Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20]Vad finns bortom stjärnorna[Vassya]
Twisted minds, wicked blood [Selva] EmptyIgår på 21:22 av Poppel

» Adopterbara designer av Kreft
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptymån 25 jan 2021, 23:04 av Yargol

» [Avslutat] Dödslistaaan
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptymån 25 jan 2021, 11:20 av Yargol

» I dina ögon himlaljus [Nomë]
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptylör 23 jan 2021, 12:13 av Nomë

» [VE20]Skulpterande snö[P]
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptyfre 22 jan 2021, 15:36 av Poppel

» [Avslutat] Till dödslistan
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytor 21 jan 2021, 10:55 av Yargol

» [Avslutat] Titeländringar
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» [Avslutat] Titlar
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytor 21 jan 2021, 10:51 av Yargol

» Äntligen hemma [P]
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytor 21 jan 2021, 00:33 av Flippa

Vem är online
Totalt 1 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 1 gäst. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 Twisted minds, wicked blood [Selva]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Elite
Död
Elite

Spelas av : Embla | Död

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptyfre 23 sep 2016, 23:08

De grova benen var också långa och hade fört honom till Nordanskogen snabbt, trotts snöslättens djupa snö. Han var skapt för det kyligare klimatet och hade nu levt många år i Numooris norra del. Eriinari var vad han kallade hem sedan en tid tillbaka, men det hindrade honom inte från att se sig om ibland. Dock höll han sig noga borta från Numooris centrum och allt vad flockar kunde vara. Han hade inget intresse av det, det enda det fick honom o tänka på var den skuggan av far som Damon idag måste vara. För visst hade han hört det ryktas, Damon, ledare av Qu. Han fnös vid tanken. Det var inte hanen som uppfostrat honom. Eller ja, uppfostrat och uppfostrat, snarare varit sporadiskt närvarande vid hans uppväxt.. Det var längre sedan nu och han visste inte om ett enda av syskonen levde, han visste hur hans mor hade det och det enda han visste om sin far var att han var ledare över en hög loppbitna pudlar. Det väste i hans sinne då han tänkte på det och de mörka markeringarna under hans ögon tycktes understryka hur utled han var på världen. Han må bara vara 23 år gammal men han var redan fullkomligt sick of it. Kanske blev det så när en varg levt hela sitt liv utan ett syfte, utan några relationer, utan någonting alls faktiskt. Det han spenderat de senaste tio vargåren med var att jaga jättehjortar i en allt ökande succés-rate och ja, det var typ det. Och givetvis, att brottas med sina demoner. Rösterna som väste och känslan av att inte höra hemma i sin kropp – av att se den utifrån.
Idag var inget undantag, han hörde dem alltjämt där de tjatade i örat på honom, det öra om låg ner och slappade på hans vänstra sida. De väste om blod, blod, blod. De ville helst att det skulle regna ner, att de skulle få bada i det. Det var också något han inte sysslat med under de senaste åren. Visst hade en och annan främling strukit med under hans långa exil på tundran men alldeles för sällan hade han gett efter för begäret. Han hade inte bråkat med sina sjukdomar, inte sökt sig till en mer avlägsen plats för att undvika att mörda, men precis som med det mesta hade det mest inte blivit av. En psykiatriker skulle säga att han var deprimerad, men han såg det inte så. Det fanns aldrig sorg, aldrig nätter av ändlöst gråtande, bara en djup tomhet. Han kände helt enkelt ingenting. Var konstant utom kontakt med sin egen kropp. Jagade för att det var en vana, sov så gott som aldrig och var ständigt hemsökt av sin egen kraft.
Kanske var det just det hans kraft var, ett sätt för honom att för ett ögonblick föra över sina demoner till någon annans hjärna. Som om de tillhörde någon annan. Och kanske var det det som orsakade att smådjurs hjärtan stannade av skräck då han lekte med dem, kanske var det det som gjorde att vargar blev fullkomligt utom sig och skrek och åmade sig, kanske var det därför han kunde fördärva en person helt bara med sina tankar. För att de var något mer, en djup sjukdom, en ondskefull demon. Något som livnärde sig på andras livskraft, på deras blod.
Han log svagt då han tänkt det ordet. Blod. Lika rött som hans ögon, lika varmt som hans päls, lika underbart som månen själv. Eller än vackrare. Det fanns få saker han avgudade så som blodet. Känslan av hur det pulserade, i ens egen kropp, ur någon annans kropp. Det var bara en allt för kittlande njutningsfull känsla. Han behövde blod, insåg han. Det var allt för länge sedan, och han hade åter satt sig av på resande fot. Kommit till en skog där kylan fortfarande hade sitt grepp men där befolkningsmängden kanske var tätare. Han andades lugnt in genom munnen och ut genom den mörka nosen, ett sjuk av imma bildades framför hans ansikte och skingrade sig långsamt i den vindstilla luften. Det var svårt att känna doft då man andades den vägen, och närmast omöjligt att känna sig lugnare av andetaget, men lugn var ändå något han aldrig upplevt.
Blod väste dem. Det kommer blod.
Som av vana lät han den ena tummen rivas emot hans underben så det riktigt rispade i huden. Då han inte kunde få ut andras blod fick han nöja sig med sitt eget. Offra det, utan för att få tyst på rösterna – de hade blivit hans vänner – men för att tillfredställa dem iallafall tillfälligt. För att lugna dem och hindra dem från att slita sönder hans värld. Få huvudet att bulta, hjärnan bli mos och alla minnen ett minne blott. Han hatade dem episoderna, även om han sällan mindes mycket av dem i efterhand. Och rädd, det var han inte. Bara trött och arg. Aldrig något annat.
Han hade stannat nu, lät vikten förflytta sig från en tass till en annan medan en långsam stril av blod fyllde marken under hans högra framtass. Det var ett mesigt sår, om man frågade Elite, men det kom likväl en ansenlig mängd blod ur det.
Han fnös igen, som åt sin egen dumhet. Mesighet. Höjde tassen och smakade på det röda. Det var inte lika ljuvligt som någon annans blod men metallsmaken fick det ändå att gå som ekon av rysningar genom hela hans kropp. Han slöt ögonen och gungade lite fram och tillbaka, lät blodet rinna långsamt längst strupen och sänkte sedan tassen igen. Bet sig i läppen och såg upp. Det var någon i närheten, han kunde känna en tydlig doft genom blod-diset. Han log, brett, vansinnigt brett från öra till öra, och rörde sig åter framåt. Huvudet vinklat aningen på sned.


