UTSPELAR SIG DEN 30 OKTOBER

Nymånen skymdes till hälften av moln och ljuset på den snöklädda stäppen var dämpat. Det hade blivit vinter tidigt i landet och vindarna som drog igenom hans päls var kyliga. Han stod stilla och tittade på månskogen som kunde skymtas i fjärran, precis där himmel möter mark, eller ja, träd. Han visste att de andra inte hade hans förmåga att gissa sig till var han befann sig så med en hes stämma vred han nosen emot månen och ylade. Det ensliga kallande ljudet ekade ut över stäppen och han log. Visste att snart skulle hans kumpaner komma.
Under tiden gick det bara att vänta. Storhet låg framför dem.


Punktlista för mötet:

× RAPPORTERA TIDIGARE UPPDRAG: viktigt är Nathaniels rapport om vilka flockar som finns i västra Numoori.
× TEST AV NYA REKRYTER: Varför är ni här? Vad är klanen? Vad kan ni bidra med?
× Utlysande av Wintera som bas
× Nätverket delas upp i team av två, en gammal och en ny.
× NYA UPPDRAG: Alla grupper söker information om flockarna i västra delen av landet.
× Uppmaning att samordna fler små träffar med bara varandra.
× Fenris får ett uppdrag av flocken samt beger sig till Ötamon.

Figaro
Han stegade ut ur Ötamon, skogen som han för några månvarv sedan hade vandrat in i under skymningen, förundrad över dess skönhet och de skimrande blommorna som lyste vitt, likt änglars fotspår i nattmörkret. Han hade fullgjort sitt uppdrag, och han var omåttligt nöjd med sig själv. Han gick inte härifrån tomhänt. Han var Figaro, och den som trodde att han inte skulle klara av någonting hade antagligen aldrig gjort ett så grundligt misstag i hela sitt liv.
Månskogen krympte, dess vita änglablommor försvann i mörkret som han lade bakom sig när en vargaröst ekade över stäppen. Det kunde bara vara en enda varg. Hans uppdragsgivare som väntade på honom. Han sprack upp i ett litet leende, för litet för att hans följeslagare, hans uppdrag, skulle kunna se det. Men ändå visste denne förstås vad han tänkte. Det var en lite obehaglig förmåga som han besatt, denne Vârcolac. Han tog sig in i Figaros huvud och såg vad som inte var avsett för hans ögon. Men om det var obehagligt för Figaro var det bara bra. Ju obehagligare desto bättre, skulle uppdragsgivaren tycka. Varco skulle bli en användbar spion.
   Den kittlande känslan som antydde att Varco läste hans tankar pirrade innanför skallbenet. Figaro vred på huvudet och rynkade nosryggen, drog ogillande upp läpparna så att tänderna blottades, gula och skarpa som hajtänder. Ett dovt morrande steg upp ur strupen på den grönögde.
   "Låt bli", väste han. "Du har ingenting att göra där. Demonstrera din förmåga för honom istället. Eller ännu hellre, rota runt i huvudet på våra fiender."
   Varco besvarade hans varning med tystnad. Han var ingen pratsam hane, men ibland talade hans tystnad högre än alla ord som fanns.
   Ju närmare de kom, desto tydligare framträdde detaljerna hos uppdragsgivaren som väntade på dem. Det självbelåtna flinet var tillbaka på Figaros läppar. Det här skulle bli bra. Fenris skulle bli nöjd med hans fångst. En tankeläsare? En spion? Hur smart fick man vara?

[Här kommer Figaro och Varco korvande<3 ]

