Hon var vilse.
Insikten slog henne hårdare än den borde, den sista tyngden som fick isen att spricka över en damm. Det var inte bara nu, här där träden hotfullt främmande tornade upp sig kring henne. Milkyway hade varit vilse länge. Trädens grenar rörde sug oroligt i de stundvid häftiga vindpustarna, de torra lövens rasslande mot varande i en klagande sång om höst. Ovanför de allt kalare trädkronorna var himlen mörk, molntäcket endast svagt belyst av det sista indirekta solljus som orkade leva kvar innan natten på riktigt infann sig. Ett svagt duggregn hade fallit ända sedan eftermiddagen, då när Milkyway för första gången satt tass i denna skog. Hon ångrade sig nu, bittert. De frodiga dofterna av mull och skog hade tett sig välkomnande i det bleka dagsljuset, trädstammarna tryggt omfamnade i jämförelse med Numoorislättens öppna ytor och Kaiwoods förvridna ekar. Men ingen trygghet och ingen ro stod att finna då hon erratisk vandrade från punkt till punkt. Hennes steg var fjäderlätta mot underlaget av döda löv, rötter och gräs, men snabba och oroliga. Varje gång hon fann en fallen trädstam eller rotvälta som verkade kunna erbjuda lite skydd så tog det inte lång tid innan hennes rastlöshet tvingade henne att gå vidare. Hon visste inte var hon var på väg. Men hon var på väg någonstans. Hoppades hon.
Eller var det verkligen hennes första gång i lövskogen? Inbland slogs skärvor av minnen in i hennes medvetande, då en svagt familjär doft korsade hennes väg, bleka fragment av något som en gång varit. Minnen av en barndom hon ägnat i dessa nejder, detta lands vida fält och skogar. Men hon mindes inte. De kändes overkliga, inte mer än drömmar. Kanske var de bara drömmar? Minnen av drömmar hon drömt som ung. Milkyway visste inte. Hon visste inte var hon var, eller var hon var på väg. Hon visste inget.
Fukten i hennes ögonvrå vittnade om en svaghet som bannade sig själv över, en ilska över sin svaghet som gjorde att tåren ändå föll över hennes vita kind. Med trött ilska gned den vita honan tassen mot sitt ansikte, efter att ha långsamt stannat. Hon var trött, så fruktansvärt och innerligt trött. Den snövita vargen såg sig omkring, med bara dunkel mellan trädstammar att finna. Hon visste inte vad hon förväntade sig. Långsamt lade sig Milkyway ned, med sidan och huvudet vilande mot de blöta löven. Fukten kröp djup i hennes päls, kylan som viskade om vinter grävde sig in i hennes skinn och fick henne att huttra. Eller kanske frös hon av hungern. Milkyway slöt ögonen.
Hon saknade honom.
Skulle han sakna henne om hon dog här denna kväll?
Hon visste inte. Och för en gångs skull så brydde hon sig inte.

Denna ljusa skog av liv och ständig rörelse, men ljud som aldrig tycktes dö ut, verkade inte medveten om det mörker som sakta kröp fram mellan stammarna. Natten närmade sig, men det var som att alla de varelser som hörde hemma här anpassade sig till det sinande ljuset. Somliga av dem valde att lämna plats åt nattens väsen. Men ljuden och rörelserna, tecken på liv, upphörde aldrig. Det var som att hela skogen var vid liv, men på ett helt annat sätt än vad som kunde upplevas i skydd av Kaiwoods breda trädstammar. Den mörka, gamla skogen som sades fungera som en viloplats för andarna hade mycket riktigt gett tecken av att vara vid liv. När man stod under trädens breda kronor, studerade de tjocka rötterna som gav intryck att färdas flera kilometer under markytan och bre ut sig över det vida området, var det nästan så att man kunde lyssna till en puls. Känna skogens andetag. Men på ett helt annat sätt än den upplevelse man bjöds på i denna skog av lövträd.
Det hade varit någonting med känslan av att aldrig vara ensam i andarnas skog som gjort det svårt att lägga märket till bristen på djurliv som fanns att finna i så många andra områden i landet. Nog hade det funnits djur där. Men inte i närheten av lika mycket som det gjorde i Lövskogen. Här hördes andetag och prasslande överallt. Ljudet av hjärtan som höll rytmen i bröstkorgen på de djur som färdades fram över markerna för att hinna hem till sina lyor och kryp in med mat innan mörkret föll var nästan överväldigande. En mäktig känsla. För någon som besatt förmågan att lyssna till alla de ljud, känna alla de rörelser, som hör till livet och allt vad det innebär.
