Den lilla valpen vimlade fram i löven på den varma jorden och önskade att det alltid skulle va sommar. Hon hitta en liten pöl av lera som hon hade tänkt pröva sina krafter på... Hon la sig halft ned och sköt upp rumpan, tog satts, tog en stort skut och.... Hon flög!! Tänk.. Ja hon flög!! Den lilla valpens tasar kändes i verkliga och känslan av att få den långa luggen undan ansiktet av vinden va bara som en stor befrielse. Hon flög varv efter varv runt en klunga träd som hon funnit. Bara en annan varelse kunde stoppa henne!

Thayala gick långsamt genom skogen och slängde med huvudet.
Varför?! Varför?!
Hennes ögon var öppna, men hon såg ingenting, hon var fast i stunden då hennes älskade valpar kom till världen.
- Andas! Andas! morrade hon och fuskare på huvudet.
Varför andades den inte? Varför andades inte hennes valp?! Kairos son...
Kairo!
Tanken på hennes älskade Kairo fick tårarna att svämma över i hennes ljust blåa ögon.
Han var också död!
Thayala skakade och började springa.
bort, bort, bort!
Grenar piskade hennes kropp, och fåglar flög skrämt upp från buskarna då hon sprang förbi.
Men det hjälpte inte. Hon kände fortfarande sorgen och smärtan över att ha blivit lämnad, övergiven. Det gick inte att springa ifrån, alltid följde det henne, likt en skugga över hennes sinne.
Thayala hade stannat och såg vilt omkring sig då hon återvände till nuet.
var är jag?! Var är jag?!
En liten lerpöl, träd, buskar och blad var allt hon kunde se när hon vände sig om, gång på gång för att hitta rätt.

Och med sin en gång så vackra, vit och blåa päls, som ny var fylld av tovor, jord och blad ston hon där och stirrade tomt in bland träden då hon gav upp försöken att hitta rätt.

När hon flög i en lycka där uppe så plötsligt så stog hon öga mot öga med sorgen. Hon landade på marken pladask men reste sig upp snabbt. Hon gick ett varv runt träd klungan och till sist fick hon en skymt av varg tiken hon möt innan men slutat i ett gräl. Hon såg sorgen i tikens ögon och kände en vis tryghet i sorgen som uppstod. Thayala!! Thayala kände sorg! Det var inget man kunde förstå. Även om Thayala avskyde henne och det var hon mycket medveten om så på endå något konstigt sätt så kändes Thayala lite som en mor för cortana. Det var nog en tröst hon använde för att dölja sorgen och längtan efter sina egna föräldrar som hon antagligen aldrig skulle få träffa igen.

Då Thayala fick syn på valpen fällde hon bak öronen, hukade sig och backade morrande några steg.
- Valp! morrade hon och raggen på hennes rygg reste sig.
Hon slets mellan viljan att rusa fram och döda valpen, och att omfamna den likt en mor och älska valpen så som hon skulle ha älskat sina egna.
Hon skakade frustrerat på det behornade huvudet och backade ännu ett steg.
Vad gjorde hon här?! Valpen, Cortana om hon mindes rätt. Den irriterande, lilla valpen med vita, duniga vingar.
Thayalas ögon smalnade och hon såg ilsket på valpen. Den borde inte vara här! Inte nu.

Cortana hörde att thayala skrickit "valp". Cortana svarade ett glat
-det är jag det c:
Hon tittade på thayala och såg att hon hade bakat undan några steg och fält bak öronen.
( "tänker" inte kan det va för lilla mig....eller?)
Hon tittade ned i marken och fick fram ett räddt och pipit
- förlåt...

[hon skrek inte, utan morrade ^^ så att du inte missförstod ;)]

Thayala struntade i valpens rädda förlåt, och gick stelt mot valpen.
- Försvinn! Försvinn ur min åsyn, annars... hon nästan skrek ut orden och högg i luften bredvid valpen, inte för att bita henne, utan för att skrämma iväg eller varna valpen för faran. Faran som Thayala själv var.
Hon kunde inte ta hand om valpen, det var ju inte Kairos valp.

Cortana tittade på thayala och sa
- jag är inte rädd för dig!... Du hugger alltid utan att göra någon något unt. Du gör det precis som att det ska lösa alla dina problem... Nu vill jag veta vad som är ditt problem med nästan alla vargar och valpar!!?? nu lätt hon nästan arg!.... Ja men nu va cortana, den snälla, glada och söta valpen cortana va nu arg vrf alla stora vargar bara övergav henne

Thayala morrade och fick en galen glimt i ögonen.
- Aldrig gör något ont va?! Har du en aning av vad jag har gått igenom?! Vad jag har gjort?! Nej, för du är bara en valp! Så försvinn, försvinn så långt bort du någonsin kan! nu skrek hon, och hennes röst ekade genom skogen.

