[Utspelar sig under eventet.]

Ända sedan den nattliga promenaden hade Ehtna blivit sjukare och sjukare. Om nätterna fick hon knappt en blund, och på dagarna var det för ljust för att sova. Dessutom mådde hon nästan konstant illa, och var alltid yr. Honan kände sig svag i hela kroppen. 
   Det äckliga såret hade bara blivit sämre och sämre. Kanterna slutade inte lukta ruttet, hur mycket de än badade. Då och då slutade det blöda, annars flödade det alltid väska. Båda hon och Ehfra misstänkte att det var anledningen till Ehtnas sjuka. 
   Så gott som det gick försökte hon dölja sitt lidande för systern. Visserligen förstod nog Ehfra att hon hade ont, men det kändes ändå bättre att försöka låtsas som ingenting. Hon försökte hålla fast vid deras rutiner, som att bada eller leka. Problemet var bara att Ehtna snart var för svag för att orka. Vad för virus hon än fått i sig tog hårt på hennes kropp.
   Det var eftermiddag, och solen höll snart på att gå ner. Temperaturen droppade, men det var inte obehagligt kallt. Trots allt så hade de växt upp i Nordan. De båda systrarna låg i sin lya. Ehfra hade jagat åt dem, men ingen hade haft någon aptit. Rådjuret låg nästan orört utanför ingången.
   Ehtna suckade och vände huvudet mot systern. Ena bakbenet darrade utan att hon kunde förhindra det, men hon låtsades inte om det. Istället gjorde hon ett halvhjärtat försök att starta en konversation.
   "Do you miss them?", frågade hon. "Mom and dad, I mean."

Ehfra kunde inte sluta röra vid sin syster. När hon inte puffade med nosen vid den mjuka pälsen intill hennes långa öron så vilade hon med huvudet över systerns framben, varvat med spridda slick över hennes släta nosrygg. Oron hade gnagt i maggropen under en lång tid, men hade nu istället bytts ut mot någonting annat. Någonting Ehfra aldrig riktigt upplevt förr, inte på det här viset. En rädsla. En separationsångest för hon visste, visste like väl som Ehtna, att hennes sjuka inte skulle bli bättre. 
  Raganan vred huvudet mot systern när hon talade. Rösten var någonting ömtåligt. Trött. Så olikt från hennes vanliga stämma, energisk och så full av liv, liksom Ehfras egen. Det sved i bröstet. 
  "I do", andades Ehfra till svar. "I always have." Hon betraktade systern, såg hur hennes buk hävdes i långsamma andetag. Ett medvetande som ville leva, en kropp som ville förbli stående. "I don't regret going, though. Of course I don't, would never have been pleased with staying put in the same corner of forest for my whole life." Hon tippade huvudet lite på sned där det vilade på systerns tassar. Ehtna hade inte riktigt varit lika angelägen att lämna så som hon varit, men det verkade som att saker förändrats ganska snart efter att Ehfra själv givit sig av. De hade inte talat mycket om det. "Didn't know that you chose to leave, as well. Otherwise we could have done it together." Hon log ett svagt leende som snart dog ut. "I'm so happy I found you again."

Ehtna lyssnade stillsamt på sin systers röst. Hon uppskattade lugnet i stunden, även om obehag och rädsla lurade precis under ytan. De hade inte pratat särskilt mycket om resten av familjen. All tid hade gått åt till att prata om var och ens äventyr, eller att leva i nuet.
   "I had to", svarade hon och log matt. "Chentl was bragging about how he was going to be the second one to leave home." Det sista ordet sved i henne, och hon ångrade att hon sagt någonting. Nordan. Trots Ehtnas optimistiska natur kunde hon sakligt konstatera att hon aldrig skulle komma hem igen. Raganan tittade bort från sin syster för att samla sig, men mötte sedan hennes blick vid Ehfras sista ord.
   "I'm so happy I found you again." Den mindre svalde ner klumpen som samlats i halsen.
   "Me too", klämde hon fram, och slickade systern över hjässan. Efter det var hon tyst. Det låg en spänning i luften. Kanske var det hennes sorg över familjen, eller så var det Ehfras rädsla. Ehtna önskade att systern kunde ge sig iväg, slippa lidandet och inte se tillbaka. Inte för att hon önskade att dö ensam, utan för att det skulle bli bättre för systern.
   De låg bredvid varandra medan det sista solljuset mattades av och försvann. Ehtnas medvetande kändes som bomull, och andetagen var rossliga. Hon kunde inte fokusera på någonting förutom den skarpa känslan av att det inte var trötthet som orsakade den plötsliga sinnesförvirringen.
   "Ehfra", viskade hon, plötsligt rädd. "You know I love you, right? I will always be with you. Forever and ever." Allt Ehtna kunde känna var lukten av det ruttna såret. Det fylldes hennes nos och medvetande. I ett försök att undankomma borrade hon ner nosen i Ehfras päls. Där drog hon djupa andetag, andades in systerns doft. Den flerfärgade pälsen var suddig och svår att se, hur många gånger än Ehtna blinkade.
   "Forever and ever...", andades hon igen, så lågt att hon inte visste om systern hörde. "Forever and ever..."

[Slut framdiskuterat. Avslutat.]