[Master Selva]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptylör 24 sep 2016, 00:21

Hur lång tid som nu hade passerat sedan vandringen påbörjats, det var omöjligt att säga. Dagar och nätter gick om varandra i någonting som inte längre gick att räkna i tid. Gryning eller skymning, båda vittnade om förändring. Båda var utomordentliga tillfällen att ge sig ut på jakt, då de större bytesdjuren ofta utnyttjade faktumet att ljuset över landet förändrades. Men det var länge sedan nu. Sedan hon unnat sig själv en ordentlig jakt. Det var ingenting hon saknade, men tanken på att få ge sig efter ett djur som kunde bjuda på motstånd fick det att vrida sig i magroten på henne. Den hunger som vilade inom henne var inte en hunger som kunde stillas med kött eller vatten. Den bottnade inte i någonting så simpelt som de behov som höll det levande vid liv. Nej. Detta var en hunger som aldrig skulle gå att stilla. En hunger som under årens gång utvecklats till en tingest, en varelse, som aldrig kunde finna ro där den vilade inom den unga honan. Och hon lät den hållas. Ibland lyssnade hon till de viskningar, de hesa väsanden, som den släppte ifrån sig. Ibland gav hon vika. Men sällan för att söka tillfredsställelse. Vad som fanns att finna i slutet på en jakt, strid eller de möten som krävt offer på annat sätt var glimtar av njutning. Ögonblick som bjöd på en ro som aldrig kom för att stanna. Nej, den hunger hon bar på var verkligen ingenting likt den som fanns att finna i varje rovdjurs tomma mage. Men för stunden låg den stilla. Tyst. Väntandes.

Det gick inte att säga hur lång tid som passerat sedan hon lämnat de marker hon en gång kallat hem. Allt som hänt under den korta tid som hon mindes den hade lagt sig till ro i det kaosartade sinne som stormade innanför pannbenet på henne. Offer hade skördats. Beslut hade tagits. Flocken hade splittrats, och nya idéer hade tagit plats. Denna vandring var någonting hon längtat efter sedan första gången hon blickat ut över revirsgränserna som valp. Vetskapen att det funnits en hel värld bortanför det som varit hennes hem hade minst sagt varit bitterljuvt. Berättelserna från den varg som fostrat och tränat henne hade målat upp en mental bild av hur landet såg ut, hur de vargar som bodde ute i de olika områdena var och de flockar som de ledde och var medlemmar i. Kanske hade det varit en dålig idé att berätta sådana historier för en valp med ett så instabilt psyke. Eller kanske det hade varit det bästa någon kunde ha gjort. Ingenting glömdes bort i det psyke som denna unga hona bar på. Vissa saker ansågs helt enkelt bara vara mindre viktiga, eller inte viktiga alls, därav fanns det ingen mening med att hålla fast vid dem. Men att få höra om de stora vargar som regerat i landet medan hon ännu befunnit sig i livmodern hade utan tvekan varit någonting att hålla fast vid. Och hon höll fast vid det än idag. Måhända att världen inte såg ut så som hon föreställt sig. Många av de vars namn hon fått lyssna till under sin uppväxt fanns inte kvar i jordelivet. Vissa av de flockar hon fått höra om hade splittrats. Men det var ingenting som hon lät stoppa sig. Hon hade väntat alldeles för länge, offrat allt det hon haft och allt det hon varit, för att inte fullfölja de planer som nu spanns i den storm av tankar och idéer som var infekterade av den sjukdom som höll hennes sinne i ett järngrepp.
Någonstans i fjärran gick en kvist av, antagligen en fågel som lyft från ett av de många barrträd som utgjorde denna skog, men det var tillräckligt för att väcka henne ur de tankegångar hon låtit uppsluka henne. Till skillnad från den skog hon kom ifrån så påminde denna mer om Kaiwood. Träden stod tätare, släppte inte in lika mycket solljus som träden i Lövskogen, och temperaturen talade för att hon befann sig i landets norra del. Den tjocka päls som prydde hennes kropp hindrade kylan från att tränga in i märgen, men när varje andetag fick ett litet moln av rök att bildas runt hennes nos behövdes ingen bitande köld för att hon skulle inse temperaturskillnaderna. Det var en mäktig skog, på sitt eget sätt. Innan hon lämnat Lövskogen bakom sig hade hon stannat till och undrat om hon skulle komma att sakna det rika djurliv som hon omgivits av där. Att ständigt kunna lyssna till ljudet av vingar, små tassar som sprang över fallna löv och de kraftiga hjärtslagen i bröstkorgen på de stora bytesdjuren hade visat henne hur mäktig hennes förmåga faktiskt var. Inte nog med att skogen omgivit henne med ljud hela tiden, hon hade givits möjligheten att känna pulsen i kropparna omkring sig. Att lyssna till hjärtslagen, andetagen, lukta sig till blodet som ännu rann genom smala ådror. Känslan av oövervinnerlighet hade slagit rot i bröstkorgen på henne, och hon själv hade insett farorna med att låta sig uppslukas av allt det liv som fanns i skogen.
Men även om hon skulle ha oroat sig, så hade det varit absolut onödigt. När hon lät sin kraft sträcka ut mellan barrträdens breda stammar kunde hon känna av det rika djurlivet som fyllde även denna skog. Fåglar, gnagare, älg och rådjur. De rörde sig överallt omkring henne, och det ryckte lätt i de svarta mungiporna när hon tillät sig själv vidröra hjärtslagen tillhörande en hjort i närheten. Det skulle vara så lätt. Krama om organet bara tillräckligt så att det inte skulle kunna uppfylla sin funktion till fullo. Känna paniken sluta klorna om det stackars bytet. Få vara med när dess kropp gav vika, luften svek att fylla ut lungorna, och livet sakta rann ifrån det... Ett lågt skratt undslapp honan, och hon lät släppa hjorten för att rikta uppmärksamheten framför sig. Bristen på ljus i denna skog bidrog med känsla av att vara hemma. Som om skuggorna viskade om att här fanns det ingen som kunde iaktta henne utan hennes vetskap. Här fanns det ingen anledning att snegla över axeln, eller uppmärksamma vartenda ljud som ljöd genom skogen. Det fanns ingen i detta land som kunde mäta sig med henne, och det dunkla ljuset i denna skog tycktes förstärka den självsäkerhet som redan svällde inom henne. Hon rörde sig framåt med lunga, bestämda steg, och öronen stod spetsade på det breda huvudet. Kanske bidrog även den kyligare luften till känsla av ökad styrka. För hon kände att ingenting kunde stå i hennes väg.

