Pågående Event
Senaste ämnen
» [VE20] Böljande ljus [P]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 21:48 av Matvei

» Im just curious [P]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 21:09 av Lamia

» Ett täcke av månljus [Matvei]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 17:28 av Matvei

» Dolda Ting [p]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 16:47 av Laali

» Mellan natt och dag [Rök]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 14:54 av Rök

» [VE20] Där ljuset förde oss samman [P]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 13:51 av Vasilisa

» Färger i en vind [Dimitrij]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 13:27 av Dimitrij

» [VE20]Vad finns bortom stjärnorna[Vassya]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 12:56 av Vasilisa

» Vålnaden i dina spår [Zaria]
WICKED is good [Selva] EmptyIgår på 11:39 av Zaria

Vem är online
Totalt 2 användare online :: 0 registrerade, 0 dolda och 2 gäster. :: 1 Bot

Inga

Flest användare online samtidigt: 152, den mån 04 nov 2019, 23:54
Chatt
Heads up! Uppdatering av karaktärslistor och titlar
WICKED is good [Selva] Emptytor 10 dec 2020, 15:57 av Yargol

Hej allesammans!

Nu när Numoori äntligen tycks vakna upp lite igen efter årets långa dvala så passar vi i Crew på att se över medlemslistan och alla karaktärer och konton vi har på sidan. Vi har med detta upptäckt att där är väldigt många karaktärer och konton som i dagsläget saknar rätt titel eller någon form av notis om vad som hänt dem, och det gör därför just nu att det ser ut som att flera spelare …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 1
Vinterevent 2020
WICKED is good [Selva] Emptytis 01 dec 2020, 00:29 av Admin

.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.

Mörker och stjärnklar natt bryts snart av ljus
Och plötsligt nu som förr
Med färger från en dröm
Så ser vi himlen åter dansa


.•¨*•.¸.•¨*•.¸.•¨*•.






Välkommen till vårt officiella vinterevent 2020 som är en direkt callback till norrskenseventet 2014.

Det vi fick bevittna då …


[ Fullständig läsning ]
Kommentarer: 0
Affiliates




 

 WICKED is good [Selva]

Gå ner 
FörfattareMeddelande
Eshax
Utvandrad
avatar

Spelas av : Zee | Utvandrad

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptyons 28 dec 2016, 12:00

Nordan var ett av många exempel på att landet sov. Sedan hon äntrat skogen, för vad som kändes som veckor, om inte månader sedan, hade hon inte sett till en levande själ. Hon hade vandrat i tystnad, med sig själv som enda sällskap, genom en sovande skog där snötunga träd böjde sig över henne och frosten krasade under tassarna likt glas som sprack. På natten hoade ugglor, snövita sådana med fjädrar som en påkostad kungaskrud, men på dagen var allting tyst och dolt under lager efter lager av snö och sömn. Det var som om hon var det enda som levde, det enda bultande hjärtat på mils avstånd, och hennes andetag ekade som skrik mellan trädstammarna. Men skogens sömn var endast tillfällig. Hon var kommen, Eshax var här - och de skulle vakna. Hon skulle se till att de gjorde det, och de skulle inte få ett milt uppvaknande.
   Hennes hasselnötsbruna ögon rörde sig vaksamt över omgivningen, men ingenting rörde sig. Hon hade egentligen ingenting emot ensamheten, den gjorde henne inget. Hon var hellre ensam än omgiven av de svaga idioter som hon haft oturen att tvingas kalla för sin familj under uppväxten. Men det var slut med det nu. Mor var död, och hennes blod fanns för alltid på Eshax tassar, smutsigt blod. Ecrar var död, och uttrycket i hans blick sekunderna innan hon bet i hans strupe, rädslan för henne och för den nära förestående döden, insikten om att hans liv låg i hennes blodbefläckade tassar var obetalbar. Den höll henne fortfarande uppe på benen. Ja, hon hade mördat sin familj och ja, hon hade njutit av det. Inte av att döda, nej, döden var någonting absolut. Döden var svart och tom och intig, allting bara upphörde i samma stund som ens hjärtslag gjorde det.
   Men tortyren. Åh, så underbar! Vrål, förvrängda till oigenkännlighet av rädsla och smärta, som stegrades mot himlen i ett försök att nå gudar som ändå inte brydde sig. Ryckande kroppar på marken, blod som pumpade ur sår som inte var direkt dödande men ack, ack så smärtande. Hon var drottningen över liv och död, hon bestämde. Blicken hennes bror hade gett henne där han låg under henne, halvt förblindad av dödens mörker, den som sa att du bestämmer, mitt liv är ditt att göra vadhelst du önskar med. Skriken hennes mamma hade gett ifrån sig när hon insåg att hennes liv skulle sluta i hennes egen dotters bloddrypande käftar. Alltihop var så berusande, makten hon hade, makten hon sett att de hade sett att hon hade - hon kunde inte sluta. Det var en obeskrivlig kick. Hon var hög på döden, hög på tortyr.
   Först hade hon bara trott att hon gjorde det hon måste göra. Hon skulle bara gå fram till mor, slå ihjäl henne, så var det färdigt. Brottslingar straffades utan undantag och utan några känslor inblandade. Men så hade hon upptäckt att det var ... inte roligt, inte direkt, men hon kände sig som en katt som lekte med en dödsdömd mus. Det var fantastiskt. Hon hade makten att bestämma. Må Gudarna ha överseende med henne, men det var berusande att tortera och känna adrenalinet flöda i kroppen, och hon var dödens drottning och mörkrets och galenskapens och hon var oövervinnerlig.

