Det gick inte att avgöra vilken tid på dygnet det var. Skogens mörka stammar som omfamnades av den tjocka dimman fick skuggorna att se djupare ut, mörkare, och bristen på ljud och aktivitet gav intrycket av att detta var en plats där tiden stod stilla. Inget solljus fanns att finna, varken månljus eller stjärnor kunde skymtas genom dimman och trädens kala kronor. Detta var en plats som levde upp till sitt namn. Om än växtligheten tycktes ha hittat ett sätt att överleva i denna mörka skog, och diverse smådjur kunde skymtas mellan rötterna och under buskagen för den som var tillräckligt observant, så kändes platsen livlös. Nästan som om döden låg närmare här än den gjorde på andra platser i landet. Känslan var märklig. Att vandra genom ett landskap som talade för att det inte fanns någonting att leva av, att detta var en plats ingen uppsökte frivilligt, och ändå känna det som att man inte var ensam. Ja, det var märkligt. Men även mäktigt. Vad för slags varelser och krafter som kunde ligga bakom en plats som denna kunde mycket väl vara en avskräckande tanke för många, ingen kunde väl klandras för att frukta döden och de platser som tycktes varsla om den, men om än det var skrämmande så vore det inget annat än lögn att påstå att det inte var intressant. Demoner, spöken eller själar från de vargar som aldrig funnit ro i livet efter detta... vem visste med säkerhet vad som dolde sig i den tjocka dimman som ständigt tycktes iaktta varje rörelse och andetag som förekom i dess närhet. Ja, skogen hade fått sitt namn för att den snarare talade för död än någonting annat. Men att påstå att man var alldeles ensam i skuggorna, det vore inget annat än önsketänkande.

Mossan gav ofrivilligt vika för hennes tyngd där hon med beslutsamma steg placerade tassarna. Den kontrastfärgade blicken svepte avvaktade över omgivningarna, och om än hennes rörelser var lugna och självsäkra kunde en förväntansfull glimt skymtas i ögonen. Det tunga huvudet hölls aningen sänkt, och hon blinkade långsamt innan hon tippade det åt sidan för att kunna snegla bakom sig. Det gick inte att avgöra från vilket håll hon kommit ifrån. Dimman uppslukade minsta spår hon kunnat lämna efter sig som ledtrådar om varifrån hon kom och vart hon var på väg. Men hon var inte orolig. Nej. Faktum var att hon sett framemot att få se denna plats med egna ögon ända sedan hon som valp fått höra om den. Tanken på att den hona som grundat flocken hon vuxit upp i, som kom att bli hennes mentor och något liknande en modersfigur, hade satt sina tassar på den här marken när hon nyanlänt till landet var uppslukande på ett sätt som fick all oro och misstankar om faror att blekna. Det spelade ingen roll vars hon var på väg, allt med denna skog talade till henne. Dess fuktiga, mörka klimat var välkommet efter att hon tvingat sig själv genom öknen som början på sin vandring. Måhända att hon var uppvuxen i Lavaöknens hänsynslösa, karga klimat, men det var ingenting jämfört med det outhärdliga solljus och den brännande sanden hon tvingats genomlida i öknen som stod mellan hennes gamla hem och denna skog.
Tanken på tiden hon slösat bort i öknen fick henne att rynka på nosryggen och fnysa högt för sig själv. Det hade inte varit något annat än bortkastad tid. Men nu hade hon äntligen nått början på den vandring som skulle ta henne genom landet. Den vandring hon sett framemot under så många år... Någonstans inne i dimman gick en kvist av, ett ljud som avbröt henne tankegång och fick henne att stanna upp med de svarta öronen spetsade och den färggranna blicken riktad åt det håll som ljudet kommit ifrån. Det var mycket möjligt att det bara varit en av trädens kvistar som gett upp och beslutat att ta sig ned till marken, men då synens räckvidd var så pass begränsad gick det inte att ta saker och ting för givet. Där hon stod stilla med spetsade öron och svansen krökt bakom sig syntes det hur stor hon faktiskt var. Trots sin unga ålder mätte hon högre än modern någonsin gjort i manken, den tjocka pälsen täckte kroppen som var tung och muskulös, och de breda tassarna var placerade brett isär för att ge bästa möjliga balans. Ofläckat kargblod rann genom hennes ådror, men hon var både större och tyngre än en vanlig karg. Hennes kropp var byggd för närstrid, den breda bringan och de musklade benen talade för att hon inte backade om någon bjöd till strid. Men om man tittade noga kunde man skymta de smidigare linjerna över rygg och bakdel som talade för att hon hade karg i sig. Och trots att hon var tung fanns det en viss smidighet i hennes rörelser som inte gick att finna hos en vanlig varg.
Hon vädrade diskret i luften, och en utstickande doft gav sig till känna. Det knyckte till i det ena av de svarta öronen, och hon valde att rikta blicken åt det håll doften kom ifrån. Nog för att hon aldrig trott att hon för en sekund varit ensam i denna skog, men hon hade inte förväntat sig att hon skulle möta en annan varg. De svarta läpparna sprack upp i ett flin, och hon fuktade nosen med tungan innan hon valde att fortsätta. Denna gång styrde hon stegen mot den varg som delade tystnaden i denna ödsliga skog med henne.

Doften från den andra vargen som befann sig någonstans i närheten var vad som fick ledsaga henne där hon fortsatte framåt med tysta, beslutsamma steg. Dimman som omgav henne var för tjock för att hon skulle kunna förlita sig på synen, och de djupa skuggorna som dolde sig bakom träden just utom räckhåll gjorde att hon inte ville chansa och ta några genvägar. Mörkret i kombination med den ändlösa dans som dimman tycktes utföra gjorde det förrädiskt att försöka beräkna avståndet mellan sig själv och det lilla dimman tillät att man kunde se. Det hela var tillräckligt för att väcka oro även inom de mest våghalsiga rovdjur, men den unga honan hade ännu inte givits någon anledning till varför hon borde oroa sig. För stunden fokuserade hon på den varg som delade skogens tryckande tystnad med henne, vad mötet skulle komma att innebära fick hon väl vänta och se, men hur det än slutade skulle hon låta tassarna föra henne vidare till nya marker. Önskade skogen hålla kvar henne längre än hon själv planerat skulle hon inte kämpa emot. Om man valde att titta noga skulle det säkert gå att hitta någonting att leva på i denna mörka, fuktiga terräng, och förr eller senare så skulle hon finna skogens gränser och fortsätta sin vandring därifrån.
Tassarna placerades varsamt framför henne, och dimman skingrades motvilligt endast för att kunna sluta upp bakom henne. Den andre vargen hade säkerligen känt av hennes doft så som hon uppfattat främlingens, men hon ansåg att det inte fanns någon anledning att föra mer ljud omkring sig än nödvändigt. Detta var trots allt en skog som bar löften om död, och den ständigt tryckande känslan att hon inte var ensam trots tystnaden och stillheten stärkte bara hennes beslut att fortsätta framåt mellan trädstammarna så ljudlöst som möjligt. Om inte annat kunde det kanske leda till att hon fick se någonting det inte var menat att hon skulle se. En rastlös själ efter en gammal varg som smitit undan Chaibos klor, en demon som vandrade mellan skuggorna i hopp om att finna ett lämpligt byte att slå klor och käftar i. Tankarna fick henne att svepa med blicken omkring sig, med de giftgröna pupillerna så utvidgade att de orangea irisarna inte var annat än tunna, tunna cirklar i dess utkanter. Kanske hoppades hon till och med att få syn på ett spår som kunde intyga att hennes forna ledare en gång i tiden vandrat genom denna skog.

För var steg hon tog, desto starkare blev doften från den främmande vargen. Den hade blivit så pass stark att hon nu kunde avgöra att det var en hona som valt att träda in i skogen, kanske någon som lockats in av dimmornas förföriska dans. Hon ruskade lätt på det tunga huvudet för att bli av med ett stycke spindelväv som lagt sig rakt över ansiktet på henne när hon inte duckat tillräckligt djupt för en lågt hängande gren. Och när synfältet var klargjort från vävresterna tyckte hon sig kunna skymta konturerna av en annan varg framför sig. Ett svagt flin lekte på läpparna och hon stannade upp, tvekade. Alla påstod alltid att det första intrycket var så viktigt, detta var hennes chans att tänka över hur hon ville bemöta denna vilsna hona som säkerligen redan var medveten om hennes närvaro. Flinet växte sig bredare till ett grin som blottade de kraftiga hörntänderna, och hon strök öronen bakåt innan hon valde att träda ut ur dimmorna och göra sig synlig för främlingen.
"Säg mig, vad för en varg som dig till en plats som denna?" Rösten var mörkare än vad man kunde förvänta sig från en hona, ett arv från modern, men tonen var len. Silkeslen, och lika falsk som det varma uttryck som vilade över hennes ansikte.

Hon kände sig tålmodig som ett helgon där hon satt och väntade även om det bara handlade om minuterar innan en diskret doft passerade för att berätta om främlingen som närmade sig. Det ryckte i svansen och öronen i förväntan och Hesther tänkte för sig själv att hon verkligen behövde öva på sin tålmodiga fasad.
Skogens smått fuktiga klimat hade börjat bli kallare nu när de mörkare månaderna närmare sig, sensommarens semi-varma atmosfär skulle såsmåningom tas över av analkande vintervindar och det var på sätt och vis skönt att röra sig i skogar då man slapp de starkare vindarna men Döda Skogen karaktär hade en egen kyla som inte nödvändigtvis hörde till temperaturen. I bakhuvudet registrerade hon knappt märkbara steg, ljudet av mossa som gav efter för tyngden av en varg och diskreta, knappt anmärkningsvärda läten av andetag, så varsamma och minimala ekon av liv som hon annars inte hade observerat men här i döda skogen verkade allting resonera på en helt annan nivå än i andra skogar. Ett lätt flin spred sig över hennes läppar när hon reflekterade kring möjligheten av att hon skulle drivits till vansinne om hon tappat bort sig i skogen, spendera tillräckligt mycket tid här och ens egna hjärtslag skulle börja låta som en hjord av fullvuxna älgar som försökte ta sig uppför ett stenbrott till slut.

Främlingen var tillräckligt nära så att Hesther kunde identifiera att det var en hona på lukten, hon vände förväntansfullt blicken dit ljuden av hennes ankomst var och fokuserade på dimman där skepnaden av en stor varg tog sin form. Väldigt stor av att döma, men de flesta av vargarna hon träffat verkade för stora men de var antagligen mer begränsade i rörelse än henne och hur mycket behövde egentligen en sådan best få i sig per dag för att hålla sig mätt? Det verkade inte vara lätt att få tag i småvilt om man låg på över 100cm i vilket fall. Hesther var inte liten men inte stor, hon var inte speciellt begåvad i rå styrka men hon var snabbare och smidigare än de större vargarna och hade inte haft större problem med att kvickt ta sig ifrån de aggressiva större vargarna hon stött på.

Honan trädde helt fram ur dimmans kamouflage, bastant byggd med mörk päls som togs över av ljusare päls längst nosen och neråt magen. Öronen bakåtstrukna med blottande tänder och med en mörk, nästan maskulin, röst som ändå behöll en inställsam karaktär men den antydde mer lömskhet än ärlighet. Hesther lutade huvudet och log tillbaka när hon spände blicken i honan. ”Äventyr, såklart” svarade hon kort med en ton som matchade den andres slughet. ”Turen är på min sida idag, du verkar vara en intressant typ som stryker omkring i dessa områden” la hon till med en lättare, mer genuin ton. ”Hur kommer det sig att du är här då?” frågade hon efter en kort paus, förväntansfull på att få svar.

Inte förrän dimman var tunn nog så att de båda kunde se varandra ordentligt hade hon valt att stanna upp. Huvudet hölls högt, öronen var fortfarande vinklade bakåt och den långa svansen var böjd i en båge bakom henne där den hölls en bra bit ovanför marken. De kontrastrika ögonen studerade främlingen med sådan intensitet att det hade kunnat få vem som helst att känna ett sting av vemod i bröstkorgen. De vidgade, giftgröna pupillernas klara färg skar sig så uppenbart gentemot irisarnas orangea. Ännu var ögonvitan dold, men vid tillfällen då hon inte kunde hålla tillbaka varken hunger eller ilska kunde de skymtas i ögonens yttre kanter. Ja, det var en intensiv blick, och den skrek av illvilja och förväntan.
Den främmande honan satt ned, gav intryck av att hon valt att stanna vid denna plats i väntan på att bli uppsökt. Det var ingenting som var värt att reflektera över, antingen var honan rädd att trampa fel och förvilla sig i skogen och dess mörker, eller så var hon van att få saker och ting serverat. Tanken fick en liten rynka att ta form på den svarta nosryggen, om denna hona var ute efter att andra skulle söka sig till henne med vänlig, inställsam ton så hade hon valt fel ställe att komma till. Inte bara denna skog, men landet i överlag var en plats där det gällde att ta vara på sig själv, ta för sig det som gick och kunna visa tänderna om det skulle behövas. Att döma av honans tunna, lågt byggda kropp var hon knappast en värdig motståndare i närkamp. En sådan liten varg behövde förlita sig till snabbhet, smidighet. Det påminde henne om systern, och de våldsamma lekar de tagit sig an i sina ungdomsdagar. Systern hade alltid varit den perfekta avbilden av en renrasig karg; nätt, lätt byggd med inte alltför hög manke. Medan Selva själv alltid hade varit tyngre, haft mer muskelmassa. Vare sig lekarna hade börjat skojfriska och oskyldiga så hade de alltid, på ett eller annat sätt, eskalerat och vem det än varit som startat det, så hade det varit Selva som avslutat det. Trots sin extra tyngd, att hon aldrig varit riktigt lika snabb som systern, så var det enda hon behövt att få in ett klockrent slag, och systerns snabbhet hade inte längre spelat någon roll. Även bröderna hade fått sin beskärda del av hugg och slag. De hade alla varit arroganta, svaga. Men det hade också blivit brödernas död. Systern? Hon hade visat sig användbar. Och som det var nu? Ja, Selva var högrest. Antagligen större än många av de andra vargarna i detta land. Med musklad kropp som gjorde henne tung, och livsfarlig att säga närkamp med. Men hon var långt ifrån långsam och osmidig. Måhända att hon inte kunde mäta sig med mindre varelsers snabbhet, eller kunna byta riktning lika enkelt som dem, men det rena kargblodet som rann genom hennes ådror såg till att hon kunde överraska. Sedan hade hon sin kraft, gåvan hon givits den dagen hon föddes. Den fantastiska förmågan att bända blod. Att kunna läsa av andra varelsers fysik, känna hjärtat slå i bröstkorgen, höra blodet strömma genom ådrorna, känna hur musklerna spände sig under skinnet... det kom alltid till användning. Men det var långtifrån allt hon kunde göra. Ännu hade hon tränat mest på bytesdjur, och bara för en kort tid sedan hade hon övergått till att pröva sina krafter på andra vargar. Hon hade inte blivit besviken. Det var någonting alldeles extra att kunna ta kontroll över en annan varelses kropp och styra den, välja hur blodet skulle rinna, hur snabbt hjärtat skulle slå, om musklerna skulle röra sig överhuvudtaget eller inte alls... Känslan av makt det gav henne, det gick inte att beskriva i ord.

Tankarna avbröts dock i samma stund som den lilla honan valde att svara henne. Tja, rent fysiskt var hon liten på alla sätt och vis, men om man tittade mer noga kunde man nog säga att de båda honorna var i samma ålder. Iallafall mätt i antal år de funnits i denna värld. Exakt vars Selva låg någonstans i mentaliteten var en gåta, med ingenting annat än kaos och sinnessjuka innanför pannbenet. Hon var briljant, samtidigt som hon var lika oberäknelig och våldsam som ett rabiat rovdjur inträngt i ett hörn. Opålitlig. Livsfarlig.
Mungiporna drogs uppåt när honans svar nådde henne. Äventyr. Var inte det anledningen till att hon själv splittrat den flock hon tagit över i ung ålder, lämnat det som varit hennes hem så länge hon kunde minnas? För att finna äventyr. De svarta öronen spetsades, tilläts falla så pass långt fram att hon kunde liknas vid en valp som hittat något av intresse men som den inte riktigt förstod sig på. Grinet på hennes läppar hade minskat en aning, men fortfarande kunde de breda, vassa hörntänderna skymtas bakom läpparna.
"O ja, turen är utan tvekan på din sida." Svansen knyckte till bakom henne och ett lågt skratt kunde uppfattas där det tog form djupt nere i strupen på henne. Blicken hade inte lämnat den mindre honan för en sekund, och hon fortsatte att studera henne med en intensitet som talade för att det gällde att aldrig slappna av i hennes närhet.
"Jag är här av samma anledning som dig..." Hon blinkade långsamt, det ena ögat slöts bara någon millisekund före det andra, och det ryckte återigen i hennes mungipor innan hon med lägre, aningen mer dramatisk röst fortsatte: "Äventyr."