Trots att Ivo inte var mycket mer än en gänglig tonåring, på långa ben och stora tassar, så var han stor för sin ålder. Inte mycket att mäta mot hans farsa, men ändå hade Ivo lyckats nå en respektabel höjd. Växtvärken medförde dock sina krämpor och han grymtade besvärat åt hur lemmarna ömmade. Eller var det zombiejagandet? Kanske båda.

Eriinari var lika dött som alltid. Runt Tassemark, utposten, var det alltid så fullt av liv. Vargar överallt, zombiejägare, folk som socialiserade. Ibland blev det för mycket för Ivo och han sökte sig ut på de öppna vidderna. Eriinari var stillsamt, utbrett, hemma. Här hade han alltid hört hemma. Ivo sträckte ut sin kropp, gäspade stort så att betarna blottades för tundrans syn. En dag kunde de vara lika präktiga som Esks.
Men något kändes inte rätt. Inte helt. Inte som det brukade. Zombier? Nej, de höll till långt härifrån. Ivo rynkade nosryggen en aning och satte tassarna i rörelser. Kanske skulle magkänslan leda honom roten av oron.

[Till Selva!]

[smyger in lite diskret]

Kylan som snöslätten erbjudit hade hjälpt till att lugna den brinnande smärtan så pass att blodbändningen kunnat arbeta med den skadade huden tillräckligt för att börja bilda ärrvävnad. Partiet där elden slickat henne sträckte sig från högra bogen upp längst halsen och in bakom örat. För stunden syntes det tydligt, ännu färskt sedan striden, men med tiden skulle ärret antagligen mörkna och täckas till större delen av omkringliggande päls. Inte för att det hade någon som helst betydelse vare sig ärret skulle synas tydligt eller ej. För stunden var det enda som den stora honan fokuserade på svedan som ständigt påminde henne om hur nära den andra honan kommit. Hur kaxig hon varit. Att hon inte hunnit döda henne. Att ta till flykten hade onekligen varit det smartaste draget av den andre. Om än det retade gallfeber på den stora honan att hon inte fått chansen att fläcka marken med ännu mera blod, så spann en av de många rösterna nöjt i bakhuvudet på henne. Att hon tagit till flykt innebar att hon visste att hon inte kunde vinna. Vilket antagligen skulle innebära en fantastisk spegling av rädsla i de gröna ögonen nästa gång de stötte på varandra. Det var inte ett alternativ att låta slumpen avgöra vare sig deras vägar skulle korsas igen eller ej. Möjligtvis att det inte var så personligt som en utomstående skulle kunna tro, inte från denna honas sida, men tanken på att den andre fått in en så ren träff och vågat påstå att någonting så trivialt som eld skrämde henne?! Tanken fick ett lågt väsande att lämna de kraftiga käkarna som hölls särade medan hon vandrade fram över Eriinaris tysta marker. Honan vet inte innebörden av rädsla. Det sista hon ska få uppleva i livet är äkta fruktan inför döden. Att bara slita lem från kropp är inte tillräckligt!!!
Det ryckte i nosryggen, och Selva slöt de kontrastrika ögonen en sekund för att stilla sinnet som åskade innanför pannbenet på henne. Måhända att det var småsint av henne att älta en strid som egentligen inte haft speciellt mycket betydelse. Inte för den nutid de levde i iallafall. Men det var en händelse hon inte skulle tillåta sig själv glömma, då den kunde komma att spela roll i framtiden om saker och ting utspelade sig så som hon planerade.

Skrikandet av alla olika röster som mer eller mindre skar i sinnet på henne, i kombination av hennes försök att fokusera på de tankar som hon förmådde frammana på egen hand, innebar att hon inte var speciellt uppmärksam på sin omgivning. Blodbändningen koncentrerades på den skadade huden, arbetade ihärdigt med att reparera celler, så inte heller den kunde uppmärksamma henne på att en annan individ befann sig i närheten.

Ivo behövde inte promenera särskilt länge innan han hittade källan till sin gryende oro. En bit bort låg en stor gestalt, enorm. Större än Ivo, om hans ögon inte spelade honom ett spratt.  En sådan storlek hörde inte till vanligheterna. Han hoppades att det inte var en zombie, men den omisskännliga doften av förrutnelse låg inte över vargen. För det var en varg, det såg han. Ivo rörde sig närmare, men stegen blev mer avvaktande. Han höll sig på ett respektabelt avstånd, men var till slut nära nog att han kunde urskilja detaljer. Främlingen var skadad. 
"Ey du!" Ivos röst skar igenom tystnaden och han hade nu stannat upp. "Äru okej elle? Behöver du hjälp?"

Med ögonen fortfarande slutna sänkes det stora huvudet så att en av de breda tassarna kunde placeras över det svärtade ansiktet. Smärtan i sig var inte mycket värre än vad vilken annan varg som helst skulle uppleva efter att ha blivit svedd av eld. Faktum var att hennes kraft antagligen lindrade den så pass att hon inte var medveten om vilka krämpor kroppen kunde genomgå när fysiska sår inte kunde börja behandlas direkt. Nej, smärtan var inte det största problemet. Men i kombination med kaoset som ursinnigt rasade innanför skallbenet på henne så låg hon och balanserade på den tunt dragna linjen som separerade hennes nuvarande tillstånd och med det tillstånd som innebar att hon helt och hållet tappat kontrollen. För tro det eller ej, hur piskad hon än var av rösterna som skar i huvudet på henne, hur starkt hon än reagerade på sina instinkter utan att blinka, så var hon fortfarande medveten om vad som var hon själv och vad som var sinnessjukan som sakta begravde tänderna i ryggmärgen på henne.
Nosryggen vibrerade när en dov morrning undslapp henne, och desperation var en av de känslor som svepte förbi insidan av hennes ögonlock. Men lika fort som den dök upp var den borta. Det löntes lite att ge vika för desperation endast för att hon inte kunde urskilja vad som var hennes egna tankar och vad som tillhörde sjukdomen som blivit så jävla kaxig sedan mötet med den där svarta hanen. Vad det var han rört i, vad det än var han gjort, så hade eftereffekterna drabbat både honom och henne. Han led antagligen mer av det, men det gav inte henne någon som helst tröst.

En röst, obekant, skar plötsligt genom tystnaden som uppstått omkring henne - som hon själv inte fått ta del av. För ett kort ögonblick, någonting som tillät henne ta ett djupt andetag och samla sig, blev allting i huvudet tyst. Blodbändningen hade inte märkt av att någon närmat sig, och ingen av hennes sinnen hade kunnat fokusera på att uppfatta om någon annan individ rörde sig i närheten eller inte. Lukt, syn, hörsel... allting berövades henne när sinnet var så pass kaosartat att hon nästan inte förmådde gå i en rak linje.
Ögonen öppnades, de giftgröna pupillerna var så vidgade att irisarna nästan försvann i deras utkant, och med tassen fortfarande placerad över ansiktet så vändes uppmärksamheten mot den hane som närmat sig. Orden han yttrat hade just och pass snappats upp. Vad hade han sagt? Hjälp? Vi behöver ingen hjälp. Vem är han att störa. Hur VÅGAR han?! HJÄLP?! VI?!! Som om de aldrig tagit paus stormade de igång igen. Men denna gång rörde de sig i den bakre delen av hennes sinne. Tillät henne att ta in situationen som hon befann sig. Tillät henne studera hanen ordentligt.
"... hjälp..?" Ett återkommande koncept. En av rösterna som lade sig just intill örat på henne väste irriterat, och hon kunde inte förhindra den ryckning som fick den övre läppen att blotta hörntänderna på vänster sida. Hade inte honan som varit så förtjust i eld också erbjudit hjälp? Utan att släppa hanen med blicken sänktes tassen som legat över ansiktet, och när den tog i marken sträckte hon upp sig i sin fulla höjd - som för att ifrågasätta hur han vågade anta att hon var någon som sökte hjälp hos andra.
"Ser jag ut att behöva hjälp..?" Rösten var grötig, rosslande. Ett resultat av att hon låtit göra sin frustration över skadan hörd.