Träden tycktes bara byta av varandra där hon tog sig fram genom skogen. Måhända att det fanns bytesdjur överallt omkring henne, men frågan hade ställts redan när hon först känt mossan under tassarna. Fanns här några andra vargar att finna?
Den kontrastrika blicken sökte vaksamt av området omkring henne. Så kände hon plötsligt av någonting som skiljde sig från alla de hjärtslag hon hittills lyssnat till sedan hon nått denna nordliga skog. Pulsen och andetagen hörde till någonting annat än en hare eller älg. Detta var ett rovdjur som befann sig i närheten. Det glimmade till i den vassa blicken, och för ett ögonblick övervägde hon ifall hon skulle styra stegen åt främlingens håll. Beslutet blev dock lätt att ta när en bekant doft nöp henne i nosen. Den var svag, så svag att den knappt gick att urskilja från skogens alla andra dofter, men den fanns där. Den metalliska doften som vittnade om varm, röd vätska. De svarta läpparna sprack upp i ett leende, och med beslutsamma steg började hon röra sig mot främlingen.
Till överst på sidan Gå ner
Elite
Död
Elite

Spelas av : Embla | Död

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptylör 24 sep 2016, 13:40

Den svarta manen som reste sig likt en tuppkam över hans nacke och ut i hans ansikte, för att låta två små hårslingor falla ner mellan det högra örat och ögat, låg stilla då han rörde sig framåt. De breda tassarna placerades mellan långa kliv och klorna slet upp den mossbeklädda marken. Han hade tagit sig djupt in i den mörka skogen nu, passerat rotvältor och kullar och känt hur utrymmet om honom krympte. Träden stod allt tätare och luften blev tjock. Han lämnade ett stort tassavtryck av blod efter sig per fyrsteg, och njöt av känslan av blodet som aldrig koagulerade sig. När han höll sig i rörelse gjorde även blodet det.
Bakom pannbenet på denna väldiga hane gömde sig ett intellekt som satt gisslan i sjukdomarnas våld. Han var smart, kunde lägga ihop ett och ett, kunde göra utstuderade planer och förutse framtiden. Men rösterna som väste inom honom, störde tankarna och skingrade minnet, hamnade i vägen för honom. Och att säga att han var hyper-intrellektuell som honan han snart skulle komma att möta var en lögn. Visst hade han IQ, men han var inte långt smartare än de flesta vargar. Och han saknade kunskap. Visst kunde han fälla jättehjortar, visst kunde han hantera sina egna demoner trotts deras fullständiga vansinne, men han visste väldigt lite om den här världen. Hade aldrig fått lära sig slåss ordentligt mer än de sparrningar han gjort med Exane innan brodern försvann. Han kunde grunden i mycket men saknade någon som kunde lära upp honom, utveckla honom till en varg med förstånd som översteg den vanliga världens.
Det väste i hans sinne, vassa andetag som långsamt drogs in och ut genom slemmiga lungor. Ljudet av tusen insekter som krälade över varandra, festade på ruttet kött. Flugor som surrade, kackerlackor med sina typiska ljud. Han ruskade på huvudet, men lyckades inte tolka en enda tanke ur myllret av ljud. Med en djup utandning rörde han sig vidare, doften kom närmre nu, den måste ha upptäckt honom med. Hade hanen varit i kontakt med sina känslor i den här stunden hade han upplevt att det blev ökande obehagligt att röra sig emot honan som snart skulle dyka upp i hans synfält. Att han på inget vis var sugen på social kontakt och att tanken på att interagera med någon han på inget vis kände skämde honom. Men inga utav dessa känslor tog sig igenom bruset i hans sinne, inga utav känslorna tilläts fortplanta sig i kroppen.
Doften stod som lågor runtom honom nu, han stannade till och blott sekunder senare trädde hon fram genom den mörka skogen. En hona lika stor som han själv, med samma vansinne glimmande i den kontrastrika blicken. Han svalde och såg på henne, mätte henne med blicken för ett ögonblick och höjde sedan den vita hakan.
”Hälsad.”
Rösten var den hos en man, men inte så dov som man kanske kunde ha förväntat sig.
Orden han valt var strategiska, han hade ingen aning om det var dag eller natt, morgon eller kväll, och mörkret i skogen – de täta trädkronorna – tillät honom inte att ta reda på det. Leendet på de mörka läpparna låg kvar utan att han tänkte på det och hans vassa tandrad blänkte mot honan. Men det låg ingenting aggressivt över honom. Svansen låg i jämnhöjd med ryggslutet och även om fotfästet var fast och han hade en imponerade bredd mellan tassarna så hade han inte för avsikt att utmana honan. Idag viskade rösterna till honom att möta honan. Att samtala. Att lära.
Blodet ur såret hade börjat flyta långsammare nu.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptylör 24 sep 2016, 22:33

