När han vandrade över glaciärer blev han något annat, något nytt. Åter igen passerade han en milstolpe i sitt liv och kom ut som en annan man på den andra sidan. Länge hade han bara livnärt sig på för tjocka, feta, lata vikare som inte hunnit undan och en enstaka nomadvarg som råkat korsa hans väg. Nu var det tid för något nytt. Vinden viskade hans namn, gick med rykten över isarna. En forna varelse hade rest sig i norr, en Fenris, en monstervarg. Han antog med glädje det nya namnet.
Och med det var det dags för honom att göra ännu en stor resa. Precis som hans unga tassar en gång fört honom bort från Numoori förde nu stegen honom tillbaka. Han nådde de nordligaste bergen vid midnatt och fullmånen stod högt. Det tog honom ännu ett månvarv innan han hittat ner från bergens farliga klippor och ut på den slätt han tillbringat mycket tid i sin barndom. Men de minnena var avlägsna nu, blekare än hans mest flyktiga drömmar, som om de aldrig hänt. 
Över den snöiga slätten tog han sig relativt fort, och han mötte en smakfull (pun intended) ung tik på vägen som gav honom det bränsle han behövde. Snart skymtade träd vid horisonten, och han ökade på de långa stegen. Då han nådde skogsgränsen slog doften av vargar emot honom, men tvärt emot vad hans mage sa åt honom så vek han av åt väster. Det var allt för tidigt att dra uppmärksamhet till sig, han behövde ha tålamod. Bida sin tid. Även om det tog emot. Då han inte längre kunde dofta sig till flockens revirmarkeringar trängde han in mellan träden. Klimatet här var kyligt och marken närmast kal. Det passade honom perfekt. Ett lysande första stopp för hans resa. Halvmånen stod högt då han började röra sig fram igenom träden. Innan gryningen var där hade han nått skogens centrum.

[Selva]

Världen var inte densamma. Kanske var det ett otroligt naivt uttryck att använda sig av, någonting som möjligtvis cirkulerade i unga vargars sinnen efter att en smärre förändring i deras liv skett. Men det var precis så det kändes. Måhända att hon passade in i kategorin som ungvarg, men naiv var det sista hon var. Världen var ett kallt, mörkt och hänsynslöst helvete som förblindade de okunniga och lät dem tro att allting hade sin skönhet. Att allt liv, alla ting, var värda att kämpa för. De såg inte det råa mörker de levde i. Ett mörker som nu kändes aningen djupare, mer främmande, än det tidigare gjort.
En förändring hade mycket riktigt skett i hennes liv. Men att kalla det någonting annat än brutalt och vilseledande var att underskatta situationen. Ett arv hade slagits i spillror, förtroenden hade svikits och somliga liv skulle aldrig återgå till det de en gång varit. Allting berodde på henne. Eller... iallafall den brinnande längtan som rev likt ett vildsint monster inuti hennes bröstkorg. Under sin uppväxt hade ingenting annat än fruktan och respekt spelat någon roll. Att visa sig värdig, att en dag kunna resa sig högre än alla andra och kalla sig ledare över de mäktigaste som någonsin vandrat över detta lands marker. Fortfarande brann längtan efter fruktan och respekt inom henne. Spåren hade satts så djupt att de aldrig någonsin skulle gå ur den unga honan. Men tillsammans med den växande hungern som hade sin grund i blodtörst hade någonting annat blossat upp på senare år. En längtan efter någonting annat, en nyfikenhet. Sedan hon var valp hade berättelser om detta land talats om för henne. Legender hade fötts, vuxit, slagits och stupat i alla hörn av detta makalösa och mysteriska land. Och hon hade aldrig givits chansen att ge sig ut och få uppleva och se detta med egna ögon. Livet hade bjudit på mycket annat som hon valt att fokusera på, att sätta i första tass. Men till sist hade nyfikenheten blivit för stark, och allt som hon någonsin känt till, det som varit hela hennes värld och syfte i livet, hade lagts i spillror för hennes tassar och hon hade lämnat de marker som varit hennes hem så länge hon kunde minnas.
De sentimentala tankarna som cirkulerat innanför pannbenet fick en lätt fnysning att undslippa den kraftiga honan och hon ruskade missnöjt på huvudet. Allt sedan den stund hon stigit upp och intagit sin rättmätiga ställning som ledare för det arv den hona som uppfostrat henne lämnat efter sig, hade hon inte kunnat undkomma idén att ge sig ut på vandring. Liksom att alfa-rollen varit hennes rätt, så var även beslutet att ge sig av och uppleva landet med egna ögon. Måhända att allting just nu var annorlunda, hon stod helt själv för första gången i sitt liv. Men ensam... är stark. Och trots att de första stegen känts nästan skrämmande kraftfulla, hade hon nu vandrat så pass att självsäkerheten återigen infunnit sig.

De breda, svarta tassarna placerades beslutsamt framför henne för var steg hon tog. Musklerna spelade under skinnet på henne, fick den tjocka pälsen som täckte nacken och manken att gunga från sida till sida. I hennes ådror rann renblodigt kargblod, men till skillnad från de andra honorna i sin familj var hon högrest och välmusklad istället för slank och smidig. Kargens vältaliga sätt att föra sig kunde uppfattas i hennes rörelser, svansen var lång och den fläckiga bakdelen påminde om en leopards. Men det var de enda dragen av karg som kunde skymtas. Honan var högrest, med kraftiga käkar, tungt huvud och så musklad kropp att det inte var någon tvekan om att hon var byggd för närstrid.
Blicken vandrade över omgivningen medan hon fortsatte sin väg in mellan trädens breda stammar. Orangea irisar med giftgröna pupiller. Var inte hennes blick tillräckligt för att varna dig för galenskapen som dolde sig innanför pannbenet på henne så skulle du snart bli varse om det...

[nu ger jag mig. Bajs prutt så hemskt detta blev!]

[FYI; det där inlägget vas åzum!]


Han makade sig fram med långa, lugna steg. Dit han skulle fanns det ingen orsak till att jäkta.
Det klirrade om honom när kristallerna slog emot varandra då han rörde sig. Det var ett sällsamt ljud som ackompanjerat hela hans långa vandring. Han var sedan barnsben van vid det.
Snön hade försvunnit nästan omedelbart då han klev in i skogen, här rådde det istället tidig höst. Det var den första omväxling i årstider som den inte längre allt för unga hanen upplevt på åratal. Som reaktion fick det bara ett svagt hummande. Han andades frustande ut och ett sjok av imma lämnade den onaturligt vita nosen. Träden runtom honom var grova och skogen doftade av mysk och mossa. Dofter han inte känt på evigheter. Så lång tid av hans liv hade bestått av bara is, is och åter is. Och lika kallt som isen hade hans sinne blivit.
Han hade varit ensam länge, skytt all form av sällskap. Skulle han ens kunna anpassa sig till ett liv omgiven av vargar igen? I och för sig innebar det en betydligt större meny att välja och vraka ifrån.
Tankarna jagade igenom hans kyliga inre. Skulle han finna det han sökte, det som lockat den stora hanen att återvända till Numoori? Han hade kommit hit för att härska. Söndra och härska. Och han var övertygad om att han skulle lyckas. Han skulle finna alla de mest värdiga vargarna i numoori och sedan skulle han skapa kaos i den ordning som så länge rått i landet. För bara i kaos fanns äkta ordning, äkta skönhet, äkta liv. I slutändan skulle de alla bli honom tacksamma. Hans minne skulle hedras och de skulle resas monument i hans ära. Likt med ruinerna i Kawazatriskogen skulle valpar förundras över hans avbildningar och i legenderna skulle det talas om Fenris, vargen som ställde allt på sin ända. Han skulle bli odödlig.
Men allt hade sin tid, och nu var det tid för att söka. Söka de mest mäktiga och målinriktade vargar han kunde finna. Söka upp dem och övertyga dem om att hans syfte var det rätta syftet med deras existens här på jorden. Att hans mål även var deras mål. Att de delade något djupt, något heligt.
Och allra först var det tid att äta. Konstaterade hans kurrande buk. Ingen kunde väl största världsordningen på fastande mage. Han undrade om skogen hade några godbitar att erbjuda, till och med ett rov skulle duga för honom i detta skede.
Så blåste det till och några gulnade löv fladdrade för honom. Vinden förde med sig en delikat doft. Den av tik. Han log ett kallt, glädjelöst leende och började styra sina ännu långsamma steg emot doftens källa.




