot en slumpmässig riktning - Sienna. Förstås visste inte Lawenya att platsen bar just det namnet, eller vad det var för plats. Det var bara ett val som hon snabbt och enkelt hade gjort för att komma vidare från Eldskogen, då det inte skulle vara en allt för trivsam plats ett längre tag, enligt Lawenyas tycke.

[Inlägget utspelar sig strax efter att Lawenya har skilt sig åt. Men det har inte kommit upp för ens nu då det är drygt att trycka på tangenter x3
Och så ursäktar jag för en smått dålig text, skyller dock på att den är skriven runt två på natten ^^]