[Rollspel för Kenai & co. Utspelar sig alldeles i utkanten av Lövskogen mot Eldskogen.]

Kvällen hade kommit med ett vackert uppträdande från himlarna – ett brett spektrum av färger som fått himlen att svagt brinna likt en glödbädd. Denahi hade även pekat ut ett tunt norrsken som låg i riktning mot norr. ”Det är säkert en enastående ljusshow bland Bergen”, hade han intygat.
Hungriga, trötta och något nedstämda bestämde de för att slå läger tidigt. Det blev allt tydligare att de snart skulle äntra Lövskogen i dess fulla prakt och det innebar att gruppen skulle splittras. De hade enats om att försöka låta bli att sörja, men ingen verkade kunna hålla löftet riktigt.
     Niyaha hade med hjälp av Nahuel och sina bröder gjort i ordning en eldstad. Med en allvarlig ton hade hon redogjort om varför det var viktigt och hur det skulle förhindra att skada jorden ännu mer. Lydigt hade de följt hennes instruktioner tills hon var nöjd, då hon sedan med vad som såg ut som en väldigt liten kraftansträngning skapat en eld. Egentligen var det inte nödvändigt, men det skänkte värme och ljus.
     ”Det skämmer bort monster”, försäkrade hon, noga med sitt val av ord.

Månen stod högt på himlen när en grupp skuggor lösgjorde sig ur månskenet uppe på åskrönet intill dem. Natanh lade märke till dem först och satte sig spänt upp. Öronen stod upprätt på hjässan.
     ”Pappa”, började han lågt. Rösten var knappt hörbar över eldens knastrande. ”Kolla. Mat”, pep han nästan. Alla var hungriga, men det verkade som Natanh var det mest av alla. Kenai såg bort emot kullen och som utlovat kunde han urskilja skepnader av en grupp hovdjur. Brisarna drog med sig deras lukt och fick allas magar att kurra lite extra.
     ”Vi har inte ätit en riktig måltid på flera dagar”, klagade Ciye som stämdes in av Delshay och Nadie. Med en kluven min mötte Kenai Nahuels blick.
     ”Äh! Kom igen nu”, uppmanade brodern med ett leende. Denahi reste sig upp med ett stramt uttryck i hans anlete; ”Jag hjälper er.”
     De gjorde sig redo genom att sträcka lite på sig och diskutera hur de skulle gå till väga. När de var överrens vände sig Kenai om emot Theano som följt med för att kunna eskortera noviserna tillbaka till flocken igen. ”Ska du med?”, frågade han. Den sedvanliga bistra uppsynen hos Cestrohannen låg kvar. ”Jag tycker inte vi bör dela på oss.” Kenai kvävde ett kort skratt. ”Det är ingen fara. Vi ska bara fälla ett byte. Det går fort.” Theano vände bort blicken och markerade sin missnöjdhet. Niyaha såg med en näst intill bedjande blick på fadern. ”Det är okej. Vi kommer snart tillbaka”, och med det gav sig trion av ner för krönet.

