Hanen stod kvar. Trots att hennes massiva käftar slagit ihop så nära intill hans ansikte. Trots att hon morrat så dovt att den breda bröstkorgen vibrerade. Han hade inte gjort någon som helst ansats att kasta sig åt sidan, backa eller ens vrida huvudet bort från henne. För en sekund tycktes hans obevekliga lugn vara tillbaka, och det gjorde henne bara ännu mer exalterad över situationen. Inom henne brann iver och förväntan, slog sig samman med hennes kraft att bända blod och lät henne läsa av hanens kropp precis som om det vore hennes egen. Ja, han såg mycket riktigt lugn och kylig ut, men under all den där ljusa pälsen och lagret av skinn talade musklerna för att han var beredd på att bemöta henne om det skulle behövas. Och det, om något, gjorde henne ännu mer otålig i väntan på hans nästa drag.
Morrningen låg kvar i bröstkorgen, ögonvitan lyste fortfarande i ögonvrån på henne, men hon tänkte inte hugga honom. Hon njöt alldeles för mycket av situationen. Exakt vad det var som hon fann så tillfredsställande hade hon ingen aning om, borde hon inte vilja bita tag i den ljusa strupen och dra tills kött skiljdes från ben efter hans senaste handling? Kanske. Men kunde det vara möjligt att det låg mer än förväntan och iver och pyrde under ytan? Nyfikenhet kanske? Eller någonting som hon aldrig bekantat sig med förut. Någonting helt nytt och spännande som endast en äldre, utmanande hane kunde väcka till liv? Kaoset i sinnet var detsamma, hon hade inga problem att tygla de explosiva tankarna och vrålande rösterna. Men instinkterna var en annan sak. De var inte längre lika lätta att ge vika för. De talade klart och tydligt till henne, hon kunde känna dem i ryggmärgen lika självklart som alltid, men de sade åt henne att föra sig på ett helt annat sätt än vad hon var van vid. Hon hade mött hanar förut, självklart. Men ingen, ingen, hade någonsin vågat bete sig så som denne hane gjorde i hennes närhet. Och antagligen var det just det som gjorde att hon inte visste om hon hellre ville sätta tänderna i honom eller fortsätta viska mjuka ord i hans vita öron.

Så sprack hanens läppar upp i ett leende, och de svarta öronen spetsades i samma ögonblick som han valde att tala på nytt. Damen. Hon var inte säker på att hon förstod den totala innebörden i hans ord, eller så kanske hon valde att inte förstå. En tanke hon hann få grepp om var att hon borde säga åt honom att backa, att de inte hade någonting mer att få ut av det här mötet. Deras planer skar sig så djupt med varandra att de antagligen kunde klassas mer som fiender än någonting annat. Hanen eftersträvade anarki. Hon suktade efter fullkomlig kontroll. Men de instinkter som tycktes bottna i djupet av hennes maggrop sade någonting helt annat. Fulla förfogande. Det kunde hon utnyttja. Hon kunde absolut spela med, hon hade ingenting att förlora.
Doften från honom stack i hennes nos, tycktes få alla andra dofter, ljud och intryck från omvärlden att spela mindre roll. Hon särade käkarna, själv omedveten om hon förberedde sig för att bita eller tala. Men så rörde hon sig framåt, gick så nära som möjligt och stannade inte upp förrän deras bogar var pressade emot varandra. I en långsam, försiktig rörelse lät hon nosen vandra utmed hanens vita päls, undvek smidigt kristallerna som prydde hans kropp, från manken tills dess att den vilade mot den mjuka del som befann sig mellan buk och lår.
"Det låter ytterst intressant." Hon talade lågt, lät det ena örat falla åt sidan och sneglade bakåt för att möta hans blick.