Ju längre in i skogen hon färdades, desto djupare blev skuggorna och de barrklädda grenarna tycktes tvinna sig tätare och tätare om varandra. De skymtar av himlen som kunnat uppfattas i skogens yttersta kant hade blivit allt svårare att uppfatta, och där hon befann sig nu var det som att skogen beslutat att stänga ute omvärlden. Mörkret som lagt sig mellan trädstammarna var antagligen anledningen till att det inte var lika mycket djurliv här som hon kunnat känna av när hon först trätt in på markerna. De större bytesdjuren, så väl som de mindre, värdesatte ljuset alldeles för mycket för att våga sig så pass djupt in att synen berövades dem. Ändå kunde ljud från vissa fåglar uppfattas om man lyssnade noga, och raspandet av ekorrarnas klor emot barken där de susade fram mellan trädens grenar vittnade om att det fortfarande fanns liv att finna. Det var bara svårare att lokalisera.
Det tunga huvudet vinklades från sida till sida då hon lät blicken svepa över området. Såhär pass djupt in i skogen påminde naturen om den som gick att finna i Kaiwood. Mörkret. Känslan av att det alltid låg någonting just i utkanten av ensamheten. Kylan som låg i luften förstärkte antagligen känslan av att skogen var mer fientlig än vad den verkligen var. Såhär långt norrut hade hon aldrig tidigare varit i sitt liv. Den klara, kalla luften som nöp i lungorna när hon lät fylla dem fick en klarhet att infinna sig i det röriga sinnet. Det var som att luften här var renare, mer syrerik, än den hon andats hela sitt liv i söder. Men å andra sidan, jämförde hon med den luft som hängde stilla över Lavaöknens marker var det inte så konstigt att skillnaden beskrev som nästan överväldigande. Öknen hade alltid varit hennes hem, det skulle det alltid vara, men det fanns någonting oroväckande tillfredsställande med att känna kylan som förvandlade luften runt hennes nos till rök och försökte tränga genom hennes tjocka päls. Om allting gick som planerat så skulle hon fortsätta sin vandring norrut. Ännu längre, tills dess att hon nådde de berg som var på andra sidan landet från den plats där flocken en gång i tiden haft sitt revir. Ja, hon såg framemot det. Utan tvekan. Men de berg som hon skulle finna i norr var inte de som hon såg mest framemot att få besöka. Nej. Under den tid som hon hunnit vandra från söder hade viskningar om en plats i väst nått hennes öron. Viskningar som talade om en plats som kallades Blodbergen. Bara tanken fick flinet som låg på läpparna att breddas, och hon höll tillbaka det låga skratt som lagt sig till rätta i bröstkorgen på henne. Blodbergen. Ett namn som gjort för att locka till sig hennes uppmärksamhet. Måhända att de inte skulle visa floder av den metalliska vätskan, eller bjuda på en syn av de som fallit offer för bergens många fällor som berövade de naiva livet, men det spelade ingen roll. Vad som än väntade i bergen i väst, så visste hon att det skulle ha varit värt resan dit. Det var nästan som att landet lagt det området åt sidan enkom för att hon en dag skulle kunna ta sig dit. Kanske väntade henne någonting speciellt på den plats som bar ett sådant lockande namn.

Och på tal om blod... Doften som nöp i hennes luktsinne växte sig allt starkare ju närmare hon kom den varg som valt att vandra lika långt in i skogens dunkel som hon själv gjort. Den kontrastrika blicken glänste av iver, längtan och törst, och i mungiporna vilade fortfarande flinet sedan tidigare. De giftgröna pupillerna var vidgade till den gräns att de orangea irisarna endast utgjorde en tunn linje som skiljde pupill från ögonvita. Varför hon givits så färggranna, märkliga ögon var det ingen som visste svaret på. De var inte ett arv från modern. Säkerligen inget arv från den fader hon aldrig mött eller brytt sig om. Kanske var det helt enkelt resultatet av sjukan i hennes sinne, i ett tappert försök att varna omvärlden för den farliga varelse hon var.
Skuggorna drog sig försiktigt undan, nästan som om de inte önskade störa henne där hon tog sig fram mellan trädstammarna, och mycket snart fick hon syn på den varg som delade skogen med henne. En hane, klädd i ljus päls. Och ögonen. Lika röda som blodet som lämnade hans kropp, som satte den metalliska doften i luften. Hon stannade upp, tillät avståndet mellan dem bevaras med några få meter, och blinkade långsamt emot honom. Ett leende låg placerat på hans läppar, nästan som om han varit beredd att möta det flin som vilade i mungiporna på den unga honan. Så talade han, och en låg fnysning undslapp henne. Det var inte ett ljud som vittnade om missnöje. Heller talade det inte för att hon ställde sig positiv till detta möte.
Det tunga huvudet lades en aning åt sidan, och blicken smalnade av innan de kraftiga käkarna särades för att hon skulle kunna besvara honom.
"Hälsad, främling." Tonen var låg, mörk. För mörk för att den skulle kunna beskrivas som feminin. Ett arv från den hona som fött henne till världen. Men inte den hona som hon valt att kalla moder. Huvudet rätades upp i en diskret rörelse, och den skarpa blicken synade hanen med sådan intensitet att det såg ut som att den skulle kunna skära rakt igenom honom.
"Är det skogen som skadat dig." Det var inte en fråga. Inte egentligen. Och när hon talade hade rösten blivit en aning tjockare, nästan som att hon inte kunde kontrollera den längtan som väckts till liv i magen på henne i samma stund hon vädrat blod.
Till överst på sidan Gå ner
Elite
Död
Elite

