[Orginaltitel, Solsken och eldlöv. Ändrad pga. folks oförmåga att läsa vad som står utan istället läser vad de vill läsa ;D ]


I den skog som enbart berördes av höst och dess eldiga färger, hade sommarens värme passerat nästan obemärkt. I alla fall hade Naberius noterad väldigt lite av dess framfart; istället ständigt spänd och fokuserad på annat. 
Hans brända och sargade tassar hade läkt någorlunda sedan den senaste insatsen, men känseln hade nästan försvunnit helt från den högra framtassen, klädd enbart av naken rosagrå hud och ilsken ärrvävnad. 
Hösten var på starkt ingående. Det gick inte att se på trädens löv, som alltid var färgade i höstens färger, men det gick att känna i luften och den medföljande morgonkylan. Han skulle behöva ha noggran kolla på de nakna tassarna i fortsättningen, så att de inte förfrös under vintern på grund av oaktsamhet. 

Den mörka hanen slickade sig om nosen. Den smakade fortfarande av blod, från den lyckade jakten lite tidigare. Morgonens svala luft hängde nästan lite dimmigt mellan träden. 
I sjöns spegelbild såg han hur blodet från hjortkalven fläckade hans framsida, enda ner till bringans övergång till mage. Det syntes knappt mot den mörka fällen, men där de ljusare partierna skymtades var färgens desto tydligare. 
Han lade sig ner på den halvfuktiga jorden, vattnet bara ett par meter ifrån. Där låg han med slutna ögon och kände den stigande solen värma ryggen, och kände energin sippra ut i kroppen så att den nästan pirrade. Varje morgon övade han, övade kontroll och tålamod medan kraften strömmade genom kroppen. 
Bakom ögonlocken övergick de röda ögonen till glödande vita, ett tecken på att kraften var aktiv.

Expedition genom Numoori.
   Det lät så bra att Aurora nästan inte kunde tro det. Gång på gång tvingades hon stanna och upprepa det för sig själv för att verkligen kolla så att det var på riktigt. Sjunde gången hon gjorde detta kunde hon höra Guardeiron skratta till.
   "Jag har hört, Aurora." Hon rodnade, men kunde inte dämpa sin glädje. Det enda som tyngde ner henne var att hon skulle behöva lämna Höstskogen, och därmed sin familj. Det kändes absurt, som om hon skulle vakna ur drömmen alldeles strax. Nackdelarna kunde dock inte hålla henne borta från glädjen alltför länge. Hon undrade i smyg om hon skulle träffa Val under sin expedition. Det bubblade i magen.

Aurora fäste blicken på konturen av en sjö mellan träden. Där kunde hon stanna och dricka. Munnen var lite torr. När hon kom närmare, märkte hon att det låg någon. En välbekant någon, konstaterade hon. Det dröjde någon sekund, men sedan kopplade hon det. Den mörka teckningen och slutna ögon men inte desto mindre karaktäristiska.
   Auroras dimmiga ögon spärrades upp av förvåning.
   "NAB!" Överlycklig kastade hon sig mot sin vän. Det hade varit länge sedan hon träffat honom. Ibland hade hon faktiskt ägnat hela dagar åt att leta, men ända sedan han fick träffa hennes mor så hade hon inte sett honom.
   I huvudet kände hon hur Guardeiron drog sig bakåt. Misstänksamhet och ogillade fyllde henne, men hon kunde inte förstå varför. Det här var ju hennes vän!
   "Nabnabnabnab", mässade hon glatt. Utan att ens vänta på att hanen skulle kunna reagera på hennes närvaro kastade hon ur sig en ström med ord. "Varharduvaritvetdujagharmångaäventyrochjagskapåexpedition-"

[Tänker mig att det är mörkret ängeln reagerar på, som inte Aurora märkt av :'D]