Det unga gräset var fortfarande frodigt och högt. Det prasslade avslöjande, men det skulle inte vara någon större fara när både Kenai och Nahuel kunde ta hjälp av sina krafter. Denahi ledde sönerna upp för kullen.
     ”Det här tar mig tillbaka till när vi var ung, inte sant?” Inget svar kom från brodern. ”Nahuel?” Kenai såg sig över axeln. Kroppen stelnade till och varenda åder i hans kropp frös till is. ”Nahuel” Rösten var knappt en viskning. Luften hade flytt honom och lämnade ett tryck i hans bröstkorg, som om han krossades emellan två berg. Denahi vände sig om när han märkte att smygande stannat, och blev stående med en tom blick.
     Nahuel hängde lealös i greppet av en mörk, högbent varg. Dess käftar hade ett stålgrepp om hans strupe. Brodern började kippa efter andan. Andetagen var rossliga och vittnade om det blod som täckte igenom luftvägarna. Kenai kunde se hur han försökte tala när han gång på gång rörde på munnen men inget annat än kvidande stönande lämnade honom.
Denahi var den som först lyckades bli fri chockens trans och dundrade emot förövaren.
     ”Släpp honom!”, skrek han. Bytesdjuren uppe på åsen höjde huvudet innan de i panik flydde från platsen.
     En dimma hade lagt sig över Kenais syn. Tiden tycktes ha stannat och allt han kunde se var hur fadern dundrade in i den främmande vargen. Snabbt, innan Kenai ens tycktes hinna blinka dunkade Nahuel i marken utan minsta motstånd och främlingen tog ett tag om Denahis nacke för att sedan slunga iväg honom. Damm yrde kring den stora Cestrons kropp när han slog omkull i marken. Vrål i ilska och smärta ekade ut över den lilla dal de var placerad i.
     ”Pappa!” Niyahas hjärtskärande rop drog honom tillbaka till verkligheten. ”Stanna!”, svarade han och tveksamt saktade hon av. ”Pappa!”, skrek hon igen med en röst som skälvde i fasa.
     ”Det är en vampyr!” Theanos röst fick det som var kvar av hans hjärta att sjunka. Nej, nej- ”NEJ!” Kenai kunde inte tro det. Det kunde inte vara sant. Vi är inte ens hos Jägarna. Vi är inte ens där. Vi har ju lämnat. Vi lämnade ju. Vi- Tankarna avbröts av hur en ring av eld spred sig runt Nahuels kropp. Lågorna sträckte sig höga för att försäkra att ingen kunde komma åt honom.
     ”Spring!”, manade Theano när han närmade sig. Denahi som fortfarande kämpade med att komma upp från det hårda fallet. ”Aldrig att jag lämnar min son!”, spottade han. ”Du ser hellre hela din familj död?!”, kontrade Theano innan han med ett skräckinjagande skrålande dundrade in emot vampyrvargen.

”I De Fem gudarnas namn, i kraften av Deras andar, Deras blod och Deras kärlek, tar jag makten över dessa förbannelser, förhäxningar, sorger och mörker som sänts min väg, eller har förts vidare genom blodet...”

Theano halvt skrek bönen. Det tycktes fungera, för vampyren började vrida sig och stöna plågsamt. Den tycktes nästan förlamad av smärtor, och förmådde sig inte att röra sig ett steg i riktning mot dem. Kenai kände sig hjälplös. Vi hade inte haft en chans, insåg han till sin förskräckelse.
     Nattens barn fortsatte att skruva sig i smärtor innan han med ostadiga steg började kämpa sig bakåt. ”Ni..”, ekade en raspig röst. ”Ni kan inte vinna”, lyckades den klämma fram. Niyaha lät elden sprida sig närmare monstret. Motade det tillbaka medan Theano fortsatte med bönen. Med ett plågande skri flydde vampyren platsen.
     När de var säkra på att han var borta lät Niyaha elden sjunka undan och alla rusade fram till Nahuel. Blodet hade färgat hela hans strupe röd och gräset glittrade av vätan.
     ”Nahuel”, ekade Kenai. Nahuel svarade inte. Allt kraft användes åt att andas, men även det var förgäves. Lungorna var fyllda av vätska och tvingade honom att gång på gång hosta för att få upp blodet. Kenai kände hur paniken som hållit honom fjättrad till marken avtog. Istället började världen omkring falla samman.
     Det var som något högg honom rakt in i hjärtat och han bröt ut i våldsam gråt. ”Nahuel! Nahuel!”, ropade han förtvivlat. Niyaha föll ihop längs hans sida och skakade okontrollerat.
     ”Han kommer förblöda”, konstaterade Theano lågt. ”Finns det inget vi kan göra?!”, tjöt Denahi desperat. Theano skakade uppgivet på huvudet. ”Jag är ledsen.” Nu föll även Denahi i gråt. Långsamt bröts han ner till marken, där han kravlade sig fram till sin son. Lugnande slickade han honom över ansiktet.
     Tårar som långsamt byggts upp strömmade slutligen ner för kinderna på Nahuel. ”Förlåt mig”, viskade Denahi. Rösten lät inte ens som hans egen, förvriden i sorg och smärta. ”Snälla...” En snyftande tystnad följde, i väntan på att han skulle förlora medvetandet.
     ”S-sjung”, lyckades Nahuel kvida fram emellan de raspande andetagen. ”Sjung?”, frågade Denahi osäkert, innan han hann säga något mer började Niyaha sjunga:

Aldrig i hela Nadie's liv hade något gått så stuprätt fel som den här kvällen.
   När fadern och de båda andra hade gett sig iväg hade hon glatt börjat retas med Ciye. Han låg ner nära elden och Nadie roade sig med att peta till honom i sidan. Allt eftersom den mörka tiken hade växt hade också hennes kraft även börjat sprida ut sig över hennes rörelser också. Hon var snabbare, speciellt när hon vände blicken inåt och försökte öka på snabbheten. Det var roande att se den ljusa irriterat vända på huvudet och blänga på Nadie. Det var uppenbart att det var hon, men Ciye reagerade inte snabbt nog för att se henne dra tillbaka tassen. Efter en kort stund reste sig brodern upp med ett fnysande och travade iväg till andra sidan av deras lilla läger. Nadie fnös för att rensa nosen och sträckte ut sig. Värmen från elden gjorde henne dåsig. I och med att brodern hade flyttat på sig kunde hon ta över den vites plats närmade elden. Nöjd och belåten väntade hon på att hennes pappa skulle återvända med varm mat.
   Sedan bröt ett skrik igenom eldens knastrande och hon kom på fötter så snabbt att synen inte hann med. Eldens ljus hade tillfälligt försämrat Nadie's mörkerseende, men hon kunde se siluetter röra sig längre bort. De slogs. Vad hände?
   "Pappa!" Nadie ville också ropa, men allt hon kunde göra var att dumt rusa fram. "Stanna!" Hon tvärstannade vid systerns sida. Benen skakade så våldsamt att hon trodde de skulle gå av. Theano var redan i rörelse. Han skrek till Denahi, men Nadie kunde inte höra ett ord. Hon kunde bara höra brödernas uppskrämda gnyende. En hastig blick åt deras håll kunde bekräfta hennes misstankar. De visste alla att något var riktigt, riktigt fel.
   Eld flammade upp och Nadie visste utan att se efter att den var systerns. Hon önskade att hon kunnat hjälpa till. Du är värdelös, tänkte hon bittert. Luften var fylld av skrik, eld och blod. Hon kunde känna bloddoften. Den skrämde henne, men inte på långa vägar lika mycket som vampyren. För det var en vampyr, det visste hon. Dess raspiga röst fick henne att instinktivt backa ett halvt steg innan hon kom på sig själv. Med gemensamma krafter drevs vampyren tillbaka och den flydde. Det var det enda startskottet Nadie behövde. Systern började röra sig framåt, och utan hänsyn spurtade den mörka om henne. Hon kom fram till Nahuels kropp i samma ögonblick som benen vek sig under henne. Hon tumlade omkull vid hans sida. Blod, hans blod, fläckade nu hennes päls. Niyaha kom fram ett ögonblick senare. Det gjorde Nadie förvirrad att höra sin pappa gråta. Borde inte han vara stark nu? Borde inte han få dem att hålla ut, uppmuntra dem till att fortsätta kämpa?
   Sedan slog det henne att allt redan var förlorat.
   Darrningar vibrerade genom ungvargens kropp när hon började inse vad som faktiskt hände. Nej, nej, nej. Var befann sig flocken? Varför jagade de inte den här vampyren? Hon ville slita den i stycken. Hon ville att den skulle lida precis som hennes familj led i ögonblicket. Nadie var ursinnig, men sedan kom verkligheten ikapp och hon bröt ut i en hjärtslitande gråt.
   Nahuels önskan - inte den sista, det gjorde för ont att tänka så - var att de skulle sjunga. Utan att ifrågasätta började Niyaha sjunga. Den mörka stämde in, men kunde knappt få fram orden. Strupen var alltför tjock av gråt. Tårarna kunde inte rinna snabbt nog, för det fanns hela tiden nya som fyllde på.
   Nej, nej nej, var allt hon kunde tänka. Vad hade de kunnat göra för att förtjäna det här?