Spelas av : Embla | Död

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptysön 25 sep 2016, 13:05

Vad hanen ville göra med sin tid på den här jorden var okänt, antagligen ingenting. Varför han valt att ge sig ut på rese visste ingen heller, kanske för att hitta lättare bytesdjur än jättehjortarna. Kanske för att hans undermedvetna bönfall honom att finna ett syfte.
Han hade vandrat under absolut tystnad genom snöslättens djupa täcke av snö, inte ett endaste flåsande hade lämnat honom medan han pulsade framåt och kämpade emot det motstånd som de vita massorna erbjöd. Självkontroll var något han var bra på, samtidigt som det var hans största svaghet. Han var tyst och kall, värdig men inte stolt. Nej han lät inte stoltheten fylla sinnet med falska bilder av honom själv, och egentligen; vad hade han att vara stolt över? Att han överlevt såhär långt? Elite värderade inte stolthet, han såg det snarare som en svaghet. Vad han värderade var styrka, och blod. Blodet högre än allt.
Mörkret i skogen tycktes sluta sig om honom, vagga honom in i ro eller kväva honom till panikens brant. Känslorna gick som vågor på ett stormigt hav och han visste inte vart han hade sig själv. Men, visste han någonsin det? Huvudet tippades på sned då honan svarade honom, leendet hade lugnat sig lite, klöv inte längre det vita ansiktet från öra till öra, men låg fortfarande tydligt kvar och blottade hans tänder. Han var inte aggressiv, han var galen. Det var tydligt.
Den blodröda blicken sveptes ner till hans sår då honan talade om det. Öronen drogs bakåt mot hans nacke då han såg på det. Blodet rann upp längs hans ben, tycktes dansa ut ur såret och den diskreta lilla blodfläck som omringade hans tass kokade. Han bet sig i läppen, overklighetskänslorna tog ett grepp om honom men han behöll sitt cool. Höjde på huvudet igen med hakan något kaxigt utskjuten. Andades in ett lätt andetag och lät åter leendet klä hans läppar.
"Nej, jag har offrat det."
Sade han med kall stämma, men samtidigt låg det något humoristiskt i orden. Glädje? De röda ögonen drogs nästan tvångsmässigt emot såret igen för att se om blodet fortsatte sin vajande dans ut i luften, men det hade stillat sig. Han höjde tassen och såg på medan en ensam droppe blod bröt sig igenom den koagulerade ytan och föll ner på marken.
"Blod är fantastiskt eller hur? Fascinerande.."
Han såg upp i hennes ögon och det tycktes blixtra om hans leende även om skogen inte erbjöd något ljus som kunde reflekteras i de vita tänderna.
"Mäktigt ting."
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptytis 27 sep 2016, 18:00

Den kontrastrika blicken tycktes glöda där den vilade på hanen som stod framför henne. Fortfarande låg ett svagt leende i utkanten av de svarta mungiporna, men det var mer än en artighetsgest än någonting annat. Öronen stod spetsade på det breda huvudet, hållningen talade för lugn men samtidigt styrka. Måhända att hon var allt annat än lugn där hon stod inför en främling som stank av blod, måhända att hon ville kräva världen att niga inför henne och den styrka hon bar, men det gick inte att avläsa. En mäktig, ung tik utan tvekan. Men med en mask som dolde sjukdomen som stormade inom henne. De som kände henne skulle säga att man aldrig skulle slappna av i hennes närvaro. Att aldrig lita på att hon befann sig i den sinnesstämning hon utgjorde sig för att vara. Självklart kunde hon känna lugn, och oftast kunde hon gissa sig till vilka reaktioner som hörde hemma i de situationer hon befann sig i. Men humöret kunde svänga tvärt, och då ville man inte stå inom räckhåll för de där kraftiga käkarna som var prydda av breda, vassa tänder. Få saker skänkte lika mycket tillfredsställelse som att lyssna till ljudet av ben som krossades mellan tänderna. Det var nästan som att det hade en berusande effekt... som att total belåtenhet infann sig i själen. Om varje individ nu ägde en sådan. Gällande denna unga hona var det kanske tvivelaktigt. Det var ingen möjlighet att hennes sjukdom förtärt den själ som möjligtvis en gång vilat inom henne, och ersatt den med vansinne.
Tanken fick det att rycka lätt i den högre mungipan. Vansinne. Var det vad som stod framför henne just nu? I hanens röda blick vilade någonting som hon tyckt sig ana i andra individers ögon, men aldrig på en sådan här nivå tidigare. Någonting som de velat framhäva med en sådan desperation att deras försök inte framstått som annat än patetiska. Många vargar ansåg sig sjuka. Värre än resten. Personifieringar av den ondska som brann inom dem. En låg fnysning undslapp henne, och hon höll kvar vid den så det bildades ett lågt väsande medan hon tillät sig själv upprepa orden som just passerat i stormen av tankar. De önskade att de var värst. Sorgligt. Själv ansåg hon det inte vara någon tävling. Och även om det varit det, hade hon ansett sig själv som en deltagare? Nej. Hon var inte sjuk, hon led inte av någonting. Vad som brann inom henne var medvetenhet. En styrka ingen annan dödlig givits. Och den sinnessjuka alla sade vila i sinnet på henne..? Måhända var det en sjukdom. Men det var en sjukdom hon aldrig skulle jämföra med någon annan.
Så hur låg det till med denna ljusa hane? Vad var det som dolde sig i de där röda ögonen, det där breda leendet som skulle ha skrämt iväg en yngre varg vid blotta åsynen? Var det en sjukdom som drev passionen, glöden, som hon tilläts beskåda?