Thayala gick hotfullt närmare valpen och högg mot dennes skuldra, inte längre för att varna, utan för att skada, kanske döda. Galenskapen i hennes sinne hade tagit över.
Och Valpen visste ingenting om vad hon gått igenom, vilka smärtor hon fått utså.

Thayala hade rätt i det hon sa med att cortana inte visste så mycket om thayalas liv men hon va trött på att ingen lyssnade på henne och att hon alltid hamnat i skymundan. Thayala hög efter Cortana men hon han kasta sig undan. Men thayalas tand skar till i skuldran men inte så ljupt. Hon va sårbar men hennes vilja kan ingen ta ifrån henne!


(försöker få thayala att prata med Cortana kan du va LITE motvillig?.. Plizz ^^)

Den järnaktiga smaken av blod spred sig i hennes mun, och det blev för mycket.
Hon slutade morra och kastade sig ner på marken samtidigt som hennes blåa ögon svämmade över av tårar.
- Åh! Förlåt Kairo! Förlåt mig! Snälla, förlåt mig! hon drog tassarna gång på gång över huvudet så att jord och lera fastnade i hennes lugg. Och hennes kropp skakade våldsamt i hennes snyftningar.
Men så ryckte hon upp huvudet och stirrade på valpen. Tårarna rann på hennes kinder då hon sade:
- Du! Allt är ditt fel! Hur kan du göra såhär mot mig?! hon reste sig upp på darriga ben och stirrade på valpen, skakande av snyftningarna. Det var valpens fel! Valpens fel att hon åter upplevde den hemska natten igen.

Vem var Kairo? Vad va Cortanas fel? Varför grät thayala? Varför skrek hon förlåt? Så mycket fråget men antagligen inga svar. Hon tittade på thayala med stora ögon och förstod ingenting…hon kunde inte säga ett ord. Hon bara stod där och titta på den omtumlade vargen. Till sist efter en lång stund så lyckades hon få fram
-vad har hänt?…. Hon satte sig ner....

Valpen undrade vad som hänt, men hon kunde inte berätta, skammen och sorgen var för stor för henne.
- Nej nej... Bara, bara försvinn! Försvinn, bort bort! skrek hon och backade undan från valpen, var den tvungen?! Var den tvungen att plåga henne så?! Den förstod väl att hon inte kunde berätta?!

(Cortana kunde ju inte förstå att thayala inte kunde berätta! )

När Cortana hörde vad thayala skrek så tänkte hon "NÄ!!!! Jag tänker inte lämna henne utan att få ett svar" och sa
-NÄ!!! Jag lämnar inte dig innan jag får ett svar!!jag kommer följa dig genom hella ditt liv, jag kommer va som din valp och behandla dig som en mor!! Eller så bara berättar du!! Nu va Cortana SÅ tröt på att INGEN ville veta av henne. Den stora vargen som liknade ett lejon (Azzazel) vid havet, lyssnade inte häller på henne han va bara intresserad av den andra valpen. Den som hade allt det där som hon själv inte hade, hon sa inte att hennes föräldrar va änglar, hon va inte söt, hon va inte charmig och hon va inte bra på att få uppmärksamhet!! Den tårades i hennes ögon och Cortana, den osäkra och rädda valpen la sig ner och började stor gråta....hennes förälder.. Hennes vänner... Allt borta. Hon ville bara kunna känna lycka igen och kunna veta att det fanns vargar som älska henne och brydde sig.... En familj...

Thayala morrade och sänkte huvudet, så att hornen kom i höjd med valpen.
- Jag varnar dig! Försvinn! morrade hon och backade.
I vanliga fall skulle hon aldrig använda sina horn som vapen, hon hade aldrig provat det innan, men om valpen följde efter henne visste hon inte vad hon skulle göra.

Thayala snodde runt på stället och rusade in bland träden.

[avsluta snart? ]

Cortana sprang efter den stora arga tiken. Hon kunde inte springa ikapp thayala men......hon kunde flyga ikapp (stav)!! Hon blundade hort, tog ett stort språng och så...hon flög!!! Hon var så lyckliga och sprallig men sen kom hon på. Konsentrerad. Hon flög och flög och tillsist va hon ikapp tiken och viska i hennes öra och sa "du blir aldrig av med mig! ALDRIG!!" hon skrattade men sen "bom". Hon hade flugit rakt in i ett trädd. Aj.. Sen tänkte hon: jag har blivit galen!!! Men sen sa hon till sig själv "om jag nu är galen så är jag väl det och det finns inget att göra åt. Hon reste sig ruskade av sig och flög ikapp tiken igen!

[nä]

-Låt mig vara! skrek hon åt valpen och vände i en tvär högersväng för att försvåra för krypet att följa efter henne.
Efter sig lät hon en stark vind blåsa upp för att förhindra ytterligare flygning.

(Jättedåligt svar, förlåt D: men jag har helt tappat lusten för detta rollspelet. avslutar du? )