[Korv]

Känslan av att vara helt ensam, utan andra vargar och deras ständigt växlande andning och hjärtslag i närheten, var minst sagt märklig. Sedan dess att hon var valp hade hon åtminstone alltid haft systern i närheten som hon kunnat läsa av, känna. Det var antagligen någonting som aldrig skulle kunna förklaras för andra så att de förstod. Känslan av att kunna höra hjärtslagen inuti en annan varelses kropp, följa blodet där det strömmade fram genom ådrorna, andas i takt med en varelse vars bröstkorg höjdes och sänktes på det lugnaste sätt... och att kunna lukta sig till rädslan i samma ögonblick som adrenalinet sköts genom kroppen. Vissa skulle kanske kunna betrakta hennes gåva som sensuell, att kunna knyta an med en annan varelse på ett sådant intimt sätt... medan hon själv betraktade sig som en av de mest fulländade mördarna som någonsin skulle vandra över jorden. Lukten av blod och hettan från varmt kött skänkte henne en tillfredsställelse olikt någonting annat. Innan hon tog ett liv, eller fällde ett simpelt byte, var det som att hon kunde känna den metalliska smaken på tungan redan innan käftarna slutits om offrets kropp. Det var en makalös och fantastisk kraft hon givits. Och hon hedrade den genom att aldrig sluta lyssna till de tecken på liv den delade med sig av, varje sekund av varje minut. Må så vara att det ibland kunde vara en fågels eller mus snabba hjärtslag som nådde hennes öron, men det kunde lika gärna vara de kraftfulla andetagen och rörelserna av en annan varg. En ny bekantskap, eller ännu ett offer...

Ett brett grin sprack upp på de svarta läpparna, blottade de kraftiga tänderna som prydde det skära tandköttet, och ett lågt, dovt skratt undslapp henne. När hon först trätt in i denna skog hade doften av varg varit så stark att den nästan varit överrumplande. Det var inget okänt faktum att en viss flock hade sitt revir i detta område, och trots att ett av hennes mål var att uppsöka denna flock och se om de berättelser hon fått höra verkligen var sanna, hade hon valt att vika av från den stig som tycktes leda till hjärtat av alla dofterna. Ja, hon skulle mycket riktigt uppsöka ledaren av flocken som en mycket kär hona talat om när hon var valp, men detta kändes inte som rätt tidpunkt. Vandringen hade väckt alldeles för många tankar och funderingar, gjort hennes redan kaotiska sinne ännu svårare att tyda. De många rösterna som alltid dolde sig i den bakre delen av hennes sinne hade smält samman med de starka instinkter som alltid vilade just under ytan, och i detta läge var hon inte säker på att hon skulle kunna agera på ett civiliserat sätt om hon gav sig rakt in i en flock av främmande vargar. Blodtörsten och stridslusten var aldrig långt borta, och de fick dessvärre hennes blod att koka alldeles för enkelt. Så det var bättre att avvakta, låta ursinnet och förvirringen över den plötsliga förändringen rinna ur kroppen, innan hon tog sig an en sådan stor uppgift.
En fågel lyfte från en gren i närheten. Dess kvittrande rop blandades med ljudet från de snabbt slående vingarna. Hon stannade upp och lyfte huvudet en aning, vädrade diskret i luften. Dofterna av varg var mycket mer avlägsna nu än de varit tidigare, men det betydde såklart inte att det var riskfritt att springa in i en varg tillhörande flocken. Den lilla fågeln hade antagligen reagerat på henne, med sin svartvita päls och resliga figur var hon inte direkt diskret där hon strök fram mellan trädstammarna. Men det betydde inte att hon ansåg det tillräckligt säkert för att släppa guarden helt. Den kontrastrika blicken sökte av skuggorna som dolde sig bakom träd och skuggor omkring henne, hjärtslag från små sorkar och fåglar kunde höras bara hon lyssnade tillräckligt noga. Ett lågt väsande undslapp de ständiga käkarna, innan hon blinkade långsamt för att sedan fortsätta sin färd framåt.

[Nu. Nu börjar jag förstå mig på den här lilla gumman igen :3]

Tick, tick, tick. Ljudet av hans långa klor som slog i den hårda backen spred sig i skogen likt trumslag. Hösten hade kommit tidigt i år, var det redan tjäle? Han sänkte huvudet och sniffade lätt på den gräsklädda marken. Ja, gräset var gult och marken kändes kall mot den vita nosen. Han frustade till och ett moln av imma ramade in hans bleka ansikte då han åter tittade upp. Hösten hade kommit tidigt i år, men för den vita hanen var det här det närmaste sommar han kommit sen sin barndom. För honom var alla färger, alla dofter, den ljumma brisen genom hans päls, alldeles nytt. Det var inte så att han inte trivts på de platser han besökt. Den eviga vintern talade till honom och hans tjocka underull. Det hade inte varit någon plåga att vara borta från Numooris marker, men det betydde inte att det inte var en lättnad att vara tillbaka. Tillbaka för att skapa lite ordning. För att skipa rättvisan skulle man kunna säga. Den enda sanna världsomspännande rättvisan. Världen behövde balans, frid. Efter ragnarök skulle stormen slutligen lägga sig.
Lugnt vaggade han från sida till sida medan han tog sig fram mellan de grova stammarna. Så plötsligt såg han henne. Först som en rörelse, en skugga mellan träden, och sedan trädde hon fram över snår och mellan granarnas täta grenar. Tiken. Den han vädrat, den han sökt. Om så bara för några minuter. Och han blev inte besviken. Det var ingen annan än en mäktig varelse som reste sig framför honom. Han stannade upp, häpen, och klirrandet som fyllt luften avtog. Hans turkosa blick vilade på henne och han log svagt.
”Hälsad”




[Har inte riktigt lärt mig denna gosse än men det blev ju iaf lite bättre än förra gången, dock inte i närheten av din prakt o längd...]

Ytterligare en kvist knäckte till i närheten när en tyngre fågel valde att bre ut sina vingar och kasta sig ut i luften för att sedan påbörja sin färd högre mot skyarna som doldes av trädens breda kronor. De svarta öronen ovanpå honans huvud knyckte till, men fågelns rörelser var inte tillräckligt för att hon skulle stanna upp ännu en gång. Exakt vad det var hon sökte efter nu när hon skulle låta planerna på att söka sig till den närliggande flocken vänta var en fråga man inte kunde avgöra om hon själv bar svaret på. Blicken fortsatte att granska hennes omgivning där hon strök fram, de giftgröna pupillerna avsmalnade i de orangea irisarnas mitt, och ett ansiktsuttryck lika hårt som sten. Kanske skulle hon låta instinkterna driva henne till jakt. Eller så skulle hon välja ut någon av träden hon passerade för att lägga sig och vila vid dess rötter. Inte för att vila någonsin varit tillräckligt för att driva kokande blod och längtan efter strid på flykt. Men det enda hon kunde känna av var sorkar som rörde sig mellan och under trädens rötter, eller de fåglar som valt att finna vila bland lövverket ovanför henne. De skarpa klorna som prydde hennes tassar var tillräckligt starka för att hon skulle kunna utnyttja dem för klättring, men det fanns ingen tillfredsställelse i att jaga fåglar eller andra små varelser i en skog som denna. Legender och berättelser talade för att detta var skogen där gamla andar slog sig till ro om världen efter denna inte visat sig vara tillräckligt för att hålla dem kvar där. Detta var en skog som skulle hedras med ordentliga blodsoffer, inte avknippsade harkroppar eller rester av döda fåglar.
Så stannade hon plötsligt upp. Alla tankar som cirkulerat likt en vinande storm innanför pannbenet på henne hade plötsligt skingrats, och hon stod nu helt stilla utan att röra en muskel. Pupillerna hade vidgats, ändå stirrade hon bara framför sig, och öronen tycktes sakta återfå förmågan att röra sig från sida till sida i försök att uppfatta så mycket ljud som möjligt. Och mycket riktigt, där var det. Ett rytmiskt, nästan melodiskt, ljud som tycktes befinna sig inte alltför lång ifrån henne. Öronen spetsades och hon vände sakta på huvudet för att kunna rikta blicken i den riktning ljudet kom ifrån. Bröstkorgen höjdes och sänktes långsamt, en misstänksam gnista vilade i den kontrastrika blicken. Så vädrade hon på nytt i luften. Och doften som nöp tag i hennes nos denna gång fick en låg fnysning att undslippa henne. Hakan sänktes en aning, fick en skugga att lägga sig över hennes ansikte och på så sätt få henne att se äldre ut än hon egentligen var. Det var alltså en varg som delade skogen med henne denna tidiga morgon. Kunde det möjligtvis vara en medlem ur den flock hon avsiktligt valt att hålla sig undan? Hon rynkade lätt på nosryggen, vägde alternativen emot varandra. Det fanns ingenting som tvingade henne att gå för att möta den varg som, av ljudet att döma, sakta kom närmare henne. Men heller fanns det ingen direkt anledning till att hon skulle undvika ett möte. Ja, möjligtvis faktum att hon inte riktigt litade på sig själv i denna situation... Ett fin smög sig över de svarta läpparna vid tanken. Visade det sig vara en varg som kunde vara användbar, en medlem som kunde få in henne på reviret, kunde detta skita sig ordentligt ifall hon inte kunde hålla käkarna i styr. Men om det däremot var en varg som för henne visade sig vara värdelös... Blicken smalnade, svansen snärtade till bakom henne. Så började hon gå med lugna, bestämda steg i samma riktning som det klickande ljudet kom ifrån. Ju mindre avståndet mellan dem blev, desto tydligare stod det klart för henne att hanens doft inte påminde om de dofter hon passerat när hon först trätt in i skogen. Kunde turen vara henne så pass till lags att hon här serverades ett liv hon kunde göra vad hon ville med? Läpparna sprack upp i ett brett grin, och tungan smet mellan de kraftiga tänderna för att fukta nosen. Kanske skulle detta kunna bli en intressant dag iallafall.