Hanen talade, och orden fick de giftgröna pupillerna att dra ihop sig. Offrat det. Till Gudarna? Till någon annan högre makt? Varför offra sitt eget blod... när detta land var fullt av varelser som inte uppskattade den gåva som var livet tillräckligt mycket för att få avnjuta det. Hakan sänktes en aning, och när han lyfte den tass som var kladdig av blod tillät hon sig själv studera den. Den metalliska doften hade luften omkring dem i ett järngrepp. Koagulerat eller ej, den mörka vätskan talade till henne på ett sätt som ingenting annat någonsin skulle kunna göra.
Så talade han igen. Denna gång med ord som hon förstod. Ord som fick de svarta läpparna att spricka upp i ett brett grin. Blod är fantastiskt eller hur?
"Hmm." Grinet låg kvar på läpparna, och hon blinkade långsamt med blicken fortfarande vilande på hanens blodiga tass medan det tunga huvudet sakta lades åt sidan. Hon förblev stående framför honom, de breda tassarna rörde sig inte en millimeter, men med förmågan att bända blod sträckte hon sig emot såret. Den droppe som ensamt vandrat ut ur den skadade huden, som lyckats vandra längst pälsen för att sedan färdas ned till marken, var vad som fångat hennes intresse. Pupillerna vidgades, och det blod som prydde hanens päls drogs sakta av från tassen - samlades upp och formades till en enda stor droppe framför honom. Detsamma med blodet som hunnit fläcka marken där han stod. Vätskan drogs upp ur mossan, lämnade inte det minsta märke efter sig på marken, för att samlas i samma droppe som det blod som tidigare prytt hanens tass. Såret i sig brydde hon sig inte om, det hade slutat blöda redan. Vad som nu ägde hennes fulla uppmärksamhet var det stycke blod hon lät vila i luften mellan dem. Ja, hon kunde riva och slita, laga och söndra hur hon ville i en kropp. Organ, vätskor, muskler... det var som att det fanns till endast för att hon skulle kunna styra det. Forma det. Orsaka smärta och död. Ta liv. Rädda liv. Det ryckte lätt i den övre läppen. Allt detta tillät hennes förmåga henne göra... samtidigt som hon givits kraften att styra och forma blod även utanför kroppen. Det gjorde det hela så mycket mer intressant, eller hur?
"Utan tvekan." Hon talade lågt, nästan som om själv inte var fullt medveten om orden som lämnade hennes läppar.
"Mäktigt. Fascinerande."
Till överst på sidan Gå ner
Elite
Död
Elite

Spelas av : Embla | Död

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptyons 28 sep 2016, 17:58

Andetagen gick med något form utav lågt gurglande motstånd ut genom munnen och trängde sig emellan tandraderna. Nosen så fylld av bloddoft att han knappt kunde tänka, skogen tycktes röra på sig runtom dem. Träden vajade enda ner i rötterna och det gick rysningar längs med hans ryggrad. Av obehag, eller av tjusning? Då honan greppade tag om hans blod och förde det upp i luften stillade sig hans leende. Långsamt krympte det ihop i hans ansikte och blicken blev stint fixerad vid den växande bloddroppen. Var det här verkligt? Var det så att honan kunde styra blod eller var detta bara en illusion likt blodets dans?
Det var när tiken talade som han förstod att det var sant. Hade han inte haft bättre kontroll på sig själv så hade han tappat hakan. Hade han inte ätits upp av denna absoluta tomhet så hade han kanske givit ifrån sig en kraftigare reaktion. Istället sänkte han bara huvudet långsamt och väste, med beundran i blick som röst.
"Lär mig"
Hans pupiller var vidgade till max och det var med en besatthet som han stirrade på blodet för att sedan skifta fokus till honan. Plötsligt var hon den största varg han träffat, trotts att de delade mankhöjd så var hon nu något så mycket större. En mistress. Allt blod han offrat för att känna lugnet sprida sig inom honom, för att få vädra det enda som kunde hålla demonerna lugna, hade kanske egentligen offrats till henne? Om inte annat skulle det få göra det från och med nu, om hon ansåg honom värd något. Bara något. Smuts under tassarna, vad som helst.
Denna desperation som växte inom honom och som hos vissa kunde ha tagit sig uttryck som ett valpigt åmande syntes dock inte på utsidan. Han stod stilla, med blicken fäst någonstans mellan blodet och horisonten. Leendet hade börjat växa igen på hans mörka läppar och snart blottades åter tänderna. Inom honom ekade ett ensamt skratt, och hade han inte haft självkontroll hade han skrattat med i de hesa tonerna. Visst hade berättarrösten sagt någon om hans sökande efter ett syfte? Visst hade det talats om det som orsaken till hans vandring. Och här stod hon. Livs levande framför honom, men makt över hans eget blod. Syftet.
Han harklade sig.
"Jag förstår om det kanske inte går att lära ut, men låt mig... följa dig"
Sade han efter en stunds tystnad. Pupillerna hade fortfarande inte dragit ihop sig utan han mötte honans kontrastrika blick med lika många delar svart som grönt i hennes. Han visste inte om det var han själv som stod här och talade till honan, om det var han själv som bad om att få gå med i vad än det skulle komma att bli som han påstod sig vilja följa, men i denna sekund var allt så sant. Och i denna stund var han säker på att han skulle göra vad som helst för att bevisa för honan att detta var ärligt, att han kunde ge upp allt bara för att få följa den som var mästare över blodet. Blodet som han dyrkat sedan ung. Som han med glädje spillt från sin egen och andras kroppar. Den enda gud han någonsin bett till, eller demon han offrat för. Det blixtrade om den rödsvarta blicken där han stod och skådade honans storhet.
Men trotts denna dyrkan som tog ett allt fastare grepp om honom så sjönk inte han själv i sina egna ögon. Honan må ha höjt sig till en nivå ingen annan någonsin skulle nå, men han stod pall där han var. Stor, stark, användbar. Han var muskler och hjärna. Han var värdig, och även om han inte alltid kände sig värdig och kanske ibland inte ens var fungerande så var han nu villig att ändra på det. I will clean my act up, tänkte han och knyckte lite på nacken.. Kanske var det så att galenskap talade till varandra? Att den sjukdom som inte han heller ansåg sig lida av drogs emot någon av samma kaliber. Att de väsande viskande rösterna inom honom kunde tala med hennes och deras impulser kanske kunde slå i takt. Flinet låg envist kvar som en blank skåra i det vita ansiktet. Han hade funnit sitt syfte, mål men inte slut. Eller?