Det fanns inga oskyldiga själar. Ingen skonades, för livet var en synd och alla var syndare. Hon gjorde inte längre någon skillnad på vem det var hon torterade. Det behövde inte ens vara någon som gjort henne upprörd. Det räckte med att vara på fel plats vid fel tillfälle - eller kanske rätt plats vid rätt tillfälle, beroende på hur man såg det. Hon var en tidsinställd bomb, det var bara det att ingen visste när hon skulle detonera. Det fanns alltid en baksida hos henne, två sidor av ett mynt. Blottade av hennes leende läppar glimmade tänder. De som gick emot henne skulle plågas. De som inte gick emot henne skulle plågas. Den enda som inte skulle plågas var hon själv, för vem kunde plåga dödens drottning?
   Tystnaden låg tung liksom snön på marken och i trädkronorna när dödens drottning banade sig väg genom Nordanskogen.

[Selva]
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptytor 29 dec 2016, 01:06

Kylan som letade sig in mellan pälsstråna, nöp och stack i skinnet där den hotade att smyga sig ända in i märgen, var en fantastisk kontrast mot för klimaten som bredde ut sig i landets södra del. Den kalla luften rev i luftvägarna, slet i lungorna, stred - tills dess att den andades ut på nytt genom nos och mun i ett moln av rök. Fascinerande. De mörka stammarna täckta av frost, de snöklädda kronorna som kämpade mot tyngden som tvingade dem nedåt, stillheten och tystnaden. Hela platsen skrek av fientlighet. Infekterad av den rivande kyla som höll om skogen med ett järngrepp. Det var utan tvekan... fängslande. Nästan bekant. För om än denna plats stod som lavaöknens raka motsats, så påminde de olika klimaten fruktansvärt mycket om varandra. Här härskade kylan hänsynslöst, och påminde alla varelser om att de spelade efter nordens regler genom att befinna sig i de mörka skogarna. Medan i söder, där vulkanen reste sig högt i öknens mitt, lät lava flöda genom sprickorna i den varma marken och förgiftade luften med de varma, rökfyllda ångorna. Såg man sig inte för var man valde att placera tassarna kunde misstaget kosta en lem, eller två. I Nordanskogen var reglerna inte fullt lika strikta. Om än marken var kall och knappast inbjudande riskerade inte tassarna brännas upp eller smälta av om man inte tänkte på vars man gick. Icke desto mindre, så gällde det att lyssna till tystnaden som låg likt ett täcke över skogen. För om än ensamheten kändes total, vem kunde intyga att man verkligen var helt ensam..?