Några täta grenar var placerade i hennes väg, men det krävdes inte mycket för att hon skulle kunna ta sig mellan dem, och när hon väl stod på andra sidan av det snår som skiljt henne från den varg hon valt att gå till mötes stod det plötsligt klart för henne vad som orsakat det märkliga ljud som först fångat hennes uppmärksamhet. Hanen var stor och reslig, ljus i färgen, och här och var prydde någonting som kunde liknas vid kristaller hans kropp. Antagligen slogs de emot varandra när han rörde sig, därav klickandet som skapat det rytmiska ljudet som ekat genom skogen. Turkosa ögon mötte hennes blick, och hon blev medveten om att han verkligen stirrade rätt på henne. Likt ett bytesdjur som i sista sekund upptäckt det annalkande rovdjuret. Tanken fick ett lågt väsande att undslippa hennes sammanpressade käkar, och pupillerna drog ihop sig innan hon höjde huvudet en aning som för att kunna studera varelsen framför sig bättre. Ett svagt leende vilade på hanens läppar, innan han talade. Ordet som nådde hennes öron gjorde det omöjligt för henne att hålla ett brett flin borta från läpparna, och de vassa hörntänderna blottades.
"Hälsad." Den stackars varelsen hade ingen aning om vansinnet som vilade inom denna hona.


[Men kära ickefreu, det är en fröjd att få läsa det du skriver C':  bry dig inte om längden på mina inlägg, det är sedan länge konstaterat att jag har en sjukdom som gör att jag inte kan fatta mig kort~]

Honan log men det var inte ett leende av glädje. Detta fick bara Fenris mungipor att dras upp tydligare och nu kunde man skymta galenskapen även i hans vita tandrad. Främlingen var spänd som en fjäder, själv var han tillbakalutad. Lugn och fridsam i sin sinnesförvirring.
Fenris var ingen vansinnig varg, han gjorde bara det som var naturligt utefter hans världsbild. Om den var skev eller inte fick enbart gudarna avgöra.
Det här gick enklare än han väntat sig, den stora muskulösa honan var just vad han sökte. Men något sade honom, kanske honans strålande inre kraft, att hon inte skulle tillåta sig bli en marionett. Men kanske en frände, en medarbetare, en kamrat. Hans huvud vreds långsamt på sned, det var en långsam rörelse och inget valpigt låg över honom. I ett halvår hade han vandrat för att nå just den här stunden.
Honan bemötte honom med en upprepning av hans fras och sedan med tystnad, det bekom honom inte. Han visste att det fanns långt mycket viktigare saker än att samtala. Att tänkta stora tankar om en begynnande framtid var viktigare än småprat, att visa sin rena styrka med handlingar och på slagfältet var sannare än ord. Samtidigt var det just till samtalet han vände sig när det kom till att övertyga vargar om hans idé. Så på något vis skavde honan tystnad lite. Huvudet lutades åt det andra håller, lika långsamt, likt en orm som förberedde sig på att hugga.
”Jag är Fenris”
Sade han med lugn stämma.


[kortis]

Om det var hanens sätt att iaktta henne med ett sådant stabilt lugn, eller bara sättet han bemötte hennes farliga leende på, vad det än var så anade hon att denna hane framför henne inte kunde vara som vilken annan varg som helst. Vanligtvis när hon uppenbarade sig för klensinnade små liv brukade tvekan eller förundran visas i deras blickar. Kroppsspråket brukade alltid tala för att de antingen var redo att fly för sina liv om det skulle bli nödvändigt, eller att de var redo att bemöta henne om hon skulle utmana dem. Ja, många valde självklart artighet och att vara vänliga vid första ögonkastet, men det gick snabbt att ta ifrån dem. Hennes hungriga blick, det störda sinnet som stormade innanför pannbenet på henne och den enorma självsäkerhet hon aldrig brydde sig om att försöka tygla kunde få de flesta att ifrågasätta vare sig de önskade hennes sällskap eller ej. Detta var bara första ögonblicket i detta möte, de hade just och pass hunnit vila blicken på varandra. Ändå så kändes det annorlunda. Kanske var detta en av vargarna som inte skulle backa om hon blottade tänderna och högg prövande. Tanken att ta den utmaning ödet verkade ha placerat framför henne var lockande... nästan för lockande.
Hon sträckte på nacken, fick linjen som gick över ryggen att visa så mycket tydligare de kattlika drag som skymtades här och var på hennes kropp. Ja, det var rent kargblod som rann i hennes ådror. Men hon var långt ifrån lika smidig som sin syster, eller som modern varit när hon ännu varit vid liv. Kargen var känd för sin nätta kroppsbyggnad, snabbheten och smidigheten. Ändå mätte hon ovanligt högt i mankhöjd, och under hennes skinn vilade ingenting annat än tunga, sega muskler som gjorde henne mycket långsammare än en vanlig karg. Detta innebar dock inte att hon var långsammare än de andra raser som fanns att finna, smidigheten låg fortfarande synlig i hennes rörelser, men när tillfälle väl gavs så förlitade hon sig på sin råa styrka och inte sin snabbhet. Den långa svansen knyckte till bakom henne, och hon valde att stanna upp när det bara var någon meter kvar mellan henne och den ljusa hanen. De svarta öronen stod spetsade på hennes huvud, de giftgröna pupillerna var vidgade så pass att irisarna inte var annat än orangea linjer som skiljde pupill från ögonvita. Fortfarande låg ett brett grin placerat på hennes svarta läppar. När hanen valde att tippa huvudet åt ena sidan, efter att det först legat lutat åt andra hållet, kunde hon inte låta bli att syna hans ansiktsdrag närmare. En märklig känsla av att hanen velat att detta möte skulle ske kom över henne. Som om han funnit glädje i det faktum att han inte var ensam att vandra genom denna mörka skog. Kanske hade ensamheten plågat honom tillräckligt, och han sökte nu efter någon som kunde hålla honom sällskap, någon att föra en stärkande konversation med. Och så hade han funnit henne... Det krävdes mycket för att hon skulle klara av att hålla tillbaka skrattet som hotade att lämna henne, men hon lyckades svälja det. När han sedan tog till orda knyckte det till i det ena av öronen, och hon vek huvudet lite åt sidan som om hon önskade få en bättre titt på honom från en annan vinkel. Fenris... Frågan var om det skulle visa sig vara ett namn värt att komma ihåg.
"Mitt namn är Selva." Hennes röst är stabil, len på ett hotfullt sätt. Tonen är mörkare än vad man kan vänta sig från en hona, ett arv från modern.
"Vad för dig till dessa skogar en tid som denna, Fenris." Hon uttalar hans namn, smakar på det. Det är inte en fråga hon ställt, det hörs tydligt i hur hon väljer att avsluta meningen med ett tonläge som vittnar om att hon inte förväntar sig, utan kräver ett svar.

