Det hade varit en fin dag, och ännu finare eftermiddag. Yina hade just varit mitt uppe i ett förhandlande när gonggongen ljöd genom staden. Trots att hon spenderat så pass mycket tid i Civitas så var det något hon hade haft svårare att vänja sig vid. Ljudet var inte det som störde, utan snarare hur livet omkring bara tycktes stanna upp. Yina hade försökt fortsätta förhandlandet med viskande toner men bytessäljaren hade bara hyschat henne och sedan vänt bort blicken. Förbannat… Hon hade varit så nära på att tjata till sig en riktigt bra deal - dåligare för honom förstås - men nu visste hon att det var kört.
       Istället hade hon vänt om och sökt sig högre upp i staden. Staden hann väckas till liv igen innan hon nått toppen. Ut ur de inre murarna strömmade vargar ut och Yina betraktade dem nyfiket. En yngre tik, men med en väldigt iögonfallande rosa fäll fastnade genast i hennes synfält. Hon kände igen den intensiva fällen och hade stött på och sett andra med samma färg. Med ett vänligt och nyfiket uttryck korsade hon strömmen av vargar som tog sig ner i staden igen.
        “Hej! Du!” påkallade hon med en glad ton. “Du tillhör Tenebris, eller hur?” Innan den yngre ens fått en chans att svara fortsatte hon obrytt. “Jag har sett några till av dig, runt månvargarnas läger, eller ja, inte fler av dig alltså. Utan fler som ser ut som dig.” Hon skrattade hjärtligt och avväpnande. “Så jag bara antar här, du får stoppa mig annars,” fortsatte hon skämtsamt.

Dagen hade varit fin dag och en ovanligt bra dag frö Dalia. Hon hade inte alls känt sig lika illa tills mods denna dag och hon hade fått till några riktigt bra byten. Hon var just på väg hem då gongongen ljöd. Hon stannade upp och tystnade som de flesta runt henne. Den tystnad som lade sig i staden var för många en ovan tradition men hon var van den. Hon sände en kort tack bön som hon gjorde varje dag till de fem jordliga gudarna. Då gongogne åter ljöd styrde hon snabbt sina steg mot stansens inre delar och på väg hem.

"Hej! Du!" Dalia trodde inte det var på henne hon kallat men innan hon ens hunnit reagera mer på det tilltalade tiken henne igen. "Du tillhör Tenebris, eller hur? Jag har sett några till av dig, runt månvargarnas läger, eller ja, inte fler av dig alltså. Utan fler som ser ut som du" Tiken skrattade halvhjärtat och Dalia såg först bara frågande på henne och åter fortsatte tiken med en skämtsam ton. "Jag bara antar här, du får stoppa mig annars." Orden verkade bara strömma fram och Dalia såg på tiken med en liten frågande blick innan hon kom på sig och harklade sig lite. "Em ja. Du måste tänka på mina syskon. Alltså ja jag är Dalia Stjärnsten av Tenebris. Så." Dalia såg lite frågande på tiken och hennes stämma hade en lite osäker ton i sig. "Vad kan jag stå till tjänst med?" Hon såg sig lite omkring men sedan vändes de ljust gråvita ögonen mot den bruka tiken igen. Själv hade hon inte varit så mycket kring månvargarnas läger. Ofta höll hon sig mycket hemma och pysslade med sina smycken.

“Stjärnsten!” utbrast hon som om hon just kommit på något hon glömt. “Så var det ja! Stjärnsten, hur kunde jag glömma?” Hon skrattade återigen lite avmattat. Den yngre tiken verkade lite osäker på hennes närvaro, men Yina valde att ignorera det i hopp om att hennes egen avslappnade och frispråkiga sätt skulle smitta av sig.
        “Jag är Yina, av inget speciellt.” Hon log brett och vänligt innan hon fortsatte. “Ja alltså, jag har ju som undrat,” hon kastade en blick in mellan portarna och fortsatte, “stund av stillhet, är det för alla?” Blicken sökte sig tillbaka till Dalia igen. “Är Duraneir en del av det?” Det hade varit för henne lättare än somliga att anpassa sig till det tillfälliga livet i Civitas, men det var svårt att inte längta tillbaka. Det som saknades mest var de egendomliga ceremonierna som alltid gav en sådan känsla av gemenskap. Hon undrade om det här var Civitas motsvarighet, och om hon kanske kunde stilla den saknaden en aning. Visst hade månvargarna blivit tilldelade sina egna små böneplatser, men de saknade något som Yina inte riktigt kunde sätta tassen på.