Den stora honan strök fram över den mossklädda marken, som för stunden täcktes av ett tunt lager frost, med stadiga steg. Självsäkerheten som vilade över henne reflekterades i varje rörelse som gick genom den kraftiga kroppen, en självsäkerhet som för det ovana ögat kunde uppfattas som ett ogenomträngligt lugn. Skuggorna som sakta följde efter henne i ögonvrån, dolde sig bakom trädens breda stammar, var ingenting som tycktes bekomma henne. Men ingen har någonsin kommit långt i världen genom att lita till sin naivitet.
Den kontrastrika blicken vilade stadigt framför henne, men trots intensiteten i de färgstarka ögonen tycktes hon inte se vad som fanns framför henne. Som om tankarna hade lagt beslag på hennes uppmärksamhet, någonting som inte var ovanligt. Det var nämligen inte endast ögonen, med de giftgröna pupillerna och orangea irisarna som skrek i kontrast mot varandra, som var annorlunda med denna hona. Nej. För den som ägde förmågan att ta sig in i andras sinnen, läsa tankar och studera reflekterade minnen, fanns en hel värld av kaos att upptäcka. För likt skogen som var infekterad av den råa kylan, var hennes sinne infekterat av någonting mycket värre. Innanför det breda pannbenet vilade en sjuka olik någonting som gick att finna bland landets alla vrickade och sinnesförvirrade individer. En sinnessjuka, en djupt mental störning, som påverkade hela hennes väsen. En sjukdom hon levt med hela livet. En sjukdom som definierade henne, som format henne till den mentalt störda individ hon var idag.
En skarp fnysning undslapp henne, och det tunga huvudet gungades sakta från sida till sida. Hon blinkade långsamt för sig själv, innan ett snett flin blev tydligt i den ena av de svarta mungiporna. Gällande hennes störning så hade hon aldrig ansett det vara ett hinder, ett problem. Det var inget fel med henne. Inte i hennes ögon. Dessvärre kombinerades denna sinnessjukdom med ett fruktansvärt hett humör, och en väldigt annorlunda syn på rätt och fel.
Det gjorde henne till ett ytterst farligt djur.
Måhända om hon ärvt sin moderns nätta, lilla kropp så hade faran hon utgjort inte varit lika stor. Men till skillnad från sina syskon ur samma kull så sträckte hon sig mycket högre i manken, och istället för en slank, tunn kattliknande kropp var hon kraftig musklad. Bröstkorgen var bred, ryggen lång, nacke och huvud kraftiga, och käkarna talade för att de kunde mala ben till mjöl utan vidare ansträngning. Nej, hon var inte liten och vacker som sin kullsyster. Men man skulle dock inte tro att storleken gjorde henne klumpig och långsam. Studerade man linjen över rygg och höfter noga så fanns kargens säregna drag där, detsamma med formen på ben och svans. Måhända att musklerna som vilade under hennes skinn gjorde henne tung, men i varje rörelse fanns en mjukhet som talade för att hon antagligen kunde hugga bra mycket snabbare än vad man kunde tro. Systern hade alltid spelat på kvickhet, att snabbt flytta sig undan och försöka hålla striden långt ifrån sig. Denna hona var byggd för närkamp. Likt en best, ett monster, som föräldrarna varnade sina små valpar för i ett försök att skrämma dem till att inte lämna lyan om natten. Och nog var hon värd att använda som skräckexempel. Blod må vara tjockare än vatten, men blodsband brister. Med tanke på uppväxten så var det ett under att systern fortfarande var vid liv. Och de två kullbröderna..? Den yngre hade alltid varit svag, ett lätt byte. Att bryta hans nacke hade varit för lätt för att det skulle ha varit tillfredsställande. Medan den äldre av bröderna... heh... hon hade alltid drömt om att krossa skallbenet på honom.
Någonstans, djupt inne i skogen, lyfte en fågel från sin gren och orsakade en liten mängd snö att falla till marken. Det var dock tillräckligt för att väcka honan ur tankarna som sakta försökt begrava henne, och hon lät se sig om med skärpa i blicken för att klargöra var hon befann sig. Hur lång tid som gått sedan hon lämnat den plats hon en gång kallat hem visste hon inte. Tid var någonting som hade kommit att bli oviktigt. Under sin vandring hittills hade hon träffat de individer hon avsett träffa, en del positiva överraskningar hade även hunnit dyka upp, och det hon ville fokusera på nu var att ta sig till sitt nästa mål. Om detta klimat verkade fientligt på gränsen till obeboeligt var det ingenting jämfört med det karga landskap som väntade henne. Snöslätten. Tanken på de snötäckta vidderna lockade fram känslan av skräckblandad förtjusning. Skräck, eller rädsla, var inte en känsla hon var bekant med. Men vetskapen om att ute på det helt snötäckta området så skulle det finnas ytterst få levande varelser omkring henne, det fick någonting i maggropen att vrida på sig i ett försök att tala för missnöje. Fullkomlig och total tystnad och stillhet var för henne ett okänt begrepp. Den förmåga hon givits medan hon utvecklats inom modern tillät henne lyssna till alla de hjärtslag hos djuren runt omkring henne, känna andetagen och lukta sig till blodet som ännu pumpades runt i fullt friska ådror. Varje fågel, gnagare, bytesdjur såväl som annan varg, pulsen i deras kroppar var som musik i hennes öron. Även i denna kalla, mörka skog kunde hon uppfatta de snabba, avlägsna hjärtslagen hos fåglarna som satt hopkurade på sina grenar. Hon kunde känna de små lungorna arbeta på gnagarna som kilade fram mellan trädens rötter. Och någonstans, inne bland skuggorna som lurade bakom träden, kunde hon uppfatta hjärtslag tillhörande ett betydligt större djur. Ett annat rovdjur, inte olikt henne själv, tycktes göra henne sällskap i den kyliga tystnaden.
Till överst på sidan Gå ner
Eshax
Utvandrad
avatar

Spelas av : Zee | Utvandrad

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptytor 29 dec 2016, 13:16

Skogen kanske sov, men det gjorde inte Eshax.
   Under ytan av påklistrat lugn, ett lugn som för vissa var alltför genomskinligt för att kunna dölja hennes egentliga avsikter, dolde sig något våldsamt, något som talade för att stillheten, tystnaden hon bar med sig kunde explodera ut i handling vid minsta provokation. Hon tillrättavisade den som irriterade henne. Om sedan tillrättavisningen låg i blodspillan fick det väl bli så. Hon mindes Emanuel, hennes yngre, svagare bror - för svag för att ens överleva de första veckorna! - och hur han ofta fått betala priset för att ha irriterat henne. Det kunde vara att han råkade knuffa till henne på väg mot modern, värmen och näringen, vilket hon uppfattade som en personlig kränkning. Ville han kanske inte att hon skulle få näring? Ville han ha ihjäl sin syster? Och Emanuel, som alltid varit mycket mindre och klenare än Eshax och Ecrar, betalade mer än han var skyldig. Ibland kunde det se ut som om de båda använde honom som en slagpåse, något de kunde ta ut sina aggressioner på. Han gjorde sällan motstånd, kanske för att han insåg att han inte skulle ha en chans, men i Eshax ögon var det ett omisskännligt tecken på svaghet. Vad var det för djur - ett rovdjur, dessutom! - som inte försvarade sig vid angrepp? Som bara låg stilla på marken, alldeles passiv, uthärdade vartenda slag och vartenda bett med hårt slutna ögon och såg ut att invänta döden? Det var inte någon som hon tänkte kalla för sin bror. Emanuel var aldrig hennes bror, han var mors stötfångare.
   För visst hände det att de gav sig på mor också. Inte lika ofta och sällan lika aggressivt som med Emanuel, men det hände. Hon var större och starkare än valparna, men liksom Emanuel hade hon inte mycket till självbevarelsedrift och tog mest emot stötarna utan så mycket som ett slag tillbaka. Det retade gallfeber på Eshax som ingenting annat. Hon gjorde sig inte besväret att puckla på någon som inte brydde sig! Hon tog inte i av alla krafter för att såra någon som ändå inte verkade vilja leva. Hon avskydde mor för att hon var så svagsinnad, så uppgiven, men sanningen var att hon inte ens visste hur mor hade behövt vara för att hon skulle kunna tycka om henne, eller ens erkänna sitt släktskap med henne. Mor var en nödvändig källa till liv, åtminstone under de första åren, men alltsedan dess hade hon bara varit en plåga, ett ont. Det var en befrielse när Eshax sett livet rinna ur henne. Det var en frälsning från det som hållit dem tillbaka hela deras existens, att känna hur blodet, livets förlösande vätska, pumpade ur mors hals och veta att det var slut nu, att mor precis som svaga Emanuel gick döden till mötes. De svaga sållades ut från de starka.
   Och nu, nästan tjugo år efter att familjen hade uppstått och den lilla fläckiga valpen hade kommit till världen, stod hon här som den enda överlevande ur en skamligt svagsinnad kull. Ecrar hade överlevt något längre än de andra två, men enbart för att han uppvisade någon typ av styrka, en styrka som försvann i samma ögonblick som han insåg att Eshax var medveten om hans svek. Han visste att han hade dömt inte bara sig själv utan också sin kära till döden. Nog måste han väl ha fruktat sin syster! Nog måste allting ha varit ett vågspel för honom, han måste ha varit medveten om riskerna. Men, precis som alltid - de svaga dog, de starka överlevde. Hon var stark. Hon levde.
   Under den iskallt stilla ytan lurade något oförutsägbart. Hon ägde en stillsam men explosiv egenskap som med all önskvärd tydlighet talade om att hennes drag kunde förvridas och bli fula, att hon kunde kasta sig över nästa förbipasserande bara för att få känna blodsmak i sin mun igen, känna käkarna mala. Hon var lugnet men samtidigt stormens öga. Och visst kunde lugnet ensamt vara nog så skrämmande ibland.
   Kylan, kölden, de glittrande snökristallerna bekom henne inte. Om pälsen hade varit kortare, om hennes sinne varit vekare, hade hon kanske gjort det. Det var kyligt, det var sant, men hon kände det helt enkelt inte. Kanske mer av ren tankekraft än av något annat.

En plötslig, nästan mikroskopisk ryckning i ena örat var det enda som talade för att hon ens var medveten om den andras närvaro. Hon fortsatte gå, lugnt och långsamt. Hon hade ingen brådska. All tid i världen. Utan att vrida på huvudet eller stanna öppnades käftarna och en lugn, melodisk röst flödade ut.
   "Kurragömma ... Jag trodde att det bara var för barn."
   Ett lätt skratt lämnade honan.
   "I vilket fall som helst, är ni hittad."
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptytor 29 dec 2016, 23:53

Precis som ett kliande bett irriterar och retar i hopp om att lyckas tillkalla så pass mycket uppmärksamhet att det till sist rivs sönder i ren frustration, retade och stack det nu i sinnet på den unga honan. Som om en jämn, svag puls lagt sig till ro i mitten av kaoset som var stormen av tankar, minnen och idéer lockade det i hopp om att det skulle bli omöjligt att låta bli att bita just där. Tankarna kastade sig våldsamt mot insidan av pannbenet, i desperata försök att undvika den irriterande punkten i sinnets mitt. Men hon tänkte inte ge vika. Det skulle inte krävas att hon försökte klia det mentala bettet för att få reda på vad det var som orsakade den irriterande, stickande känslan. Nyfikenhet hade odlat en liten tanke, en fråga. Och denna tanke var vad som slagit rot mitt i vansinnet. Den är i närheten. Kunde råka korsa vägar...  ... bara för att få ta sig en titt... ett möjligt byte..? Rösterna spann försiktigt i bakhuvudet, viskade och smekte i hopp om att rikta uppmärksamheten bort från tumulten som alltid hade full kontroll över insidan av skallen på henne. Hon hade redan mött de vargar hon önskat samtala med i denna del av landet. Precis som redan nämnt tidigare hade hon haft äran att möta även andra individer, vissa som visat sig vara mer intressanta än andra. Det fanns ingen anledning för ännu ett möte, med ännu en individ som inte spelade någon som helst roll i de planer hon spann för framtiden. ... om så bara för att känna lukten av blodet som just denna varg bar på...  ... kanske slita upp bröstkorgen och ta sig en titt på hjärtat..? Tanken fick det att rycka lätt i den mörka nosryggen, och det flin som tidigare vilat på de svarta läpparna blev åter synligt. Begäret att klia avtog mer och mer ju längre tanken låg kvar i fokus. Det var länge sedan hon givits en utmaning. Faktum var att hon aldrig tidigare givits någonting riktigt att bita i. Inte hittills. Flinet försvann lika fort som det dykt upp, och rösternas desperata försök att styra henne mot den andra individen som befann sig i närheten smälte samman med den överväldigande kraften av vansinnet som försökte klyva skallen på henne i ett försök att vinna sin frihet. En skugga lade sig över den skarpa blicken, och missnöjet hon just blivit påmind om fick känningar av ilska att försiktigt klättra uppför ryggraden på henne. Det fanns ingen som var värdig att befinna sig i hennes närhet. INGEN. Världen var full av patetiska, ärelystna vargar som inte förstod den riktiga innebörden av smärta. Av rädsla. Av sjukdom. Alla talade de med stora ord, men ingen hade någonsin visat sig mäktig nog att mäta sin styrka mot henne. INGEN!!!
En dov morrning undslapp de sammanpressade käkarna, och en tydlig rynka hade tagit plats på den svarta nosryggen. Det fanns ingen dödlig som kunde mäta sig med henne. Och när hon var klar med världen, när hon fått slå käftarna om den och visa innebörden av riktig styrka... då skulle inte heller Gudarna våga stå i hennes väg. Längtan brann likt hunger inom henne, likt ett rått, värkande begär. Törsten efter blod och död var ingenting jämfört med detta. Blod räckte inte ens för att stilla stormen av hat och ilska som nu blossade upp inom henne, som slog klorna runt hela hennes väsen.
Besvikelse. Ja, få ord kunde nog beskriva situationen på ett bättre sätt. Hittills hade hon aldrig givits en riktig utmaning. Systern hade utmanat henne under deras uppväxt, striderna de haft hade varit så pass intensiva att det var ett mirakel att kullsystern fortfarande var vid liv, men det hade heller aldrig varit en utmaning. Måhända hade systern alltid varit snabbare, svårare att sätta tänderna i. Men när Selva väl fått grepp om henne hade det endast varit... ja... vad var det exakt som fått henne att skona systern? Var det syskonets lena tunga som vävde ord likt konstverk i försök att rädda sitt skinn? Var det bandet mellan dem, om än trasigt och skört, som fått henne att bespara systern en tidig död? hah! Tanken fick en föraktfull fnysning att lämna henne, och det tunga huvudet kastades åt sidan som om hon önskade hugga efter första bästa ting i sin närhet. Kanske hade någonting inom henne insett att även systern en dag skulle växa upp till en individ hon kunde tolerera. Inte älska. Inte på något sätt önska hålla nära för att de var syskon. Men tolerera. Tosca hade visat sig vara... inte fullt så värdelös som hon först trott. Sedan fanns bröderna. Knappt ens värda att kallas bröder. De var hanar som fötts i samma kull som henne, som hon önskat livet av sedan de dag de öppnat ögonen. Hanar hade alltid varit den svagaste. Den som önskade att han en dag skulle växa sig stor och stark så att han kunde sätta henne på plats. Kanske skulle han ha lyckats, om hon inte slitit huvudet av honom när han fortfarande bara varit valp. Och Koto... en låg väsning pressade sig mellan käkarna, och de giftgröna pupillerna drog ihop sig vid minnet av den mörka brodern. Å, så som hon alltid drömt om att få sätta tänderna i skallbenet på honom och höra det krasande ljudet av när det sprack. De hade aldrig varit värde någonting. Aldrig haft någonting att sätta emot. Precis som modern. Den varg som fött henne till denna värld, men inte den hona hon kallat mor. Fountain. En patetisk ursäkt till karg. Om än hon försökt försvara sig själv och det ynkliga liv hon kämpat för hade även hennes död varit enkel. Trist. Hatet emot dottern hade lyst starkt i hennes ögon, men det hade minsann inte hjälpt henne att slåss.
Ett tungt andetag fick det att rycka till i den breda bröstkorgen, och tankarna skingrades med ens. Nej. Det fanns ingen som kunde mäta sig med henne. Så vad spelade det för roll ifall nästa möte skulle bli helt meningslöst?

Ljudet som bröt tystnaden som legat så stilla över området fick henne att lyfta huvudet en aning och spetsa de svarta öronen. Under hela tiden hon låtit fördjupa sig själv i tankarna så hade hon varit medveten om vars den andra individen var, och det förvånade henne inte att hon nu kunde lyssna till dennes röst. De var så pass nära varandra, om än inget intresse ännu infunnit sig trots vetskapen om att deras vägar onekligen skulle korsas.
Hon blinkade långsamt för sig själv, det ena ögat slöts bara bråkdelen av en sekund före det andra, och svansen gjorde en knyckande rörelse bakom henne innan hon klev in bland skuggorna och banade väg mellan trädstammarna så att hon till sist klev ut framför den andra vargen. Den kontrastrika blicken sög tag i den andra honan med sådan intensitet att de flesta vargar skulle ha känt ett behov av att ta ett steg bakåt. Men det vilade ingenting fientligt över henne. Inte uppenbart iallafall.
Hon tillät sig själv studera varenda millimeter av den andra honan, granska henne så ingående att man kunde tro att hon försökte se rakt genom henne, innan hon till sist valde att möta hennes blick. Så plötsligt var det som att ett ogenomträngligt lugn lade sig över henne. Intensiteten i blicken byttes ut mot välvillig nyfikenhet, och över de svarta läpparna smög sig ett varmt leende.
"Är det mig du talar till, valp?" Rösten var mörkare än vad man kunde förvänta sig från en hona, ett arv från den tik som fött henne. Men tonen i rösten var inte nedlåtande. Nej. Den speglade, liksom leendet, den värme som man möttes av i hennes blick. Hon lät dock tillrättavisande, likt en moder som säger till sin valp när denne uppvisat ett oönskat beteende. Men det fanns ingen tydlig illvilja att finna någonstans hos honan.
Till överst på sidan Gå ner
Eshax
Utvandrad
avatar

Spelas av : Zee | Utvandrad

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptyfre 30 dec 2016, 17:24

Kurragömma. Ha! Nog lekte de alla kurragömma, nog gömde de sig alla för något. De som förlorade, de som blev hittade, kom inte tillbaka. Det var en barnslig lek med livet som insats, och förlorarna var för evigt förlorade. Det gällde att gömma sig väl, men döden, smärtan, våldet vann ändå alltid till slut. Hon hade för länge sedan slutat frukta döden; den kunde ändå inte göra henne något. Hon gömde sig inte, var en av ytterst få i denna värld som lät bli, och just därför blev hon inte hittad. Döden letade bara efter den som gömde sig för den.
   Hon ägnade inte längre familjen särskilt stor tankeverksamhet. De var döda, eller tillräckligt smarta för att ha stuckit redan innan. Det var inte synd. De var brottslingar, och som brottslingar var de tvungna att ta sitt straff. Hon trivdes väl i rollen som bödel, med makten vilande på sina axlar och sitt släktskaps brustna blodsband snärjda runt tassarna. Hon kunde inte längre bry sig mindre om dem, och hon hade bett för att deras själar skulle förirra sig på vägen till Chaibos och aldrig finna ro. Det var ett lämpligt slut för dem.
   Nordan hade inte gett intryck av att vara den mest välbesökta skogen i landet, om än hon ännu inte hade sett särskilt mycket av det. Det kunde bli intressant att få växla några ord med denna kurragömma-lekande främling. Intressant, som i ett eventuellt byte? Som i något att begrava tänderna i? Eller intressant som i något annat? Vem visste egentligen vad som rörde sig innanför pannbenet på den unga honan, vars tankar var en förvirrande väv av blodtörst, förvridenhet och förakt? Vem visste vad hon såg i nästa person hon stötte på, vem visste vad hon hade för avsikt att göra med den? Alla var marionettdockor och hon var dockspelaren, hon höll i trådarna som var fästade i deras lemmar. Vem visste, och vem brydde sig? Egentligen? Hon var skadad, ja, det måste hon vara. Än sedan? Hon visste att hon stod ut ur mängden, men hon skulle aldrig för sitt liv erkänna att det var henne det var fel på. Vem satte gränserna för normalt och onormalt? Vem angav reglerna för hur man kunde avgöra om ett sinne var friskt eller inte? Vem kunde bestämma att det var hon som var fel, hon som var skadad, när det lika gärna kunde vara omgivningen som det var fel på? Hon var ett geni, inget snack om saken. Genier var missförstådda. Världen hade inte insett hennes fulla potential, kapaciteten som fanns i huvudet på henne. Men det skulle den snart göra.
   Tiken hade stannat när främlingen uppenbarade sig ur skuggorna. Den bruna blicken studerade vargen med kallt, beräknande intresse. Främlingen gav inget uppenbart intryck av fientlighet, men hon visste bättre än att låta sig luras av något så ytligt som utseendet. Hon stod stilla, frusen som en isstaty, med ena ögonbrynet en aning höjt, liksom misstroget. Vargen log, och dess röst var vänlig, men Eshax var ingen idiot. Hon var ett geni. När främlingen kallade henne valp, var det något som flammade upp inom henne. En eld, ett monster, vad man nu ville kalla det. På utsidan syntes ingenting - hon var en minst lika begåvad skådespelare som vargen hon hade framför sig - men inne i henne klöste någonting för att ta sig ut.
   Men istället för att släppa ut det, klistrade hon på ett genuint leende och ryckte på axlarna.
   "Såvida du inte ser någon annan häromkring."
   Inne i henne hade någonting fötts, lika häftigt som en eld kan blossa upp. Det var ett begär, en djup önskan. Hon mindes ännu smaken av andras blod, skrämt blod, på tungan, och hon ville uppleva det igen. Det var som en drog för henne, en sjuklig drog. Om främlingen irriterade henne ännu mer ... då kunde hon inte garantera dess säkerhet.
   Rösten var glad, frågande, oskyldig. Den uppvisade inga spår av den inre strid som utspelade sig inuti henne, begäret efter kött.
   "Dessutom tror jag att du misstar dig vad gäller min ålder. Du är inte mycket äldre själv." Det var egentligen en chansning, men hon framkastade den med en orubblig självsäkerhet.
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptyfre 30 dec 2016, 19:12

Framför henne stod en hona, lägre i manken och nättare i kroppen. Med en svans som vilade onaturligt uppe på slutet av ryggen. Men förutom den felväxta svansen var det ingenting med honan som stack ut. Ingenting som sade att det var någonting speciellt, att det fanns en anledning att uppmärksamma henne med intresse och nyfikenhet istället för frustration och förakt. För inte var honan någonting annat än ännu en ointressant själ som befann sig i vägen för en av de absolut mäktigaste, om inte den mäktigaste, vargarna i landet. Lamm kött, att tyda av den blick man möttes av när man tittade in i hennes ögon, och det uttryck som vilade över det ljusa ansiktet. Ja, ett djur som avlats fram, götts upp på näringsrik mat inför den dagen det skulle stå inför slaktaren för att lämna ifrån sig det enda värdefulla det hade att erbjuda världen: köttet. Kanske kunde det vara så att den dagen redan var kommen? Tanken fick det att rycka diskret i mungiporna på henne, men hon behöll kontrollen över sitt yttre och lät det lugna uttrycket ligga kvar.
Åh om hennes kullsyskon kunde se henne nu. Vad hade deras första tanke varit? Systern hade antagligen bett om att få ta del av den slakt som möjligtvis skulle kunna påbörjas närsomhelst, men bröderna hade antagligen velat backat. För vad talar inte om hur farlig en individ är, om inte dennes förmåga att behålla lugnet i situationer då lugn är den sista känslan som skulle användas för att beskriva dennes sinnesstämning? Självkontroll var ett farligt ting. Livsfarlig, om det vilade i händerna på tillräckligt farliga personer. Få vargar hade fått uppleva denna honas lugna, mer sansade sida under de år som hon vuxit upp i flocken. Ja, den flock som hon tagit ansvar för redan vid sexton års ålder, som hon rensat från de som inte var värdiga att kalla sitt blod för rent och som hon varit mer stolt över än någonting annat. Den flock som varit hennes Det enda arv hennes ledare, mentor och -i hennes egna ögon, moder lämnat efter sig. Ingenting hade varit lika viktigt som den flocken. Att stå som dess ledare, inte ifrågasättas av någon. Då, precis som nu, hade hon låtit instinkter, impulser och det fruktansvärda humöret styra henne. Ingen hade varit dum nog att stå för nära, men de hade heller aldrig utmanat eller ifrågasatt henne. Ja, det hade varit hennes allt. Men så hade dagen infunnit sig då hon inte längre kunde låta sig själv vänta. På hennes order hade flocken splittrats, den familj som varit allt hon vetat om i sina valpår löstes upp, och hon gav sig ut på den vandring hon längtat efter att få påbörja sedan hon först blickat ut över landet från Lavaöknens högsta punkt. Ett högt pris, men hon skulle se till att det varit värt det. Att allt var värt det.

Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne, och hon blinkade långsamt när den andra honan åter tog till orda. Trots värmen som låg klistrad i hennes blick kunde man ana någonting annat, som en skugga i ögonens bakre del. Om det var intensiteten som sken igenom, eller missnöjet med hur honan framför henne uppförde sig som inte riktigt gick att dölja, det stod oklart. Men trots den beska smaken som smög sig över tungan när den andra talade, valde hon att spela med. Leendet breddades en aning, innan hon i en lugn rörelse sträckte lite på nacken för att låta blicken svepa över området omkring dem. Området var lika tomt som tidigare, där endast träden och skuggorna verkade vilja göra dem sällskap. Nog var hon väl medveten om detta, men det var tonen i den andres röst som gjort det omöjligt för henne att motstå frestelsen att demonstrativt se sig omkring.
Hon såg till att ta god tid på sig, studera de mörka stammarna ingående och verkligen ge intryck av att försäkra sig om att det faktiskt inte fanns någon annan i närheten som den andre kunde ha talat med tidigare, innan hon till sist valde att åter vila blicken på honan. En utmanande glimt kunde anas i utkanten av de orangea irisarna, men det var ingenting som var tillräckligt tydligt att lägga märket till om man inte letade efter det.
"Nej. Det verkar bara vara vi här." Rösten var lika len som tidigare, och orden sades med en nästan kuttrande ton. Huvudet lades lite åt sidan, och hon log ännu bredare emot den andra honan. Ett lamm som förts till kniven för slakt...
Den andra talade igen, och denna gång kunde Selva inte riktigt kontrollera ansiktsuttrycket när hon lyssnade till hennes ord. De mörka ögonbrynen höjdes, och en road glimt sken tydligt i de kontrastrika ögonen medan de kraftigare käkarna pressades samman i ett försök att hålla tillbaka skrattet som formats i bröstkorgen på henne. Det var uppenbart att det inte skiljde många år mellan de båda honorna, de var nog mer samålder än de båda kunde gissa sig till. Uppenbart, ja. Men det var inte för att hon trodde att den andre var mycket yngre som hon kallat henne för valp.
Försöket att verka lugn och sansad misslyckades, och ett lågt, mörkt skratt som bottnade i den breda bröstkorgen undslapp henne. Leendet sprack upp till ett flin, och det tunga huvudet lutades ytterligare lite åt sidan.
"Jag misstar mig aldrig."
Till överst på sidan Gå ner
Eshax
Utvandrad
avatar

Spelas av : Zee | Utvandrad

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptyfre 30 dec 2016, 21:06

Med uttryckslöst ansikte betraktade hon främlingen under tystnad. Det var tydligt att den andres avsikter var långt ifrån fredliga, allting pekade på att det bara var ett skådespel. Inom henne rasade ett antal känslor, för hoptrasslade i varandra och för komplicerade i sig själva för att de skulle gå att få ordning på. Inte rädsla, nej, det var länge sedan hon senast upplevde något som kunde liknas vid rädsla. Misstro, förakt, men inte rädsla. Om främlingen hade för avsikt att skada henne, tänkte hon inte dra sig för att slå tillbaka. Hon var inte som mor och Emanuel, hon ägde en stark självbevarelsedrift och tolererade inte personliga påhopp. Våld besvarades med våld i hennes värld. Främlingens mask föll av en sekund och blottade något mycket mer äkta. Illvilja, så tydligt avsedd att döljas att det blev uppenbart att den fanns där. 
  Det höjda ögonbrynet i hennes ansikte var det enda svar främlingens ord och skratt fick. Hon tänkte inte munhuggas med någon som inte förtjänade hennes tid. Hon tyglade lusten att klippa till honan framför henne och blinkade sakta. Att retas med en idiot var värdelöst, om än det skänkte lite nöje för tillfället. Hon var inte så desperat att hon stannade längre än nödvändigt i dennes sällskap. 
  "Du har inget bättre för dig än att gå runt och påtala att du aldrig har fel för andra?" sa hon. "Övertro på sig själv är ganska ... frånstötande." Det kunde kanske gälla henne själv också, men det skulle hon aldrig erkänna. Inte för sig själv, inte för någon. Hon hyste ingen övertro på sig själv, hon var helt enkelt bara fenomenal. Fenomenalt stark, fenomenalt smart, fenomenalt ... allt. 
Till överst på sidan Gå ner
Selva

Selva

Spelas av : Lullu

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptyfre 30 dec 2016, 22:47

Nej, det handlade verkligen inte om att hon gissat fel ålder på den andra honan så pass att hon misstagit henne för valp. Så som hon själv sagt, hon gjorde inte misstag. Och ett sådant stort och pass uppenbart misstag var någonting som verkligen inte förekom, inte för henne. Nej. Hennes ordval hade baserats på den andres attityd, tonen som klingade så starkt i den där gälla, skärande rösten - sättet som hon valt att meddela sin närvaro. Det var ett sätt som minst sagt speglade det hos en ung valp som ännu inte vet vad som är bäst för den. Att världen är en grym, skoningslös plats som inte förlåter, och gör du fel inför fel individer, då kan det vara det absolut sista misstaget i ditt liv.
Men det vore lögn att påstå att det inte varit för att provocera. Ännu en slutsats som dragits endast vid tonen av honans röst och hennes val av ord; det var en individ som inte tålde provokation eller kritik. Få saker fick henne att känna sig så full i fan som när hon ställdes inför en individ som inte kunde bemöta kritiken hon gav på ett värdigt sätt. Därav, i kombination med den avsmak hon kände inför det beteende hon bemöttes av, hade hon valt att nedvärdera honan till samma nivå som den valpar hade i hennes ögon. Måhända att en valp till och med visste bättre än att fräsa ur sig spydiga kommentarer i närheten av en komplett främling. Det var iallafall så hon uppfostrat sin yngre syster. Respekt var en av de viktigaste grunderna i läran om livet. Hon förväntade sig att systern visade respekt mot äldre och mer erfarna vargar, liksom att hon förväntade sig att alla i hennes närhet visade henne respekt. Gällande om hon själv förmådde göra detsamma mot någon annan var en fråga hon ansåg ytterst inaktuell. Som redan konstaterat; det fanns ingen som kunde mäta sig med henne. Inte ens gudarna...

Tungan gneds sakta emot gommen på insidan av de stängda käftarna, och hon studerade nu den andra honan med öppet hån i blicken. Den mask, den lilla charad hon bjudit på, fanns det inte längre någon anledning att hålla kvar vid. Den andra var uppenbarligen alldeles för korkad för att kunna uppskatta det. Vetskapen att honan framför henne knappast befann sig på en tillräckligt hög nivå intellektuellt för att kunna föra en normal konversation gjorde det näst intill omöjligt för henne att hålla tillbaka det hånskratt som bubblade upp när honans svar nådde hennes öron. Resultatet blev istället ett förvridet flin, och en blick som verkligen frågade om hon var lika dum som hon såg ut. Det verkade ju dessvärre som att det inte var bättre än så, och trots att det tog henne en stund att samla sig så lyckades hon till sist återfinna lugnet och självkontrollen tillräckligt så att hon kunde sänka huvudet med slutna ögon och roat låta huvudet gunga från sida till sida. Ett lågt skratt lämnade henne, innan hon åter lyfte blicken för att vila den på honan.
"Lilla vän," rösten dröp av hån och tillgjord vänlighet, "du är inte värd min tid."
Till överst på sidan Gå ner
Eshax
Utvandrad
avatar

Spelas av : Zee | Utvandrad

WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Emptylör 31 dec 2016, 12:00

Ăh, som den andres tonfall retade henne! Som orden, de nedvärderande, förbaskade orden, uppfattades av hennes hjärna och tog skruv. Lilla vän. Man kallade henne inte för 'lilla vän'. Hon var ingen vän överhuvudtaget. Det bultande kliandet i tänderna var nästan outhärdligt. Vad hon längtade efter att sätta den andre på plats, visa henne att hon inte tolererade ett sådant bemötande. Hon hade inte kommit till Numoori för att bli kallad valp av någon som tycktes vara jämnårig. Att det sedan kunde bero på hennes uppförande var ett alternativ som hon inte ens ägnade en tanke. 
 "Då förstår jag inte varför du slösar den på mig? Men jag har saker att uträtta, förstår du, stora saker som inte kan vänta. Vi får se vem som är valpen då." 
 Med det som en något tvivelaktig slutkläm vände honan tvärt på klacken och stegade iväg från platsen, kokande av ett ursinne som hon nätt och jämt klarade av att undertrycka. Hon var inte så dum som den där idioten ansåg, hon visste bättre än att gå in i strid med någon som var mycket större än hon, och förmodligen starkare också. Men man skulle inte underskatta hennes styrka. Med hjälp av kraften blev hon ett kraftpaket, tänder och klor och renodlad ilska. Det här mötet irriterade henne något fruktansvärt, men hon hade satt punkt för det nu.
Till överst på sidan Gå ner
Sponsored content




WICKED is good [Selva] Empty
InläggRubrik: Sv: WICKED is good [Selva]   WICKED is good [Selva] Empty

Till överst på sidan Gå ner
 
WICKED is good [Selva]
Till överst på sidan 
Sida 1 av 1

Behörigheter i detta forum:Du kan inte svara på inlägg i det här forumet
numoori :: ::: IC: N U M O O R I ::: :: Nordanskogen :: Nordanskogen-
Hoppa till: