Allt var Ronans fel.
Det var det enda han kunde tänka under hela tiden som det fruktansvärda händelseförloppet utvecklade sig. Ångesten knöt sig som en tung steg i hans mage, tyngde hans tassar som bly till marken och gjorde honom oförmögen att göra annat än att apatiskt backa in i närmsta träd och trycka sig mot det, som om den sträva barken skulle kunna bära hans synder. Tårarna pärlades i hans ögon av röken och rädslan, av den överväldigande känslan av inkompetens som hotade att dränka honom i sin malström.
Han var värdelös.
Kring honom föll världen i bitar, skogen brann och de döda mördade de levande. Handfallet kunde han bara se på när de djärva vargarna kämpade för att åtgärda något som han borde åtgärda. Eldskenet speglade sig i hans svarta ögon, skärvor av blod i hans oändliga sorg. Striden omkring honom var ett virrvarr av känslor, och endast tur räddade Ronan under den dagen, då varken lågor eller döda fann honom  där han satt hopkrupen vid ekens rötter. Han såg upp mot himlen, skymd av trädkronor och rök, drömde om de klara stjärnorna som fanns där bortom, stjärnorna som kunde leda honom hem.
Han önskade att han aldrig lämnat Shendu.

Så rörde sig jorden plötsligt under hans fötter, och Ronan slets ur motvilligt ur sina tankar som tjära. En smäll, som åskan ekande över havet men tiofalt värre, skakade själva marken under hans tassar. Om hans känslor inte varit så avdomnade av överflöd så hade han kanske inte ens förstått vad som hände, nu var det nästan saligt lugnt som han konstaterade att skogen hade börjar röra sig som havet framför honom, under honom.
Till en början så satt han kvar där han var, lät dessa överjordiska krafter göra med honom som de ville då han varken kunde eller ville röra sig, men när ekens rötter vred sig upp under honom och tippade över honom på sidan så vaknade något inom honom till liv. Han mindres var han var och insåg vad som hände kring honom, och ett stygn av panik skar genom honom. Vingligt och kraftlöst försökte han ta sig upp på fötterna, men jorden vände sig ut och in under honom, rasade åt sidorna. Skräckslaget såg han sig omkring, såg döda krossas under jord, eld slockna då myllan kvävde den. Kvävde honom.
Febrilt började han skutta och klättra och paddla, slingrade sig undan jord och rötter så gott han förmådde. Mörkret föll kring honom, över honom, som havets djupa omfamning men inte med havets trygghet. Detta var straffet, Ronans straff för vad han gjort och vad han inte gjort, och nu vände sig världen över honom. Skogen föll över hans huvud som ett tak, och allt blev tyst.

Om Ronan inte hade varit en så god simmare som han nu var så hade hans korta liv antagligen nått sitt slut där och då. Men det var inte menat att bli så. Han låg omfamnad av jord, en oändligt tung massa kändes det som, i några långa sekunder. Sedan började han röra sig, en halvt grävde, halvt simmade sig upp ur jorden, som en liten mask efter ett vårregn. När han stack upp nosen ur jorden drog han ett djupt andetag, mer för att påminna sig om att världen inte var ett tryckande mörker än för att han behövde syret.
Då såg han henne.
Silhuetten av ljus mot den nu ödelagda skogen, skogens hjärta som slog med oändlig värme. Hon som räddat dem, räddat dem alla. Han förstod, och han skämdes. Han skämdes så innerligt mycket. Han hade alltid trott, han hade alltid bett, framförallt till Kaito, men också till alla. Till Aurinko för morgonsolen, till Windfari för vågorna, till Moriko för trädens skugga.

Gestalten falnade, och stora pärlor av tårar droppade ljudlöst över Ronans kinder då han mekaniskt ålade upp sin kropp ur jorden. Han hade till sist fått se - faktiskt se - en av gudarnas närvaro i deras simpla jordiska värld, och det var för detta. För att städa upp den skada som Ronan åsamkat världen, skadan som han ensam åsamkat vargarna i den.
Ronan såg den unga vargen som tvingats offra sitt liv, såg familjen som grät invid henne sida, och Ronan grät med dem. Allt var hans fel.
"Förlåt... förlåt..." Han ville säga det till dem, men inga ord var tillräckliga, inga förklaringar dög. Han sa det till sig själv och skämdes.
Så Ronan flydde, återigen, fylld av skam och sorg. På tysta tassar sprang han klumpigt över uppriven jord och upprivna rötter, en uppriven varg ned i floden som bar hem - eller vidare.
Och kanske var det av förvirring, kanske av tanklöshet, kanske av mod. Men Ronan simmade inte hem.
Ronan simmade vidare.