Hon hade inte vistats i denna skog länge. Ändå kände hon det som att det var en bit av ett hem hon aldrig tidigare fått se. De karga, varma marker med brist på djurliv som hon vuxit upp med hade aldrig visat henne vad hennes kraft innebar när hon var omgiven av djur, stora som små. Att då och då slita en ödla i tu för att dess rörelse lockat till sig hennes uppmärksamhet hade inte varit i närheten av lika tillfredsställande som det var att stå i mitten av allt detta. Alla hjärtslag. Alla andetag. Och hon behövde bara sträcka ut sin förmåga en liten, åh så liten, bit för att kunna ta tag i ett av alla de där blodpumpande organen... krama om lite extra... för att sakta in pulsen. För att försvåra för blodet att färdas i ådrorna. För att känna paniken gripa tag i den stackars varelse som inte hade en aning om vad som pågick. Det var berusande. Här kände hon sig mäktigare än hon någonsin gjort tidigare. Här var hennes kraft starkare än hon någonsin kunnat hoppas på. Och det var farligt. Alldeles för farligt.

Den stora honan strök fram över markerna med lugna, stadiga steg. Fukten som låg i luften tycktes förstärka alla de dofter som fanns omkring henne, och hon njöt i fulla drag av att få uppleva de första tecknen på höst så som hon aldrig upplevt dem tidigare. Löven som täckte marken, trädens bark som tycktes anta en mörkare färg, vinden som blivit kyligare. Det var en förändring hon aldrig fått tillfälle att iaktta förut. Och det hela var utan tvekan fascinerande.
De snabba rörelserna av en hare som sköt fram över marken fick henne att stanna upp. Vad som lockat henne till denna skog var främst den vandring hon beslutat att ge sig ut på, den vandring hon längtat efter att få påbörja sedan hon bara varit en valp. Men ju längre hon kommit ifrån de marker hon en gång kallat hem, desto fler viskningar om flockar och vargar hade nått hennes öron. I dessa skogar sades det finnas en flock vars namn för henne var okänt. Men det hade bidragit till att ta henne från Kaiwoods mystiska marker i hopp om att få ta del av information som kanske kunde visa sig användbar. Dessvärre hade tankarna på flockar och information satts åt sidan. Som det var just nu, så hade någonting helt annat tagit över fokus hos den unga honan. Och detta något var jakt. Här fanns villebråd av alla de slag, och hon kunde känna hungern morra likt ett monster i maggropen på henne vid tanken på att få sätta tänderna i en fullvuxen älgtjur. Men tiden på dygnet skulle knappast gynna initiativet till jakt. Hon skulle behöva vänta tills gryningen infann sig.
En lätt fnysning undslapp henne, och hon rynkade lätt på nosryggen innan hon lät tungan fukta den svarta nosen. Natten kändes inte som en tid för sömn, men kanske skulle hon bli så illa tvungen att slå sig till ro någonstans i väntan på morgonen. Hon rörde sig framåt igen, med samma självsäkerhet som tidigare. Överallt omkring henne hördes ljudet av små klor mot bark, flåsandet av gnagare som rusade fram över marken. Och så någonting annat. Hjärtslag tillhörande ett större djur. Det tunga huvudet vinklades åt sidan, och de giftgröna pupillerna vidgades medan blicken sökte av omgivningarna. Det tog inte lång stund innan hon uppfattade någonting som stod ut mot skogens alla färger. Pälsens vita färg var tillräckligt för att vemsomhelst skulle ha kunnat upptäcka honan där hon låg på den blöta marken, men det var ljudet av hennes andetag och faktum att musklerna drog ihop sig så att kroppen skakade som lockat till sig Selvas uppmärksamhet. Sakta närmade hon sig, såg till att inte föra mer oväsen än nödvändigt. Den intensiva blicken studerade nyfiken den unga honan, antagligen i hennes egen ålder, och hon valde att stanna upp bara några meter ifrån henne.
"Det är en märklig viloplats ni valt." Rösten var mörk, bra mycket mörkare än vad man kunde förvänta sig komma från en hona. Den kontrastrika blicken vek inte en tum från den ljusa varelsen, och hon blinkade långsamt medan det tunga huvudet försiktigt lades åt sidan. Öronen var spetsade, svansen hölls stilla bakom henne. Ingenting med den unga honan talade för att det innanför pannbenet vilade ett kaosartat, sjukt sinne. Ett sinne som gjorde henne farligare än något annat rovdjur som befann sig i denna skog.