Lugnet hängde över morgonen, en oavbruten tystnad kantad av möjligen vindens brus eller vattnets krus. 
Tills lugnet skars av en bekant röst. 
Ögonen spärrades upp, förvånade, sökande, aktiva. Aurora? Valpen som trotsat han fördömda själs aura, och som han räddat från varelsen. 
En valp han saknat, för hennes glädje och upprymdhet smittade av sig något enormt, och man kunde inte låta bli att värmas av den lille.
Han reste halvt på sig för att få bättre uppsikt, och ett brett leende spred sig över hans läppar.
Hon hade växt, noterade han när hon närmade sig. 
Hur hade han kunnat glömma hennes enastående förmåga att tala snabbare än örat förmådde uppfatta visste han inte, men ett varmt skratt undslapp honom när hon talade så snabbt att han missade hälften. 
"Ta det lugnt Amooly, jag hörde inte riktigt." sade han och reste på sig ordentligt. Kort funderade på han om han skulle hälsa på henne som han gjort på sina egna döttrar en gång i tiden, men avstod när tanken medförde mörkare känslor. 
Inte inför Aurora. Hon hade inte gjort något för att förtjäna det mörker som ständigt hemsökte honom. 
Hon var oskyldig.

"Ta det lugnt Amoolt, jag hörde inte riktigt." Aurora strålade mot Naberius. Hon älskade smeknamnet, trots att hon inte visste dess innebörd. Något med fina stjärnor, brukade hon låtsas. Eller snö. Kanske både och.
   "Jag har varit på massa äventyr!", förklarade hon allvarligt och nickade så djupt för sig själv så att pälsen på halsen veckades. "Och jag hittade den här!" Återigen med sitt karaktäristiska glitter i ögonen gjorde hon en gest mot sitt huvud. Tryggt mellan de runda öronen och hornknölarna låg den gyllene kronan. På valpars vis redogjorde hon lite osammanhängande hur hon och brodern hade hittat skatten.
   Efter det hoppade hon snabbt vidare till nästa. Hon berättade om mötet med en tidigare bekant som förvandlats till monster. Mardrömmen på slätten, där hon separerats från sin vän slank med. Utan eftertankar berättade hon om mötet med vampyren, visade hur pälsen var tunnare där han hade bitit henne men hur såren hade läkt fint. Valpen berättade om hur hon balanserat på träd, fallit men blivit räddad och sedan erbjuden en fantastisk resa.
   Trots att hon verkade nonchalant, så hade en rynka dykt upp i Auroras panna när hon berättade om vampyren. Minnet var skrämmande, trots att ingenting kändes lika farligt nu när Guardeiron var här. Ängeln befann sig just nu i hörnet av hennes sinne, ständigt pumpandes ut missnöje. Det var antagligen hans influens som fått henne att hoppa över delen där han kom in.
   När hon ansåg sig klar såg hon förväntansfullt på Naberius.
   "Mycket va?", frågade hon nästan lite nöjt. "Vad har du gjort, grodprinsen?" En liten tass daskade till honom.