[Bara för att visa att Phenex var med här, hade skrivt ett inlägg förut som blev borttaget, men jaja, förlåt för derp och randomness]
Bränn den, utplåna dem alla, det var orden som lett dem hit, som fått medlemmarna med eld kraften att sätta fyr på den heliga skogen, sätta fyr på det ruttnande köttet vars unkna doft borrade sig in i de kämpande vargarnas nosar. Hur många hade de fällt? Hur många var kvar? Han visste inte, ville ite riktigt veta heller. De skulle försvara skogen, hemmet och flocken till de alla stupade, tills sista varg, om det var det som var nödvändigt.
 Den vita blicken lades på nästa vandrande lik, efter att skallen på det förra krossats under hans tassar. Ett klot av ren energi flög genom luften, träffade det som förut varit en hjort i skallen, sprängde det ifrån kroppen som handlöst föll till marken. Hur länge hade han stridigt, med sina systrar, bröder?
 Han skulle precis till att ge sig efter nästa zombie, de hade nästan omringat honom dar han slogs, då ett ljud skar igenom luften, ett skri av smärta. Han såg upp, började på ett språng mot den bruna systern då han avbröts av ännu ett skri, som skar djupare i hans väsen. Abizou. Blodet isade sig i hans ådror, fröst till is. Något grep krampaktigt tag om hans hjärta och en klump bildades i hans buk, som om han plötsligt svalt en sten. De vita blicken fann henne, där liken slet i hennes försvarslösa kropp. Tårar steg i ögonen och han lyckades tillslut röra sig framåt, efter ögonblick som känts som en evighet, bara så att han precis undvek att själv bli biten av en av de förmultna kropparna. Modern och Brodern var redan på plats, och han själv hann inte fram innan marken vältrade sig under honom efter att en smäll fyllt världen, lämnat ett ringande ljud i ungvargens öron.
 Han kunde inte fortsätta framåt, jorden skakade, väldrade sig, bröt träd på mitten med höga brakanden, knappanden, innan den gav vika, slukade allt som inte försökte ta sig därifrån. Han hade inget val. Utan att riktigt veta hur försökte han ta sig bort ifrån den fallerande marken som åt upp de smittande, med träd och rötter som stod ur de gapande hålet likt tänder, till för att krossa smittan. Jorden sköt i skyn, kantad av mer rötter och kullvälta träd, och på toppen av höjden, nu när marken lagt sig och alla ljud, utöver ringandet i hans öron, befann sig en siluett, en varg som av rent ljus, och en energi så mäktig han aldrig känt innan. Moriko, viskningar som stämde in i hans tanke. I samma sekund som hon visat sig försvann hon igen, och han blev påmind om Abizou, hur mådde hon var hon okej? Han visste egentligen att det så inte var fallet, att hon inte kunde ha överlevt det, och han kunde känna hennes falnande energier. Återigen kände han den, sorgen, som om den slog honom i magen, tomde hans lungor på all luft.
 Med blicken fylld av tårar rörde han sig på stela ben emot familjen som samlat sig runt hennes kropp. Gråten låg tung i hans hals, som en klump han itne kunde bli av med, gjorde det svårt att andas. De hade alltid vetat att hon skulle dö tidigt, att hon inte skulle få lev ett lugnt liv men inte så här, hon förtjänade inte att dö såhär. De hade alltid retat henne, även om Phenex alltid gillat systern, sett henne för det hon varit, hade även han retats med henne. Hon var stark, starkare än de flesta. Hade varit stark, tvingade han sig själv att tänka, en tanke som högg honom i bröstet. Abraxas tvingades bort ifrån hennes kropp av Shiva som närmade sig den, tycktes klappa på henne med Tassen innan han utan större svårighet krossade skallen mellan sina tänder. Phenex hade inte hunnit kolla bort. Hans inre vände sig och han orkade inte gå längre. Hans ben vek sig under honom av sorgen, och hans luft pyste åter igen ur honom. Det var inte rättvis, det var inte rätt. Hon förtjänade inte det här, hon förtjänade så mycket mer. Ett ynkligt pip lämnade honom, och han kände sig svag, så svag, men upptäckte att han inte brydde sig. Det betydde inget. Tårarna brände i hans ögon då han tyst grät, liggandes i en sorglig hög på marken, en bit ifrån alla, med blicken fäst på det som förut föreställt hans syster, men som han nu inte kunde likna med något annat än den kanin som de sargat som barn, kastat emellan sig i en lek. Abizou var mer än den kaninen, förtjänade mer. Hårt knep han ihop ögonen orkade inte längre se på henne, ville inte längre se henne. Abraxas hade lämnat dem, sprungit iväg, Shiva hade också gått, alla bara gick och själv låg han där. Patetisk. Med fortfarande hårt ihop kipna ögon och väsande andetag, med tårar som rann längs hans kinder, tvingade han sig upp på de stela benen, han kunde inte längre stanna här, utan att se sig om vände han sig om och sprang, kände hur den bottenlösa sorgen sakta vände sig till ilska, hon hade varit värd mer än så. Klorna rev i marken där han kastade sig fram, försökte springa ifrån sorgen, som om det skulle funka.
[återigen sorry för derp, och sen sorry för seghet, nu har jag iallafall ett litt inlägg och bevis att Phenex var närvarande]