[På gränsen till VÄSTRA BERGEN]

De rörliga tassarna placerades varsamt på den sluttande marken. Hon hade vandrat i bergen länge nu och alla försiktighetsåtgärder det krävdes var som naturliga för henne. Det kalla klimatet som kännetecknade numooris norra sida byttes långsamt ut mot varmare temperaturer. Ännu passerade hon områden med snö men de blev allt färre i takt med att djurlivet och växtligheten ökade. Det var svårt att ständigt ha en överblick över sin färd då klippblock och förhöjningar ofta kom ivägen för hennes sikt, men då och då när hon hamnade på bergens toppar kunde hon se hur hela numoori låg framför henne. Närmast låg Ötamon, och de stora träden klättrade upp långt på bergssluttningarna. Hon log och andades in den friska luften. Flätorna vajade i vinden och de små bjällrorna som hängde där gav ifrån sig en förvånansvärt dovt klang.
Hon stod stilla där högst upp på en av de många bergavsatser som låg både bakom och framför henne, lät sig själv njuta av utsikten. Vinden var frisk och lekte i hennes långa mjukt ljusbruna päls. Hon hade inget emot att leva i grupp, vad visste om hon om något annat det var vad hon gjort hela livet, men att vara ensam var högst underskattat. Hon verkligen njöt av att stå där ensam på toppen och enbart höra ljudet av sig själv och vinden. Klockornas klämtande fördes iväg med vinden och om hon lyssnade noga kunde hon höra hur det ekade mellan klippväggarna. Det var både ett ljud för ensamhet och en kallelse för främlingar att komma till henne. Hon kunde knappt undgå frestelsen att yla.