[Elite kissar på sig.. https://www.youtube.com/watch?v=UqLRqzTp6Rk ]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptylör 10 dec 2016, 21:27

Den breda bröstkorgen höjdes och sänktes i långsamma rörelser som talade för att pulsen i den stora honan nu antagligen låg på lägsta möjliga nivå. Det lugn som tidigare tyckts speglats i blick och hållning hade på något sätt varit så farligt ostadigt att det inte gått att lita på, och det gick definitivt inte att jämföra det med sinnesstämningen som nu smugit sig över henne. Blicken hade blivit matt, den glansiga yta som vanligtvis sjöng om hunger och galenskap -en galenskap som erbjöd alla som tittade in i hennes färggranna ögon att ta del av den, hade försvunnit och ersatts med någonting annat. Någonting mycket mer allvarligt. Något mycket farligare. De giftgröna pupillerna var klotrunda i irisarnas mitt, och honans totala fokus tycktes ligga på den droppe blod som svävade mellan de båda vargarna. Musklerna i den tunga kroppen hade slappnat av till fullo, vilket gav intrycket av att hon stod ännu stadigare på marken än tidigare, och den uppsikt hon tidigare haft om vad som försiggick omkring henne tycktes berövats henne. Det berodde inte på den metalliska doften som nästan kunde tillåta henne smaka vätskan hon nu höll flytande i luften framför sig. Heller inte på känslan av att låta kraften omsorgsfullt, nästan vördande, smeka och forma blodet till den droppe som nästan pulserade där den omfamnades av kylan i luften. Doften, smaken, hanteringen... allting som hörde blod till var vardag. Visst tillät hon sig själv njuta av dess värme på sin tunga när hon bet i färskt kött, makten som smaken gav henne. Men det var aldrig överväldigande. Aldrig tillräckligt för att blod på egen hand skulle kunna påverka hennes sinnesstämning tillräckligt mycket för att hon skulle släppa fokus på allt annat omkring sig.
Nej, det var inte endast njutningen av att hålla i den röda vätskan, ta i den med förmågan som var en så stor del av henne att hon tvivlade på att någonting skulle lämnas kvar om den berövades henne, som tyckts uppsluka varje vrå av hennes kaosartade sinne. Det var hela situationen, med alla dess komponenter, kombinerade. Nästan som att sjukan i sinnet som aldrig kunde finna ro bakom hennes tjocka pannben behövde värja sig, avskärma omvärlden, i ett försök att behålla greppet om vad det var som pågick. Kanske kunde hon ana någonting likasinnat i hanen framför sig? Var det hungern och vansinnet som lyste i den röda blicken som fick henne att känna sig så hemma i stunden? Det är redan konstaterat att hon aldrig skulle jämföra sin sjuka mentalitet med någon annan. Men det betyder inte att hon skulle undgå att lägga märket till äkta sjukdom av liknande slag när det ställs mitt framför ögonen på henne.

Det ryckte lätt i den ena mungipan, och hon blinkade långsamt för sig själv - det ena ögat slöts just före det andra. Med pupillerna fortfarande breda som klot vände hon sakta tillbaka blicken emot hanen. Trots att blodet var vad som hållit hennes uppmärksamhet i ett järngrepp så hade hon i ögonvrån inte undgått att se hur hanens ansiktsuttryck förändrats. De röda ögonen, samma färg som på blodet hon för stunden kontrollerade, speglade den beundran hon kunde uppfatta i tonen när han talade. Lär mig.
De svarta läpparna sprack upp i ett grin, blottade varenda en av de vassa tänderna som prydde hennes käftar, och plötsligt var det som att skynket som hållits upp framför hennes sinne kastats undan. Ögonen glänste åter av all illvilja och hunger som vilade inom henne, och hållningen talade för att hon endast bjudit på ett smakprov av den styrka och kraft hon ägde. Lära ut blodbändning. Det var kanske inte omöjligt. Faktum var att hon redan försökt tukta sin yngre syster i den nobla konsten, men då valpens krafter gav henne kontroll över vatten och inte blod i sig hade framstegen inte varit speciellt mycket att hurra för. Det var tveksamt om någon som inte ägde förmågan att bända blod kunde lära sig vad det innebar. Ytterst tveksamt.
Hanen harklade sig, bröt kedjan av tankar som börjat ta form i kaoset som kastade henne fram och tillbaka, och talade på nytt. Grinet hade minskats till ett leende, men intensiteten i den kontrastrika blicken låg kvar. Medan han talade synade hon honom med sådan skärpa att man kunnat tro att blicken skulle skära rakt genom honom. Han förstod innebörden av vad han begärt tidigare. Att det kanske var omöjligt. Men de ord som avslutade meningen fick pupillerna att dra ihop sig, och de svarta öronen att vinklas bakåt. "Låt mig följa dig."
Det var inte missnöje som speglades i hennes hårda blick. Tvärtom. En låg fnysning undslapp henne, men så lyfte hon huvudet tillräckligt mycket så att deras ögon var på samma nivå innan hon log brett emot honom. Ett varmt, betryggande leende. Ett farligt leende.
"Jag uppfattade inte ditt namn, främling." Rösten var lika len som uttrycket som vilade i hennes ansikte. Droppen med blod förblev svävande mellan dem.


[min dator är äntligen tillbaka från lagning ;O; ]
Till överst på sidan Gå ner
Elite
Död
Elite