Naberius lyssnade på valpens många redogörelser. Han var förundrad att hon hunnit med så mycket på ändå ganska kort tid, och många av dem farliga. 
Dåligt samvete, skam, gnagde på ett ensligt hörn av hans sinne; minnen av de valpar han lämnat åt sina öden - öden som kanske var snarlika som Auroras fast utan ett gott slut. 
Han kunde inte veta, var inte säker på att han ville veta. 
Han gjorde en buffande rörelse mot ungvargen, en gest av något som kunde liknas vid ömhet. På något sätt hade han kommit att se denna individ som en av hans egna valpar, även fast han mycket väl visste att hon tillhörde någon annan. Han hade till och med mött hennes moder, en mycket formidabel tik i sin egen rätt. Ändå kände han en önskan att vilja beskydda henne så som han misslyckats att göra med de valpar som rent biologiskt faktiskt var hans.
Fast det var för hennes eget bästa att det var en önskan som förblev ouppfylld. Han förde bara olycka med sig.
"Det är bra mycket du har upplevt." bekräftade han, när hon talat klart. I hans tankar vimlade det av bilder från hennes äventyr, färgskisser av både spänning och rädsla. 
Han var glad över att hon var oskadd, eller i alla fall att de skador hon åsamkat sig var läkta. Han sneglade på området hon hade visat, där vampyren bitit henne. 
Sedan skrockade han lågt, som svar på hennes fråga, och mycket uppskattade smeknamn.
"Om jag bara upplevt hälften av vad du gjort så skulle jag ha och göra i resten av mitt liv." sade han med ett vagt skratt i rösten. Han hade inte gjort något anmärkningsvärt alls sedan de senast hade setts. Han hade övat sin kraft, och mediterat varje morgon. Han hade jagat kreatur, och innerligt hoppats på att han inte skulle stöta på någon mer av de hemska, illaluktande varelserna. De som med all rätt borde ha varit döda, men som gjorde jägarna till bytesdjur trots det. 
"Jag har bara hållit mig häromkring." 
Han funderade på vad han skulle säga efter det, för sedan tog orden slut. Hon hade berättat om en resa, ett nytt äventyr; ett som skulle ta henne långt bort därifrån, och bort från honom. Det stack i bröstet, men han höll kvar leendet. Det var för hennes bästa att ge sig av, att försvinna från hans mörka inflytande. Det gjorde det dock inte lättare att svälja.

Aurora nickade fundersamt. Hade inte Naberius upplevt något skoj? Så synd. Hon älskade äventyr och önskade dem gärna åt andra.
   "Kan inte du berätta en saga?", frågade hon längtansfullt. "Om ett äventyr du upplevt." Trots att hanen försökte ge sken av att ha haft ett stillsamt liv, så trodde hon knappast på det. Aurora var rätt säker på att Nab hade slagit mot drakar, hittat coola gamla saker och varit överallt.

Ett kort ögonblick funderade den mörka hanen, innan han skakade på hela kroppen och satte sig bekvämt ner. 
"Hrmm.. vad ska jag välja?" sade han med en överdrivet fundersam ton, som om han redan visste vad han skulle berätta men låtsades kontemplera många olika val. 
Han hade redan bestämt sig, men funderade på hur han skulle formulera det hela. 
De flesta sagor, eller berättelser, som han lärt sig var från flocken där han vuxit upp. Dock var de allt annat än glada, och var skapade för att delge de positiva sidorna av ett mörkt sine. 
Inte riktigt vad han ville förmedla vidare.
Istället valde han något helt annat. 
"En gång för länge sedan kläcktes det tre fågelungar." började han, tonen låg och klangen medvetet mystisk för att ge historien lite känsla.
Minnen slog emot honom likt svallen från ett ilsket hav, skarp bilder från liknande tider han genast försökte pressa undan. 
"Två av dem var mörka till fjädrarna och hade vassa klor redan från början. Den sista var blek, och de trodde inte hon skulle överleva de första veckorna. Det gjorde hon dock, trots att de två mörka syskonen ofta snodde hennes maskar och knuffade omkring henne när de hade tråkigt." han fortsatte berätta, långsamt och med inlevelse. 
"De växte, och lärde sig både sjunga och glidflyga mellan trädtopparnas grenar. De två mörka ungarna fick fjädrar som i solen glittrade likt olja, och deras klor blev bara vassare för varje dag. Den bleka dock, hennes dräkt hade gått från blekt grå till glänsande färgstark, och hennes röst var den vackraste utav dem alla."
Berättelsen var inte klar, men han tog en kort paus för att observera hur Aurora tog den till sig.

"En gång för länge sedan kläcktes det tre fågelungar." Aurora la sig ner tätt intill honom, och såg förväntansfullt upp. Hans mystiska röst fick henne först att vilja fnissa, men hon drogs snabbt in i berättelsen om de tre små fågelungarna.
   "... och hennes röst var den vackraste av alla." Aurora nickade. Hon hade inte släppt honom med blicken sedan han börjat tala. Han var en bra sagoberättare. Hans inlevelse fick henne nästan att tro att sagan var sann. Framför sig såg hon hur de tre fågelungarna flög fram. Två av dem blankt svarta, den tredje färgglad.
   "Som min päls?", undrade hon, och väntade nästan otåligt på att han skulle fortsätta berättandet.