Ett litet moln av ånga bildades framför hans vita nos då han andades ut, det var en kylig höstmorgon. Kylig men för hanen varm. Honan, Selva, verkade heller inte bry sig i det ruggiga vädret. Det verkade inte som att så mycket alls bekom henne, hon förblev oberörd av världen. Det var beundransvärt. Han gillade de energier som fanns mellan dem, den styrka hon utstrålade. Hon verkade inte vara en av alla de vargar som skulle fly honom, som han skulle förslava, vars namn skulle falla i glömska. Hon verkade, likt honom, vara en av de odödliga.
De turkosa ögonen gnistrade då hon talade.
Han hade kunnat berätta för den andre om att numoori var hans hemland, att han vuxit upp här men sedan tvingat sig iväg på en vandring som lett honom till tio år av vinter. Att han överlevt på att äta lata sälkutar och en och annan förbipasserande, och att han till slut gjort sig ett namn där på glaciären. Att alla där kände till honom. Att de fruktade honom, skydde honom likt pesten. Men han såg ingen poäng i att dela sådana onödiga små detaljer med en så högst nödvändig och stor varginna.

”Jag är kommen för att sprida kaos”
Svarade han bara kort, och ett svagt leende lekte i mungipan.

Det tunga huvudet lutades en aning åt sidan, en så diskret gest att den mycket väl kunde ha passerat obemärkt för vilket o-observant öga som helst. Den tjocka pälsen som täckte hennes kraftiga kropp var tillräckligt skydd för att hon inte skulle behöva bekymra sig om den tidiga timmans kyla. För varje andetag hon tog bilades ett tunt, litet moln av ånga kring hennes nos när den varma andedräkten kom i kontakt med morgonens kyliga luft. Född och uppvuxen i ett klimat som Lavaöknen så hade hon aldrig i sitt liv sett snö, heller hade hon aldrig behövt utstå kyla. Men sedan dess att hon lämnat vad hon skulle kunna kalla sitt hem så hade hon fått större förståelse för detta lands många olika områden, och de temperaturer och växlande väder som rörde sig där. Hettan hon vuxit upp med hade gett henne tåligare trampdynor och tassar, men inte gjort henne svag för låga temperaturer. Ja, iallafall så gick temperaturerna om de kyliga nätterna bra än så länge. Vintern närmade sig, och hon kunde inte neka att hon fann tanken på att få se och uppleva snö och riktig kyla för första gången intressant.
Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon placerade om framtassarna för att bättre kunna fördela kroppstyngden på de fyra benen. Blicken vek inte från hanen framför henne en tum, och intensiteten hon studerade honom med hade varit tillräckligt för att få vilken annan varg som helst att visa tecken på obehag eller oro. Men inte denna hane. Det stabila lugn och säkerheten hon mötte i hans ögon väckte en låga av nyfikenhet inom henne. Inte tillräckligt stark för att hon skulle ge vika för den och faktiskt visa sig själv förundrad över den märkliga varelse hon tyckts ha hittat i denna skog, men den fick henne att luta sig tillbaka, att intressant betrakta hur denna situation skulle utvecklas.

Orden som nådde hennes öron när han talat fick det att rycka lätt i de svarta mungiporna. Men till skillnad från andra vargar kunde man inte anta att det var ett tecken på att honan funnit orden roande eller att hon ansåg det vara ett svar hon varit ute efter. Pupillerna hade dragit ihop sig, och intensiteten i hennes blick kunde liknas vid den som vilar i en lejoninnans ögon sekunden innan hon påbörjar jakten efter utsett byte. Hon särade lätt på käkarna, lät den skära tungan lämna tryggheten mellan de kraftiga tänderna för att fukta nosen. Värmen som sipprade ut mellan hennes käftar fick luften att förångas ännu mer än tidigare, men det upphörde i samma stund som hon åter slutit käkarna. Det är omöjligt att lista ut vad som rör sig bakom pannbenet på henne, trots att blicken oftast speglar de flesta känslor kan man aldrig vara säker på att de går att lita på.
"Du låter väldigt säker på din sak." Grinet har minskats till ett lätt flin, men det finns ingen glädje i hennes röst när hon talar. Någonting med hanens ord påminde henne om en varg som guidade henne medan hon fortfarande var valp. En varg som sedan länge är borta.

Vad som skulle kunna kallas för världens minsta skratt lämnade honom som en liten utblåsning genom den vita nosen.
”Jag har ingen orsak att tvivla.”
Svarade han allvarligt på hennes fråga och en tystnad bredde ut sig mellan dem. Den var inte obekväm eller påträngande, iallafall inte för honom. Han lät sekunderna förflyta allt medan han andades in, lät syret transporteras genom kroppen för att sedan släppas ut med en tyst pust. Träden stod täta i skogen runtom dem, det var tyst och vindstilla och de omgavs av en, för skogen typisk, mystisk atmosfär. En svag dimma kunde skymtas mellan trädstammarna och sikten omkring dem var högst begränsad. De var inte allt långt ifrån den inneboende flockens yttersta gränser men på tillräckligt avstånd för att inte stöta sig med dem. Inte för att han lät sin blick vandra över området eller sina tankar vandra iväg till sådana ämnen, hela tiden lade han samlad fokus på honan framför sig. Hans blick vek inte undan från hennes för en sekund och tankarna centrerades runt henne.
”Tror inte ni på er själv, har inte ni ett livsmål" frågade han slutligen "Vad för er hit denna morgon?"

Säker på sin sak, utan tvekan. Hanens svar var tillräckligt för att hon skulle inse att det inte skulle gå att plantera tvivlan i hans sinne med enbart ord. Om det var en egenskap hon beundrade eller fann irriterande gick inte att läsa av i det hårda uttryck som vilade i hennes ansikte. Men blicken var inte längre lika hård som den varit för endast ett kort ögonblick sedan. Ja, hans ord hade väckt minnen från förr. Minnen relaterade till den hona som ägt marken hon vuxit upp på, lett flocken som hon kommit att ta sig an redan i mycket ung ålder. En varginna som också varit ytterst säker på sin sak. Men skillnaden mellan den honan som sedan länge lämnat detta land, och hanen som nu stod framför henne, var stor. Kanske hade det inte funnits den minsta likhet i orden som han yttrat, det kunde ha varit hennes egna sinne som valt att gräva i de djupaste delarna som dolde det hon höll kärast och inte lät delas med till någon annan, men egentligen spelade det ingen roll. Hade hon varit yngre hade humöret blossat upp snabbt, och hon hade mycket väl kunnat fräsa eller hugga åt hanen för att hans ord inte varit henne till belåtenhet. Fortfarande var hon ung, men för var år som gick lärde hon sig någonting nytt. Någonting betydelsefullt som även kunde komma att vara användbart. Att försöka tygla sig själv och sitt temprament var en av de saker hon kommit att inse kunde vara värt att lägga energi på. Det var inte ofta hon tänkte på det, som en dag som denna då blodet kokade i ådrorna och hungern rev i bröstet, men då hon visste att hon stod inför betydelsefulla möten eller händelser kunde det förekomma att hon försökte lägga band på sig. Det var inte alltid det fungerade, men så länge hon försökt, eller hur?
En lätt fnysning undslapp henne. Om det var vad som blivit kvar av ett kort skratt hon hållit tillbaka eller om det var ett tecken på missnöje kunde man inte vara säker på. Tystnaden som lade sig mellan dem bekom henne inte, men heller förstod hon inte varför hanens blick höll fast henne med sådan intensitet. Det kändes märkligt att han var så ovillig att släppa henne med blicken, men samtidigt inte brydde sig om tystnaden tog överhanden i situationen. Hon rynkade lätt på nosryggen, höll tillbaka ytterligare en kort fnysning, innan hon släppte honom med blicken för att vika huvudet åt sidan och studera de skuggor som dolde sig bakom snåren och de stabila trädstammarna. Denna dag hade från början inte varit avsedd att hon skulle möta någon från flocken som befann sig i detta område. Men hade det istället varit meningen att hon skulle möta denna hane? Hon var inte en varg som trodde på ödet, eller slumpen. Världen var mörk, rå och orättvis. Hon befann sig endast här för att göra andra stackars själar medvetna om just det. Hon levde för de simpla sakerna. Som att känna blodsmak på tungan när hon begravde tänderna i en annan varelses kött. Att se paniken och hjälplösheten i ögonen på de offer som visste att livet mycket snart skulle ryckas ifrån dem. Att sprida skräck, samla styrka och makt. Och en dag stå högre än alla andra. Ja. Som sagt. De simpla sakerna.

Hanens ord avbröt tankarna som tagit överhanden medan hon låtit blicken svepa över mörkret som befann sig just utom räckhåll, dolde sig bakom den tunna dimma som låg likt ett skyddande täcke över marken. Sakta vände hon tillbaka blicken till honom, och om han inte varit den lugna, säkra varg han gav intryck av att vara, så skulle skärpan i hennes kontrastrika ögon varit tillräckligt för att få honom att sänka blicken och titta åt ett annat håll. Men så log hon brett emot honom, ett leende som på alla sätt och vis var oäkta.
"Jag är på vandring." Svaret var simpelt. Enkelt. Det fanns hundratals sätt hon skulle ha kunnat ge honom ett mer komplicerat svar, räknat in den flock hon splittrat och lämnat efter sig, den starka längtan efter att få uppleva detta land, viljan att bygga någonting större. Starkare. Men liksom hanen hade hon ingen anledning att tvivla på sin egen sak. Hon visste vad hon skulle göra. Ingen annan behövde ta del av den informationen för att stärka hennes säkerhet. Så därför höll hon det simpelt.

Han nickade kort åt hennes ord. Så vandringsfärd, det var något han kunde relatera till. Han hade även han varit på den vägen ett långt tag, och skulle nog förbli på in i en avlägsen framtid. Eller kanske inte, allt berodde på och avgjordes av vad som skedde här denna morgon. Precis som det avgjordes av alla möten dessförinnan och alla möten därefter. Men kanske lite extra mycket av just detta? Han log. Ett matt känslokallt leende som förvred de bleka läpparna.
”Och vad ska denna vandring skänka dig?”
Frågade han lugnt och stilla.

”För har ni inte ett mål med den självaste vandringen i sig?”




[kort och segt]

Det falska flinet som prydde de svarta läpparna tycktes stelna när hanens ord yttrades och klöv tystnaden hon låtit krypa in mellan dem. Den skarpa blicken såg ut att vilja klyva hanen där han stod framför henne. Det fanns inte längre någon tvekan i saken att denne hanes lugn och självsäkerhet retade henne. Vanligtvis kunde hon få andra varelser ur balans efter bara några sekunders uppvisande av vansinnet som var hon, men den här hanen verkade inte ta åt sig det minsta av skärpan och galenskapen som kunde skymtas bakom hennes färgstarka ögon. De hade just träffats, men den tid som hunnit passera var vanligtvis tillräckligt för att hon skulle få den andre vargen att känna sig illa till mods i hennes närhet. Inte kunde det vara så att hon tappat stinget? Nej. Nog för att det känts som en livstid då hon varit fast på revirets marker, men det hade ändå förekommit möten med varelser som inte tillhörde hennes flock. Måhända att hennes sociala förmågor kunde behöva finslipas, men det om något borde ha bidragit till att plantera osäkerhet i den andra vargen. Nej, det var helt klart någonting med hanen. Kanske behövde hon släppa efter lite, höja nivån.
Hon lät tungan fukta nosen, flinet hade reducerats till ett leende, och innan hon talade blinkade hon långsamt mot hanen och lutade huvudet lite åt sidan. Intensiteten i hennes blick fanns kvar, och nu studerade hon honom ännu mer ingående än tidigare.
"Du är en väldigt frågvis hane, Fenris." Varje ord sades med en liten fördröjning, som om hon ville smaka på varje stavelse innan hon lät yttra dem, och tonen i hennes röst hade en svag melodisk antydan. Det glimmade till i den kontrastrika blicken, och det stod tydligt att hennes ord varit en varning. Hanens nyfikenhet kunde vara farlig.
"Inte för att mina intentioner för denna vandring är hemliga, men om det inte varit jag utan någon annan varg hade de kanske inte uppskattat en sådan fråga." Svansen knyckte till bakom henne och hon höjde på ögonbrynen. Leendet lekte i mungiporna på henne, påminde omgivningen om att inte slappna av. Men så plötsligt skrattade hon lätt, som för att bryta spänningen hon låtit bygga upp, innan hon med slutna ögon och bakåtvinklade öron lade huvudet åt sidan.
"Jag söker endast finna information och ta del av nya upplevelser och platser! Under så lång tid har jag suttit fast inom ett och samma område, det behövdes en förändring. Dessutom, vem vill gå miste om chansen att möta nya individer?" Ögonen öppnades, och blicken riktades åter mot hanen. För ett otränat öga kunde lättsinnigheten och glimten i ögat på den unga honan vara övertygande. Men för de som ägde förmågan att lägga märket till detaljerna skulle hennes fråga tolkas mer som en utmaning än någonting annat.


[uuurgh jag är ur form! Förlåååt för segt, och väldigt dåligt, svar!!! ;W; ]

Honan utstrålade en mäktig energi, och han fick för sig att hon allt mer störde av hans egna åtminstone nästa lika respektingivande lugn. Han menade inte att störa henne, faktiskt så blev han mer och mer upphetsad och angelägen ett vara främlingen till lags allt medan deras samtal utvecklades. Honan var något stort. Han var något stort. Tillsammans kunde de bli ännu större. Ord han inte våga yttra än, inte på ett långt tag.

”Jag ber om ursäkt om min frågvishet stör damen”
Sade han med den vanliga kontrollerade rösten. Han följde honans initiativ och lät blicken vandra över området för bara en liten sekund. Sedan fortsatte honan tala och all hans uppmärksamhet riktades åter till henne, och han log. Hon öppnade upp sig, om så bara en liten glipa. Och han tog chansen.
”Ungefär densamma är min orsak till vandringen jag är ute på.”
Han nickade kort.
”Mötet med nya individer..”
Den turkosa blicken borrade sig in i hennes tvåfärgade ögon.
”Jag ämnar skapa något stort.”

Den kontrastrika blicken vek inte en tum från hanen medan hon ivrigt inväntade hans reaktion. Det hade varit uppenbart att hon erbjudit honom att nappa på den syrliga ton hon låtit ljuda genom orden, en utmaning om att våga ifrågasätta henne. Hittills hade hanen inte gett något som helst intryck av att vara en individ som varken accepterade eller backade för en sådan inbjudan. Det lugn han utstrålade låg likt en barriär runt honom, och det retade henne på det sätt ett oåtkomligt kliande bett retar en under sommartid. Hon ville klia det där bettet, krossa det där lugna, stabila anletet. Hon ville framkalla en uppriktig rektion! Inte för att hanen i sig på något sätt störde henne. Det var sättet. Men kanske var det anledning nog att finna hela individen irriterande.
En svag rynka blev synlig på den svarta nosryggen, och de giftgröna pupillerna vidgades nästan omärkbart i irisarnas mitt. Tippen på den svarta svansen knyckte till, och trots att varenda muskel i den tunga kroppen var avslappnad så var det som att hon förberedde sig på hanens nästa ord. Så som hon längtade efter att få höra honom anmärka hennes ton. En liten tillrättavisning... någonting som hon kunde arbeta med! Men när han väl särade på käftarna för att ta till orda på nytt var det långt ifrån det svar hon väntat sig. Tonen i hans röst hade inte ändrats, någonting som fick henne att vilja ge ifrån sig en skarp fnysning, men det var hans val av ord som fångat hennes uppmärksamhet. Inte nog med att han bad om ursäkt, någonting hon mycket väl hade kunnat ta som en chans att bita ifrån på och fräsa åt - hur vågade han be henne om ursäkt på det där lugna, kontrollerade sättet?! - men han använde ett ord hon inte visste riktigt hur hon skulle reagera på.
"Damen?" Innan hon hunnit hindra sig själv hade ordet lämnat hennes läppar. Aldrig tidigare hade hon blivit tillkallad med det ordet. Och hon visste faktiskt inte hur hon skulle reagera. De svarta läpparna hade spruckit upp i ett brett flin, öronen var spetsade och huvudet var tippat åt sidan medan hon granskade hanen med frågande blick. Det var roande. Fruktansvärt roande. Samtidigt som hon inte var säker på ifall hon skulle anse det förolämpande istället, hans kontrollerande sätt gjorde ju inte saken bättre. Det var en liten detalj, men det hade lyckats få henne att släppa intensiteten hon tidigare varit så fokuserad på. Och när han sedan fortsatte lade hon inte längre märket till det där genomträngande lugnet. Visst fanns det kvar, men det var någonting hos hanen... Blicken smalnade, och flinet som prydde de svarta läpparna krympte till ett diskret leende. De hade ungefär samma anledning till varför de var ute på vandring. Rösterna som nu cirkulerade likt hungriga vargar i sinnet på henne betonade ordet ungefär. Det hade inte undgått henne. Han fortsatte, och den lilla paus han tog fick henne att sänka hakan en aning och stadigt bemöta hans blick.
Någonting stort. Orden fick henne att rynka lätt på nosryggen, vrida huvudet en aning åt sidan så att hon studerade honom ur ögonvrån.
"Och vad mer exakt kan det vara för stort du ämnar skapa?" Tonen i rösten hade sjunkit, hon var avvaktande. Inväntade hanens nästa svar. Som om hon anade vad det var han kunde tänkas säga härnäst, men inte ville chansa.

Han besvarade blott honans fråga med ett milt leende och en ytterst liten nick. Ja, damen. Han kunde känna att många tankar cirkulerade i honans sinne, men hade ingen aning om vad de handlade om. Ett tyst hummande lämnade honom för att fylla upp den korta tystnad som honans betänketid bildade.  Då hon svarade log han bredare och ett tyst "Heh.." lämnade honom. Var det en lätt genans som låg i hans blick? Ingen skulle få veta då glimten försvann samma sekund som den dök upp. Hans blick sökte sig ut bland träden, han märkte att deras möte blivit mycket mer avslappnat sen han slutat stirra ut honan som en annan idiot. Så han antog att hon helst ville ha det på det här sättet, och det gjorde inte honom något. Att anpassa sig efter spelets regler var inget han var för stolt för att göra. Iallafall inte när spelet var ett samtal. När det gällde världen var det något helt annat...
"Eftersom ni frågar så snällt ska ni få veta.."
Svarade han med en skämtsam ton, hoppades att honan åtminstone inte fann det förolämpande. En sekunds dramatisk tystnad följdes sedan innan han fortsatte.
"En klan. En klan av fristående starka vargar, som kan styra över resten"
Resten av patrasket i detta land.
"Så jag är på jakt efter individer förstår ni, starka, egna individer som kan möta mina krav."
Ett snett leende klöv hans anlete.
"Och jag tror vi kan leda till något stort."
Något så stort att de omkullkastade hela Numooris världsordning.

Det tunga huvudet vreds åt sidan så att hon åter kunde studera hanen framför sig med båda ögonen. En skugga hade smugit sig över hennes ansikte, fick de djupaste karaktärsdragen att se ännu skarpare ut än vanligtvis, betonade de färgstarka ögonen. Måhända att sinnet hon bar på aldrig tillåtit henne ligga på samma nivå som någon annan av samma ålder, hon hade alltid legat steget före, men nu talade även hennes yttre för att hon var äldre än vad hon faktiskt var. Linjerna under ögonen tycktes plötsligt lika djupa som haven, blicken tålmodigt fokuserad. Hon kunde liknats vid en varg som plågats en livstid och bar erfarenheter och ärr därefter. Vad hanen skulle yttra härnäst var någonting hon lade stor vikt på. Detta var någonting hon ville bemöta med ett allvar som mätte sig med intresset som väckts till liv inom henne.
Leendet var försvunnet, intensiteten i blicken hade minskat och hon gav inte ett ljud ifrån sig medan hon inväntade att hanen skulle tala på nytt. Någon annan varg kanske inte skulle ha förstått sig på varför hon ansåg det så viktigt att plötsligt hantera konversationen på ett sådant allvarligt sätt. Men ingen annan vargs sinne arbetade på samma sätt som hennes eget. Om hon tänkte samma sak som hanen framför henne innebar det att han redan hunnit skapa planer för henne, idéer. Vad som skulle komma härnäst skulle inte kunna tacklas med ett simpelt ja eller nej för att klargöra vars de stod i jämförelse med varandra, det skulle behöva gå djupare. Och som det var just nu var hon inte säker på att hon kände sig vidare bekväm med idén att hanen redan hunnit placera henne i sin egna planritning.

Han talade, och tonen som bar orden var skämtsam. I ett halvhjärtat försök att möta honom halvvägs drog hon lätt i den vänstra mungipan, sträckte en aning på nacken, men det var vad hon kunde ge honom. Orden som yttrades därefter fick det att rycka lätt i den övre läppen, och ögonvitan blev synlig i ögonvrån. Mycket riktigt. Hon hade anat att hanen syftat på en flock av något slag, men han valde att beskriva det med ett helt annat ord. En klan. Tydligen önskade han bygga upp den med fristående vargar, vad skulle det innebära för ett rangsystem?, för att härska över resten. Resten. Resten av vadå? De som tillhörde andra flockar? Ensamvargarna? Landet? Världen...
Det knyckte till i det ena av de svarta öronen och hon blinkade långsamt, tvingade sig själv att lyssna till resten hanen hade att säga. Han ville ha starka individer. Ja, hon stod framför honom. Och faktum att han delade detta med henne innebar tveklöst att han fann henne passa in på beskrivningen av de starka, egna individer han sökte efter. Stark. Tveklöst. Ingen kunde mäta sig med henne. Ingen. Det var där problemet kom in. Och i samma stund som ordet vi nådde hennes öron sprack den hårda mask hon hittills visat upp och ett diskret flin smög sig över de svarta läpparna. Den avvaktande skuggan som legat över hennes blick var borta, och ögonen lyste av självsäkerhet.
"En intressant plan, utan tvekan." Den mörka rösten genomsyrades av en len ton, och hon såg till att hålla lite extra på varje ord. Vad som pågick innanför pannbenet på henne gick inte att avläsa.
"Men hur avser du hålla samman en klan av fristående, starka individer?" Den lena tonen var vänlig, hon ifrågasatte inte för att förolämpa. Uppriktig nyfikenhet dolde sig bakom varje ord. Men det vänliga sättet kunde man inte vara säker på var lika uppriktigt.
"Om du söker efter de starkaste, tuffaste vargarna för att uppfylla ditt egna syfte kan det vara svårt att sälja idén till dem." Flinet breddades, och den breda bröstkorgen sköts diskret fram.

Det var med en laddad spänning som han inväntade honans svar. Förväntan låg tjock i luften. Han uppskattade hennes gensvar till hans handlingar, något sade honom att honan inte var allt för generös med leenden och socialt spel, så han kände sig hedrad. På ett vis. Då hon åter yttrade sig nickade han kort. Det var frågor mycket värda att tala om. Det var ett system han ännu inte tänkt ut till hundra procent. 
"Min förhoppning är att det inte ska vara mitt syfte de följer.."
Han log.
"Utan att det skall vara vårt gemensamma"
Kort paus.
"Med vissa individuella skillnader såklart."
Han nickade kort för att understryka sina ord. Blicken var åter fast fokuserad på honan men denna gången låg ett mer avslappnat uttryck över hans anlete. Tungan fuktade den vita nosen och han rörde lite på sig, en skiftning av tyngdpunkten, vilket gav ifrån sig en liten orkester av klirranden då kristallerna i hans päls slog emot varandra. Han andades ut, lite tyngre än vanligt. Följt av ett tyst hummande.
"Målet, som jag hoppas att vi kan dela, är att vända på hela numooris världsordning"
Ett flin växte sig långsamt fram på de bleka läpparna och det gnistrade i den turkosa blicken.
"Inte längre ska vi härskas över av flockar och ärras av deras krig, inte längre skall vi buga oss under gudar.."
Ett djupt andetag.
"Jag avser splittra flockarna genom infiltrering, och genom egna hämndaktioner som de olika deltagarna känner sig behövda att utföra. Jag avser sätta skräck i det här landet som de aldrig har känt skräck förut!"
Visst var det galenskap man skymtade i blicken? Galenskap med inte sinnesförvirring. Ett lugnt, kontrollerat och utstuderat vansinne.
"Min avsikt är inte att starta en flock med rangsystem och revir. Jag vill ha en vandrande klan som agerar självständigt - kanske med en gemensam uppsamlingsplats, där det är de olika egenvalda uppgifterna som avgör våra förhållningssätt till varandra.."
Ett rosslande andetag avbröt ordflödet. Sedan talade han igen med en slätslipad självklarhet i rösten, och blicken borrade sig in i honans.
"Anarki."