Varginnan, lät det som, talade. Hjälp? Ja, hjälp. Fattade hon trögt? Kanske hade hon slagit i huvudet riktigt hårt. Ivo tog några prövande steg närmare. Han noterade hur hennes överläpp ryckte, något som satte igång hans tankebanor.  Det var ett agressivt tecken, något han inte uppskattade.
"Ja. Hjälp." upprepade han och himlade med ögonen. Vad var det här för nån gök?
Ivo följde henne med blicken där hon reste sig, sträckte sig i sin fulla höjd. Shit, hon var stor. Större än honom, möjligtvis jämförbar med pappa Esk.
"Ööh, ja?" Ivo fattade ingenting. Hon såg ju uppenbarligen ut att ha problem? "Asså om du mår bra så är ju det bra. För dig. Akta zombies bara."
Hennes röst lät lite manglad och Ivo oroade sig att hon visade tidiga tecken på zombieviruset. I så fall skulle han bli tvungen att göra sig av med henne. "Öh så va heteru? Hänger du här ofta elle?"

Hanen var inte lättare att förstå än de osammanhängande orden som skreks av olika röster inuti huvudet på henne utan någon som helst röd tråd. Eller så kanske det var sättet han talade på som gjorde det så svårt för henne att riktigt förstå sammanhanget. Om det nu fanns något. "Asså om du mår bra så är det ju bra." Fast han tyckte ändå att det var en självklarhet att hon var någon som såg ut att behöva hjälp. Sättet han talar på är irriterande. Nedvärderande. Respektlöst. Men det var att föredra att inte behöva erbjuda sin hjälp. Bra. Lämna oss. Lämna oss ifred. Kanske. Inte kunde han vara en av de varelser som erbjöd assistans endast för att det ansågs vara det rätta att göra? Patetiskt. Tanken kunde ha lockat fram ett hånfullt flin, om det inte var för att hon inte ansåg sig ha tid att reagera på de tankar som susade förbi inne i huvudet på henne då hanen inte tog någon paus i sitt babblande. Zombies...
"Zombies..?" Det kändes bekant. Ordet var absolut bekant. Hört rykten. Sjuka vargar. Sjuka? Bara sjuka..? Nej. Hur bekant ordet än var, så kunde hon inte komma på att hon själv ställts inför en varg som varit i så pass dåligt skick att hon tänkt att den kunnat gå under någon annan kategori än just "sjuk varg".
Det tunga huvudet lades åt sidan, som om hon försökte komma bort en bit från oljudet som skallade insidan av huvudet på henne. Spelade det egentligen någon som helst roll vad en zombie var? Nej. Egentligen inte. En rynka uppstod mellan de mörka ögonbrynen då hon försökte tvinga sinnet till att lugna ned sig, ge henne en andningspaus. Men hanen talade på nytt, och denna gång ställde hon sig själv frågan ifall han uppfostrats av gnagare istället för vargar. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kunde tala på ett så otroligt irriterande sätt.
En dov morrning undslapp henne, och den kontrastrika blicken spändes åter i hanen som stod framför henne.
"Det här med att tala ordentligt och med respekt..." Nosryggen var så veckad att den kastade djupa skuggor in under ögonen på henne, och den övre läppen var uppdragen så tandköttet blottades. Bara så att det inte skulle undkomma någon exakt hur irriterad hon var.
"Är ingenting som du fått lära dig under sin uppväxt, eller?" Rösten var återigen mer åt det grötiga hållet. Om det berodde på den morrning som låg och tryckte under varje ord som lämnade henne, eller om det satt kvar sedan tidigare då hon morrat och väst för sig själv, det gick inte att avgöra.


[inte för att Selva kanske är den som ska döma andra vargar, men heyy i hennes värld är hon perfekt xD]

Ordentligt? Respekt? Ivo fnös, vad babblade hon om? Ivo hade varit respektfull under hela detta möte, det var hon som morrade och höll på.
"Ja' lärt mig massor under min uppväxt," svarade han, nöjd med sin comeback. "Så snacka inte om 'ordentlig respekt', jag har vart aschysst mot dej jue."
Ivo började överväga möjligheten att det faktiskt var en zombie, men hon var talför så kanske inte. Ivo ångrade att han gett sig ut på egen hand, lite förstärkning just nu vore ju nice.
"Ligg kvar där då om du nu ska va sån."
Ivo snörpte på munnen och började ta några steg ifrån platsen. Han hade faktiskt ett viktigt jobb att uträtta.