"Som min päls?" frgåade den yngre, och han gav en gav nickning som svar.
"Vi kan säga det." svarade den verbalt. Framför sin blick förvandlades den färgglada systern till röd i många nyanser med inslag av creme och orange. 
I orginalet hade systern varit brunspräcklig; ljus och vacker mot syskonens mörka färger. 
Denna saga lät bättre.
"En dag sade föräldrarna att ungarna fick välja vad de ville göra med sina liv. Ungarna funderade länge." berättade han. Han tog ett andetag och fortsatte sedan.
"Jag vill se världen, sade den ena mörka. Jag vill se världen och visa världen mina kassa klor!" han gjorde till sin röst, så att den bar spår av en tydlig Lawarii accent. 
"Jag vill se världen, sade den andra mörka ungen. Jag vill se världen använda mina skarpa klor!" han gjorde rösten lite ljusare, men använde samma accent. 
"Jag vill se världen, sade den färggranna systern. Jag vill se världen och sjunga för alla som vill lyssna" när han imiterade den sista ungen förställde han rösten så att han talade utan accent. I hans huvud var de som talade Lawarii ofta hårda, kalla individer, från bergiga landskap och nertyngda av sina liv. 
"Så föräldrarna skickade iväg syskonen på en resa. De skulle testa sina vingar och se världen, visa sina vassa klor och använda dem, och sjunga för alla som ville lyssna." i de sista orden kunde man höra på tonen att det inte var klart, att det inte var slut. Det lät bra, nästan för bra för att vara sant. 
Det skulle komma mer.

Aurora lyssnade vidare. Hon tyckte om den ljusa fågeln, speciellt eftersom den nu bar samma päls som henne. Hon mimade orden som Naberius yttrat: Jag vill se världen och sjunga för alla som vill lyssna.
   Nab gjorde åter ett stopp. Aurora hade nog kunnat nöja sig med ett slut där, men hans ton skvallrade om att det fanns mer. Eftersom hon inte hade några frågor, så såg hon bara uppfordrande på sin vän.
   "Sen?", krävde hon att få veta.

Ett brett leende klöv den mörka vargens ansikte. Visst hade sagan ett slut, men inget hon skulle få höra än.
Det låg nästan något finurligt över hans anlete.
"Det får du reda på när vi ses nästa gång." sade han. Någonstans ville han att hon skulle se fram emot att se honom igen. Ha något att längta till. 
Ha något att komma tillbaka till. 
Hon var inte hans valp, men det stoppade honom inte från att på en egen kant behandla henne som det. De få ögonblick det handla om i alla fall.

"Det får du reda på när vi ses nästa gång." Det tog någon sekund för Aurora att koppla orden till vad han faktiskt menade.
   Ursäkta?
   "Va?", utbrast hon i ett upprört tjut. "Så kan du inte göra juu!" Hon kunde se hur han log. Trots att hon egentligen kände sig upprörd över det oväntade uppehållet, så smittade hans leende. Hon försökte se arg ut, men det ryckte i mungiporna.
   "Lova att du berättar nästa gång!", sa Aurora. "Lova!"

Hanen skrattade varmt vid valpens förorättade utrop. 
"Jag lovar." sade han, "om du lovar att vi ses igen." 
Det var ett löfte han tänkte hålla henne till, om hon gick med på det. 

[Blööööööö kort x'D Men avslutat efter ditt inlägg? c:]

"Jag lovar, om du lovar att vi ses igen." Den lilla guldkronan halkade fram och tillbaka runt de runda öronen när Aurora nickade intensivt.
   "Lovar!", förstärkte hon och reste sig upp. Med snabba rörelser gav hon honom en liten slick på nosen, och viftade glatt på svansen.
   "Ses!" Valpen vände sig om om skuttade iväg mot nästa avsked.

[Avslutat <3]