Bröstkorgen höjdes och sänktes långsamt i takt med honans djupa andetag. Blicken hölls stadigt fokuserad på hanen, och om än intensiteten i de kontrastrika ögonen var tillbaka så befann hon sig fortfarande i ett avvaktande tillstånd. Inte i närheten av samma sätts avvaktande som tidigare, men hon höll fortfarande någorlunda låg profil. Frågorna hon hade ställt behövde besvaras, och det fanns mer att ta reda på om denna plan som hanen verkade ha målat upp. Därför var det bäst att få reda på det hon ville veta först, och sedan arbeta därifrån.
När han talade rörde sig honans undre käke diskret, fick det att se ut som att hon tuggade medan hon uppmärksamt lyssnade till hans ord. Om detta var en gest som talade för att hon gillade det hon hörde, eller att det kanske inte alls föll henne i smaken, kunde man inte vara säker på. Antagligen var det en reflex som inföll när hon tvingades hantera sig själv på det här sättet, men det kunde likväl vara en varning. Honan själv tycktes helt omedveten om de arbetande, kraftiga käkarna och lät inte blicken vika en tum ifrån den ljusa hanen. Tankarna arbetade på högvarv och för varje ord som lämnade hanens läppar såg hennes kaosartade, briljanta sinne till att tänka över, ifrågasätta och överväga betydelse för vartenda ett av dem. Individuella skillnader. Där. Det som var av extra intresse, det som hon ansåg värt att fundera mer på var vad som var avgörande för hur hon skulle besvara honom. Vad menade han mer exakt med det uttrycket? Skulle sådant som styrka, kroppsbyggnad, ras spela in i avgörandet av dessa skillnader? Vad skulle skillnaderna innebära?
Ljudet som uppstod av kristallerna som slogs emot varandra när han rörde sig störde henne, och hon tvingade sig själv att återigen fokusera på vad som pågick omkring och framför henne. Fortfarande arbetade tankarna, men hon var tvungen att låta dem spinna vidare på egen hand i bakhuvudet. Ingen skulle undgå henne, men detta var en stund då prioriteringar krävdes. Och hon kunde inte tillåta sig själv missa någon viktig detalj från hanens sida. Denna Fenris hade trots allt visat sig vara mycket mer intressant än hon först trott.

Det knyckte till i ett av öronen, och blicken smalnade av samtidigt som en genomträngande kyla fann sin plats bakom pupillerna. Om han inte haft hennes uppmärksamhet tidigare så hade han den definitivt nu. Men det var inte nödvändigtvis en bra sak. En skarp utandning smög sig mellan hennes sammanpressade käftar, fick ett svagt väsande ljud att uppstå. Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne och hon flyttade framtassarna en aning närmare varandra. Men ingenting i hennes uttryck talade för att hon ville avbryta hanen. Nej. Hon lät honom fortsätta.
Nosryggen rynkades, och när hon lät sin egen blick utmanande tränga sig in i hanens tyckte hon sig se någonting bekant där. Någonting hon själv kände till alltför väl. Denna hane bar, precis som hon själv, på galenskap. Måhända att hanens vansinne inte kunde mäta sig med den grova störning som dolde sig bakom hennes pannben, men det fanns ändå en likhet. En mycket svag sådan.
När hans blick borrade sig in i hennes ryckte det lätt i den övre läppen, men hon höll tillbaka den dova morrning som låg och grodde i bröstkorgen. Anarki. Här fanns ingenting att hämta.  ..... om nu inte hon beslutade sig för att slita hjärtat ur bröstkorgen på varelsen som stod framför henne. De svarta läpparna sprack upp i ett brett grin, men kylan låg kvar i blicken. Fientlighet kunde anas bakom ögonens intensiva glans, och om inte omgivningen kunnat känna av hennes glödande energi tidigare så gjorde den definitivt det nu.
"Jag måste säga, Fenris... att hur intressant din plan än må vara, så skär den sig mot min egen." Tonen i rösten hade sjunkit till den grad att orden blandades med den dova morrning som legat och vilat i bröstkorgen på henne. Hon blinkade långsamt, det ena ögat slöt sig bara någon millisekund före det andra, och likt sättet hos en katt som inte känner sig tillfreds svepte den svarta svansen bakom henne.

Han tog in honans små signaler och en växande förståelse att hon inte längre uppskattade hans ord infann sig hos honom. Det var synd, honan var helt klart mäktig och hon skulle vara ett bra tillskott. Men samtidigt, delade hon inte samma tankegångar var hon ingenting att ha.
Det fanns många frågor som han ville ha svar på. Om hon verkligen visste den sanna innebörden av anarki, den som låg bortom kaos och förstörelse? Vad var det hon fann så stötande, så irriterande med hans plan? Vad hennes egen plan var? Men han visste redan efter detta korta möte att honan var oberäknelig och han avsedde inte förolämpa henne med sina frågor. Så han höll tyst. Bättre det än att hamna i en fight. Oavsett om han ville erkänna det själv eller inte så var honan betydligt kraftfullare än honom. Han skulle vara chanslös mot henne. Och ville hon delge honom svaren på dessa frågor skulle hon få chansen att göra det självmant, för nog kunde en klipsk hona som hon gissa sig till hans förfrågningar.
Han log och blicken släppte hennes."Heh.." Tungan fuktade den vita nosen och han såg åter upp på honan. Hans första impuls var att be om ursäkt för att han besvärat damen, men han var inte säker på att dem orden (speciellt inte ett av dem) skulle mottas lika vänligt den här gången som den förra.
"Då har väl ingen av oss så mycket mer att hämta här.."
Sade han istället och höll kvar sin blick i hennes för några sekunder, innan han lät den vandra ut bland träden igen. En lätt suck lämnade honom följt av ett svagt hummande. De vanliga ljuden omgav honom helt enkelt.
"Det var mycket trevligt att råkas, du har gett mig stort utbyte i vårt samtal. Vi kanske ses igen?"
Han ville inte vara för påträngande, samtidigt som han försökte ge honan chansen att hålla kvar honom om hon av någon anledning ville det. Han log svagt och backade några steg, men blev sedan ståendes och inväntade hennes svar innan han skulle bege sig vidare.

Morrningen låg kvar i bröstkorgen, likt en motor som körs på tomgång, och markerade att om det från början funnits en linje för hur långt man vågade gå i hennes närhet så hade den korsats. De kraftiga käkarna särades och hon tillät tungan att fukta nosen medan hon naglade fast hanen med blicken. I hennes rubbade sinne, den kaosartade åskstorm som ständigt vrålade i huvudet på henne, lösgjorde sig några av rösterna och påminde om hur hanens sätt från första början skulle ha varit anledning nog att hugga honom över nosryggen. Krossa käkbenet. Tillrättavisa. Det hade aldrig funnits någon anledning att låta konversationen gå så långt som den gjort. Fel val. Det ledde till komplikationer. Men det hade inte varit helt bortkastad tid. Hon fuktade nosen ännu en gång, lät den övre läppen glida upp så att det skära tandköttet blev synligt. Hanen hade delat med sig av sina tankar, de planer han hade för framtiden. Värdesatte hon den informationen kunde den komma till användning. Den skulle till och med kunna komma att användas emot honom om hon så ville. Hans självsäkerhet och lugn skulle säkerligen klyvas om hon lade fram sina avsikter på rätt sätt, om hon träffade av de rätta punkterna. Om hon bara lyckades plantera lite rädsla i den där turkosa blicken, lite tvekan i hans kroppsspråk, skulle det förändra hela situationen. Men någonting måste ju ha hållit henne från att begrava tänderna i den ljusa pälsen som täckte hans kropp. Tanken tycktes klyva kaoset, knuffa undan rösterna som eggade henne att resa ragg och hugga. Att bli bemött utan att ha givits någon riktig reaktion hade nära på drivit henne till vansinne. Ändå var han inte uttryckslös. Blicken, läpparna, sättet att röra kroppen, allting hade varit små signaler för henne att läsa i försöken att lista ut hur hon lyckades inverka på honom. Hon hade antagit den utmaningen, låtit honom hållas medan han talat. Studerat honom noga. Men det hade varit den enda anledningen. Och nu när hon insett att han inte hade någonting intressant att erbjuda, när hon snarare tagit hans planer som en utmaning än någonting annat, fanns det ingen anledning att försöka spela civiliserad längre. Många av hennes frågor var ännu obesvarade, men det kändes inte längre tillräckligt för att lägga band på sig.
Det nedre ögonlocket på vänster sida ryckte till när hanens blick släppte hennes. Det var ett av de många små ting han hade för sig. Det hade nästan känts som att han spelat på det, att för varje tecken hon visat upp hade han diskret följt efter. Små saker, som att släppa hennes blick sekunden före hon började finna det irriterande, eller ständigt ge ifrån sig dessa små ljud hon inte visste riktigt hur hon skulle tolka. Hennes sinne var skarpt, men det konkurrerade med instinkter och de röster som följt henne sedan hon var valp, vilket gjorde att hon oftast förlitade sina handlingar på det första instinkterna sade åt henne att göra. I hanens fall hade det varit att avvakta. Men de tankarna var som bortblåsta nu...

Hanen lyfte åter sin blick till hennes, och de svarta öronen vinklades sakta bakåt. Det var inte en fråga som lämnade honom. Snarare ett konstaterande. Ett konstaterande hon inte väntat sig. Ännu en gång hade hon serverat honom en utmaning, och denna gång hade hon förväntat sig att han skulle bemöta den. Men istället verkade det som att han skulle dra sig undan. Och det förvånade henne. Öronen spetsades, käkarna stängdes och ett frågande uttryck tog plats i hennes ansikte. Från hundra till noll, inom loppet av en sekund. Han hade alltså tänkt dra sig tillbaka? Utan det minsta försök att stå upp för, kämpa för det han nyss talat så passionerat om? Över läpparna smög sig ett leende, och hon slöt ögonen innan ett lätt skratt undslapp henne. Om det var såhär han tänkte reagera så fort han bemöttes av motstånd hos de starka vargar han tänkte försöka sälja sin idé till var han nog inte en individ hon behövde bekymra sig om i framtiden.
Hon lät det tunga huvudet gunga sakta från sida till sida, innan hon åter öppnade ögonen. All fientlighet var som bortblåst. Det var som om hon var en helt annan varg som nu stod framför honom. Leendet breddades till ett mjukt flin, faktum att han till och med tagit sig friheten att backa några steg roade henne enormt, och en busig glimt kunde skymtas i den intensiva blicken. Han hade tagit beslutet att dra sig undan. Hon tänkte inte stoppa honom. Istället sträckte hon på sig, innan hon med förvånansvärt mjuka rörelser avverkade avståndet mellan dem. Hon stannade upp snett framför honom, med endast decimeter som skiljde deras päls åt. Så förde hon nosen till hans vänstra öra, lät andedräkten leka med den ljusa pälsen.
"Trevligt att råkas." Spann hon med len röst. Sedan tog hon ett steg åt sidan, lämnade honom fri att röra sig åt vilket håll han ville, men hon släppte honom inte med blicken. En sista utmaning. Men hon räknade med att den, liksom de tidigare hon lagt fram, skulle bli ignorerad. Hanen skulle fortsätta sin vandring. Det skulle även hon.

Honans natur förbyttes tvärt av hans ord. Hon var likt ett hav, ena sekunden stormande, den andra helt stilla. Han blev fascinerad av henne i en ökande takt, något han också förstod var farligt. Han kände själv hur han hade svårt att stå för sitt beteende, att han blev svag, försiktig och återhållsam inför henne. Så kanske var det därför, just därför, som han - då hon kom, mjukt strykandes och spinnande i hans öra - följde en impuls. En impuls.
Och det fanns så många tankar han skulle kunna ha tänkt, begrunda. Så som att honan inte var riktigt klok och uppenbart instabil och att det var betydligt mycket mer gynnsamt för honom, både i stunden och längden, att hålla sig på god fot med henne men istället följde han en impuls. För första gången på hela deras möte tänkte han inte över sitt handlande, det fanns ingen utstuderad plan bakom hans beteende. Han var en diplomat, men i just detta nu var han fullständigt odiplomatisk. Två snabba steg framåt i en inandning och sedan borrade nosen sig ner i honans ländrygg, strax ovan svansen och drog in två djupa andetag.

Det ständigt svängande humöret, sättet som gjorde henne omöjlig att förutse eller lita på, var oftast den största anledningen till att andra individer kände obehag i hennes närhet. Vänlighet och en mjuk blick kunde vara vad man möttes av, bara för att i nästa ögonblick känna hennes kraftiga käftar slå över ansiktet. Instabiliteten i hennes sinne, grunden till att hon kunde uppleva både den renaste av glädje och den mest förödande ilska i samma andetag, var vad som styrde henne. Det var vad som gjorde henne till den sjuka, vansinnigt farliga individ som var hon. Och hon njöt av att få se oron och rädslan, tvekan, i andra vargars blickar i just det ögonblick de insåg att hon inte gick att lita på. Alla individer reagerade på olika sätt, det gjorde det hela så mycket mer spännande varje gång hon ställdes inför en ny personlighet. Faktum att denna hane inte låtit visa några som helst tecken på att reflektera över hennes beteende eller ord var vad som matat irritationen inom henne. Tills nu.
Det var inte en överdrivet stor förändring, men hon kunde se hur hanens lugna, stabila fasad sprack. Små detaljer i blicken, i hållningen, talade för att hon äntligen lyckats krossa den där förbannat lugna attityden som talat för att han inte lät någonting påverka honom. Han hade varit så säker på sig själv, tills han ställts inför henne. Tanken fick flinet att breddas till ett grin, och den kontrastrika blicken var blank av förväntan. Inuti henne spann odjuret som alltid låg vilandes just under ytan, nöjd med hur denna situation nu tycktes utspela sig. Men hanens nästa drag överraskade henne. Istället för att tala, eller röra sig bort från henne, slöt han upp tätt intill henne och borrade ned nosen i den svarta pälsen vid slutet av ländryggen. Handlingen var så oförberedd att hon inte alls visste hur hon skulle reagera. Nog hade hon hungrat efter en reaktion, vanligtvis innebar det blottade tänder, lysande ögonvita, blodig diskussion eller att den andre tog till flykt, men detta var för henne helt nytt. Hjärtat verkade hoppa över ett slag, och en rysning klättrade sig uppför ryggraden. Instinkterna skrek inom henne, samtidigt som rösterna i huvudet inte tycktes tala på ett språk som hon förstod. En sekund hann passera. Två...
De kraftiga hörntänderna blottades och hon snodde runt med sådan kraft att hon riskerade tappa balansen. Käftarna slog samman med en hög smäll bara decimeter ifrån hanens ansikte, och ögonvitan lyste i hennes blick när hon stirrade upp på den äldre där hon stod med aningen sänkt huvud och rest ragg. En dov morrning fick den rynkade nosryggen att vibrera, och svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne. I ena ögonblicket såg det ut som att hon skulle slita huvudet av honom, men i nästa kunde man ana ett brett flin som lekte i de svarta mungiporna.
"Vi blev visst lite väl närgångna helt plötsligt..." Morrningen låg kvar i bröstkorgen, och fick rösten att låta tjock och skälvande. Raggen var fortfarande rest och blicken lyste, men ännu hade hon inte satt tänderna i honom. Allting med honan skrek dubbla budskap.

Hon stod kvar. Han kände hennes doft kittla i nosen. Så försvann hon, snodde runt i en djup morrning och såg på honom som en mycket ilsken, attackbenägen tiger. Ja, för visst var det något med den väldiga honan som fick honom att tänka på kattdjur. Kanske var hon en karg. Han stod kyligt kvar och tittade på honan då hon morrade, dock med kroppen i full stridsberedskap.
En liten tanke lekte inom honom och fick ett inre leende att skina om honom. Hon hade stått kvar, helt kunde hon inte ha ogillat det.. Han såg på henne med en intensitet i blicken. Sedan besvarade han hennes leende.
"Vad du än säger, damen har mig till sitt fulla förfogande."
Den vita tandraden blixtrade.