För ett ögonblick stod honan kvar, och åter verkade hon aningen ställd av hans beteende. Sedan kom hon närmre. Han kunde känna värmen av hennes kropp strömma in genom pälsen och han hörde hur hennes hjärta slog. Hon var exalterad men inte rädd. Han kuttrade svagt då hon strök sig emot honom. Slöt ögonen och andades ut med tunga andetag. Just i detta ögonblick var han lugn och stilla, men på ett helt annat sätt än vanligt. Han var inte utstuderad, hade ingen handlingsplan. Han fann sig bara i nuet. Inte en tanke gick åt att prata om de elitgrupper han avsedde starta. Den kontroll inom anarkin som han ville ha. Även om detta kanske hade fått honan att kuttra av samma välbehag som han just gjort. Men i denna sekund tänkte han inte på sånt. Honan talade. Han kunde känna hennes andedräkt mot låret. Han öppnade ögonen och sneglade bak mot henne. Samtidigt som han lät huvudet långsamt glida ner på hennes rygg och längs med revbenskanten mot buken. De stod så stilla, så oändligt sårbara för varandra. Ett hugg från en av dem och den andre skulle troligen förblöda. Ännu ett djupt andetag lämnade honom.
"Jag känner detsamma inför dig.."
Viskade han fram och nosen vidrörde mjukt hennes buk då han talade.
"Jag skulle gärna lära mig mer om dig.."

Blodbändningen, den förmåga hon höll av allra mest, tycktes fylla varenda ven, varenda ådra, i hennes kropp. Hjärtat slog hårt men stadigt i bröstkorgen, lungorna tvingade bröstet att hävas och sänkas i en samlad rörelse. Varenda muskler, sena och droppe blod var hon medveten om. Det var nästan så att hennes kraft önskade tränga genom skinnet och krypa in i hanen, föra honom ännu närmare än han redan var. Hon kunde känna hur hans hjärta slog, lyssna till rytmen som fick blodet att cirkulera i hans kropp. Och för varje andetag han tog var det som om hon själv andades. Kraften tillsammans med instinkterna, som fick hormonerna i hennes kropp att löpa amok, gjorde upplevelsen berusande. Hon var ett med sina förmågor, de var en del av henne, men så som hon upplevde dem nu hade hon aldrig tidigare gjort. Det kändes plötsligt som att hennes kropp inte räckte till, som att även hanens kropp inte skulle kunna hjälpa henne att tygla kraften som brann inom henne. Blodbändningen sträckte sig utåt, hungrade efter fler kroppar att slå tänderna i, längtade efter att få känna rytmen från fler hjärtan. Och ändå... kändes det som att ingenting förutom hanen och hennes egna väsen existerade. Som om hennes medvetande befann sig på flera olika platser samtidigt, bara det att den där hennes kropp var kunde upplevas på annat sätt än som i en dröm.
Beröringen från honom fick rysningar att klättra uppför ryggraden, och hon slöt ögonen när han talade. Hon kunde inte hindra ett brett leende från att smyga sig över läpparna, och ett lågt skratt undslapp henne utan att hon gjorde den minsta ansats att flytta sig bort från hanen.
"Vad exakt är det du vill lära dig...?" Hon öppnade ögonen, knuffade sedan nosen lätt emot hanens sida. Det var inte en knuff som var menad att flytta honom, eller få honom ur balans. Nej, det kunde snarare liknas vid en retsam gest... inbjudande. För stunden var hon ingenting annat än en slav för sina instinkter och begär. Om det var skrämmande, eller mestadels förargande, kunde hon inte avgöra. Tankarna snurrade på precis som vanligt, hon tycktes bara inte kunna läsa dem. Och rösterna... patetiskt. Hon borde sätta tänderna i honom. Han var inte värdig. Men något med honom var obeskrivligt charmerande... Det kunde inte skada. Men hon kunde ju inte släppa vemsomhelst nära. Ingen kunde mäta sig med henne.
Hon förde nosen från hanens päls, rörde sig med långsamma steg framåt men såg till att hålla kroppen tryckt mot hanen. Inte förrän hon stod en bit bakom honom valde hon att stanna upp, med blicken riktad inåt träden som omslöt dem. Hon blinkade långsamt för sig själv, tippen på svansen knyckte till, och hon lät tankarna kollidera innanför pannbenet i ett försök att tysta kaoset. Kunde det vara så att hon gett sig in i ett spel hon från början aldrig haft för avsikt att avsluta..? Hon vred huvudet åt sidan, så att hon åter kunde studera hanen som nu stod bakom henne. Han ville lära sig mer om henne... men han hade ingen aning.

Ett mjukt kuttrande lämnade den storvuxne hanen, som nästan nådde upp till honans storlek. Hans nos rörde sig längsmed hennes sida och han slöt ögonen då hon långsamt drog sig förbi honom. Hon kom åt en ensam kristall men deras sammanflätade pälsar kvävde det klirrande ljudet. Mmh, ett tyst stön lämnade honom bakom stängda läppar.
"Jag vill känna hur ni smakar"
Viskade han hest. Han andades ut ett tungt andetag och öppnade sedan de turkosa ögonen. Vände på huvudet och mötte hennes kontrasterande blick. Försiktigt sträckte han på nacken och la åter nosen mjukt mot hennes svansrot. Lät ett tungt andetag leta sig in genom hennes päls.

Det ryckte lätt i de svarta mungiporna, och de giftgröna pupillerna vidgades när hon lät sin glödande blick nagla fast hanen där han stod bakom henne. Varenda beröring från honom fick henne att rysa, på ett sätt som hon aldrig tidigare upplevt. Nerverna i kroppen reagerade på ett helt annat sätt, musklerna var spända i förväntan men trots det avslappnade då hon kände sig bekväm med situationen. Kanske även mer än bara bekväm. Varje ljud som undslapp den äldre hanen, varje rörelse och förändring i uttrycket fick henne att känna sig mäktig. Som att hon givits förmågan att kontrollera honom utan att behöva förlita sig på sin förmåga att bända blod och kontrollera inre organ. Han var under hennes kontroll, och trots att känslan var ovan så kunde hon inte låta bli att njuta. Även tonen i hans röst hade förändrats, och när hans ord nådde hennes öron log hon brett för sig själv. Hennes färgstarka blick glödde, gav intrycket att hon mycket väl kunde lämna efter sig samma skador som eld om man kom för nära.

Återigen lät hanen lägga sin vita nos emot hennes svansrot, och hans varma andedräkt som letade sig in i hennes päls var nästan tillräckligt för att hon skulle glömma bort hur det här med balans fungerar. Nog var det frestande. Alldeles för frestande. Att låta honom komma så nära som han så gärna ville. Ge efter för det skrikande begäret som tagit över hennes kropp, hotade att ta över sinnet. Vad hade han gjort med henne? Om än det kändes som att det var hon som höll i trådarna, om än knappt, så hade han lika mycket inverkan på henne. Vad hade han lyckats väcka till liv som hon aldrig tidigare i sitt liv kommit i kontakt med?
Ännu en gång snodde hon runt. Men denna gång var det inte lika snabbt, rörelsen var kontrollerad och hon försökte inte sätta tänderna i hans ansikte. Den tunga kroppen rörde sig smidigt, vittnade om kargblodet i hennes ådror, och när hon stannade upp var det så nära hanen att hennes nos vidrörde hans kind.
"Självklart vill du det..." Orden var inte mer än en utandning. Det glittrade i den intensiva blicken, och hon lät nosen vandra utmed hanens käkben tills dess att hon kunde vila den mot hans strupe. Det var inte en hotfull gest, hon önskade inte avskräcka honom. Hon hade honom precis där hon ville...
"Men," hon slöt ögonen, andades girigt in hand doft. "Jag har någonstans jag måste vara..." Instinkterna skrek inom henne. Hon ville utlämna sig åt denna hane lika mycket som hon ville skada honom. Förvirringen som rådde inom henne, som hade rört upp kaoset till en hänsynslös storm, hade drivit henne till denna punkt. Detta var nära nog. Både för henne och för honom. Släppte hon honom ännu närmare inpå var hon själv inte säker på hur hennes nästa drag skulle se ut. Alternativen för vad som skulle kunna utspela sig var alldeles för många, och om än hon alltid var oförutsägbar så var detta ett ögonblick då hon själv inte skulle trivas med ovetskapen om hur hon skulle reagera. Men det var inte ett lätt beslut. Hon hade inte haft någonting emot att stanna kvar och andas in hanens doft. Lekt lite mer med honom...

Honan snodde åter runt, men även denna gång efter någon sekunds fördröjning, och han lät henne. Hade kommit tillfreds med insikten att han inte kunde kontrollera henne eller hennes handlande, inte på något vis. Han bet sig lätt i underläppen och mötte hennes blick med längtan i sin egen. Hon kom närmre, han kunde känna hur hennes doft fyllde hans väsen. Hennes nos så mjuk mot hans kind, likt sammet. Hennes andedräkt i hans öra. Stämningen var statisk runtom dem, han kände hur han vibrerade. Ett dämpat stön lämnade honom då hon talade. Ja, ja självklart ville han de. Just i denna stund var det allt han ville. Världens tillintetgörande kunde vänta till någon gång långt senare efter detta ögonblick. Nu ville han bara vara med henne, han var berusad på sin egen glöd. Men, såklart fanns alltid ett men. Ett lätt "umpf" lämnade honom då hennes ord rann in i hans öron. Hon var en sådan fresterska, hon var så olidligt nära men ändå så oåtkomlig. Han ville hugga henne och sätta henne på plats, samtidigt som han ville höja henne till skyarna. Och oavsett om han ville erkänna det eller inte så var han i detta nu, helt och fullt, hennes slav. Han ville säga men han med. Men, nej. Men, vänta. Men... Jag då? Men han visste att det inte fanns någon chans att någonsin bevara hans värdighet om han gav efter för dessa impulser. Och han skulle bli så osmaklig för sig själv så att han troligen skulle bli det för honan med. Och det var ju den absolut motsatta inverkan än vad han ville. Men likväl kände han det, i den laddade stämningen mellan dem låg ett "Men" och vilade. Han ville inte att hon skulle gå. Samtidigt som något i hans bakhuvud viskade att det kanske skulle vara bäst om hon gick, så han kunde få tillbaka vettet. Så att blodet kunde återvända till hjärnan. Men han ville inte följa den rösten, han ville leva i stunden. Han ville ha hennes hos sig. Skulle han få träffa henne igen? Den här känslan, så stark, hade han aldrig känt förr. Det var som en besatthet. Han var besatt av hennes doft, hennes närhet, hennes värme, hur hon kändes emot honom. Hennes blick brände i honom. Han andades ut ett tyst andetag och underkäken skakade lite innan han stängde munnen. Kroppen var spänd som en fjäder. Han ville gny som en valp, gå inte, men någon form av heder hade han ändå kvar. Den ena framtanden letade sig fram över underläppen igen.
"Jag antar att vi båda har saker att stå i, i våra separata uppdrag"
Fick han fram. Försökte samla sig.
"Det är synd"
Fortsatte han sedan och blicken sökte för en sekund marken innan han såg upp i hennes ögon igen.
"Vi skulle kunna ha så kul.."

De stod så nära. Så otroligt nära. Pälsarna var sammanflätade, hennes breda bröstkorg vilade emot hanens stadiga bog. Fysiskt sett fanns det inget mellanrum kvar som skiljde dem från varandra. Hennes svarta nos vilade fortfarande mot hans strupe, tillät henne att endast andas in den berusande doft som var han. De var så nära de bara kunde komma. Ändå hade hon just sett till att det skapats en reva, ett avstånd. Med ett enda ord hade hon spräckt stämningen som legat som ett täcke över dem, gjort dem blinda för omvärlden. Instinkterna skrek, vred och vände på sig inom henne i försök att få henne att ta tillbaka det. Övertyga henne om att hon måste stanna. Att stanna var det enda rätta hon kunde göra i denna situation. Men förståndet hade på något mirakulöst sätt väckts till liv igen, det svaga förstånd som vilade i hennes kaotiska sinne, och påmint henne om att detta var nära nog. Hanens doft var tillräckligt för att få henne att glömma större delen av allt som cirkulerade i huvudet på henne, och det skulle hon från första början ha insett varit en varning. Hon kunde dock inte säga att hon inte njutit av detta korta ögonblick där instinkterna fått styra. Heh, för nog hade hon njutit alltid.
Kraften var så laddad inom henne att det kändes som att hennes inre skakade. Även om det inte varit för blodbändningen så hade hon kunnat märka av förändringen hos hanen i samma stund som hon yttrat att hon inte tänkte stanna. Varenda ljud, varenda rörelse som hanen visade upp och gav ifrån sig var någonting hon uppfattade, och hon kunde inte låta bli att flina brett för sig själv där hon stod med nosen begravd i hans päls.

När han sedan tog till orda drog hon tillbaka huvudet, lyfte det så att hon skulle kunna möta hans blick. Det märktes att han inte ville släppa det här, att han ville att hon skulle stanna. I ryggmärgen kände även hon att hon hade velat dra ut på mötet, men hon tänkte inte tillåta sig själv ge vika för det begäret. Inte idag. Inte nu.
Det ryckte lätt i de svarta mungiporna när hon lyssnade till hans ord. Så bemötande. Så förståndig. Han sade inte emot. Försökte inte övertyga henne. Jo. Där kom det. Vid de sista orden som lämnade hans läppar undslapp ett lågt skratt henne och hon fuktade nosen med tungan.
"Det tvivlar jag inte på." Hon blinkade långsamt emot honom, det ena ögat slöts lite före det andra, innan hon med en mjuk rörelse tog ett steg åt sidan. Denna gång utmanade hon inte honom att följa efter. Det var dags att skiljas åt, hon behövde få klarhet i sitt kaosartade sinne igen. Behövde komma ihåg vad exakt det var som först henne till denna skog.

Han stod stilla och såg in i hennes kontrastrika ögon. Som hypnotiserad av hennes skarpa blick. Så drogs hon åt sida, släppte det band som funnits mellan dem. Han ville ta det tillbaka, han ville vara sammanflätade med henne igen. Han ville ha hennes doft nära sig. Ville ta det där steget och sluta avståndet mellan dem. Men hennes ord fick honom att vakna till. Han såg på hennes med nyktra ögon. Öronen spetsade på huvudet. Det tvivlade hon inte på. Inte han heller. De skulle ha kunnat bli något vackert, men det var inte meningen att det skulle bli så. Han tog inget steg efter henne. Avståndet läts vara kvar. En tyst smackande lämnade honom och tungan fuktade nosen medan han såg på henne. Han lät en tystnad sänka sig över dem. Lät deras tankar vandra fritt och ostört. Blicken gled för ett ögonblick ut över området, han var plötsligt inte lika skarpt som han varit i början av mötet. Hans uppmärksamhet var riktad på henne, men blicken talade inte om det på samma sätt som i början av deras möte. Faktumet kvarstod, all hans uppmärksamhet gick åt henne. Dimmorna stod stilla runt dem, trädens viskande läte hade avtagit. De skulle kunna ha så kul ihop. Det tvivlade hon inte på.. Hur skulle de skiljas åt? Hur skulle de definiera varandra i fortsättningen? Vad skulle detta möte av rena instinkter kallas? Kanske var det bara en engångsföreteelse, kanske skulle de aldrig ses igen. Han log. Det hade varit kul, angenämt, men nu var det över. Även han tog ett steg åt sidan, mötte hennes blick och leendet låg kvar på läpparna.
"På återseende då"
Sade han mjukt.
"Eller, om annars, lycka till."
Han tog ytterligare några steg bortåt, men drog sig kvar bara en sekund till för att se om hon hade något mer att säga. Mumlade så högt att hon bara knappt skulle höra det.
"Vi kan nog bli något stor ihop, var för sig"

Skogen som tidigare gett intryck av att vara så närvarande, iakttagande, låg nu stilla. Det kändes nästan som att dimmorna dragit sig undan i skydd bland skuggorna, träden inte vågade ge minsta ljud ifrån sig, som att hela skogen höll andan. För visst kändes det som att detta laddade möte fortfarande kunde tas längre. Som att de fortfarande hade möjligheten att välja att spela vidare på de starka känslor som rört upp hela hennes väsen, allt som var hon. Det enda som behövdes var ett ord. En rörelse. En blick...
Den unga honan studerade hanen intensivt, inväntade hans nästa drag. Precis som tidigare hade hon varit den första att ta ett steg åt sidan, antyda att mötet nått sitt slut likväl som att det fortfarande kunde fortlöpa. Kanske var det bara sekunder som passerade. Knappt ett ögonblick. Men väntan hann ändå locka musklerna under hennes skinn att spänna sig innan det stod klart att hanen inte tänkte följa efter henne denna gång. Ett leende spelade på hans läppar, innan även han tog ett steg åt sidan. Bort från henne. Rovdjuret inom henne morrade lågt, vände sakta på sig och drog med klorna där det låg ruvande i hennes inre. Instinkterna hade lugnat sig, men hon kunde fortfarande känna missnöjet i magroten när hon tvingade sig själv att stå kvar, inte begrava nosen i hanens päls eller bjuda in honom att tillintetgöra avståndet mellan dem, komma nära igen. Farligt nära.
Det ryckte lätt i hennes övre läpp, och när han tog till orda tvingade hon sig själv att fokusera blicken i hans klara, turkosa ögon. Han talade mjukt, nästan försiktigt. Hon ville morra, blotta tänderna och varna honom för att tala till henne med sådan ton. Vad förväntade han sig? Samtidigt som katten inom henne skrek efter att få spinna, krypa tätt intill honom, låta honom viska orden i hennes öra istället för att låta tomrummet mellan dem vara medlare i konversationen. Eller, om annars, lycka till. Kanske skulle de aldrig ses igen. Kanske var detta ett möte som varit förutbestämt att vara så laddat att de endast var menade att mötas en enda gång. Hon var inte säker på hur hon kände inför det. Kanske skulle hon aldrig se denna hane igen. Hennes liv skulle fortsätta. Men om de sågs igen... hur skulle det mötet utspela sig? Om de båda lyckades med de planer de hade, om de växte sig starka på olika håll, kunde det sluta med att deras nästa möte var som fiender. Tankarna kolliderade innanför pannbenet på henne, rösterna spann motsägelsefulla idéer. Fortfarande vilade hennes intensiva blick stadigt på hanen, uttrycket som vilade över hennes ansikte talade inte om vad som pågick i sinnet på henne. Så tog hanen ytterligare några steg bort från henne, och det stod tydligt att detta möte var över. De sista orden som undslapp hanen, ett mumlande mer än någonting annat, var det just och pass så att hon kunde uppfatta. De svarta läpparna sprack upp i ett brett leende, och hon lade huvudet lätt åt sidan medan en skarp glimt lagt sig i den kontrastrika blicken.
"Jag ser redan framemot vårat nästa möte." kuttrade hon med låg stämma, innan hon gav honom en sista intensiv, hungrig blick. Med en smidig rörelse vände hon sig sedan om och med stadiga steg rörde hon sig in mellan trädstammarna och dimman. Detta land var stort, och de planer hon hade var ännu större. Måhända skulle hon aldrig träffa denna Fenris igen, men utan tvekan hade de båda två lämnat djupa intryck hos varandra.


[Med datorn på lagning har jag inte kunnat vara aktiv, förlåt!
                         Avslutat?   ]