Amanita var nöjd med att hänga i bakgrunden. Shiva växlade mellan att vandra med henne och de andra. Hon var ganska noga med att vara tydlig med att hon inte behövde sällskap. Hon hade trotts allt vandrat ensam i Numoori till större delen av hennes livstid. Hon var van. Blair gjorde henne ofta sällskap om natten och hon hade stött ihop med den vita tiken i gruppen. Varya. En underlig en, men hon fann henne underhållande trotts allt. Blair's syster hade också varit med som sällskap flera nätter, men till en början hade hon inte sagt så mycket. Pratandet hade mestadels Blair stått för. Men så hade han varit vaken alldeles för länge och Amanita hade fått vandra ikapp de andra själv en natt. Bambra hade varit den som varit vaken när hon hunnit fram och de spenderade natten pratandes och munhuggandes. Tiken var helt klart en härlig individ precis som hennes bror. På den vägen var de, när de nu åter igen en natt vandrade tillsammans. Hon var hungrig, men vid det här laget hade Amanita nästan helt full kontroll på sina begär. Hon styrde dem, inte tvärt om. 

- Så hur träffades ni egentligen? 
Av någon anledning hade de egentligen aldrig kommit till den punkten tidigare. Bambra såg på henne med något finurligt i blicken. Amanita tänkte tillbaka. Det var trotts allt ganska mycket tid som hade passerat sedan Amanita träffade Blair första gången. 
- Det är ganska länge sen, han var Ensam i Lövskogen och jag vandrade, höll mig nära Kaiwood. Av självklara anledningar. 
Sa hon och log lite hemlighetsfullt. De flesta visste om hennes kärlek till den dödlige vid det här laget. Shiva hade tagit hennes hjärta med storm och ännu höll de ihop. Om flocken hade valt att ge honom ett ultimatum istället, lämna henne eller avgå hade hon nog varit ett minne blott och någonstans störde det henne fortfarande. Den tanken. Att han hade valt dem framför henne. Nu hade han aldrig behövt göra valet, men det gnagde på henne. Hon kom på sig själv att vara tyst lite för länge. 
- Det var egentligen ett underligt första möte, men han hjälpte mig och jag hjälpte honom. Han sökte upp mig senare och vi vandrade tillsammans. 
Hon drog det hela i ganska stora drag. De delade en ganska stark personlig relation hon och Blair. Men hon kände nästan samma koppling till Bambra. De var orädda, men inte nonchalanta? På något sätt inför hennes existens. Det gjorde det enkelt för henne att kontrollera sina begär. Hon såg dem inte som byten, det var enkelt att se dem som individer. 
- Så det var givet för mig att följa med, när Shiva berättade att han skulle följa Blair. Ett glatt återseende. Och en stark Bonus. 
Sa hon tillslut och nickade mot Bambra. 
- Såklart!
Svarade hon med höjt huvud och stolt hållning. Att få bekräftelsen från Amanita var lite speciellt, även om hon inte visade det allt för mycket. Bambras image var viktig. Om ändå kände hon en viss beundran för den svart blå tiken som gick vid hennes sida. Det var en häftig känsla att ha nattens barn vid sin sida, som en vän och inte som en fiende. Mot Ötamon var de påväg och fler nätter skulle passera. Om än en djupare vänskap skulle byggas fick tiden utvisa. 

[Ensam inlägg mellan Nita och Bambra, innan måntemplet förstörs :)]