Metatron hade letts till platsen av vrenen han kommit att få kalla Araiel. Som han förstått det hade hon fullföljt ett uppdrag utdelat av en hane höljd i mystik. Metatron var inte helt hundra på vad han förväntades säga, och hade valt att inte fråga alltför mycket. Än. Han var ivrig att få talas vid med en individ som samlat ihop den brokiga skaran med det gemensamma syftet vars koncept han fått översiktligt förklarat för sig. Han var villig, men ljummen i sin vilja att ansluta sig. Eriinari tycktes kyligare och kargare än de områden han vistats i. Ljusare än skogsdungarna han tillbringat så mycket tid i. Han hade börjat vänja sig vid landskapet och kände sig tryggare än när de först entrat Eriinari. Nu hade natten fallit och Eriinari låg stilla. En kall kåre pilade genom pälsen när en stämma plötsligt hördes på avstånd. Metatron var spänd och förväntansfull. Han och Araiel var en bra bit bort men det vidsträckta landskapet tillät dem att höra rösten. Ett strävt ylande från en ensam individ som kallade till samling. Metatron anade självsäkerhet och någon sorts sällsam stolthet tills ylandet led mot sitt slut. Han lät vrenen visa vägen men ökade ändå takten. Nog för att de inte skulle vara så väldigt punktliga, men de skulle ju helst vara framme innan mötet förklarades avslutat. Metatron var dock säker på att de skulle vänta in de allra flesta, om inte alla, och att Araiel inte skulle glömmas bort. När de började närma sig drog vinden lätt, manande, i Metatrons yviga fäll. Han synade artfränder på håll, men lämnade inte sin ledsagare förrän de kommit nära nog för att kunna föra konversation med de, för Metatron, främmande vargarna. Tålmodigt stannade han en liten bit bort från den som utstrålade den sortens karisma som ylandet kanske kunde matchas med. Han nickade högaktningsfullt och planerade först inte att tala förrän han blev tilltalad. Hans stabila kroppshydda utstrålade lugn och tålamod. Han såg inte den underliga vite i ögonen, men synade denne flyktigt med två karmosinröda ögonpar. Pulsen började först nu öka, förväntansfullt och med skräckblandad förtjusning i hjärtfrekvensen. Han såg sig om och noterade att han och Araiel inte var ensamma med den kristallprydda vargen Metatron antog hade kallat.
  "Jag, Metatron, är intresserad av att veta mer om Er allas förening", sade han sakligt och såg sedan på Araiel tills Metatrons blickar snabbt pilade tillbaka till vargen hans intuition sade var ledaren. "Är det Er jag ska tala med?"
  Han var inte särskilt säker på hur han skulle förhålla sig till nya kontakter. Metatron hoppades att hans normalt formella tal, eller formuleringar över huvud taget, störde de som samlats.

Den kyliga luften stack i Araiels nos, men det var ändå med njutning som hon andades in den. Om än med nöd och näppe, så hade hon hunnit. Den tunna månskäran syntes dåligt, men det var en bekräftelse. Hon och Metatron hade fått färdas i hög hastighet för att hinna. Det hade varit en ovälkommen påminnelse om hur hon inte längre var i toppform. Efter att ha gjort ett löfte om att ändra på det, hade hon tagit sig tid att lära känna Metatron. Han var alltid artig mot henne, trots hennes bristande takt och oförmåga att föra något särskilt intressant samtal. Tillfälligheten att de båda skulle äga relativt lika krafter roade henne. Hallucination måste vara praktiskt - han måste åtminstone inte vänta på att offret skulle sova. Hon hade lagt på minnet att be honom visa för henne någon dag, men tills de nått Fenris fanns ingen tid för sådant. 
   Nu däremot stod de på Eriinaris mark, och det fanns inte längre något för dem att göra. De kunde bara vänta på ett tecken från kristallhanen. Som om vrenens tankar hade triggat igång en reaktion, ekade ett yl över snöslätten. Ett litet leende drog över Araiels ansikte, och hon satte av mot det i rask trav. Obekanta fjärilar dansade i magen, och hon svor över att hon betedde sig som en ivrig valp. Snart kunde hon urskilja Fenris skepnad i dunklet. Araiel saktade in så att hon stod på ett respektfullt avstånd, och hörde Metatron göra samma sak. Vrenens blick letade sig snabbt till de obekanta. Att säga att hon stirrade på dem var kanske en överdrift, men hon brydde sig inte om att dölja sin blick.
   Hennes reskamrat talade. Hon mötte Metatrons blick när den kom pilandes mot henne, men om han sökte stöd hade hon inget att ge. Ord hade aldrig varit hennes styrka. Istället stod Araiel tyst, med öronen alert vinklade framåt.