Spelas av : Embla | Död

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptyfre 16 dec 2016, 21:16

En hackande utandning lämnade honom och för ett ögonblick tycktes hela han vibrera, lösas upp i kanterna. Det surrade i hans huvud. Spänningen mellan de två var intensiv, pulsen i blodet mellan dem var som ett bevis på den spänning som låg i luften. Som elstötar som gick från en kropp till en annan, och tillbaka igen. Hon frågade om hans namn och han kastades åter igen iväg från sin kropp. Nyss hade han varit så närvarande, sådan totalt köttighet. Han visste inte hur annars han skulle beskriva det. Men i samma sekund som tanken for iväg mot hans namn for även hans tankar långt bort. Kanske var det en reflex triggad av självförsvar. Kanske var tankarna på det egna jaget för tunga för honom själv att hantera. Kanske var det uppväxten, allt det andra kopplade in i att vara en person, som tryckte bort honom. Vad det än var så vägrade han. Pupillen drogs ihop till en liten nålspets innan det frånvarande uttrycket ens hunnit fortplanta sig i de röda speglarna, och han var tillbaka. Leendet liga brett, tänder som blänkte och ögon plötsligt så målmedvetet fixerade vid honan framför honom. Åter eller ännu sträckte sig spänningen ut mellan dem. Om det var aggression eller attraktion som låg i luften var svårt att säga. Det ryckte i hans svarta nos och tandköttet där under blottades för ett ögonblick helt för honan. Avslöjade den mörka nästan lila hud som tunt omslöt tändernas rötter. Han släppte henne inte med blicken. En liten tanke väste sig fram om och om igen i hans medvetande. Aldrig mer. Aldrig mer skulle han släppa denna hona med blicken.
"Elite"
Blev hans korta svar. Men han var inte färdig. Ännu hade han ord kvar att låta lämna munnen. Låta formas av hans svarta läppar och vibrera fram till den - kanske - likasinnade. Men de orden, hur mycket de än pockade på uppmärksamhet, fick hållas. De pressade sig uppåt så han fick spänna de brett leende käkarna för att frågan inte skulle smita ut. Vem var hon? Var han värdig att fråga det? Var det egentligen viktigt? Han ville veta allt om henne, gå fram och känna hennes doft följa nosvingarna och dras ner djupt i hans lungor. Låta varje droppe blod i hans kropp styras av henne, låta henne avgöra om hjärtat skulle få fortsätta slå eller inte. För visst förstod han att hon hade just den makten. Men han var inte obetydlig för det. Han hade muskler, han hade list. Han var hårt och brutal men också smart och manipulativ. Han var ett vapen redo att användas. Vad var hon?
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Emptysön 12 feb 2017, 00:21

Tystnad lade sig mellan de två efter att frågan lämnat honans läppar. Trots det var det som att skogen som omslöt dem inte kunnat vara mer vildsint och högljudd än den gav intryck av i just denna stund. Energierna som omgav dem tycktes kollidera, mäta sina styrkor, testa den andre som en motståndare, eller kanske en möjlig allierad. Intensiteten som vilade över mötet hade inte för en sekund släppt sitt grepp sedan det första ordet yttrats, och det verkade inte som att omvärlden skulle få andas ut förrän vargarna valde att avsluta mötet och ge sig av. Om detta skulle ske med skilda vägar eller att de valde att lämna skogen tillsammans, det återstod att se.
De giftgröna pupillerna var vidgade, fixerade vid hanen precis som blicken hos ett kattdjur som ser ett möjligt byte. Frågan kvarstod dock om så faktiskt var fallet, eller om hon funnit någonting i denna hane som lyckats väcka den nyfikna hungern till liv inom henne. Det skulle dock inte innebära att han var utom fara, nyfikenhet var trots allt ingenting att ta lätt på. För visst var det så att det kunde leda till ödesdigra konsekvenser. Och utan tvekan kunde det leda till mycket mer än bara det. En lätt ryckning kunde uppfattas i honans övre läpp, men leendet förblev diskret och de resterande musklerna i hennes ansikte tilläts fortsätta hålla uppe masken av lugn och välvilja. Hungern som brann i hennes blick stod i skrikande kontrast till värmen som kunde finnas i det övriga intrycket hon gav. Ett rovdjur som drivs av instinkter. Hunger. Ilska. Längtan att få jaga. Döda. Den okontrollbara nyfikenheten som bubblar upp i situationer hon ställs inför saker och ting hon aldrig mött förut. En slav för djuret och behoven inom sig. Men icke desto mindre en slav med ett sinne vasst som en slipad knivsegg. Måhända att omvärlden uppfattade henne som oförutsägbar, farlig. Det var utan tvekan en utomordentlig beskrivning av henne, men det fanns mycket mer att finna under ytan. Bakom masken av sinnessjuka och stormande känslor. En hel värld av kaos.

Ögonen slöts i en långsam blinkning, ändå var det som att hon aldrig släppte honom med blicken. För trots att inga ord yttrades, inga ljud tilläts lämna deras strupar, så var hanen allt annat än tyst. Rösterna i hennes sinne viskade, smekte och kuttrade medan hon studerade honom där han stod framför henne. Förändringen i hans blick var tydlig medan tankarna tycktes leka med honom, rycka honom för nuet och leda honom på villovägar. Om än musklerna i hans kropp inte fysiskt hjälpte honom röra på sig, hon såg till att låta kraften vila mjukt med bestämt emot dem för att ha honom under uppsikt, så var det som att han verkade befinna sig på flera ställen samtidigt. Och detta fascinerade henne. För visst påminde det om hennes eget kaotiska sinne, som rev och slet, tuggade och högg, kysste och smekte henne under varje sekund av varje dag. Tillät tankarna vandra iväg, rösterna som erbjöd kommentarer till konversationerna och instinkterna som alltid låg och väntade just under ytan. Kunde det vara så att hanen upplevde någonting liknande? Att även hans sinne var drabbat av en sjuka, inte olik hennes egen, som drog honom åt alla håll och kanter samtidigt?
Han talade. Precis som att någon skulle ha slagit med en piska i vatten klövs den laddade luften som vilade mellan dem. De svarta mungiporna drogs uppåt, och det tunga huvudet lades lite åt sidan medan hon lät sig ta in varenda liten detalj av hanens ansikte. De där röda ögonen var minst sagt intressanta. Fascinerande.
"Elite." Hon smakade på namnet, lät det rulla över tungan som om det varit en delikat, blodig bit från ett nyfällt ungdjur. Ett kraftfullt namn.
"Var hälsad, Elite." Leendet breddades till ett flin, och hon sänkte hakan en aning - likt en diskret bugning som endast låg i nacken, utan att för en sekund släppa honom med blicken.
"Mitt namn är Selva."
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: Twisted minds, wicked blood [Selva]   Twisted minds, wicked blood [Selva] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
Twisted minds, wicked blood [Selva]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Nordanskogen :: Nordanskogen-
Hoppa till: