Doften av aska och rök låg kvar i pälsen på henne, näst intill omöjlig att göra sig av med sedan hon lämnat revirets marker bakom sig ännu en gång. Vad som drivit henne att träda över gränserna som så tydligt utgjorde The Dark Nations revir så snart efter att hon just kommit tillbaka var en gåta, även för henne. Kanske var det viljan att känna den syrerika luften i lungorna, den fasta marken under tassarna och omges av en temperatur som inte hotade att överhetta kroppen så fort man kom i närheten av en för stor spricka fylld med flytande lava. Kanske var det hungern efter vetskap om detta land, alla dess inflytelserika legender, ledare och betydelsefulla vandrare, som fått henne att på nytt lämna sin flock bakom sig.
Men inte för att aldrig komma tillbaka. Nej. Hon hade kämpat alldeles för hårt för att nå den plats där hon stod idag. Aldrig att hon skulle tillåta någon annan ta chansen att försöka ta det ifrån henne. Flocken tillhörde henne, marken som utgjorde reviret tillhörde rättmätigt i grund och botten henne, och all makt och ära som väntade i framtiden... tillhörde henne.

De breda, svarta tassarna placerades framför henne med en rytm som talade för självsäkerhet och målmedvetenhet. Klorna grävde sig djupt ned i marken vars än tassarna placerades, och lämnade efter sig tunna skåror så fort hon lyfte tassen för att ta ett nytt steg. Huvudet hölls högt och stolt, medan den långa svansen svepte bakom henne likt en avvaktande orm. De svarta öronen vinklades lugnt fram och tillbaka ovan huvudet, och skulderbladen såg ut att närsomhelst kunna skjuta upp genom skinnet när kroppsvikten vandrade från sida till sida.
Hon var en stor och kraftig hona, speciellt för att vara en renrasig karg. Manken nådde en höjd som var ovanlig för kargar, och kroppsbyggnaden passade inte alls in på beskrivningen av en tunn, smidig kattliknande kroppsform. Under hennes skinn dolde sig kraftiga muskler, och hon hade tränat hela sin uppväxt för att idag kunna stå som en stark och stabil närkampskämpe. Hon var byggd för strid. Men man fick inte tro att den kraftiga kroppen gjorde henne tung och klumpig. Det renrasiga blodet som rann genom hennes ådror tillät att varje rörelse utfördes med smidighet, och trots den muskulösa kroppen var hon slankare i figuren än en vanlig varg. Kvickheten var det heller inget fel på, om än hon aldrig skulle kunna röra sig lika snabbt och smidigt som en mindre karg så utnyttjade hon farten väl i strid.
Ja, hon älskade känslan av adrenalin som pumpades genom kroppen varje gång hon fick utmana sin styrka i närstrid. Trots att den förmåga hon givits vid födseln kunde användas så att hon aldrig skulle behöva anstränga sig fysiskt alls.

En kort fnysning undslapp henne, och hon ruskade på huvudet som för att göra sig av vad än det var som retat hennes nos, innan blicken åter höjdes för att ligga framför henne. De kontrastrika ögonen såg ut att glimma i ljuset från solnedgången som sakta men säkert började överlämna himlavalvet till kväll och natt. De giftgröna pupillerna hade sin normala, runda form, och de orangea irisarna omslöt dem, skiljde dem från ögonvitan som dolde sig i ögats vrå. Hon såg lugn ut där hon vandrade över slätten. Men den som en gång mött denna hona visste att skenet mycket väl kunde bedra. Det kaotiska, rubbade sinne som dolde sig innanför pannbenet gjorde henne oförutsägbar, impulsiv och alldeles för farlig för att någon skulle kunna befinna sig i hennes närhet och känna sig trygg. Och tillsammans med hennes kraft att bända blod och kontrollera kroppen i dess totala fysiska form, gjorde henne till ett blodstörstande monster.

[Paxat för Sidereum. C: ]

Sidereum.
Tikens tänder blottades för att sedan sätta sig fast i en trädstam. Hennes tassar tog spjärn emot stammen och tryckte emot, medans tänderna gnagde sig längre och längre in i stammen. Reum skrattade gott medans Side i förtvivlan försökte hålla tillbaka henne. Honan såg ut att försöka slita tänderna ur sig och det gröna salivet rann nedför trädet i en slemmig sörja ned till marken där det blev som små pölar. Växterna började pysa svagt och en strimma av rök for upp när dom frätte bort.

Käkarna lossades och tiken tryckte av med full kraft från trädstammen. Hennes muskler darrade under henne och hon landade osmidigt. Hon rullade runt något varv innan Reum fick upp kroppen på fötter igen. Hon högg i luften så saliven flög omrking, landade på hennes tassar och färgade den gråa pälsen grön. De giftgröna ögonen höll ett vakande öga över slätten. Din patetiska lilla råtta, håll dig undan så kommer du inte till skada! Reum sköt iväg tanken genom hela kroppen. Hon tog ett steg fram och högg till i luften.
"FÖRSVINN DIN PARASIT!" fräste hon iväg högt och högg mot sin egen bringa.

Reum tog av och började galoppera i sakta gemak över slätten, stod hon still skulle Side ha ett övertag. Natten var snart ett faktum, även om fullmånen inte var ämnad för idag så gav det Side tillräckligt med kraft för att hålla Reum borta korta stunder. Reum kunde känna hur den andra delen av henne vart starkare och starkare. Det fick inte hända, det var hennes kropp och hennes liv som skulle fortsätta. Side skulle förevigt försvinna.

Reum var fullt upptagen i sina egna tankar att hon aldrig tänkte på att höra eller känna dofterna runt sig. Hon upptäckte aldrig honan som gick längs med slätten. Hon var försjunken i sin egna onda cirkel.

Hon tvärstannade när Side började skrapa inuti henne, gny och vara ängslig. Hon fnös och morrade djupt för att få henne att lägga av. Hon tittade upp och fick syn på en annan varg, de giftgröna ögonen etsade sig fast och släppte inte tiken med blicken.

Det tunga huvudet gungade sakta från sida till sida för varje steg hon tog, skulderbladen sköt högt under skinnet som vilade över den svarta ryggen, och de långa klorna som prydde tassarna grävde sig djupt ned i marken vart än tassarna placerades. Detta var en hona fylld av självsäkerhet och trygghet, på gränsen till hotfullhet. Där hon vandrade fram över slätten såg hon ut som ett rovdjur i sin fulla prakt; fullt uppmärksam på omgivningen men alldeles för säker på sig själv för att finna någonting intressant nog att uppmärksamma. Hon var på jakt. Inte efter den sortens blod som pumpades genom bytesdjurens ådror, utan någonting annat.
Hon blinkade sakta för sig själv, det ena ögat slöts någon millisekund före det andra, och de svarta öronen som prydde hennes huvud knyckte till då och då för att ge henne en bättre chans att uppfatta ljuden som uppstod omkring henne. Exakt vad det var som lockat ut henne på slätten denna kväll kanske skulle avslöjas så småningom, men för stunden var hon endast en ljus varelse i skymningen som önskade utöka avståndet mellan sig själv och reviret.

Så plötsligt stannade hon upp. Huvudet lyftes högt med de svarta öronen spetsade, och den kontrastrika blicken smalnade av tills pupillerna inte var annat än tunna streck medan hon såg ut över slätten som sträckte ut sig framför henne. Ett litet veck kunde anas i nosryggens mitt, och för den som var uppmärksam kunde en svag darrning i den övre läppen tydas. Vad än det var som fått henne att stanna upp, ett ljud som endast den fokuserade kunnat uppfatta, var det ingenting hon antog kunde föra någonting gott med sig. Men det var heller inte någonting som hon ansåg vara viktigt nog för att ödsla tid på. De skarpa hörntänderna blottades för en sekund, i någonting som kunde liknas vid en missnöjd grimas, innan hon sakta men säkert återupptog sin lugna vandring.
Det hann dock inte passera många minuter innan en välbekant doft, starkare än de andra som vilade över slätten, bet tag i hennes nos och vägrade släppa taget. Varg. Ljudet som fått henne att stanna upp och granska området hade talat om för henne att hon inte var ensam att vandra på slätten denna sena timme, men hon hade trott att hon skulle få hålla sina tankar för sig själv trots det. Nu verkade det dock som att hon skulle behöva anstränga sig i någon annans närhet trots allt. Tanken fick ett brett grin att spricka upp på hennes svarta läppar, och hon höll tillbaka ett lågt skratt innan hon kastade huvudet åt sidan i en rörelse som kunde liknas vid en häst som försöker bli kvitt en svärm flugor. Mycket med denna hona talade för att hon var farlig. Endast av att studera hennes rörelsemönster kunde man urskilja att det var någonting märkligt med henne, någonting som skiljde henne från andra vargar. Knyckningarna på nacken, de häftiga rörelserna med huvudet och kroppens många olika positioner var endast ett fåtal av de många saker som gav en liten ledtråd om vad som faktiskt pågick i hennes sinne.
Käkarna särades en aning, lämnade plats åt den skära tungan så att hon kunde fukta nos och läppar, innan hon åter slöt de kraftiga käftarna. Ett möte var oundvikligt. Och mycket riktigt, när hon just hade hoppat över en bred stock som legat på marken framför henne, fick hon syn på den andra honan som stod lika stilla som ett spänt rådjur och studerade henne med intensiv blick. Det ryckte lätt i en av de svarta mungiporna, och Selva skakade sakta på huvudet medan hon närmade sig den andre, innan hon lyfte huvudet till dess vanliga position och stannade upp. Avståndet mellan de båda honorna var endast någon meter, och kroppshållningen som karginnan nu visade upp vad helt annorlunda mot den hon haft när hon fortfarande vandrat begravd bland sina tankar. Huvudet hölls nu högt, med spetsade öron, bröstkorgen var aningen utskjuten och den långa svansen hölls aningen högre ovanför marken än vad den tidigare gjort. Detta var en ledares hållning. En varg som krävde respekt.
"Lärde inte din mor dig som valp att det är oförskämt att stirra på främmande vargar?"
Rösten är mörk när hon talar, mörkare än vad man kunnat förvänta sig från en hona, och samma självsäkerhet och styrka som lyser från både kropp och blick tränger igenom även när hon talar. Varje ord betonas tydligt, och för den uppmärksamme så finns en lätt ton av hån begravd under de fint formulerade orden.
"Oförskämda vargar lever aldrig speciellt länge." Ett lätt flin smyger sig över hennes läppar, och den överdrivna, mjuka tonen som omsluter varje ord gör det tydligt att hon endast utmanar den yngre honan. Här finns ingen vänlighet eller likvärdigt bemötande. Den yngre honan är ingenting värd i hennes ögon.