Det hade tagit längre än Aurora egentligen velat, men hon hade äntligen hittat hantverkaren. Genom att strosa fram genom Islagunen hade hon, efter att ha skrattat åt åtskilliga försäljares tafatta skämt, snappat upp namnet Minerva. Det sa henne inget, men när hon hade ett namn kunde fler stå till hjälp.
     "Minerva? Hon och Juno är där borta." Aurora följde främlingens tass, tackade, och styrde stegen åt en lite öppnare plats, kantad av handelsstånd.
     Aurora kom fram, såg sig om, men behövde inte fråga en andra gång. Mängden djurhudar fångade genast hennes uppmärksamhet, och hon skyndade fram med så mycket värdighet i behåll som hon förmödade. Två tikar satt med huvudena tätt ihop, djupt fokuserade på något som Aurora inte kunde se. Den ljusa blicken gled hungrigt över deras pälsar - en grönaktig, och en med blåare nyanser - innan hon påminde sig själv om varför hon var där. Ingen av kargtikarna såg upp när Aurora stannade bara någon meter bort.
     "Minerva?" hälsade Aurora med ett varmt leende. En lättad känsla spred sig i buken när den grönare av kargarna tittade upp. Hon vinklade på huvudet, som för att invänta fortsättning, men sa inget.
     "Det är du, inte sant? Som är den skickliga hantverkare? Eller", tillade Aurora snabbt när även den blåa tittade upp. Juno, misstänkte hon. "Ni kanske skapar tillsammans?" Ingen svarade. Oberörd av den lätta otåligheten som dykt upp i den blåas ansikte fortsatte Aurora.
     "Jag har ett erbjudande till er." Hon gjorde sitt yttersta för att beskriva Civitas. Det var ingen lätt uppgift, för hon behövde trycka in lovord överallt samtidigt som hon pepprade kargtikarna med smicker.
     "Va' ha' de' som inte Islagunen ha'?" avbröt Juno. Minerva satt fortfarande tyst, men med blicken alert fäst på Aurora. Den röda började undra om kargtiken någonsin pratade.
     "Åh," Aurora log vasst, "klass, till och börja med." En nedlåtande blick drogs över omgivningen, där högar av slask dröjde sig kvar från nattens snöfall. "Där kommer ni uppskattas för det hantverk ni gör. Vi är inte barbarer - hos oss kommer skönheten hos era skapelser uppskattas, inte bara dess förmåga att värma en varg i kallt väder."
     Det glimmade till i båda tikarnas ögon, men annars kunde Aurora inte riktigt avgöra om det hon sagt gått hem eller inte.
     "Jag kan vänta här en dag, låta er göra färdigt eventuella projekt, och sedan hjälpa er att bära era verktyg?" Egentligen var det under Auroras värdighet att kånka runt på saker som en packåsna, men begäret att få med sig kargtikarna till Civitas var otroligt starkt.
     De drog sig undan. Juno talade i låg röst, för låg för att Aurora skulle kunna urskilja något, trots sina försök. Minerva både skakade och nickade på huvudet, så det var inte till någon hjälp. Efter en halv evighet vände sin tikarna återigen mot Aurora.
     "Okej", nickade Juno. "Vi hänge' me'." Lättnaden rusade genom Auroras blod.
     "Fantastiskt", kutttrade hon och log brett. "Helt fantastiskt."

[Nu är systrarna sy med Tenebris ᕕ( ᐛ )ᕗ]